Ann Heberlein: ”Banal godhet” bakom Sveriges haveri

July 28, 2017, 10:29 pm

≫ Next: Eldig gutasaga på mäktigt originalspråk

≪ Previous: Moskva river betonghus från kommunisttiden

$

0

0

Ann Heberlein sällar sig nu till gruppen invandringskritiker med sin bok Den banala godheten, Mångkultur, integration och svenska värderingar, Greycat Publishing House Ltd, 2017, som blottlägger krafter kring mångkultur och invandring. Hon tillhör etablissemanget och publiceras regelbundet i systemmedia. Frågan är hur länge – räcker hennes infallsvinkel, att i likhet med statsminister Stefan Löfven skylla på ”vi har varit naiva”, för att ursäkta hennes blottläggande av orsaken till Sveriges problem? Bokens titel anspelar på Hannah Arendts bok Den banala ondskan om Adolf Eichmann som kidnappades av Mossad i Argentina och avrättades av israelerna för sitt byråkratiska bidrag till mördandet av massor av judar. Arendt menade att hans ondska var att han var en liten lojal pappersvändare som bara gjorde sitt i en byråkrati. Han hade egentligen inget uttalat ont uppsåt. Heberlein menar att Sverige i decennier präglats av en banal godhet som ”genomsyrat all offentlig debatt, frodats på kultursidor och påverkat nyhetsrapportering, lamslagit politiker, kastrerat poliskåren och infiltrerat myndigheter.” Bättre kan det inte sammanfattas. Tyvärr gäller det fortfarande, även om den banala godheten nu kanske håller på att krackelera en aning. Författaren skildrar läget i Sverige med en penna som är riktigt vass. Hon beskriver med bra utvalda exempel hur den svenska offentligheten bemöter den uppkomna situationen. Hon framställer också med emfas hur vår oro har avfärdats som ett uttryck för rasism och främlingsfientlighet. Vad menar då Heberlein med den banala godheten? Hon säger att den är en oreflekterad vilja att göra gott utan att behöva ta ansvar för handlingens konsekvenser. Heberlein exemplifierar: ● Kulturrelativism där man tar hänsyn till andra kulturers traditioner i vårt rättsväsende; då man till exempel accepterar barnäktenskap. ● Förövare ses som offer; rikspolischefen sitter i teve och ömmar för en mördare som dräpt en ung flicka på ett HVB-hem. ● Hur det blundas inför den våg av sexuella övergrepp som kommit i kölvattnet av massinvandringen av män från muslimska länder. ● Förnekandet av hedersförtryck; inte minst från feministhåll. ● Oviljan att kritisera religiösa krav som ställs av muslimer. ● Oförmågan att hantera det grovt antisociala beteendet hos invandrarungdomar med bilbränder, dödsskjutningar och stenkastning.

Från invandringsfronten intet nytt

Det är något märkligt det där med att tillhöra det så kallade etablissemanget. När en etablerad akademiker och kändis som Ann Heberlein sätter sig ned och gör upp med invandringens krafter och myter i en bok som Den banala godheten levererar hon i princip inget nytt. Inte det minsta. De som följt alternativ media de senaste åren har redan läst varenda stavelse, vartenda ord. Ann Heberleins skriverier hör kanske inte till det som vi rubricerar som alternativ media, trots att hon flitigt medverkar på bloggen Ledarsidorna. Hennes artiklar publiceras numera också i etablerad media som Göteborgs-Posten, något som aldrig kunnat ske bara för något år sedan. När personer som docent Jan Tullberg, debattören Jan Milld, SVT-reportern, Gunnar Sandelin med flera påvisade exakt vad Heberlein nu skriver, dömdes de till en tillvaro i skamvrån av systemmedia.

Heberlein bytte sida

För bara tre, fyra år sedan betraktades Ann Heberlein säkert som en typisk politiskt korrekt, men har nu uppenbarligen tänkt om och det med besked. Då var hon sympatisör med Feministiskt initiativ men har nu gått med i Moderaterna och vill göra politisk karriär med en riksdagsplats för Skånebänken i sikte. Lite märkligt val av parti kan tyckas. Det var ju Moderaterna som såg till att en nästan miljon utlänningar släpptes in i Sverige under sina åtta år i alliansregeringen. Det är säkert med blandade känslor som en del ”ärrade kämpar” nu ser hur tidigare motståndare bytt sida och det utan att ge någon närmare förklaring varför. En del tycker att en ursäkt hade varit på plats. Nu när politiken är på väg att svänga är det nog för mycket begärt. Fler är förhoppningsvis på väg. Gläds istället åt de framgångar som sker. Sverige behöver kloka människor.

Kvällspressen förnekar sig inte

Aftonbladets kulturredaktion har det inte så lätt i dessa dagar. Intuitivt vill de nog fortsätta på den sedan länge inslagna vägen; karaktärsmörda allt eventuellt motstånd mot den förda politiken med att omvandla Sverige, alternativt ignorera, tiga ihjäl. Nu är man lustigt nog först ut på plan med att såga Heberleins bok. Yxan eller snarare sågen har man lämnat över till pensionären Torsten Kälvemark, som gör skäl för arvodet och skriver således att boken är hemsk och alarmistisk. Elaka röster på nätet påstår nu att Kälvemark troligen inte läst boken utan nöjt sig med att bläddra lite i den. Expressens recensent Isobel Hadley-Kamptz tycker så klart att Heberlein kommer med halvsanningar, missförstånd och märkliga intellektuella förvillelser samt källfel. Vad annars?

Vilken teori är sann?

Det här är den andra boken inom kort där jag recenserar en författare som försöker förklara hur och varför Sverige blivit förvandlad till oigenkännlighet. Först skrev jag om Karl-Olov Arnstbergs bok PK-samhället, där författaren förklarar den uppkomna situationen med att vänstern/marxismen transformerats och skapat en ny ideologi; PK-ismen som erövrat media, universitet och till slut hela det offentliga samhället, och så kommer nu Ann Heberlein med en lite alternativ förklaring; det som skett har gjort det utifrån att samhället har anammat en godhetsfilosofi som berövat oss förnuftet. Är de här förklaringsmodellerna kompatibla? Ja, det tror jag man kan säga, men de ser på situationen utifrån helt olika utgångspunkter och ger därmed olika svar. Den stora skillnaden är ju att Arnstbergs förklaring inte riktigt är rumsren, bara det att nämna Frankfurtskolan som upphovsman till de politiskt korrekta idéerna är ju tabu, medan Heberleins etikresonemang däremot är mer lättsmälta. Gud, vad naivt goda vi varit, kan säkert många ha som förklaring när det väl brakar. Arnstbergs förklaringsmodeller är vetenskapligt grundade och mer generella. De går att applicera på alla rika länder i västvärlden som har stor invandring. Uppenbarligen vill Heberlein hålla de Sverigevänliga författarnas språkbruk och referenser på armlängds avstånd. Det märks om inte annat på litteraturlistan som är ren från obekväma författare och skribenter. Enda bekanta namnet är Tino Sanandaji. Den lättlästa boken avslutas med käcka råd på hur en förändring ska kunna ske. Låter i mina öron mest som skåpmat från SD och hundratals, ja säkert tusentals engagerade förslag i kommentatorsfälten. Det är bara att lyckönska Heberlein när hon nu som moderat politiker vill ta den politiskt korrekta tjuren vid hornen.  

---

Eldig gutasaga på mäktigt originalspråk

August 29, 2017, 7:59 am

≫ Next: Hans Carling – jazzmusiker och fosterlandsvän

≪ Previous: Ann Heberlein: ”Banal godhet” bakom Sveriges haveri

$

0

0

Vinden har mojnat i Visby, solen gått ned bakom havet och publiken har samlats vid palissaderna, en för medeltidsveckan helt ny scen som skapats vid ruinerna av det gamla slottet Visborg. Här, med muren som bakgrund, ämnar man att på forngutniska och med eldkonst av gruppen Ny oc Nidar framföra utdrag av Gutasagan, en episk diktning om Gotlands tillblivelse. Troligen bygger den på folkliga berättelser och skrevs ned som ett tillägg till Gutalagen under 1200- och 1300-talet. [caption id="attachment_27550" align="alignnone" width="585"] Margareta Hoas, som till vardags driver en ekologisk gård och undervisar i kalligrafi, reciterar texten till Gutasagan på forngutniskt originalspråk. Foto: Nya Tider[/caption]   För att göra det lättare för publiken att förstå innehållet har varje åskådare försetts med ett papper med en översättning av de utvalda textdelarna till modern svenska. – Det här är en speciell saga för oss gotlänningar, förklarar Margareta Hoas som är den som reciterar den forngutniska texten. Föreställningen börjar med att stycke ur texten läses: ”Gutland hitti fyrsti mathr than sum Thjelvar hit. Tha war Gutland so eluist at thet daghum sanc och natum war uppj. En thann mathr quam fyrsti eldi a land oc sithan sanc thet aldri”. [caption id="attachment_27548" align="alignnone" width="585"] Platsen för skådespelet är palissaderna, d.v.s. ruinerna av det som en gång var Visborgs slott. Här kan man ännu se rester av den jättelika medeltida borgen. Foto: Nya Tider[/caption]   Det betyder: ”Gotland hittade först en man som hette Thjelvar. Då var Gotland så flyktigt att det sjönk under dagen, men var uppe på natten. Med denne man kom första elden till landet och sedan sjönk det aldrig”. Att lyssna till det urgamla språket är mäktigt, det har en ödesmättad kraft, som när varje uttalad fras är av den allra största betydelse. I vår tids överflöd av ordinformation är det skönt att stanna en stund i detta lyssnande av klangen från en tid då ord tillmättes en närapå magisk roll. [caption id="attachment_27549" align="alignnone" width="585"] De brinnande solfjädrarna tycks illustrera något av flyktens frihetselement. Foto: Nya Tider[/caption]   Efter att stycket berättat vidare om Thjelvars son och sonhustru som bebyggde landet, är det dags för den förste eldkonstnären, troligen föreställande Thjelvar själv, att äntra scenen, högt uppe på muren med en fackla lyft mot skyn. Musiken går igång, den är väl vald med såväl folkliga som elektroniska element, under en dramatisk ljudmatta igenkänner man polskans rytm. Med facklan tänds en stor eldkase som lyser upp mörkret. Snart är de tre: Vi anar Thjelvar, hans son Havde och hans sonhustru, Hvitastierna. De kastar skickligt facklor till varandra i allt mer avancerade formationer innan de försvinner ut och det är dags för nästa stycke att läsas: Hvitastiernas dröm om de tre ormarna. [caption id="attachment_27558" align="alignnone" width="585"] De delade Gotland i tre delar. Graipr den äldste fick den nordligaste, Gute den mellersta och Gunnfiaun fick den sydligaste. (Ur Gutasagan) Foto: Nya Tider[/caption]   [caption id="attachment_27553" align="alignnone" width="585"] Gutasagan är skriven på forngutniska, som enligt språkforskare inte är att räkna som en fornsvensk dialekt, utan som ett eget nordiskt språk. Foto: Nya Tider[/caption]   Mytiska berättelser använder sig ofta av symboliska bildspråk som passar utmärkt för olika konstnärliga uttrycksformer. Och eld är ett bra verktyg för att ge tyngd och dramatik åt underliggande känslolägen. Konceptet för föreställningen är enkelt: Efter varje läst stycke följer samma stycke skildrat i elddans. Detta genomförs med stor känsla och utan övertydlighet, vilket behåller den lätt drömska stämningen. Vi följer de mänskliga urbehoven, i gripande vackra scener anar vi kärleksmöten och en växande graviditet, vi ser desperationen som följer när landet blir överbefolkat och de tvingas att ge sig av. Med enkla symboliska medel gör Ny oc Nidar berättelsen synlig, samtidigt som intensiteten stegras i såväl eldlekar som musik, för att till sist explodera i ett fullständigt gnistregn. [caption id="attachment_27556" align="alignnone" width="585"] Gnistorna flyger vida omkring när utdrivningen från Gotland gestaltas. Foto: Nya Tider[/caption]   Gutasagan övergår efterhand från myt till mer eller mindre faktisk historia. I sin hela version har den mycket att berätta, bland annat om kyrkobyggandet på ön och gutarnas förhållande till svearna. Den här föreställningen har dock valt att enbart fokusera på den första delen av sagan som handlar om de gutar som utvandrade till Grekland och kom att bosätta sig där, något som historiskt sett tros ha skett mellan 200 och 500 år e Kr. Det är en sevärd föreställning som väcker tankar, men framför allt är det en vacker iscensättning av ett gotländskt kulturarv som fler människor borde bekanta sig med. [caption id="attachment_27557" align="alignnone" width="585"] Förutom Gutasagan ger Ny oc Nidar även föreställningarna "Ragnarök" och "De Eleusinska" Mysterierna". Foto: Nya Tider[/caption]

Hans Carling – jazzmusiker och fosterlandsvän

September 1, 2017, 1:21 am

≫ Next: Bedårande Barn – nytt album släppt den 25 augusti

≪ Previous: Eldig gutasaga på mäktigt originalspråk

$

0

0

Den kände musikern Hans ”Cooling” Carling, född 1942 i Malmö, avled den 15 augusti. Han är känd som jazzmusiker, trumpetare och pianist, en fantastiskt originell och nyskapande musiker i framför allt jazzmusik-traditionerna swing och modern jazz. Som ung i 60-talets Malmö ledde han Coolings Jazzband. Med i bandet fanns Mikael Wiehe på saxofon och Göran Skytte på trumpet. Även Johan Munck, som senare blev ledamot av Högsta Domstolen, var med i bandet. Dottern Gunhild Carling, känd som trumpetare och sångare, sammanställde ett minnesprogram i YouTube-format om fadern med inklippta musikinslag under hans sista tid. I filmen berättar Hans Carling från sjuksängen om olika aspekter av sin konst, om artister han spelat med och instrument som han byggt. Minnesprogrammet har titeln ”GCL – Hans Carling in memorial” på bloggen www.gunhildcarling.net. Under en tid studerade Hans Carling musik i Darmstadt och kom i kontakt med de kändaste namnen inom tolvtonsmusiken i Tyskland. Under en period komponerade han en symfoni varje sommar i totalt tio år. Ett avsnitt ur en av dessa symfonier finns med i Gunhild Carlings minnesfilm, ett unikt stycke som låter som en syntes av barockens Bach och svensk folkmusik. Bland inspiratörerna bakom hans jazzskapande fanns Louis Armstrong och Bix Beiderbecke. På 1970-talet slog Carling sig ned i Göteborg och spelade i det välkända Carnegie Jazzband. Under 1980-talet bildades Carlings familjeband med makan Aina och barnen Max, Gerd, Gunhild och Ulf. Senare fick bandet namnet Carling Family. Carling Family Bigband turnerade i Sverige och i utlandet, bland annat i USA. Carlings var omtyckta underhållare bland annat på företagsfester. Utöver musikunderhållning av högsta klass gick man på lina och cyklade enhjuling samtidigt som man jonglerade. Carling tonsatte nationellt orien­­terade sånger och hjälpte nationellt sinnade kamrater som hamnat i svårigheter. Han var son till en advokat och studerade juridik i sin ungdom. Kunskaper på detta område gjorde att han kunde ge stöd åt dem, i många fall patrioter, som behövde ett juridiskt biträde. Förutom enastående musikaliska prestationer är Hans Carling känd som en fin medmänniska. Hemmet i Guldheden i Göteborg var gästfritt och vänner samlades till bildande samtal i skiftande ämnen. Språk var ett viktigt intresse för flera i familjen, som gärna musicerade för gästerna, och man bjöd även på hemmabryggt mjöd. Hans Carling är saknad av många.

Bedårande Barn – nytt album släppt den 25 augusti

September 1, 2017, 2:19 am

≫ Next: Flygets dag lockade 30 000

≪ Previous: Hans Carling – jazzmusiker och fosterlandsvän

$

0

0

Det finns mycket som kan sägas om musikhistorien. Att en framtida statsminister som leder det mest framgångsrika partiet i ett land spelar i ett rockband är dock både sällsynt och inspirerande. Bedårande Barn är ett tecken i tiden, att de gamla betongsystemen inte fungerar, att människor söker efter en kombination av jobb och intresse, bortanför de snäva ramar som delat in tillvaron i fasta fyrkanter. Bandets nya skiva, en fullängdare med det självsäkra namnet ”För framtids segrar”, är ett strålande exempel på den nya tidens melodiska rockmusik som kan förena människor över generationsgränserna och skapa ett ”oss” av de fragment som splittrats av sextio års socialistiskt kulturkrig. Musiken för tankarna till folkparker, doften av glädje, gemenskap och samhörighet. Att vi alla är enade kring vår kärlek till det land där vi hör hemma. Det suggestiva introt för tankarna till just det pågående kulturkriget mot en intolerant överklass av identitetspolitiker med messiaskomplex. Det andas segervittring och energi. Sedan följer en explosion av live-låtar som perfekt fångar en tidsanda, sedan länge försvunnen från de stora scenerna, nu på väg att återkomma på bred front. Albumet har mycket riktigt också undertiteln ”Live i Helsingborg”. Femton låtar, bland annat covers av Ultima Thule, avslutas med sju bonustracks. Jag får känslan av att denna skiva är som ett slags manifest över deras ambition, att återuppväcka allt det som slumrar i folkdjupet. När jag lyssnar på musiken känner jag igen flera klassiker, som ”Fädernesland” och ”Ung och Stolt”, och tankar går tillbaka till ett Sverige som en gång fanns, till minnen av kvällssolen som glittrar över vågorna i en lugn vik där segelbåtarna stilla gungar i den första varma vårvinden, midsommarskymning över byn där ungdomarna sitter tillsammans vid skogsbrynet och pratar, snön som sakta faller över gärdsgårdar och höghus. [caption id="attachment_27644" align="alignleft" width="340"] ”FÖR FRAMTIDS SEGRAR”.[/caption] Kopplingarna till den svenska punkvåg som slog fram över landet i slutet av 70-talet är också tydlig. Här finns lusten att spela, att svettas, att dansa, att höras. I musiken finns en rastlöshet och upproriskhet, en vilja att vägra låta sig tystas av makten, ett ungdomens skrik mot den ryska roulette som kallas politisk korrekthet. Det är många år sedan ett vänsterradikalt punkband lyckades väcka en självständig tanke i sina textrader. En ny våg sköljer över landet. En våg av missnöje och längtan efter någonting som är äkta. Musiken pendlar mellan lugna rockballader till ös. Det finns en stor spännvidd där allting ändå hör samman i en berättelse om kamp mot den orättfärdiga makten som tillskansat sig privilegier på andras bekostnad. Trots skillnaderna mellan låtarna finns ändå det generationsöverskridande där. ”För framtids segrar” är ingen skiva som stänger ute vissa åldersgrupper. Snarare är det en skiva som förenar människor av skilda bakgrunder, med olika utgångspunkter, men som alla söker efter det titeln anspelar på: framtidstro, i en tid då de rika och mäktiga dansar i upplysta salonger, medan folket huttrar i kölden där utanför, allt mer övertygade om att de en dag ska resa sig mot förtrycket. Här finner Bedårande Barn en väg mellan folkhem och uppror, mellan ös och melodi. Det är en stor bedrift att skapa musik, sade någon, men det är en större bedrift att skapa musik som skänker människor mening och hopp. Och det slår mig att de som spelar och sjunger sådana låtar för oss, de som offrar så mycket för det de tror på, är så sällsynta i dagens samhälle där relationer allt mer räknas i termer av ekonomiska och sociala fördelar. Människor som följer sitt samvete räknas lätt i dagens politik, där allting handlar om att vinna positiva löpsedlar hos den mer eller mindre vänstervridna kvällspressen, där ens själ lätt kan säljas för ett få spendera en kvart i morgonsoffan hos SVT. Tack vare band som Bedårande Barn, Till Äventyrs, Nova Arminius och andra svenska band som plockat upp instrumenten och spelar musik mot överheten, så kan vi finna styrka att fortsätta slåss för demokratisering och rättvisa. I detta sammanhang är Bedårande Barn en triumfatorisk berättelse om att Sverige fortfarande existerar, att det fortfarande finns någonting som räknas bortanför kortsiktig karriärism, en blick av trots mot etablissemanget, en knytnäve som aldrig sänktes utan fortfarande vittnar om folkets kraft att störta sina tyranner. Någon som följer i pionjärernas fotspår, som tar inspiration från band som Ultima Thule och den melankoliska 90-talsrocken och skapar musik för svenska folket. Beväpnade med innerlighet, energi, tillförsikt, saknad, nostalgi, vilja, skönhet och ärlighet.

Flygets dag lockade 30 000

September 6, 2017, 10:35 am

≫ Next: Bland hedniska ballader och uråldriga instrument

≪ Previous: Bedårande Barn – nytt album släppt den 25 augusti

$

0

0

Det dånade om jetmotorerna när stridsflygplanen skulle lyfta, så att det ekade ut över fälten. Alla besökare kom dock inte bara för att titta på häftiga flygmanövrer och nyaste militära tekniken. Flygmekaniker och underhållstekniker som jobbat med de gamla trotjänarna Tunnan, Draken och Viggen, antingen som lumpare eller yrkesverksamma, passade på att återuppliva gamla minnen och träffa kamrater. − Det blev precis som jag förväntade mig. En succé, säger överste Carl-Johan Edström till Försvarsmaktens egen media. Edström är flottiljchef för Norrbottens flygflottilj, som tillsammans med Blekinge flygflottilj och Luftstridsskolan i Uppsala ansvarar för att bevaka hela Sveriges luftrum. Planeringen för flygdagen började redan för ett år sedan och Edström säger sig vara imponerad över hur personalen förberett för allmänheten samtidigt som man passat på att öva. [caption id="attachment_27833" align="alignnone" width="585"] C-17 Globemaster ägs tillsammans av flera länder, bland annat Sverige. Vanligtvis är flygplanet stationerat i Ungern. När flygdagen genomfördes senast i Luleå, 2011, var kön till flygplanet aldrig under hundra meter, och så länge Nya Tider var på plats var intresset för det gigantiska flygplanet i topp även i år.[/caption] [caption id="attachment_27832" align="alignnone" width="585"] Archer är en 155 mm Haubits 77B monterad på en dumper där kanonen kan fjärrstyras från den splitterskyddade hytten. Försvarsmaktens beteckning är artillerisystem 08 och totalt har Sverige köpt 24 stycken. Slutleveransen skedde så sent som i år, efter många förseningar, då Sverige stod utan artilleri i många år sedan det förra systemet skrotades. Norge skulle också beställa 24 pjäser, men hoppade av affären 2014, så Sverige står i dag som enda användare av Archer. De pjäser som Norge beställt kan komma att tillföras det svenska försvaret.[/caption] Flygvapnets flyguppvisningsgrupp Team 60 flög i formation och JAS 39 Gripen visade upp sin prestanda. Sverige är ett av få länder som tillverkar sina egna stridsflyg. Attackplanet Lansen, också det svensktillverkat, flög igen för första gången sedan 2012. Saab 32 Lansen var i tjänst 1956 till 1997. Det utvecklades efter andra världskriget för att bära den svenska atombomben, som då höll på att byggas. Projektet avbröts och Lansen blev ett vanligt attackflygplan som även kunde användas för jakt och spaning. [caption id="attachment_27834" align="alignnone" width="585"] Team 60, Flygvapnets uppvisningsgrupp, gjorde comeback och bjöd på en flyguppvisning där man flög i formation. SK 60 är försvarets skolflygplan som även kan användas som lätt attackplan.[/caption] [caption id="attachment_27835" align="alignnone" width="585"] Saab SK 37 Viggen var Sveriges huvudsakliga jakt- och attackplan från och med 1972 och togs ur aktiv tjänst 2005. Totalt tillverkades 329 exemplar, varav 17 dubbelsitsiga skolversioner, som detta. Den dubbelsitsiga versionen hade inte radar och mindre bränsletank, men kunde ändå vid behov beväpnas, som här med sjömålsrobot Robot 04 med en räckvidd på 32 kilometer och stridsspets med 300 kg trotyl. Tio skolversioner gjordes dessutom om till SK 37E för elektronisk krigföring.[/caption] På plats fanns även utländska flygplan, som amerikanska F/A-18 Hornet som också används av det finska försvaret. Förutom flyg passade artilleriregementet från Boden på att visa upp sig med sin nya artilleripjäs Archer, liksom Arméns jägarbataljon från Arvidsjaur och Norrbottens pansarbataljon med en stridsvagn och ett stridsfordon 90. Besökarna kunde även passa på att besöka flygmuseet på F  21, som visar flygets historia från 1941 och framåt. Där finns även en specialutställning om F  19:s (den svenska frivilliga flygflottiljen i Finland) insatser under vinterkriget 1939-1940. På museet finns också en Viggen-simulator, som ger en häftig och verklighetstrogen flygupplevelse. Trots att dagen var kall och blåsig med tunga moln på himlen var humöret på topp och barnslig glädje lyste från många besökares ansikten, och då inte bara från barnens.

Bland hedniska ballader och uråldriga instrument

September 9, 2017, 6:47 am

≫ Next: Wenngarn – Från Magnus Gabriel De la Gardie till rikt bysamhälle

≪ Previous: Flygets dag lockade 30 000

$

0

0

De står på varsin sida om scenen i den gamla kyrkoruinen St Nicolai i Visby. Han blåser i ett kohorn, hon kular, pressar upp rösten i höga, genomträngande toner. Vallmusikens ålderdomliga klangskalor ger sig tillkänna, de båda ljudkällorna leker ekon mot varandra och bygger upp illusionen av stora bergsvidder. En gång i tiden användes här den sortens musik för att locka på djuren uppe på fäbodarna, för att skrämma rovdjuren eller för att skicka signaler till andra vallkvinnor. Vallmusiken är mycket gammal och att inleda en konsert kring äldre musikaliska uttryck med just vallmusik är ett bra val.

Vi får veta att gamla tiders ballader var den tidens såpor. I texterna utspelade sig hemska svek och ond bråd död.

Han som blåser i kohornet heter Anders Norudde, mest känd från folkmusikgruppen Hedningarna. Han började som instrumentbyggare med stort intresse för just gamla instrument, men efter att han under 80-talet varit med och dragit igång Hedningarna fick hans instrumentbyggarkarriär stå tillbaka – det var helt enkelt för härligt att spela. Med sina uråldriga instrument och djärva klanger gjorde gruppen succé och lyckades med det som ingen folkmusikgrupp tidigare lyckats med; att slå sig in på topplistorna, dra fullt hus på rockklubbar, slå igenom internationellt och spela inför 30 000 personer på Roskildefestivalen. Genom Hedningarna lockades en helt ny och ung publik till folkmusiken. Numera är Anders Norudde tillbaks i instrumentbyggandet. Han kombinerar det med solospel och någon enstaka konsert då och då med den fortfarande verksamma gruppen Hedningarna, men han lever nu ett betydligt stillsammare liv än under det hektiska 90-talet då han nästan bar rockstjärnestatus. Än i dag är hans specialitet att ge liv åt ålderdomliga instrument. Till den här kvällen har han tagit med ett helt gäng av olika sorters harpor och pipor. Han har också med sig en medmusikant: Violina Juliusdotter. Hon är boende på Gotland och presenteras som en stämbandsakrobat. Att hon kan sjunga riktigt höga toner får vi snabbt prov på. När hon kommer till tals drar hon gärna lite småfräcka skämt, som lockar fram skratt hos publiken. – Har ni sett en sotharpa?, frågar hon och pekar åt Anders Noruddes håll. Det är den där fula saken han har mellan benen. [caption id="attachment_27903" align="alignnone" width="585"] Säckpipa förknippas ofta med Skottland, men även i Sverige har det spelats säckpipa, en tradition som dock höll på att alldeles dö ut. Den svenska säckpipan är mindre än den skotska. Foto: Nya Tider[/caption] Anders har mycket riktigt plockat fram ett instrument som han håller mellan knäna och spelar på med stråke. Strängarna är av tagel och med vänsterhanden instucken genom grepphålet kan han förkorta strängarna och få olika tonhöjder. Sotharpan är ett helt unikt instrument i sitt slag. Den hittades i Öje mellan Malung och Mora. Folklivsforskaren Mandelgren lär ha köpt harpan i slutet av 1860-talet och försäljerskan ska ha sagt att hennes mormor spelade på den, vilket betyder att instrumentet måste vara över 300 år gammalt. Numera tillhör det Musikmuséet. Passande nog spelar Anders en polska från Öje på det. Klangen låter verkligen mycket gammal, nästan lite burkig, men suggestiv. Nästa instrument som visas upp är en stråkharpa med anor sedan åtminstone medeltiden. Det instrumentet levde kvar ända in på 1900-talet i Estlands svenskbygder, bland annat på Ormsö och kom till Sverige med båtflyktingar under andra världskriget. En del tid går åt till att stämma instrumentet. – Har man spelat i tio år, har man stämt i tjugo, säger Anders. Det är som en ceremoni det här med stämmandet. När stämmandet är klart river han av en västerdalspols med härliga och ibland lite oväntade, originella bordunklanger som trots ålderdomligheten ändå ger en modern touch. Han får det låta så fylligt och dansant när han spelar, vilket är en konst när instrumentet i sig är så pass enkelt i uppbyggnaden. Publiken rycks med och klappar med i rytmen. Anders Norudde fortsätter att guida åhörarna genom många instrument: moraharpa, spillåpipa, säckpipa, säljflöjt och ett egenuppfunnet harpinstrument som liknar en banan i formen. Förstås spelar han på dem också, en del traditionella låtar från äldre tid, en del egna låtar och några hitlåtar från Hedningarna, som får publiken att tralla med. Däremellan kompar han Violina när hon sjunger små undersköna och roliga visor, ofta med fräck text. De kompletterar varandra fint, hans faktakunskaper och hennes lättsamhet. Hon ackompanjerar honom också ibland genom att lägga rösten fint i en fri och lekfull stämma. På ett ställe glider hon dock helt fel, och skrattar härligt och befriande. [caption id="attachment_27905" align="alignleft" width="300"] Den ålderdomliga stråkharpan är av lyrmodell, men spelas, precis som namnet säger, med stråke. Foto: Nya Tider[/caption] Violina är en mästare på att memorera texter, visar det sig, då hon sjunger medeltida ballader med oräkneliga verser. Publiken får sjunga med i omkvädena. Då och då avbryter hon för att med egna ord kommentera handlingen i historien, vilket är ett bra drag, det blir aldrig långtråkigt. Vi får veta att gamla tiders ballader var den tidens såpor, i texterna utspelade sig hemska svek och ond bråd död, smaskiga detaljer att rysa över precis som vi gör framför en deckare i tv-sofforna. Kyrkoruinen är tyvärr knappt ens halvfull, då det finns många konkurrerande föreställningar som pågår samtidigt, men publiken som har kommit är desto mer entusiastisk och vill gärna höra mer när programmet officiellt är slut. Artisterna applåderas in två gånger och måste till sist improvisera fram ytterligare en låt som de kan framföra. Efteråt kan den som vill ställa frågor. Med detta varierade och intressanta program kan nog alla känna sig nöjda när de går därifrån.

Wenngarn – Från Magnus Gabriel De la Gardie till rikt bysamhälle

September 9, 2017, 11:55 am

≫ Next: Tillsammans mot hatkampanjer och maktfullkomlighet

≪ Previous: Bland hedniska ballader och uråldriga instrument

$

0

0

Utvecklingen av Wenngarn från en nedgången, förfallen kvarleva till ett levande bysamhälle med ett öppet slott har pågått under de senaste tre åren sedan Sisyfos Fastighetsförädling AB köpte fastigheten sommaren 2013. Det var dock Olle Larsson, Wenngarns nye herre och entreprenör, som tog initiativet till detta projekt när han såg den nedgångna platsen med alla förfallna hus för första gången 2010. Själva slottet var illa däran med graffiti och förstörelse. På Nationalmuseum blev man oroliga för de konstverk som hängde där, att man helt enkelt åkte och hämta dem tillsammans med en del andra konstföremål. Olle Larsson insåg dock slottets och områdets potential att locka både besökare och boende. Wenngarn ligger nämligen i ett attraktivt område, nära till Mälarens vatten och omgivet av en på våren och sommaren grönskande natur och i den lite lantlig miljö som ofta tilltalar dagens människor, kanske i synnerhet de som bor i storstäder. Larsson köpte Wenngarn genom sitt byggföretag Sisyfosgruppen för 125 miljoner kronor av Randolf Schuntzel, som då var ägaren. Schuntzel hade övertagit Wenngarn 1997 efter att den kristna Lewi Pethrus stiftelsen, som var inriktad på vård av missbrukare, hade gått i konkurs efter fjorton års verksamhet. Köpet gick igenom 2013, men på natten, samma dag som Larsson fick tillträde till slottet, härjade en våldsam brand på Wenngarn. Fyra 1700-talshus gick förlorade i eldsvådan. Polisen misstänkte mordbrand, men det var svårt att fastställa något konkret. Strax innan branden utbröt hade dock den ryska maffian, som ska ha anlitats av Schuntzel för att driva in skulder, bedrivit ljusskygg verksamhet på ägorna och krävt ett stort belopp i miljonklassen av Larsson för att de skulle ge sig iväg. Den ljusskygga verksamheten ska ha varit en bordell. 128 stulna bilar hittades också på Wenngarn. Larsson betalade inte den begärda summan och strax efteråt hade branden alltså härjat. [caption id="attachment_27949" align="alignnone" width="585"] Där 1700-talsbyggnaderna brann ner bygger man nytt men i gammal stil. Foto: Nya Tider[/caption]   [caption id="attachment_27945" align="alignnone" width="585"] Kulturstallet med bageri och butik. En före detta lada som numera tjänar som praktisk konferenslokal. Wenngarns ägare vill satsa på naturvänlig verksamhet och alternativa energikällor, och solcellerna till vänster i bild är en del av denna ambition. Det är en solfångare som följer solen hela dagen. Foto: Nya Tider[/caption]   Varken eldsvådan eller ryska maffian kunde skrämma bort Olle Larsson, istället fortsatte han och Sisyfos sin strävan att förverkliga hans drömvision: att rusta upp det nedgångna Wenngarn och skapa ett levande bysamhälle med bostäder, företag, öppet slott och historisk förankring.   Ett medeltida barockslott och en anstalt Redan 1164 nämns Wenngarn i Sveriges äldsta bevarade brev, och Gustaf Vasas dotter Sofia bodde här på 1500-talet, när Vasaätten ägde slottet. Platsens historia är mycket viktig för Olle Larsson, då den skapar både perspektiv och ett band till det förflutna. Genom historia kan människan även lära sig av sina föregångares olika handlingar och misstag. Historiemedvetenhet kan också bidra till en nationell identitet då varje land och folk har sin egen historia och sitt eget ursprung. [caption id="attachment_27946" align="alignnone" width="585"] Wenngarns slott. Foto: Nya Tider[/caption]   På 1200-talet huserade en herr Gere på Wenngarn, men om honom är knappt något känt. Slottets äldsta delar har daterats till åtminstone tidigt 1300-tal, och under 1400-talet genomfördes tillbyggnationer av slottets äldsta stenhus. Godset fortsatte att byggas ut genom åren. På 1590-talet lät Gustaf Vasas dotterson Gustav av Sachsen-Laurenberg genomföra en omfattande ombyggnation av slottet. Hans far Magnus hade landsförvisats för att han misshandlat sin maka, Gustaf Vasas dotter Sofia. Gustav levde ett mycket utsvävande liv och dog ung, men lyckades genomföra sina planer på att bygga om Wenngarn till ett renässanspalats. [caption id="attachment_27952" align="alignnone" width="585"] En barock trehjuling i form av en häst. Foto: Nya Tider[/caption]   Den mest kända slottsägaren, som mer än någon av sina föregångare satt sin prägel på slottet, är Magnus Gabriel de la Gardie, som köpte byggnaden 1653. Han moderniserade och byggde ut Wenngarn 1661. En stor del av det utseende slottet fick då är bevarad än i dag. Genom hans ny- och ombyggnationer av slottet och omfattande arbete med trädgårdsanläggningarna på Wenngarn skapades en storslagen barockmiljö. Kapellet han lät bygga är mycket välbevarat. de la Gardie inredde sitt slott med dyrbara textiler, konstverk och möbler samt takmålningar. I dag är dock inte mycket av barockinteriören bevarad, då en av de senare slottsägarna, Carl Gyllenborg, lät genomföra omfattande renoveringar av slottets rum 1731, så även om slottets yttre är till stor del oförändrat sedan 1600-talet är dess inre påtagligt präglat av 1700-talets inredningsstil med kakelugnar och ljusa pastellfärger. [caption id="attachment_27947" align="alignnone" width="585"] Slottskapellet är beläget i slottets bottenvåning. Foto: Nya Tider[/caption]   Från 1700-talet fram till 1900-talet avlöste olika adelsätter varandra på Wenngarn, som då ännu var en betydande plats för makteliten i Sverige, men 1916 lät staten bygga en anstalt för alkoholister på slottsområdet. Denna missbrukarvård bedrevs på Wenngarn fram till 1997, då Lewi Pethrus stiftelsen gick i konkurs och platsen såldes till Schuntzel, innan Olle Larson alltså köpte den och började skapa det levande bysamhället med det öppna slottet. Tack vare Larsson har Wenngarn nu återfått sin gamla glans efter år av förfall, vanskötsel och maffiaverksamhet och lockar många besökare. Bysamhället är beläget några hundra meter från själva slottet och omfattar cirka 400 boende, men man välkomnar även företag. Grundtanken är att man ska bygga nära naturen på ett modernt sätt, med elbilar, ekologiska odlingar och miljövänliga naturmaterial. För att se hur långt man kan driva idén har man byggt Huset utan sladd, en familjevilla som är helt självförsörjande vad gäller el, vatten värme och avlopp. Här används nyaste tekniken för att återvinna vatten i duschen, väggarna har effektiv isolering och belysningen går på likström. Huset utan sladd kan man dessutom få hyra för en dag och prova hur man trivs. Historien blir i dag levande på Wenngarn genom återberättande av olika historiska händelser och arrangerande av skattjakter där både barn och vuxna får ta del av slottsmiljön. På sommaren hålls riddarspel, träffar med veteranbilar och andra populära sammankomster. [caption id="attachment_27953" align="alignnone" width="585"] Magnus Gabriel de la Gardies slottsträdgård i barockstil. Foto: Nya Tider[/caption]   Förmodligen lockar även spökena som sägs husera på Wenngarn. Magnus Gabriel de la Gardie ska ännu vandra omkring på ägorna och en konstnär som vistades där på 1900-talet säger sig ha mött honom i orangeriet. Både besökare och anställda ska ha haft vetenskapligt oförklarliga upplevelser och en röst från slottskällaren har hörts kalla på hjälp. Omfattande paranormal undersökning gjordes vid Allhelgona 2015. Under denna gjordes flera dokumentationer och inspelningar. På en av inspelningarna hörs en röst säga ”Det är kallt” och på en annan säger någon ”Jag är död”. Oavsett om detta är sant eller inte, kan det nog inte helt förnekas att berättelserna om Wenngarns spöken både lockar och fascinerar.   Larssons levande bysamhälle I slottskapellet på Wenngarn pyntas det ibland till bröllop. Då bakas det bröd i kulturstallet, slottsmiddag dukas fram i Disasalen och efter den middagen avslutats är det efterfest i bollhallen. Även orangeriet kan fungera som festlokal, men där hålls också konferenser, föredrag och möten. Där inne är väggarna täckta med frodiga, gröna växter – ”living walls” – och i växthusen odlas frukt och grönsaker samt humle i slottsträdgården som sedan används till att brygga Wenngarns eget öl. [caption id="attachment_27948" align="alignnone" width="585"] Orangeriet är en speciell upplevelse med sina levande väggar. Foto: Nya Tider[/caption]   [caption id="attachment_27950" align="alignnone" width="585"] Hotellet Anstalten var tidigare hem för missbrukare, men är i dag ett välfungerande hotell. Foto: Nya Tider[/caption] [caption id="attachment_27954" align="alignnone" width="585"] Wenngarns slott har nu restaurerats. Foto: Nya Tider[/caption]   Här kan man boka rum för konferenser i ”Smuttan”, vars konferensrum har fått namn efter tidigare verksamheter. Betongfabriken, som byggdes efter en brand som härjade 1938, är inte längre någon fabrik, utan är nu platsen för företagscentret och sportcentret samt förskolan. Flera bostäder finns också på området – i allébyn och paviljongen samt skogsbrynsvillorna. Så lever Wenngarns blomstrande bysamhälle året runt, genom den omfattande verksamheten såväl som genom de många besökarnas intresse och engagemang för platsen samt genom de som bor där och driver utvecklingen framåt. På så sätt är Wenngarn mer än en vanlig turistattraktion.

Tillsammans mot hatkampanjer och maktfullkomlighet

September 9, 2017, 1:49 pm

≫ Next: Recensionssajter sänker Hollywood

≪ Previous: Wenngarn – Från Magnus Gabriel De la Gardie till rikt bysamhälle

$

0

0

Den kände kompositören Pär Lindh ville publicera en annons i tidskriften Tidig Musik, men nekades med hänvisning till att han citerar Nya Tider. Den 31 augusti meddelade Hillevi Hogman och Birgitta Wennerström på Tidig Musik att ”Nya Tiders värderingar går tvärt emot allt vad Tidig Musik står för” och att de inte kan ta in en annons där Nya Tider nämns ”som vilken tidning som helst”. De krävde att citatet togs bort, annars skulle de inte trycka annonsen. Vilka värderingar det skulle handla om vill de inte svara på. Så här svarade Pär Lindh: Nya Tider är den enda sanna nyhetstidningen i Sverige idag som inte ljuger i sin nyhetsrapportering. Jag stöder dem av hela mitt hjärta. Vávra Suks (chefredaktören för Nya Tider) far tackade mig för min hjältemodiga insats för ett fritt Tjeckoslovakien under 1980-talet då jag bl.a. hjälpte till att ge landet sin första nobelpristagare i litteratur. Idag hjälper Vávra Suk hjältemodigt (han klarade livhanken efter ett brutalt överfall av AFA för några år sedan) Sverige i vår kamp mot diktaturens kreatur. Om Tidig Musik sällar sig till åsiktsförtryck och bidrar till att Sverige blir en diktatur så ber jag härmed att få säga upp min prenumeration med omedelbar verkan! Pär Lindh, kompositör, cembalist, organist, pianist och tidigmusikälskare Låt oss visa att det är de trångsynta småpå­varna på Tidig Musik som är de som bör se över sina värderingar. Vi är många som är trötta på bojkotter och hatkampanjer som syftar till att censurera regimkritiska nyheter. Den gamla tidens media med dess falska nyheter håller på att bli helt utkonkurrerad, men det verkar inte alla ha förstått än. De tror fortfarande att de får några fördelar av att ställa sig på maktens sida. Låt oss visa dem att de har fel! Vi publicerar den censurerade annonsen här och hoppas att så många som möjligt stödköper denna vackra och inspirerande musik. ANNONS:

---

Recensionssajter sänker Hollywood

September 12, 2017, 4:43 am

≫ Next: Oliver Stones Putinintervju väcker internationell uppståndelse

≪ Previous: Tillsammans mot hatkampanjer och maktfullkomlighet

$

0

0

Det är inte längre bara tidningarnas filmkritiker som berättar för hugade biobesökare om vilka filmer som är värda biljettpriset och vilka som ska undvikas. Betaltyckarna har fått konkurrens av gratistyckare på sajter som IMDB och Rotten tomateos, där tusentals människor kan betygsätta och kommentera filmer, vilket sedan räknas ut till ett snittbetyg på sajterna. Detta är en orsak till Hollywoods intäkter rasat, enligt experter som finanstidningen Bloomberg intervjuat. Enligt finanstidningen har sommaren 2017 varit den sämsta för Hollywood på tio år sett till intäkter, och resultatet väntas bli en nedgång med 15 procent. Det mest anmärkningsvärda är att sådana typer av filmer som normalt brukar vara publiksuccéer denna sommar inte heller de har lockar biobesökare. Till exempel har ”Transformers: The last Knight” och ”Pirates of the Caribbean: Salazar’s revenge” floppat ordentligt. Analytikern Jeff Bock säger till Bloomberg att Hollywood brukar ha uppföljare som ett ekonomiskt skyddsnät. Om första filmen gjort succé har det nämligen alltid varit säkert att uppföljaren kommer locka biobesökare. Men enligt Bock kan i Hollywood alltså heller inte detta längre tas det för givet, vilket flopparna med Transformers och Pirates of the Caribbean visar. Båda är uppföljare i framgångsrika filmserier. Enligt Bloomberg, som hänvisar till analytiker de talat med, är recensionssajter och sociala medier orsaken. När filmer går upp på biograferna har många redan sett dem och betygsatt redan innan premiär. Även sociala medier gör att det snabbt sprids om en film är dålig. När varningar om att en film är dålig kommer från väldigt många och väldigt snabbt, har det större inverkan på publiktillströmningen än tidigare när bara några dåliga recensioner kom ett par dagar efter premiär. Omvänt kan givetvis den snabba informationen och mängden betygsättare också locka människor att se en film, förutsatt att filmen är bra och den fått bra betyg. Men så tycks alltså inte vara fallet med filmsommaren 2017.

Oliver Stones Putinintervju väcker internationell uppståndelse

September 13, 2017, 11:11 am

≫ Next: Eldbarn – en mörk berättelse

≪ Previous: Recensionssajter sänker Hollywood

$

0

0

När den kände amerikanske regissören Oliver Stone presenterade sin samtalsserie i fyra delar, där han intervjuar Rysslands president Vladimir Putin, var det många som reagerade. I USA var många intresserade av vad Putin egentligen vill och tycker, och frågorna var skarpa och gick rakt på sak om känsliga ämnen. De stora amerikanska mediehusen anser dock att det mest är att likna vid Putinpropaganda, till exempel skriver CNN att Stone ”riskerar anklagelser om att ha låtit sig bli använd som ett nyttigt PR-redskap för den ryske ledaren”. De lät honom dock ”försvara intervjun” och dess ”mjuka frågor”. Han sade då bland annat: – Jag kan inte få honom på andra tankar. Jag kan visa hans tankar. Reaktioner blev det dock även i Ryssland. Några kända ryska journalister uttryckte missnöje över presidentens ovanligt positiva attityd gentemot sin amerikanske samtalspartner. Nu var det Putin som fick försvara sig: – Han var mycket vänlig mot mig och självklart var jag vänlig mot honom, svarade han. Egentligen är det en helt naturlig umgängesform när en president inbjuder en journalist eller som i det här fallet en känd och nyfiken regissör. Oliver Stone är känd för sina avslöjande filmer JFK och Nixon, och regisserade nyligen Snowden. I Sverige har tonen varit särskild uppskruvad kring denna samtalsserie både innan och under sändningarna. Det förekom minst sagt ovanliga ordval i anförda kommentarer, dessutom anbefalldes en bättre vägledning. Underförstått en ideologisk filtrering som redan från början fick tydliga markeringar med formuleringar som ”kontroversiell”, ”missvisande Putinporr”, ”provocerande”. Vad som kännetecknade samtalen mellan Stone och Putin är nyfikenhet och generositet. Mycket av den ryska historien och religionen var okända för amerikanen, och Putin tog tillfället i akt att visa upp vad han ansåg vara viktigt i det nya Ryssland, som han själv sedan 15 år bygger upp. Pressekreteraren Dmitrij Peskov (specialist på Turkiet) följde med ett vakande öga alla dessa sittningar. Det omedelbara i möten med Putin, oaktat om han samtalar med ungdomar eller vanliga arbetare, är hans öppenhet. Hans intensiva, ibland något naiva öppenhet, förvandlas dock till hårda ögon och slutna käkar när vissa ämnen kommer på tal. Två sådana områden diskuterades under samtalen med Stone: Ukraina och Natos utvidgning. Jurist som han är redogjorde Putin för hela händelseförloppet, där europeiska politiker var involverade som garanter för en fredlig utveckling i Ukraina. Att dela ut bullar till Kievs befolkning, som den amerikanska statssekreteraren Victoria Nuland gjorde, var inte förenligt med en diplomats status och uppgifter, menar Putin. Utvidgningen av Natobaser i Europas östra del kommer att få adekvata svar från ryskt håll, förklarade presidenten. – Men varför säger Ni alltid ”våra partners” eller ”våra kollegor”, när ni inte är överens? frågade den nyfikne Stone. – Därför att vi måste samtala och föra dialogen vidare, svarade Putin. Vad gäller Oliver Stone så måste man utan tvekan ge honom en eloge för hans ibland envisa, påstridiga, obekväma men i det stora hela ödmjuka frågor. Den ryska befolkningens ekonomi är ett område som förmodligen är den ömmaste punkten. Vid tidpunkten för deras samtal (2015) låg inflationen på 13 procent enligt Stone. ”Nej, 12,9 procent”, korrigerade Putin. I skrivande stund (augusti 2017) ligger den ryska inflationen på 4 procent, att jämföra med exempelvis Tysklands på 1,7 procent. Fattigdomen bland den ryska befolkningen vid Putins makttillträde för 15 år sedan omfattade 40 miljoner människor, i dag räknar man med 20 miljoner. Det är ingen hemlighet att Putin säger sig satsa selektivt på energiska, välutbildade och hederliga män och kvinnor. Han berättar för Stone om åren under Boris Jeltsin, när Ryssland plundrades genom så kallade privatiseringar och om uppkomsten av oligarker som han kallar för skurkar (ryska: zuliki). Vad han har lyckats åstadkomma är en separation mellan pengar och makt. På frågan om sina egna tillgångar, svarar presidenten att de inte är så enorma som många tror. Och så som han ofta gör, belyser han filosofiskt livets begränsning – kistan som man kommer att vila i vid avskedet från det jordiska livet, rymmer inte så mycket. Vid ett annat tillfälle, när Stone nämnde fem attentatsförsök, svarade Putin att endast Gud vet när och hur vi skall dö. Putins religiositet och privata underkastelse inför Gud kan vara en yttre sköld, men där finns en djupare dimension som möjligen även har koppling till hans japanska judoutövning. Vladimir Putin tränar varje dag och följaktligen följer han den romerska principen in corpore sano, mens sana – i en frisk kropp finns en frisk själ. När samtalen berörde demoniseringen av Ryssland och honom själv, anförde Putin ett romerskt citat av Marcus Porcius Cato d.ä.: ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”. Att anföra historiska citat eller använda citat ur rysk litteratur är något som kännetecknar Putin i jämförelse med hans företrädare. Självklart hjälper detta vid en mediekontakt med egna och andras medborgare. Det är dessutom ett bra tillfälle att visa upp den privata sidan av en bildad människa, vilket är en absolut kontrast till de tidigare så stela partipamparna. En intressant del som Oliver Stone envist återkommer till är avlyssningar och en verklig eller påhittad inblandning i amerikansk valkampanj. Den sistnämnda kommenterar Putin med just en demonisering av Ryssland samt att varken NSA eller CIA förfogar över några säkra och substantiella bevis. Däremot påminner han gladeligen om att USA avlyssnar till och med sina allierade vänner. En anmärkningsvärd detalj är översättningen av samtalet till svensk text. I en filmsekvens talar president Bush om ”our American values”, till vilket SVT satt textremsan ”vår amerikanska värdegrund”. Med tanke på Bushs konservativa bakgrund kan det dock knappast handla om ”värdegrund”, så som man numera ser ordets innebörd i Sverige. Rätt översatt är det ”våra amerikanska värderingar”. Vladimir Putins ”värdegrund” granskas ute på hockeyrinken efter en match. På ett roande sätt blir han vid tillfället tillfrågad av Stone om homosexuellas situation i Ryssland, om machokulturen och toleransen för övrigt. Återigen som jurist klargör Putin, att det finns en lag som förbjuder spridandet av propaganda om homosexuella aktiviteter till minderåriga, i Ryssland upp till 18 år. Såväl Stone som Putin har en väl utvecklad känsla för humor, följaktligen frågade Stone om Putin skulle kunna tänka sig att efter en match duscha tillsammans med en homosexuell man. – Jag är ju mästare i judo, svarade presidenten. Samtalen spelades in på flera olika ställen: i Kreml, i president Putins sommarresidens utanför Moskva och i presidentens flygplan under resan till Sotji. Tittarna fick inblick i de gigantiska salarna i det stora Kremlpalatset från 1800-talet, den gamla delen från 1500-talet, trädgården och framför allt den privata kyrka tillhörande det lilla slott där storfurste Sergej Alexandrovitj och hans hustru Elizabeth av Hessen bodde, numera presidentens lantliga bostad. Intressant är avslutningen med ett konstaterande att bägge dessa herrar räknar med att få kritik för ett eller annat som framkom i samtalen. Men innan dess lägger man in Putins råd beträffande Mellanöstern. Han åberopar sitt eget samtal med den framlidne israeliske premiärminister Ariel Sharon: ”Lita aldrig på folk i den här regionen”. Slutklämmen till Oliver Stone blir en önskan om att Washington inte skall omvandlas till kalifat, varpå Stone svarar: Inte Ryssland heller. ”Etogo my nie dopustim” – vi tillåter inte detta – försäkrade Putin.

Eldbarn – en mörk berättelse

September 15, 2017, 8:45 am

≫ Next: Ny bok på svenska om kampen mot den liberala moderniteten

≪ Previous: Oliver Stones Putinintervju väcker internationell uppståndelse

$

0

0

Berättarjaget är en trasig flicka, Zelda, med så kallat självskadebeteende. Boken inleds med att hon mirakulöst räddas tillbaka till livet från ett självmordsförsök. Zelda upplever det som ett ingripande av en likaledes vilsen själ från andra sidan. En författare är givetvis fri att skriva om en ”riktig” gengångare, men jag vill nog här tolka det som en fantasi som flickan skapat för att något värja sig mot en outhärdlig känsla av ensamhet. Zeldas osynlige vän tar gradvis allt fastare form. Han får namnet Jonah och han bär också på en ohygglig historia av förödmjukelser. [caption id="attachment_28178" align="alignright" width="350"] Eldbarn är en mörk poetisk berättelse om vanmäktig vrede och drömmar om vedergällning.[/caption] Till skillnad från Zelda har Jonah hämnats. Jonah får som Zeldas alter ego utveckla vreden, hatet och fantasier om hämnd. Förhållandet mellan Zelda och Jonah utvecklas till en rasande eldstorm. Tillsammans är de så starka att de kan förinta sina plågoandar. Lilou och John är också musiker och deras berättarstil är här en förtätad poetisk prosa. Med naturmetaforer och adjektiv skapar författarna med några få meningar en medryckande stämning, som i en sång. Zeldas lättsinniga mamma beskrivs som ”... en vild lekande säl och människor är hennes hav ...” hon njuter av främmande mäns blickar och bedrar sin man utan att knappt försöka dölja det. Zeldas pappa är ett kuvat monster som ger igen genom att konsumera pornografi och våldföra sig på sin dotter. Kamraterna i skolan är inga Zelda kan söka stöd hos. De tecknas med en smått genialisk ögonblicksbild: ”Vid en liten förrådsbyggnad står fyra rökande elever och skrattar tillsammans. Som vilsna kameleonter anpassar de sig efter varandra. Varje ord är en bakgrund för de andra att smälta in i.” Det går inte att tro annat än att Lilou och John skriver av egen erfarenhet. Det finns sådant man måste skriva av sig, dock bör man nog varna läsaren för att berättelsen inte visar någon utväg. Detta är inte en bok att sätta i handen på ung människa som själv är på randen till undergång. Den kan tvärtom uppfattas som en romantisering av självdestruktion. [caption id="attachment_28180" align="alignnone" width="585"] Författarna och musikerna Lilou och John Dübeck.[/caption]   I vår kultur finns mycket destruktiv dödsdyrkan, och kanske kan det ibland också behövas för att lätta på trycket. Å andra sidan kan till synes oskyldiga berättelser för den överkänslige bli till ett livsfarligt bränsle för fantasin. Det är mycket svårt att förutse. Jag känner en grupp ungdomar som kommit samman på en barnpsykiatrisk klinik. Uppvuxna med Astrid Lindgrens berättelser, föll det sig så att ”Bröderna Lejonhjärta” kom att uppfattas som ett bokstavligt sant recept för hur man skulle kunna ”hoppa” från en händelselös och förnedrande tillvaro på barnpsyket till en fantastisk värld av kärlek och äventyr. Det utvecklades till en formlig dödskult som kulminerade med att en av flickorna lade sig framför pendeltåget. ”Vi ses i Nangijala”, skrev hon i sitt avskedsbrev. Hon blev 16 år. De andra ungdomarnas föräldrar fruktade att det skulle bli början till en självmordsepidemi. Lyckligtvis blev det istället en tillnyktring. ”Astrid Lindgren vet nog inte mer än någon annan om döden”, skrev en av flickorna i ett allvarligt svar till en av sina kamrater. Det finns inget Njangijala och inte heller några mystiska älskare på botten av en skogstjärn. Livet måste levas i den här verkliga fysiska världen.

Ny bok på svenska om kampen mot den liberala moderniteten

September 22, 2017, 8:47 am

≫ Next: Från Napoleonkrigen till pizza al-Qaida

≪ Previous: Eldbarn – en mörk berättelse

$

0

0

Det kan inte sägas annat än att Alexandr Dugin är en man med ett uppdrag. Till skillnad från många andra akademiker, vilka är tillfreds med att ägna sig åt sin forskning inom universitetsmiljöerna, är Dugin en man som engagerat sig i sin tids avgöranden. Marxisten Louis Althusser brukade säga att han ”intervenerade” när han gjorde inlägg i 1970-talets ideologiska debatter. Att tala om att intervenera verkar rimligt också i det här fallet. Dugin vill sätta sin prägel på samtidsutvecklingen genom akademiskt arbete kombinerat med politiskt engagemang.

Kärnan är kritik av den nyliberala världsuppfattningen, som han ser som identisk med all makt samlad till en pol – den amerikanska hegemonin inom den internationella sfären.

Den nya översättningen med den svenska titeln Ryssland och Europa – för en multipolär värld: en introduktion till nyeurasianism (AlternaMedia, 2017) är en samling texter skrivna av Dugin i olika sammanhang, samt intervjuer med honom, där han beskriver nyeurasianismens historia, budskap och framtidsvision. Kärnan är kritik av den nyliberala världsuppfattningen, som han ser som identisk med all makt samlad till en pol – den amerikanska hegemonin inom den internationella sfären. Mot maktkoncentration ställer han en multipolär värld, där makten är delad mellan många regioner, som han redogör för förvånansvärt detaljerat. Mot den nyliberala världsordningen ställer han gemenskap och identitet, även om han anser att till exempel nationaltanken är överspelad. Även om Dugin inte är nyeurasianismens upphovsman är han som rörelsens internationelle ledare och huvudsaklige ideolog i hög grad ansvarig för att nyeurasianismens förståelse av världen ser ut som den gör. Ideologin har sin egen förståelse av koncept som civilisation, etnicitet, geopolitik, modernitet, kapitalism, andlighet och så vidare. I linje med detta har man också dragit till sig medarbetare från en rad akademiska fält; allt från statskunskap och sociologi till lingvistik. Det finns som nämndes ovan en starkt kritisk funktion i det nyeurasiatiska ramverket som i första hand riktas mot den liberala moderniteten, och där liberalismen explicit pekas ut som fienden. Kritiken som Dugin framför har som utgångspunkt att flera av de funktioner som inryms i det liberala konceptet – marknadsekonomi, individualism, amerikansk maktpolitik, anti-traditionalism – är förödande för den globala mångfalden av världens unika identiteter. Identitetsbegreppet är viktigt för Dugin och det är någonting som han kontinuerligt återkommer till under bokens gång. Dugins framställning gör ibland diskussionen väl akademisk, men hans poäng är egentligen lättfattlig. Vad Dugin vill säga är att individer existerar inom ett sammanhang som är rotat i särskilda historiska omständigheter. Det går inte att komma fram till ett genuint identitetsbegrepp som går bortom dessa omständigheter. Dugin tar dessutom begrepp som civilisation, kultur och historia på större allvar än vad det lämnas utrymme till inom det liberala ramverket. Inom liberalismen framstår dessa storheter som flyktiga och som att det är upp till var och en att lägga dem åt sidan för att exempelvis agera smidigare på en marknad. För Dugin är identitet inte förhandlingsbart. En sak som är viktig att förstå med nyeurasianismen är att den är rotad i den strukturalistiska filosofin. Det får konsekvensen att dess företrädare betraktar enskilda kulturer som i någon mening slutna och självrefererande. Den standard som är absolut inom en kultur behöver inte ha någon bäring inom en annan, och sett från Dugins utblick är detta sätt att se på saken helt rimligt. Dugin avvisar varje uppfattning om att kulturer skulle kunna jämföras med varandra och att skillnad skulle utgöra en grund för värdesättning. Det är i förlängningen denna uppfattning som leder honom till konfrontation med den liberala moderniteten och den pågående globaliseringsprocessen. Den liberala moderniteten vill se en form av likriktning genom globaliseringsprocessen i vilken identiteter som inte passar i schematiken helt enkelt måste utmönstras. För Dugin ser detta ut som en konflikt mellan å ena sidan atlanticism och å andra sidan nyeurasianism. Atlanticism är ett uttryck för angloamerikansk kultur där betoningen ligger på kommers och individualism. Det är också grunden i idén om den multipolära världen. Dugins argumentationslinje följer tesen att nyeurasianismen företräder en mer jämlik värld, där olika grupper ska kunna existera sida vid sida, utan att spänningsförhållanden ska leda till politisk eller kulturell dominans. Dugin uttrycker det som följande: ”Det finns lika många normsystem som det finns samhällen. Med andra ord är endast en norm allmängiltig: frånvaron av ett likformigt standardmått för alla, tillsammans med friheten och rätten att välja.” (sid. 145) Kritiken mot de västerländska värderingarnas universella anspråk är med andra ord en huvudlinje i Dugins filosofiska ramverk. Precis därför är det intressant att notera att han trots denna aversion mot Väst i hög grad står i intellektuell skuld till ett flertal europeiska tänkare. Det rör sig om en ledande företrädare för den traditionella skolan som René Guenon. Också sociologen Vilfredo Pareto nämns som betydelsefull av Dugin. Halford Mackinder och Carl Schmitt, vilka båda skrev utförligt om geopolitik, nämns inte helt oväntat. Den franska nya högerns huvudman, Alain de Benoist, hyllas av Dugin i de mest entusiastiska ordalag. Det verkar närmast som att nyeurasianismen i högre grad stödjer sig på europeiska intellektuella än på ryska sådana. Dugins idéer har också fått ett entusiastiskt mottagande i Västvärlden. En anledning till detta kan vara att det också i Västvärlden finns en växande kritisk tendens mot flera av de fenomen som Dugin gisslar i sina böcker. I synnerhet den liberala modernitetens universella anspråk och den amerikanska maktpolitiken som under årtionden skapat osäkerhet världen över. Den 13 september hotade till exempel USA:s finansdepartement att ”skära av Kina från dollarhandeln” om de inte deltog i sanktionerna mot Nordkorea. Det är bland annat sådana hot om att använda sin globala dominans för att tvinga igenom sin vilja som motiverat bildandet av BRICS, samarbetet mellan Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika, i syfte att ta fram finansiella strukturer som ska vara oberoende av USA. Allt i Dugins anda. Vare sig man gillar Dugins idéer eller inte, och oavsett om man ser Ryssland eller USA som ett hot, så är hans tankar viktiga att känna till. De är i högsta grad med och påverkar den värld vi ser omkring oss, dess regionala konflikter liksom utvecklingen på ett globalt plan. Boken kommer att lanseras på Bokmässan i Göteborg den 30 september. Beställ boken här.

Från Napoleonkrigen till pizza al-Qaida

September 24, 2017, 8:41 am

≫ Next: Från kommunism till postmodernism

≪ Previous: Ny bok på svenska om kampen mot den liberala moderniteten

$

0

0

Årets Bokmässa har två teman: Bildning och Finlands 100 år som självständig europeisk stat. Det bör tilläggas att den ursprungliga titeln var Utbildning, som man snabbt och diskret ändrade till just Bildning. Inte många – och allt färre – utbildningar ger bildning. [caption id="attachment_28452" align="alignleft" width="236"] Finland 100 år tema på Bokmässan. Foto: Finlands ambassad[/caption] Finland, med sitt sävliga motstånd mot så kallade moderniteter och reformer inom skolsystemen som med återkommande kraft drabbade Sverige, har låtit sina elever och studenter att i lugn och ro fortsätta på den gamla, välbeprövade stigen. Att exempelvis avskaffa studentexamen i dess klassiska form var otänkbart. Fortfarande använder man till exempel betygsbenämningarna: improbatur, det vill säga icke godkänd, och laudatur, med beröm godkänd. Undertecknad ber att få presentera två författare och två böcker som mer än lysande återspeglar den finska skolans och den finska akademiska världens superba placering. Matti Klinge om Napoleon Professor Matti Klinge, född 1936, är Finlands intellektuelle gigant och en sann europé. Med omfattande språkkunskaper, däribland franska och ryska, kan han till sina läsare förmedla fakta ur olika källor. Ingen kan på ett så elegant sätt balansera ett glas i ena handen och med en penna i den andra signera sina böcker. En imponerande kunskap, vänlighet och elegans kännetecknar denne finske akademikern i ordets klassiska mening. [caption id="attachment_28453" align="alignnone" width="585"] Napoleons skugga; baler, bataljer och Finlands tillkomst, av prof. Matti Klinge, Söderströms/Atlantis 2009, 363 sidor. Foto: Wikipedia[/caption]   Napoleons strategiska planering i september 1807 utgick ifrån att Ryssland invaderar Finland, Frankrike ockuperar ön Rügen nära Pommern (vilket inträffade) och en fransk armé via Själland och Öresund går in i Sverige. Frankrike hade redan stora trupper i rörelse i Portugal och planer fanns för en inträngning i Österrike. Medan man i Sverige – av naturliga skäl – ägnar mycket uppmärksamhet åt Oravais-nederlaget 1808, vilket ledde till att Sverige i senare utvecklingen förlorade Finland till Ryssland, analyserar Matti Klinge situationen i hela sin vidd, det europeiska spelet mellan Napoleon och Alexander I av Ryssland. Frederna i Tilsit (i dag Sovjetsk i Kalinigradenklaven) i juli 1807 mellan Frankrike och Ryssland, respektive Preussen och Ryssland, ledde till ett hemligt fördrag mellan Frankrike och Ryssland – Tilsitalliansen – i syfte att vända andra länder mot England. Ryssland fick fria händer i Europa och därmed möjlighet att överta Finland från Sverige. När kommendören på Sveaborg, amiral Carl Olof Cronstedt, den 6 maj 1808 utan strid gav upp den beväpnade fästningen utanför Helsingfors med ett enormt vapenlager och 7 000 man, uppstod mängder av frågor. Är detta det största förräderiet i svensk krigshistoria – som historikern Herman Lindqvist hävdar – eller handlar det om något annat? Det var den ryske generalen von Suchtelen som övertalade amiral Cronstedt att kapitulera. Det ryska kejsardömet betraktade Sveaborg som en förpost till Sankt Petersburg, och efter att den fallit erövrade Ryssland på en månad hela södra Finland. ”I slutet av oktober besegrade överste Sandels vid Koljonvirta furst Dolgoruki, som stupade vid slaget, men avvärjningssegern ledde igen till fortsatt reträtt. Den 13 december tog sig Sandels 5:e brigad som sista finska förband över till Sverige och Västerbotten, där det utsvultna förbandet, vars förmåga till strid halverats på grund av sjukdomar, kapitulerade den 25 mars.” (sid. 185). [caption id="attachment_28456" align="alignnone" width="585"] Sveaborgs fästning utanför Helsingfors. Foto: Visit Finland[/caption]   Göran Magnus Sprengtporten (1740-1819) blev i december 1808 det ryska Finlands förste generalguvernör. Han ersattes den 17 juni 1809 av Mihail Barclay de Tolly, som blev både generalguvernör och överbefälhavare. Denna dubbla funktion fanns i storfurstedömet Finland fram till ryska revolutionen. Den ryske tsaren Alexander I försäkrade vid en mycket högtidlig ceremoni i samband med lantdagens möte i Borgå domkyrka i mars 1809 att storfurstendömet Finland behåller sin religion, grundlagar och fri- och rättigheter gällande för varje stånd. Denna ceremoni hade en moraliskt bindande betydelse. Även om det finska folket nu levde under den ryska spiran ändrade den ryske kejsaren minimalt på det tidigare levnadssättet i landet. De gustavianska regeringsformerna från 1772 och 1789 gällde fram till 1919. Gustav III genomförde – med stöd från Frankrike – 1772 en ny regeringsform som hade samband med hans statskupp. Den nya regeringsformen gav kungen ökade maktbefogenheter. Sverige blev ett upplyst envälde med omfattande reformer. Bland annat förbjöd man tortyr och dödsstraff för vissa brott, löner och pensionering för statens tjänstemän fastställdes. Kungens starka maktposition skapade missnöje bland adeln. Krigen med Ryssland 1788 och Danmark ökade adelns kritik gentemot kungen, som vädjade om hjälp hos de tre lägre stånden (präster, borgare och bönder).  Med deras stöd genomförde han år 1789 (samma år som franska revolutionen bryter ut) förenings- och säkerhetsakten, en författningsändring som gjorde kungen enväldig. Det passade på sätt och vis bra i storfurstendömet Finland, där den ryske tsaren blev överhuvud. De olika stånden representerande sina respektive samhällsgrupper, dessutom med möjligheter att göra karriär inom det ryska imperiet. Många anser att exempelvis Mannerheims lysande bana vore omöjlig om Finland hörde till Sverige. Att som kadett tillhöra kejserliga Gardesulanerna var något mycket speciellt. Förutom ryskan fick de använda såväl finska som svenska, även om franskan dominerade bland de bildade samhällsklasserna. Att det dröjde till 1919 innan de gustavianska regeringsformerna avskaffades beror på att det fanns tankar om att göra Finland till monarki med en tysk prins, men det blev republik med president i stället. Man bör beakta att vid tidpunkten för kejsarens proklamation var Sverige ett fattigt och konservativt land, den ryska marknaden däremot och kontakterna med västra Europa ledde till att Finland nu fick möjligheter till en bättre ekonomisk utveckling och i en viss mån nya, möjligen liberala synsätt. Det allra viktigaste är nog att kejsare Alexander redan i sin första proklamation i juni 1808 talar om finnarna som ett folkslag, och ett år senare vid Borgå lantdags avslutning använder han benämning nation. Finlands status skulle bli en av flera ryska nationer. Kejsarens personliga sympatier för det finska folket gav politisk betydelse inte bara för landet självt utan även i ett europeiskt sammanhang. För var och en med intresse för Napoleontiden i europeiskt perspektiv i allmänheten och Finlands historia i synnerhet rekommenderas denna faktaspäckade bok, som förflyttar läsaren i en tid av fransk elegans, uppoffrande tapperhet och diplomatisk förslagenhet. Samtidigt bör nämnas att finsk historia utförligt behandlas framför allt av professor Henrik Meinander (f.1960). Andra världskrigets historia med uteslutande militär profil står majoren Erkki Hautamäki (f.1930) för.   Staffan Bruuns profetiska deckare En helt annan genre representerar journalisten och författaren Staffan Bruun, född 1955, under åren 1980-2015 reporter på finska Hufvudstadsbladet. Bruun representerar i likhet med Matti Klinge den svensktalande delen av Finlands befolkning. Staffan Bruun var även anställd på Fagersta-Posten, därav ibland bitska gliringar kring vissa för Sverige typiska företeelser. Hans författarskap omfattar många olika områden, däribland en serie om elva deckarböcker om den finske reportern Burt Kobbat. En manlig gestalt med oregelbundna vanor, övervikt och något komplicerat privatliv. Det gäller att förstå att Staffan Bruun använder sig av satir i olika former. Dock finns under den lättsamma formen en djup samhällskritik och politisk analys. Vid ett personligt möte är Staffan Bruun i likhet med prof. Matti Klinge, en charmerande gentleman med mycket sympatisk blick i ögonen. [caption id="attachment_28457" align="alignnone" width="585"] Pizza al-Qaida, av Staffan Bruun, Schildts 2005, 262 sidor. Foto: Wikipedia[/caption]     När man i dag läser denna Bruuns deckare från 2005 är det en världspolitisk profetia som redan då inte bara var synlig utan mer än övertygande. Den i Helsingfors stationerade Burt Kobbat inhandlar sin vana trogen de flesta måltider på en närliggande pizzeria. Vid ett tillfälle är han utsatt för en händelse där pizzeriaägaren, en tunisier, blir bortförd och hans minderårige son kvarlämnad i sandlådan. Då det i inledande skede blir omöjligt att komma i kontakt med pojkens finska mor uppstår en situation, där Burt Kobbat helt utan någon som helst erfarenhet av att umgås med barn helt sonika får inkvartera pojken i sin egen bostad. Pojken är muslim, vilket gör att den ovane Burt utsattes för en del tålamodsprövande försök att hantera barnets krav. Härvidlag uppkommer även intressanta exempel av kontakter med sociala myndigheter och polisen. Samtidigt påträffas ett lik i södra delen av Sverige. Man kan identifiera mannen som en tidigare mycket känd finsk musiker, en nedgången stjärna med drogproblem. Samtidigt som polisen nystar i den döde musikerns kontaktnät försöker Burt Kobbat spåra upp pojkens far. Målet blir också att så snart som möjligt överlämna gossen till hans finska mor. Under tiden uppmärksammar man i Sverige amerikanska plan som landar på Helsingborgs flygplats. Finska och svenska kriminalkommissarier arbetar kring fallet med den döde musikern och Burt Kobbat undrar allt mer varför man kidnappar en vanlig pizzabagare. Spåren leder till Helsingborg och ytterligare en pizzeria. Kobbat får nu ett journalistiskt uppdrag från sin chefredaktör och dessutom får han samarbeta med poliskommissarier i Helsingfors och Helsingborg. Den fortsätta handlingen innehåller misstänkta skåpbilar, pengatvätt med överföringar till terrororganisationer och fientliga nätverk. Kobbats hustru, med uppdrag i New York, ertappas med en gift känd amerikansk politiker, vilket leder till en stor skandal och amerikanska reportrar utanför Burts dörr i Helsingfors. Handlingen får en nästan lycklig avslutning, men man får en stark känsla att hela berättelsen har en dold om så satirisk karaktär, så typisk för Staffan Bruuns skrivstil. Politiska och sociala strukturer och händelser kommenteras inte direkt utan genom ett finmaskigt filter, som framkallar inte bara en aha-reaktion utan också ett leende. En synnerligen underhållande bok, inte minst på grund av den något nonchalanta finlandssvenskan, och med en skrämmande aktualitet, trots att den är utgiven 2005. [caption id="attachment_28459" align="alignleft" width="236"] Kjell Westö. Foto: Wikipedia[/caption] Ingen av dessa två författare är inbjuden till årets Bokmässa, trots att de tidigare var gäster hos Föreningen Norden i Sverige. Årets inbjudna författare är i stället Kjell Westö, en politiskt korrekt författare som för bara något år sedan utkommit med boken Helsingfors 1938, där han porträtterar sina egna landsmän som nazister och antisemiter.

Från kommunism till postmodernism

October 7, 2017, 8:27 am

≫ Next: Sveriges minsta domkyrka

≪ Previous: Från Napoleonkrigen till pizza al-Qaida

$

0

0

För framtida betraktare kommer 2017 att te sig som ett intressant bokutgivningsår. Då utkom Tino Sanandaji med sin Massutmaning; hitintills en av de mest kvalificerade vidräkningarna med invandringspolitikens kostnader. Ytterligare en debutant blev Joakim Andersen, som med Ur Ruinerna sammanfogade många års bildning till ett verk om 2000-talets högerrörelser. Karl-Olov Arnstberg lanserade sin ambitiösa studie om samtida politisk korrekthet under titeln PK-samhället. Också högintressant är en bok författad av Svante Nordin och Lennart Berntson vilken är betitlad: Efter revolutionen – Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968.

När man sammanställer bokens delar till en helhet blir det uppenbart att det man far efter är att skildra hur den svenska vänstern gick från renodlad kommunism till vad man kan kalla post­modernism.

Nordin är professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet och Berntsson är lektor emeritus i historia vid Roskildes universitet. Båda har en bakgrund som vänstermän, även om åtminstone Nordin de senaste årtiondena har haft vad man kan kalla en allmänborgerlig orientering och verkat i miljön kring Axess. Författarnas skildringar av de olika debatter som förekom under de berörda decennierna tangerar därför ibland till tillbakablickar, eftersom de själva deltog i dem. Det finns dock ingen tendens till nostalgi eller försök att försköna den egna insatsen i kulturdebatten. Bokens titel gör gällande att dess syfte är att redogöra för vänsterns närvaro i den svenska kulturdebatten mellan 1968 och slutet av 1990-talet. Författarna anger inget annat syfte än detta och de ställer inte upp några teser som de förväntar sig att deras material ska bekräfta. Ändå kan man tycka att det finns en röd tråd som löper så tydligt genom boken att den lika gärna hade kunnat förklaras i inledningskapitlet. När man sammanställer bokens delar till en helhet blir det uppenbart att det man far efter är att skildra hur den svenska vänstern gick från renodlad kommunism till vad man kan kalla postmodernism – med händelserna kring året 1968 som en sorts brygga. Nordin och Berntson gör flera olika nedslag och de berör högintressanta ämnen som de olika debatterna som fördes inom vänstern, skiftningen från framstegsvurm till civilisationskritik, fejderna kring real­socialismens skadeverkningar, marschen genom institutionerna och spänningen mellan kontinental kontra analytisk filosofi som en konflikt inom universitetsväsendet. Det finns många tänkbara ingångar till diskussion, men några framstår som särskilt relevanta för att förstå hur och varför vänstern utvecklades i den riktning som blev fallet. Att just peka ut 1968 som det avgörande året kan tyckas en smula godtyckligt. Någonstans måste man emellertid börja och det var åtminstone runt detta år som den samtida vänsterns konturer började ta form. År 1968 publicerades Herbert Marcuses bok Den endimensionella människan på svenska samt Göran Palms bok Indoktrineringen i Sverige. Dessa nämns av Nordin som särskilt viktiga i sammanhanget eftersom de satte tonen för samtidsförståelsen och den kommande idéutvecklingen. Om Marcuses bok kan man säga att den var radikal utifrån två olika synsätt: dels utifrån den borgerliga utblicken och dels från den dittillsvarande marxistiska traditionen. I polemiken tog Marcuse sikte på det borgerliga samhället, men på ett sätt som torde vara främmande för många marxister. Där kärnan i marxismen var att kapitalismen inte förmår tillfredsställa människornas behov, roterade Marcuse perspektivet 180 grader genom att hävda motsatsen: kapitalismen tillfredsställer människornas behov för bra. Tesen var följande: när människorna har det så bra som de hade vid tidpunkten, då kommer de inte att vara intresserade av revolutionen. Detta var en del i en mer omfattande tendens som innebar att vänstern tappade sitt intresse för arbetarklassen. Perspektivet som Marcuse representerade mottogs bäst av studenter och intellektuella i allmänhet. Det var emellertid inte bara arbetarklassen man tappade tron på. Också storheter som vetenskapen, tekniken, framsteget över huvud taget, framstod inte längre som de självklara bundsförvanter man från vänsterhåll hade tagit dem för att vara. Istället blev man pessimistisk i förhållande till civilisationen som sådan. En annan tendens som introducerades i och med 1968 års idéer var den antiimperialistiska hållningen. Antiimperialism fick i detta sammanhang betydelsen av att man placerade det vita Europa kontra de koloniserade folken i den schematik av förtryckt och förtryckare som är fallet också i dag. Psykoanalytikern Franz Fanon blev med sin bok Jordens Fördömda viktig i sammanhanget. Fanon fick celeber draghjälp när den kände filosofen, Jean Paul Sartre, skrev förordet till boken. I detta förord introducerade Sartre skammen som en revolutionär känsla och det var uttalat att det var de vita folken som hade att känna skam inför sin särställning som förtryckare av de övriga folken. Detta är två exempel av många på när vänstern sökte nya strategier och orienterade sig bort från gamla lojaliteter och uppfattningar. Pessimism och skepsis till den tekniska utvecklingen fick ersätta optimism och framstegstanken. Studenter, intellektuella, färgade, och snart nog också andra grupper, fick å sin sida ersätta arbetarklassen som revolutionens fanbärare. Utöver det hade man dock de kommunistiska regimernas sanslösa övergrepp att förhålla sig till. Även på denna punkt stretade man emot genom att brännmärka kritiker som varandes oärliga, amerikanska agenter och liknande, men till slut blev det dock omvändelse för de allra flesta, om än under galgen. Vänsterns förändring kom alltså inte bara inifrån. Lika viktigt är att man var tvungen att svara på de yttre tryck som kom från kritiker vilka krävde vidräkning med kommunismens bödelvälden och ansåg att de som delade ideologisk grund med dessa åtminstone på en moralisk nivå hade del i skuldbördan. Nordins och Berntssons redogörelser för de krumbukter och rena sofismer som vänsterns företrädare ägnade sig åt för att rentvå sig själva och sovjetsystemet, är minst sagt fascinerande läsning. Det kan diskuteras om man tog något egentligt ansvar, förmodligen inte. Vad man från vänsterhåll ändå gjorde var att söka ny hamn hos en strömning som Frankfurtskolan, anklagare som Fanon och Sartre, och senare den postmoderna kulturpessimismen. Denna bok är en mästerlig framställning över vänsterns moderna historia och utvecklingslinjer. Den är skriven av två bildningsgiganter som dessutom besitter god stilkonst. Perspektiven är många och referenserna likaså. Texternas densitet är hög och minst ett par genomläsningar rekommenderas för den som vill ta till sig innehållet.

Sveriges minsta domkyrka

October 7, 2017, 9:51 am

≫ Next: Rurik – skandinaven som grundade Ryssland

≪ Previous: Från kommunism till postmodernism

$

0

0

När Nya Tider kommer till domkyrkan för att göra sitt reportage är det besökare där. Det är juli och turisttider. En turist ligger och vilar sig på en kyrkbänk och ett par går runt i koret och tittar. Och när vi går kommer en ny grupp för att bese underverket. De har alla förstått en sak: en kyrka bör ses inifrån. Västvärldens kyrkor lägger ner möda både på exteriör och interiör, men det är interiören som ger verklig lön för mödan.

Härnösands domkyrka är ett ypperligt exempel på västerländsk klassicism.

För att ge en bakgrund till Härnösands domkyrka kan det nämnas att centrala Härnösand ligger på en ö, Härnön. Bebyggelsen klättrar uppför den västra sluttningen och i blickfånget har man domkyrkans kolonnad och triangelformade gavelfält, en skinande vit byggnad krönt med en kupol. Byggnaden ger ett lite antikt, klassiskt intryck. Härnösand kallas ju ”Norrlands Aten” på grund av den prägel domkyrkan och andra ståtliga byggnader ger stadsrummet. Den första byggnaden i Härnösand med klassiska kolonner var Rådhuset från sekelskiftet 1700-1800. Sedan följde domkyrkan, konsthallen och residenset plus en rad andra offentliga byggnader av praktfullt slag. Härnösand är residensstad för landshövdingen för Västernorrland, en funktion som fört med sig placeringen av en rad officiella byggnader, såsom riksbanksfilial, universitet och landsarkiv samt just domkyrkan. [caption id="attachment_28824" align="alignnone" width="585"] Härnösands domkyrka ger ett lite antikt, klassiskt intryck, med kolonnad och triangelformade gavelfält, en skinande vit byggnad krönt med en kupol. Foto: Nya Tider[/caption] När man kommer in i kyrkan slås man av den harmoni som råder. Harmonin skapas av rundbågefönstren, rundvalven som uppbärs av porfyrpelare och takets tunnvalv. Allt, inklusive rummets proportioner, uttrycker frid, balans och måttfullhet, en harmoni som paradoxalt nog skapar en form av pampighet och storslagenhet. Detta är klassicism: här är det som antytt rundbågen som anger tonen. Här finns inga spetsbågar som i gotikens formspråk. Gotiken har nog också sin charm men den var en stilmässig återvändsgränd. Rundbågar, släta murar, fronter och kolonner är det evigt gångbara sättet att bygga i västvärlden, ett klassiskt formspråk med rötter i antiken. Förutom till kyrkoarkitektur är denna klassicism mycket användbar. Den är till exempel grunden för renässansens, barockens och 1800-talets alla slott, palats och offentliga byggnader. Gotiken har för sin del bara levt vidare som kyrkoarkitektur (nygotik). Ingen har någonsin byggt ett palats eller liknande i gotik. Det må vara att en byggnad som parlamentshuset i Budapest blandar in lite gotik men det är å andra sidan en föga tilltalande stilblandning som inte vunnit hävd. Härnösands domkyrka är ett ypperligt exempel på västerländsk klassicism. Den kan erinra om Peterskyrkan i Rom, på detta vis: en plan som har utgångspunkt i en rundkyrka (koret med utgreningar i absid och korsarmar, krönt med kupolen), samt med en långhall framför för att göra byggnaden mer representativ och för att ge plats för menigheten vid gudstjänster. Härnösands domkyrka har på vanligt sätt kyrkbänkar i långhallen plus på en läktare, en så kallad emporvåning. Antalet sittplatser är totalt 600. Koret betecknas av en rund avslutning, en så kallad absid, försedd med fönster i olika blå toner. Därtill finns altartavlan av David von Cöln, föreställande Kristus korsfäst på Golgata. Härnösand grundades 1585 av Johan III. Den var då rikets nordligaste stad. På 1600-talet blev Härnösand residensstad för dåvarande Härnösands län. I dag är staden residensstad för Västernorrlands län. År 1772 blev Härnösand ärkebiskopssäte. Sedan 1600-talet fanns ett gymnasium för prästutbildning och under 1800-talet växte staden i betydelse genom sjöfart, träindustri, bankväsende och militära anläggningar. Härnösand behåller i dag sin roll som residensstad och säte för länsstyrelsen med fler officiella inrättningar, men befolkningsmässigt med mera ligger staden i skuggan av Sundsvall, Örnsköldsvik och Umeå. Härnösand är knappast ”värt en omväg”. Men om man turistar i regionen kan man förstås ta del av stadens charm. Det är ”en stor liten stad” med många arkitektoniskt intressanta byggnader. Därtill finns Smitingens havsbad och gästhamn. Hela stadens geografi med Härnön, kanalerna och Norra och Södra sundet gör den till en pärla och en trevlig sommarstad. Och i allt detta är domkyrkan ”pricken över i”.

---

Rurik – skandinaven som grundade Ryssland

October 12, 2017, 2:04 pm

≫ Next: Eget beröm luktar inte alltid så illa

≪ Previous: Sveriges minsta domkyrka

$

0

0

I Nestorskrönikan, som ska ha sammanställts och redigerats av munken Nestor omkring år 1113, berättas följande om varjagerna: ”Varjagerna från and­ra sidan havet utkrävde skatt av cuderna [uderna = esterna] och av slaverna, av merierna [ett finsk-ugriskt folk] och veserna [vepserna = ett östersjöfinskt folk i Karelen] samt av krivierna [ett östslaviskt folk].” Detta är det första som nämns om varjagerna i den här krönikan. Varjager var de slaviska folkens namn på de skandinaviska svearna och ruserna som bedrev handel längs med en östlig handelsrutt från Birka ända till Konstantinopel (Miklagård), och som gick genom det som i dag är Ukraina och Ryssland. Majoriteten av invånarna i vikingastaden Ladoga ska ha utgjorts av dessa skandinaver. Staden är i dag är känd som Staraja Ladoga (”Gamla Ladoga”) för att skilja den från det moderna Novaja Ladoga (”Nya Ladoga”) som ligger några kilometer norr om denna, närmare den plats där floden Volchov mynnar ut i Ladogasjön. Det fanns gott om rikedomar som pälsverk, honung och vax i de trakterna, så handeln blomstrade och staden blev en av de främsta handelsplatserna i nordöstra Europa. Varjagernas herravälde blev dock kortvarigt. Enligt Nestorskrönikan blev de snart ”fördrivna över havet, och man utbetalade icke någon skatt till dem”. De slaviska och finsk-ugriska folken började därmed styra själva, men ordningen föll samman. ”Stam reste sig mot stam, det uppstod strider, och man började föra krig sinsemellan”, berättas det i krönikan, då ”lag och rätt” kommit att upphöra efter bortdrivningen av varjagerna. Därför begav de sig ”över havet till varjagerna, till ruserna”. Enligt Nestorskrönikan ska slaverna, čuderna, veserna och krivičerna ha sagt följande till ruserna: ”Vårt land är stort och fruktbart, men där saknas ordning. Kommen och regeren [regera] och härsken [härska] över oss!” Ruserna gick med på det och tre bröder av rusernas stam valdes ut. Deras namn var Truvor (Torvard), Sineus och Rurik (Rörek). Exakt vilka ruserna var är oklart, men gravfynd som Torshammare, bälten och vapen, som gjorts på rysk mark, och likheten mellan det folkets namn och Ruotsi, det namn finnarna redan då gav dagens Sverige, tyder på att ruserna var en stam som levde i Mellansverige. Härskaren Rurik och Rus Rurik kom till Ladoga, medan Truvor slog sig ned i Izborsk på gränsen till dagens Estland och Sineus i Beloozero (nuvarande Belozersk) vid Vita sjön. Alla tre bröderna anlände år 862, men då Truvor och Sineus dog efter bara några år övertog Rurik deras områden och sände några av sina män dit medan han själv slog sig ned i Novgorod, som av skandinaverna kallades Holmgård, med sitt följe. Där kom han att härska över folkstammarna i nordvästra Ryssland och ska, enligt traditionen, ha byggt en borg söder om Novgorod, på platsen Gorodisjtje, som betyder ”den gamla staden”. I det här området har arkeologer funnit skandinaviska smycken och runristningar från 800-talets mitt, vilket bekräftar att skandinaver bosatt sig här vid den tid som Rurik kom dit. På 1800-talet var till och med den här platsen känd som Rjurikovo Gorodisjtje, som betyder ”Ruriks gamla stad”. [caption id="attachment_28956" align="alignnone" width="585"] Staraja Ladoga. Foto: Nya Tider[/caption]   Han lät även sända män till Polotsk i väster, vid floden Dvina, och till Rostov i öster, vid övre Volga. Så kom han, enligt Nestorskrönikan, att härska över slaverna i Novgorod, krivičerna i Polotsk, merierna i Rostov och vepserna i Beloozero samt även muromerna (ett finsk-ugriskt folk som på 1100-talet blev assimilerade av ryssarna) i Moroma, en plats i Ryssland som i dag heter Murom. Detta område, som Rurik härskade över, kom att kallas Rus. Han blev furste av Rus och skapade ett rättsväsen, för att lag och rätt åter skulle råda i landet, samt ett skattesystem för att kunna finansiera sin statsbildning. [caption id="attachment_28945" align="alignright" width="236"] Monument av Rurik och hans efterträdare Oleg i Staraja Ladoga. Foto: Nya Tider[/caption] Som härskare ska Rurik inte ha varit älskad. Slaverna i Novgorod ska ha klagat över hans hårdhet i samband med han låtit döda flera av dem och att han skulle ha behandlat dem som trälar. Han var inte heller den fredligaste av härskare. Han lät sända två av sina män, Askold (Höskuld) och Dyr (Dir), till Kiev (Könugård). Dessa två män intog snart staden med hjälp av varjager de lyckats samla omkring sig och började härska över den. Några år senare anföll de Konstantinopel med 200 skepp och fortsatte därefter mot de muslimska landområdena, då de ville åt kryddorna, silvret och tygerna som de, efter alla handelsrutter, visste fanns där. Anfallet fick de kristna i Bysans att vilja omvända ruserna till sin lära. Patriarken Fotios skickade därför två av sina elever, Konstantin (som senare bytte namn till Kyrillos) och Methodios, för att genomföra detta uppdrag och år 867 noterar Fotios att Rus ska ha blivit kristnat och skriver att Ruriks rike ”i vildhet och mordiskhet överträffar alla andra” samt att varjagerna ”förslavat folken runtomkring”. Fotios konstaterande att Rus blivit kristnat redan då stämmer dock inte helt. Det var först efter att Ruriks sonsons son Vladimir den store lät döpa sig år 988 som kristendomen verkligen fick genomslag i Rus. [caption id="attachment_28944" align="alignleft" width="236"] Storfurste Rurik som en del av bronsmonumentet ”Ryssland tusen år” i Novgorod, som restes 1862 till minne av Rurik och hans varjagers ankomst år 862. Rurik blickar åt söder, mot Kiev. Foto: Wikipedia[/caption] Inte desto mindre lyckades Rurik ena de olika folkstammarna under sitt styre och återupprätta ordningen i landet. Kanske delvis just på grund av sin påstådda hårdhet. Rus blir Kievrus När Rurik dog år 879 efterträddes han av Oleg (Helge) som, enligt Nestorskrönikan, ”var av hans släkt”, då hans egen son Igor ännu var barn. Oleg flyttade huvudstaden från Novgorod till Kiev genom att han först dödade Askold och Dyr för att sedan själv ta herraväldet över staden. Krönikan berättar även att Oleg ska ha sagt följande om denna stad: ”Må Kiev bli de ryska städernas moder.” Han anlade städer, erövrade Smolensk och utvidgade riket genom sina krig mot de slaviska drevljanerna, som levde väster om Kiev, och de östslaviska severjanerna. De slaviska och finsk-ugriska folk som kom att leva under hans styre började alla kalla sig ruser. Enligt Nestorskrönikan ska även de svear som levde i Olegs rike ha börjat kalla sig för det. Så blev Rus till Kievrus – ett rike som sträckte sig från Ladoga i norr till Kiev i söder. Grunden för dagens Ryssland, Ukraina och Vitryssland var därmed lagd. Detta rike, som grundades av Rurik och utvidgades av Oleg, är den äldsta östslaviska statsbildningen. Rurik kom bland annat att bli förfader till den ryske tsaren, då hans son Ivan den förskräcklige var farfars bror till Michail I som grundade Romanovätten. När huvudlinjen i Ruriks ätt dog ut 1598 tog Romanovätten över tack vare sina släktband, och regerade fram till 1917. [caption id="attachment_28953" align="alignnone" width="585"] Kievrus. Grafik: Nya Tider[/caption]

Eget beröm luktar inte alltid så illa

October 15, 2017, 1:37 am

≫ Next: Härskarinna i fred och krig: Om politikern och krigaren Maria Theresia

≪ Previous: Rurik – skandinaven som grundade Ryssland

$

0

0

På ålderns höst kan kända människor se till att deras eftermäle blir så bra som möjligt. Då kan de skriva ned sina minnen och servera dem efter eget behag. Regissera sitt eget bokslut så att säga. Journalisten Betty Skawonius, som står med som medförfattare, inledde arbetet men drog sig sedan ur och Tommy Berggren har bearbetat hennes research egensinnigt och personligt. Tommy Berggren sticker inte under stol med att han är mer än nöjd med sig själv, han skryter ogenerat och det är faktiskt inte många som kan göra det utan att bli straffade, men jag tar i alla fall inte illa upp. Han är ingen vanlig uppblåst skrytmåns, för visst har han hunnit med en hel del i sitt spännande liv. Varför vara falskt blygsam när man vet att man varit makalöst duktig? Från fattigt arbetarhem till teaterns parnasser Det är en klassisk klassresa Tommy Berggren skildrar när han berättar om sin enkla uppväxt i ett politiskt arbetarhem i Masthugget i Göteborg till att han med talang och inte minst ett stiligt utseende hamnar i toppen av kulturpyramiden bland Kungliga Dramatiska Teaterns alla storheter. Hans proletära pappa är enligt sonen ett politiskt underbarn som super ihjäl sig men skildras ändå med stor ömhet. Han minns sina tidiga år med stor värme. Han skildrar ett Göteborg som en stor småstad där arbetarna levde för sig och inte hade någon beröring med andra. Pappan verkade fackligt i en tid då arbetarrörelsen fortfarande hade småfolkets intresse i fokus. Han är först kommunist men blir medveten om kommunismens brott och blir istället socialdemokrat. Trots att Tommy växer upp i en röd mylla med obligatoriska förstamajtåg och daglig politisk agitation blir han som vuxen en framgångsrik men uppenbarligen ganska opolitisk person. Hans fokus är att prestera i kulturvärlden och han blir också oerhört framgångsrik. Förutom många uppmärksammade roller på flera av landets största scener blir han också en filmstjärna som hyllas för sina insatser i filmer som Kvarteret Korpen, Elvira Madigan och Joe Hill. Han är ute i stora vida världen och spelar in filmer och träffar då självklart på drösar med namnkunniga i filmvärlden. Namedropping Självklart ska man i sin självbiografi berätta om alla kända människor man stött på och helst varit bästa vän med. Tommy Berggrens namedropping slår sannolikt det mesta i den vägen och det verkar som han umgåtts med celebriteter i parti och minut med allt från Ulf Lundell, Keve Hjelm, Ingmar Bergman till Luis Bunuel och Jack Nicholson. Något som många av dessa tycks ha gemensamt är att de verkar supa något helt kopiöst. Ja, inte Bergman. Han var undantaget. Så författaren berättar utförligt i Tommy om allt supande och med vilka han söp med och även vad de petade i sig, skumpa inte minst. Han skildrar hur den folkkäre Leif GW Person super skallen av sig på kändiskrogen Operakällaren och hur han raglar omkring och knuffar på borden. Hans egna fyllor tyder på ett omfattande missbruk, men han verkar inte ha några insikter om det, utan tycker att det mesta drickandet bara varit kul. Med tiden får han till slut till lite reglering av sitt myckna eget drickande, inte minst i anslutning till arbetet, och överlever sannolikt tack vare det och lyckas hålla både sig själv och sin karriär flytande. Tjejtjusare När jag var ung fanns det fortfarande tjejtjusare. Detta i en efterkrigstid där mansidealet hos många unga män var hämtat från manliga förebilder som John Wayne och dylika som inte verkade slå an på kvinnor med sin bufflighet. I en stor del av boken berättar Tommy utan krusiduller om alla relationer han inleder med vackra kvinnor. Han är helt klart lyckligt lottad. Han är en tjejtjusare. En womaniser som amerikanarna säger. Många kvinnor blir uppenbarligen lätt förälskade i snygga och stiliga män och inte minst då om de är framgångsrika skådisar. Det går verkligen undan. Det verkar räcka med några ögonkast så händer det saker. Imponerande på män som fått kämpa hårt för en godnattpuss. [caption id="attachment_28979" align="aligncenter" width="585"] Skådespelaren Tommy Berggren. Foto: Nya Tider[/caption]   Så katalogen med erövringar blir omfångsrik och det betyder att han fyllde ut kostymen och levde upp till ryktet som snygg filmstjärna. Han skildrar dock alla dessa kärleksmöten med stor ömhet och verkar ha haft lika lätt själv att bli förälskad. Tomtebloss Framgångar är som tomtebloss. För en stund sprakar det till vackert för att sedan bli helt stilla och tyst. Så är många karriärer. För yngre är Tommy Berggren sannolikt okänd. Men för många äldre läsare är han en storhet som de kanske beundrat. Många kvinnor har sannolikt också tjusats av hans fagra yttre. Tommy är en rolig och intressant bok för dem som minns dessa tider eller vill bli påmind. På ett lätt och effektivt språk utan några som helst litterära ambitioner berättar han om tider som flytt och om människor som då var spännande. Till skillnad från många andra framgångsrika som haft svårt att kliva åt sidan, verkar Tommy nu vara helt nöjd med sitt liv som på många sätt och för många nog mest liknar en saga. Vad man förstår av hans berättelse har hans mål i livet inte främst varit att bli förmögen. Han verkar egensinnigt ha struntat i många möjligheter till att bli rik. Han blir erbjuden kontrakt i Hollywood, men skriver att han inte hade någon lust att säga massa korkade repliker i usla filmer, så han åker hem till Sverige. Till och med vädret var bättre här med regn och rusk. I boken flimrar som sagt förbi en massa kända människor och alla skildras inte lika ömt, men han gör känslostarka hommage till ett antal personer som han själv beundrat stort. Den bångstyrige regissören Bo Widerberg får stort utrymme i hans minnen. När man läser dessa personliga minnen från 1900-talets senare del blir man påmind om att Sverige var och är ett litet land där eliterna är små kluster. Alla verkar känna alla.

Härskarinna i fred och krig: Om politikern och krigaren Maria Theresia

October 16, 2017, 11:04 am

≫ Next: Slaget vid Thermopyle

≪ Previous: Eget beröm luktar inte alltid så illa

$

0

0

Den tysk-romerske kejsaren Karl VI av Österrike och hans maka fick fyra barn. Deras ende son, som också var deras förstfödda barn, dog bara sju månader efter födseln, så när Karl VI avled 1740 hade han ingen manlig arvinge till den österrikiska tronen. Därför efterträddes han som härskare av Habsburgska riket av sin äldsta dotter, Maria Theresia, som i juni 1741 kröntes till kvinnlig kung av Ungern. Två år senare blev hon även krönt till kvinnlig kung av Böhmen. Det Habsburgska riket omfattade en stor del av Europa, från tjeckiska Böhmen i väster till Ukraina i öster, från tyska Sachsen i norr till Kroatien i söder samt även av Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Huvudstaden var mellan 1526-83 och 1611-1804 Wien. Mellan 1583-1611 var rikets huvudstad Prag. Detta rike styrdes av ätten Habsburg och dessa härskare hade vanligtvis titeln tysk-romersk kejsare. Dock inte då några av dessa monarker härskat över Spanien och andra områden utanför Tysk-romerska rikets gränser. Denna titel hade aldrig tidigare en kvinna haft, så av den orsaken gjorde Karl Albert av Bayern anspråk på titeln och lierade därför sig med Fredrik den store av Preussen när denne 1740 gick till anfall mot Maria Theresias rike och först tog Schlesien och 1741 besegrade den österrikiska armén vid Mollwitz. Även Frankrike gick in i kriget på Bayerns och Preussens sida. [caption id="attachment_29011" align="alignright" width="240"] Allegori av Maria Theresia från tiden för hennes kröning. Bild: Wikipedia[/caption] Maria Theresia fick alltså inleda sin tid som härskarinna med att försvara både sitt rike och sin tron. Hennes ungerska armé var på den här tiden i dåligt skick, men hon lyckades mobilisera sina styrkor och med hjälp av sitt sinne för strategi lyckades hon driva tillbaka både den franska och den bayerska armén. Storbritannien och Ryssland stred på hennes sida. Fred slöts 1748. Maria Theresia fick behålla sin tron och sitt rike samt bekräftades som det Habsburgska rikets rättmätige härskare, men tvingades avstå Schlesien till Preussen, medan hennes make, Frans I Stefan av Lothringen, blev erkänd som tysk-romersk kejsare. Detta krig kom dock att påverka hennes regeringstid i avseendet att hon insåg vikten av att se över och stärka rikets finanser och, inte minst, modernisera och rusta upp armén. Maria Theresias reformer Kort efter att freden slutits 1748 lät Maria Theresia kalla till sig greve Fredrik Vilhelm von Haugwitz och gav honom uppdraget att skapa en stående armé på 108 000 man. För att få pengar till detta krävde Haugwitz att adeln skulle börja betala skatt. Innan dess hade det Habsburgska rikets adel aldrig tidigare bidragit till statskassan. Samtidigt började hon centralisera makten till Wien, vilket ledde till att det Habsburgska rikets olika kungliga domäner (Crown Lands) kom att enas under henne som härskare och riket blev, följaktligen, allt mer centraliserat. För att stärka rikets ekonomi fördubblade Maria Theresia 1754-64 de statliga inkomsterna, vilket, tillsammans med det nya skattesystemet, ledde till att den ekonomiska situationen i riket förbättrades och stärktes. Under den tiden, från 1752 till 1766, lät hon även författa Codex Theresianus där det klargjordes vilka medborgerliga rättigheter som skulle råda i hennes rike. Denna codex var indelad i tre delar: 1) lagar rörande personer och deras rättigheter, 2) lagen om egendomar och 3) obligationsrätt. I Constitutio Criminalis Theresiana från 1768 föreskrevs tortyr, men inte desto mindre kom tortyren av förbjudas i Wien åtta år senare. Det var dock främst på grund av Maria Theresias son, den tysk-romerske kejsaren Josef II:s inflytande som tortyren avskaffades. Själv var Maria Theresia för tortyr. Häxbränningar förbjöds också i Wien 1776. [caption id="attachment_29012" align="alignleft" width="240"] Maria Theresia kröntes till kvinnlig kung 25 juni 1741, under det österrikiska tronföljdskriget som kom att inleda hennes regeringstid. Bild: Wikipedia[/caption] Även inom utbildningsväsendet genomförde hon viktiga reformer. Majoriteten av befolkningen i Maria Theresias rike utgjordes av bönder och då hon insåg att även de behövde utbildas lät hon införa allmän skolplikt. Först i Österrike 1774 och tre år senare även i Ungern.  Hon lät också, efter sin läkares rekommendation, stifta en lag på att obduktioner alltid måste genomföras om någon patient dött på sjukhus. Denna lag gäller än idag. Sjuårskriget Det österrikiska tronföljdskriget som varat mellan 1740-48 och inlett hennes regeringstid blev inte det enda krig Maria Theresia fick utkämpa. Hon hade förlorat Schlesien till Fredrik den store av Preussen och beslutade sig därför att återta denna förlorade del av sitt rike. Hon lyckades genom diplomati alliera sig med sin forna fiende Frankrike, men även Ryssland och Sverige anslöt sig till denna allians. Den 29 augusti 1756 invaderade Fredrik den store Sachsen med sin armé. Han ansåg sig nämligen behöva det området för att eventuellt kunna försvara Berlin bättre, då han, genom sin brevväxling med henne, insett att Maria Theresia inte hade några fredliga avsikter mot honom och hans rike. Invasionen av Sachsen blev dock startskottet för sjuårskriget och Fredrik tvingades alliera sig med Storbritannien för att inte stå ensam mot Maria Theresia och hennes allierade. Maria Theresias allians med Frankrike hade stärkts genom de två Versaillefördragen som undertecknades 1 maj 1756 respektive 1 maj 1757. Dessa två fördrag innebar att Ludvig XV förband sig till att förse henne med både ekonomiskt och militärt stöd, men trots det och segrarna över preussarna vid Kolín i Böhmen och Hochkirch i Sachsen hade Habsburgska riket inga större framgångar under sjuårskriget. Tvärtom blev förlusterna stora då Habsburgska riket, vid slutet av kriget 1763, hade förlorat 300 000 soldater, 82 000 hästar och 260 miljoner gulden. Dessutom tvingades Maria Theresia att helt avstå Schlesien mot att Fredrik den store lovade att lägga sin röst på hennes son, Josef II, vid nästa kejsarval. Inte desto mindre förblev det Habsburgska riket, trots dessa stora förluster, en stormakt. Krigsåren förändrade dock Maria Theresia själv i avseendet att hon beslutade att inte gå i krig igen, såvida inte hennes eget rike angreps först. Genom reformerna hon genomförde i fredstid kom Maria Theresia i högsta grad att forma det Habsburgska riket. Under hennes tid blev riket mer centraliserat och genom hennes lagar upprätthölls ordning. Fler barn fick möjligheten att lära sig läsa och de två krigen hon utkämpade under sin regeringstid fick henne att inse det ansvar hon, som härskarinna, hade gentemot sitt rike och dess befolkning.

Slaget vid Thermopyle

October 17, 2017, 2:29 pm

≫ Next: Merkel och Macron talar sig varma för europeisk kultur

≪ Previous: Härskarinna i fred och krig: Om politikern och krigaren Maria Theresia

$

0

0

Persien var vid denna tid ett väldigt rike som sträckte sig från Indusdalen i öster till Makedonien och Thrakien i väster, vilket gjorde det till det största imperium som världen dittills hade skådat. Perserna var en indoeuropeisk stam som kallade sig själva för arier, men det imperium de styrde över innefattade många olika folkslag som alla styrdes av deras konung Xerxes. Första persiska invasionen Xerxes fader, Darius den store, var den som inledde kampanjen för att erövra Västerlandets vagga, det antika Hellas (Grekland). Efter att ha återtagit det upproriska Thrakien och Makedonien, skickade Darius år 491 f.Kr. ut sändebud till de olika grekiska stadsstaterna för att kräva ”jord och vatten”, en symbol för total underkastelse som innebar att man erkände att all jord och all avkastning av jorden tillhörde den persiske konungen. De flesta av de grekiska stadsstaterna valde att underkasta sig av fruktan för persernas väldiga makt. Aten, redan på denna tid känt för sitt rika kulturliv, sin filosofi och sitt demokratiska styresskick, vägrade dock. Istället ställde man sändebuden inför rätta och avrättade dem offentligt. Darius sändebud kom även till Sparta. ”Detta är Sparta” vrålade inte kung Leonidas såvitt man vet, såsom det framställs i filmen 300, men enligt den store historikern Herodotes (484-425 f.Kr) svarade de med en annan karsk replik på persernas krav på ”jord och vatten” – de kastade ner sändebuden i en brunn med orden ”gräv fram det själva”. Nästföljande år besegrade atenarna en numerärt överlägsen persisk invasionsstyrka vid Maraton, och invasionen kom av sig. Såväl Darius som hans son Xerxes, som tillträdde tronen år 486 f.Kr, ägnade de närmaste åren åt att slå ner uppror i olika delar av imperiet. Andra persiska invasionen År 480 f.Kr var Xerxes redo att krossa de självständiga hellenerna en gång för alla. Förberedelserna hade pågått i tre år: en kanal hade grävts genom näset vid den bergiga halvön Athos, förråd för armén hade byggts upp vid platser på vägen genom Thrakien. Xerxes hade dessutom slutit en allians med den feniciska stadsstaten Kartago i Nordafrika, en semitisk stormakt i Medelhavet vars flotta gjorde att hellenerna inte kunde hoppas på hjälp från kungarikena på Sicilien. Perserna hade till och med låtit bygga två pontonbroar tvärs över Hellesponten. Som en illustration till att Xerxes faktiskt trodde sig vara gudomlig, be­rättar Herodotos att det första försöket att bygga bron hade misslyckats på grund av en storm. Xer­xes beordrade då sina soldater att bestraffa Helles­ponten (själva sundet alltså) med trehundra piskrapp och att kasta ner bojor i vattnet. Det andra försöket att bygga bron lyckades. På våren år 480 f.Kr hade Xer­xes samlat sin invasionsarmé vid Sardis. Nu tågade denna väldiga här in i Thrakien och Makedonien utan att möta något nämnvärt motstånd. Först i augusti fick de grekiska stadsstaterna klart för sig att Xerxes var på väg mot dem. Olyckligtvis var detta mitt under Karneia, Spartas nationalfest som hölls till guden Apollons ära. Under denna var krigståg förbjudna av religiösa skäl. Till på köpet sammanföll Karneia med Olympiska spelen, vilket gjorde det till dubbel hädelse att dra i krig. De fem eforerna, ett slags ombudsmän som delade makten med Spartas två kungahus, bestämde dock att situationen var så allvarlig att man kunde skicka en mindre styrka för att blockera passet vid Thermopyle. Sparta och kung Leonidas Sparta var ett utpräglat militärt och elitistiskt samhälle. När en spartansk pojke var sju år gammal började hans träning, som kallades agoge och syftade till att skapa fysiskt och moraliskt starka män åt den spartanska armén, vilka efter fullgjord tjänstgöring utgjorde den styrande klassen i samhället. Även kvinnor skulle fostras till styrka och moral, och i deras utbildning ingick i stort sett samma saker fast med en mer civil tonvikt. Idrott och disciplin var dock framträdande delar även för dem. Plutarkos berättar att då en kvinna från Attika frågade Gorgo, Leonidas hustru, varför spartanska kvinnor var de enda som spelade herrar över sina makar, svarade hon: ”För att vi är de enda kvinnor som föder riktiga män.” Från 13 års ålder deltog pojkarna i krigslekar och överlevnadsövningar lika hårda som militära elitstyrkors idag. De fick för lite mat för att lära sig att uthärda hunger i fält. Det var dock inget brott mot moralen att stjäla mat under sin agoge – sådana stölder skulle lära dem att röra sig tysta och osedda. Om de blev påkomna straffades de hårt, inte för att de stulit utan för att de misslyckats. Omkring 18 års ålder blev spartanen en del av reserven och kunde få delta i Krypteia, en tradition som innebar att spionera på heloterna (slavarna) och döda sådana som uppviglade till uppror eller påträffades utomhus på natten. Traditionen upprepades varje höst för att hålla heloterna på mattan. Vid 20 års ålder var spartanen en färdig soldat och de nästa tio åren tillbringade han i militärbaracker och i fält. Inte förrän vid 30 blev han en fullvärdig medborgare och fick rätten att gifta sig och ha ansvarsposter i samhället. Leonidas släkt ansågs vara ättlingar till den mytiske hjälten Herakles. Han var konungason men genomgick agoge som alla andra spartaner eftersom han inte var den förstfödde sonen, vilka var de enda som undantogs från träningen. Då de äldre sönerna sedan dog blev han ändå en av Spartas konungar. Vid tiden för slaget vid Thermopyle var Leonidas 60 år gammal. Så hade de män alltså formats som nu samlade sig för att möta den persiska invasionen. När han fått tillstånd att samla ihop en mindre styrka för att besätta passet vid Thermopyle, valde Leonidas ut 300 män ur den kungliga livvakten som alla hade söner. På så vis skulle inte hela ätter dö ut ifall de stupade. Sedan marscherade de norrut. På vägen anslöt stödtrupper från andra delar av Lakedaemon (perioikoi, fria icke-medborgare från andra hellenska folkslag på Spartas territorium) och även från andra stadsstater, så att den styrka som nådde passet uppgick till uppskattningsvis 7 000 man. Samtidigt blockerade en hellensk flotta, mestadels från Aten, den persiska flottan vid Artemision. [caption id="attachment_29074" align="alignleft" width="236"] Konung Leonidas av Sparta, en av de många hjältar som försvarat Västerlandets frihet med sitt liv. Flera statyer har rests till hans minne. Denna står vid Thermopyle och restes 1965 av kung Paul av Grekland. Inskriptionen på sockeln lyder helt enkelt "Kom och ta dem", vilket var vad Leonidas svarade då perserna krävde att de skulle överlämna sina vapen. Foto: Wiki[/caption] I mitten av augusti nådde den persiska hären fram till Thermopyle. Xerxes skickade ut ett sändebud till Leonidas och erbjöd ­grekerna frihet och titeln ”persernas vänner” ifall de bara gav upp. De skulle få rikedomar och flyttas till ett bättre land än det de hade. Då Leonidas vägrade blev sändebudet mer hotfull och sade åt dem att överlämna sina vapen till perserna. Leonidas svarade: ”Kom och ta dem.” Passet vid Thermopyle var smalt. Dessutom fanns en låg försvarsmur som fokierna, en hellensk stam i området, hade uppfört. En plats väl lämpad för att försvaras av hellenernas tunga infanteri. Xer­xes väntade i fyra dagar innan han anföll, i hopp om att grekerna skulle inse att övermakten var för stor och ge upp. Den persiska armén hade hämtats från alla hörn av deras väldiga imperium och Herodotos beskriver tiotals olika folkslag som ingick i hären: praktfullt rustade perser och meder, araber med sammansatta pilbågar, arier, parter, kaspier, armenier, fenicier, babylonier, till och med leopardskinnsklädda etiopier med stenåldersvapen. De flesta historiker idag anser Herodotos siffra på över två miljoner vara överdriven, men man tror att den persiska hären uppskattningsvis uppgick till en kvarts miljon man. Mot denna styrka stod 7  000 greker varav många inte var tränade soldater. Trots persernas försök att visa upp sin numerära överlägsenhet, vägrade hellenerna att flytta på sig. En replik har gått till historien genom Herodotos försorg: Då en man från Thrakis spred oro i leden genom att säga att medernas bågskyttar var så många att deras pilar skulle förmörka solen, svarade spartanen Dienekes: ”Bra. Då får vi slåss i skuggan.” Då han insåg att hellenerna inte skulle flytta på sig, gav Xerxes till sist order om anfall. Först skickade han fram bågskyttar, men de spartaner och andra hopliter som stod nära nog att bli träffade tog skydd under sina tunga bronssköldar som inte tog någon större skada av pilregnet. Sedan skickade han fram en styrka på 10 000 meder och khuzer för att ta grekerna tillfånga och föra dem inför honom. Hellenerna mötte dem skuldra vid skuldra som en kompakt mur av sköldar och spjut framför den fokiska muren. Passet var där inte mer än 100 meter brett, avgränsat av en bergvägg på södra sidan och Maliska sundet på den norra. Anfallsvågen krossades fullständigt. Hellenernas tunga rustningar och sköldar, samt deras överlägsna träning och sammanhållning, gjorde medernas angrepp fullständigt resultatlöst. Spartanerna dödade dem i drivor. När mederna drog sig tillbaka var merparten av deras 10 000 man döda eller sårade. Två eller tre spartaner hade fallit. Xerxes bestämde sig nu för att kasta in sin elitstyrka i slaget: hans personliga livvakt ”De odödliga”. Dessa var persernas mest fruktade krigare, en avdelning på exakt 10 000 handplockade män som man trodde skulle slå sig igenom spartanernas led med lätthet och göra slut på resten av grekerna. De odödliga kunde emellertid inte heller bryta igenom spartanernas slutna led; deras spjut var kortare än hellenernas och i det trånga passet var deras numerära överlägsenhet till ingen nytta. Spartanerna överlistade dem till på köpet genom att låtsas ta till flykten och sedan vända sig om och ”dräpa oräkneliga mängder perser”, enligt Herodotos. Lite fler hellener föll i denna anfallsvåg, men samtidigt blev persernas främsta elit grundligt decimerad och den psykologiska effekten på perserna är svårmätlig. Xerxes for tre gånger upp från den tron han satt på medan han betraktade slaget med ”gudomlig” upphöjdhet. Nästa dag hade perserna intalat sig själva att De odödliga säkerligen måste ha sårat många av grekerna och att det nu skulle gå lättare. Hellenerna var dock tillräckligt många och passet tillräckligt smalt för att deras kompanier skulle kunna turas om att slåss och därmed undvika stridströtthet. Även den andra dagen fortgick slaget utan att perserna lyckades ta så mycket som en tum av passet. Sent på den andra dagen blev dock de grekiska försvararna i passet förrådda. Lockad av de belöningar som konungen över ett världsimperium kunde skänka, kom en grek från Thrachis till det persiska lägret. Hans namn var Ephialtes, vilket än idag är synonymt med både förrädare och mardröm på grekiska. Ephialtes visade perserna ett hemligt pass genom bergen, genom vilket de kunde sända en styrka för att falla hellenerna i ryggen. [caption id="attachment_29075" align="aligncenter" width="585"] Epitafium över de fallna. Minnesversen skrevs av poeten Simonides medan kriget mot perserna fortfarande pågick, och restes på den kulle där de sista spartanerna stupade. Det ursprungliga monumentet har gått förlorat i tiden, men 1955 restes ett nytt minnesmärke med samma inskrift. Texten lyder: Säg till spartanerna, du som här gick, att vi ligger här och har uppfyllt vår plikt. Foto: Wiki[/caption]   Samtidigt som lamporna tändes för natten, skickade Xerxes ut sin general Hydarnes med 20 000 man, bland annat resterna av De odödliga, för att ta sig genom det smala bergspasset som ledde runt randen av berget Anopaea. Leonidas hade gjorts uppmärksam på det hemliga passet redan innan slaget började och placerat 1 000 fokier där för att vakta det. I gryningen den tredje dagen hörde de prasslet av löv och upptäckte att fienden var nära inpå dem. Då fokierna raskt beväpnade sig frågade Hydarnes med bävan om detta var spartaner, men Ephialtes försäkrade honom om att så inte var fallet. Efter en salva från de många persiska bågskyttarna retirerade fokierna till bergets högsta punkt och gjorde sig redo att möta fienden, men perserna skickade bara ytterligare en pilskur mot dem, varefter de ignorerade fokierna och skyndade vidare för att fullborda omringandet av hellenernas huvudstyrka. En löpare som fokierna skickat ut berättade för Leonidas vad som hänt, och i gryningen höll han rådslag med de andra styrkornas befälhavare. Många av de mindre grekiska styrkorna ville dra sig ur passet, och Leonidas valde att låta dem ge sig av. Själv hade han minst två skäl att stanna: för det första ville han se till att resten av styrkorna fick tid att komma undan, för det andra hade Oraklet i Delfi tidigare under året uttalat en spådom med innebörden att Sparta antingen skulle få sörja förlusten av en konung och ättling till Herakles, eller också skulle perserna plundra staden. Kanhända var han också medveten om vilket exempel han skulle sätta genom att göra motstånd in i döden med sina män. Han försökte i alla händelser skicka iväg alla utom de ännu levande spartanerna och 400 män från Thebe som enligt Herodotos hölls som gisslan, och som snart gav sig inför den persiska övermakten. Thespierna under sin anförare Demophilos, som vid slagets början varit omkring 700 man, vägrade dock att ge sig av och valde istället att dö vid spartanernas sida. Det var för övrigt inte sista gången som en styrka från Thespiai offrade sina liv för ärans och den goda sakens skull, och trots att de hamnat i skuggan av spartanerna bör även thespierna ihågkommas som de hjältar de var. Medan resten av de grekiska styrkorna började marschera hemåt, höll Xerxes nu dryckesoffer och väntade på att De odödliga skulle komma i position. Sedan gav han order till trupperna om anfall. Spartanerna var nu inställda på att slåss till döden och visste att de var på väg att bli omringade. Istället för att stå kvar i det trånga passet som perserna väntade sig, ryckte de nu framåt – mindre än tusen hellener mot tiotusen fiender som hade ytterligare hundratusentals bakom sig. Sådan skräck satte spartanerna i fienden genom sitt dödsförakt och den skicklighet de redan uppvisat, att många ur persernas polyglotta armé hellre hoppade i havet från klipporna än att möta dem i strid. Persernas officerare försökte piska sina trupper framåt med hjälp av gissel, men åtskilliga trampades ner av flyende soldater som hellre mötte officerarnas gissel än spartanernas vapen. De flesta av hellenernas spjut hade splittrats vid det här laget, men med sina sköldar och korta svärd dräpte de skoningslöst vidare. Efter en stund stupade Leonidas i detta kaos, och en vild strid uppstod då spartanerna försvarade hans lik mot fienden. De lyckades erövra kroppen och drev fyra gånger tillbaka persernas styrkor. Nu kom emellertid De odödliga och resten av de 20 000 perser som omringat dem upp i hellenernas rygg. Slutet närmade sig. Grekerna drog sig bakåt och tog ställning på en kulle bakom muren. Thebanerna gav nu upp inför övermakten och överlämnade sig till fienden, men några av dem dräptes innan perserna accepterade deras kapitulation. Xerxes lät senare brännmärka dem med sitt sigill för att visa att de var hans undersåtar. Spartanerna och thespierna kämpade däremot så länge en enda av dem ännu andades. ”Här försvarade de sig in i det sista. De som fortfarande hade svärd använde dem, resten gjorde motstånd med sina händer och tänder”, skriver Herodotos. Fortfarande tillfogade de fienden sådana förluster vid varje försök till stormning, att Xer-xes till sist lät omringa kullen och skjuta ner de sista hellenerna med pilar. Nu låg vägen till Peloponnesos öppen för perserna, men det hade skett till priset av 20 000 döda soldater. Det skulle också visa sig att de förlorat det moraliska slaget. Ryktet om Leonidas och hans mäns hjältemodiga sista strid spred sig över Hellas och blev en symbol för deras gemensamma kamp mot persernas invasion. Deras skicklighet och totala uppoffring hade dessutom satt skräck i perserna och deras undersåtar. När de redan fått uppleva att spartanerna kunde formligen massakrera trupper som var mångdubbelt större än deras egna, är det lätt att föreställa sig att perserna darrade då de nästa år möttes vid Plataia och perserna "bara" hade oddsen tre mot en till sin fördel – och då 5 000 av grekerna var fullvärdiga spartanska soldater. Mycket riktigt segrade grekerna vid Plataia och tillfogade persernas armé ett sådant slag att den tvingades dra sig bort från Peloponnesos. Under de kommande åren gick sedan hellenerna på offensiven. Perserna drevs bort från Cypern; Sestos och Bysans belägrades och intogs; och Thrakien och Makedonien befriades från persernas välde. Men det är, som man säger, en annan historia.

Merkel och Macron talar sig varma för europeisk kultur

October 19, 2017, 12:08 pm

≫ Next: Att rapportera från krig

≪ Previous: Slaget vid Thermopyle

$

0

0

Mellan den 11 och 15 oktober pågick i Frankfurt am Main den årliga bokmässan. Från 106 länder kom 7 150 utställare och man räknade med att attrahera cirka 280 000 besökare. Mässan invigdes mycket högtidligt redan den 10 oktober i närvaro av förbundskansler Angela Merkel och den franske presidenten Emmanuel Macron. Förklaringen till Macrons närvaro är att årets mässa ägnas åt Frankrike som hedersgästland. Följaktligen var över 30 franska författare närvarande i samband med möten och föredrag. Bland de mest kända kan nämnas nobelpristagaren i litteratur 2008 Jean-Marie Gustave Le Clezio, den franska samtida litteraturens enfant terrible Michel Houellebecq, mest känd för sin omdebatterade bok Underkastelse, och Madame Helène Carrère d’Encausse, Franska Akademiens ständiga sekreterare. Den otroligt spirituella, språkkunniga och eleganta historikern Carrère d’Encausse (född 1929) valdes till sitt ämbete redan 1999 och åtnjuter beundran och respekt inte bara från Académie francaise’s 40 medlemmar utan även i många andra länder, däribland Ryssland. Just hemkommen från öppningen av den stora Leninutställningen i Moskva blev hon naturligtvis en intellektuell magnet även i Frankfurt a/M. Såväl president Macron som förbundskansler Merkel manifesterade i sina invigningstal väldigt starkt den europeiska kulturens betydelse. Tyskland och Frankrike är två länder som står för den historiska traditionen. ”Våra två stora kulturländer i Europa”, sade Merkel i samband med invigningen. Och ingen blev gladare än president Macron. [caption id="attachment_29170" align="alignnone" width="585"] Helène Carrère d’Encausse, Franska Akademiens ständiga sekreterare. Stillbild: Rossija24[/caption]   Redan innan själva utställningen visade den tyska televisionen reportage och filmer från Frankrike och intervjuer med olika franska författare. Vad som var så upplyftande är den tolerans och diskussionskultur som numera nästan aldrig förekommer i Sverige. En intellektuell generositet blandad med respekt och försök till att förstå motpartens åsikter. Protestkultur finns historiskt präglad i ett land som Frankrike, men respekteras av alla och fördöms ej. [caption id="attachment_29171" align="alignleft" width="300"] Frankrikes president Emmanuel Macron. Stillbild: ZDF[/caption] För tyskarna är Frankrike ett land där människorna ser det sköna i livet och kan njuta av allt det vackra. Fransmännen beundrar det tyska konstruktiva tänkandet, världsmästare i export som tyskarna är. Tyskarna hyser sympati för den franska charmen, identiteten och vision du monde, på tyska heter die Weltanschauung, det vill säga synen på livet. Mycket intressanta samtal med franska mindre kända, men icke desto mindre betydelsefulla författare avslöjar fortfarande oläkta sår efter Algerietkriget, problemen som finns långt borta på Haiti eller Martinique. En kvinnlig författare, Maylis de Kerangal, berörde ett mycket känsligt område, nämligen organdonation och handeln med mänskliga organ. I såväl Tyskland som i Frankrike genomförde man en undersökning gällande bokläsningsvanor: 92 procent av tyskarna läser regelbundet böcker. I Frankrike väljer man sina favoritförfattare och det visade sig att de är: Albert Camus Främlingen, Marcel Prousts romanserie På spaning efter den tid som flytt och Antoine de Saint-Exupérys Den lille prinsen. Det förekom synpunkter på förlag som en och annan inte gillade, som till exempel Antaios Verlag, men förläggaren Götz Kubitschek fick komma till tals inför kameror. Samtidigt som både direktören för Frankfurter Buchmesse Juergen Boss och Carlos Collado Seidel från tyska författarföreningen och PEN-klubben Deutschland ansåg att den kulturella och intellektuella friheten är viktigast, så länge innehållet i åsiktsframförandet inte strider mot den tyska grundlagen. Reflexionen blir automatiskt riktad mot årets svenska Bokmässa i Göteborg och Nya Tiders närvaro. Undertecknad dristar sig till slutsatsen, att utan deras närvaro skulle hela arrangemanget förbli en anonym och trist historia. De protesterande (frågan uppstår mot vem och vad i saklig och juridisk mening) i sina egna utställningslokaler odlade endast patetiskt martyrskap i stället för en intellektuell höjd. Slutsatsen blir att vad som är påkallat är en höjning av bildningsnivå, omvärldskunskap befriad från ideologisk tvångströja och framför allt bättre språkkunskaper. Tyskland och Frankrike är de facto den europeiska kulturens bärare och – ve och fasa! – till dem ansluter flera centraleuropeiska länder, ty det är där Europas kulturcentra fanns sedan renässansen. Med andra ord, det finns en hel del kulturell och intellektuell substans att inhämta från Frankfurter Buchmesse. För övrigt anser jag att de finländska professorerna Matti Klinge och Henrik Meinander borde inbjudits till årets Bokmässa i Göteborg samt Finlands enfant terrible – mannen med glimten i ögat – journalisten Staffan Bruun.