Kultur - NyaTider.se

Den omdiskuterade planen för rivning av de gamla femvåningsfastigheterna i Moskva verkställs för fullt. De kommer att ersättas av moderna byggnader på 20 till 40 våningar, som man redan i dag kan se överallt i staden. Det behövs fler lägenheter för att rymma den svällande stadens befolkning, och detta är Moskvas svar på det som kallas ”förtätning” i till exempel Stockholm.

På sikt kommer planen att beröra hela landet. Husen har för många i väst symboliserat ”betongsocialismen”, fantasilösa fasader i grå betong, byggda av prefabricerade betongblock. De kallas ”chrustjovki” efter Sovjets ledare Nikita Chrusjtjov (1894-1972), som beordrade byggandet av dessa i de flesta fall femvåningshus på 1950-talet. Det var en del i ett försök att visa att socialismen kan överträffa kapitalismen vad gäller levnadsstandard.

Husen byggdes snabbt och kvaliteten var redan från början något man inte var så noga med. Följaktligen är i dag många av dem klara rivningsobjekt. Men det finns även sådana som endast kräver mindre reparationer. Många hyresgäster har investerat i renoveringar på insidan som gjort lägenheterna trivsamma och bekväma.

Invånarnas rädsla att förpassas långt ut till moderna lägenheter i förorterna har lett till protester, bland annat på Rysslands högtidsdag den 12 juni. Moskvas borgmästare Sergej Sobjanin informerade därför vid Dumans extra sittning och inför inbjudna invånare från berörda områden, om dessa planer från stadens och statens sida. Ingen skall tvingas flytta till andra stadsdelar eller lämna sitt hus om det är i godkänt skick, lovade han.

I Moskva finns uppåt 8 000 sådana ”chrustjovki”, som är hem åt 1,6 miljoner människor, vilket omfattar mer än tio procent av Moskvas befolkning.

Syftet med denna följetong är att i skönlitterär form gestalta något som läsaren kan finna intressant och spännande. Berättelsen innehåller både hjältar och skurkar, kärlek och svek och någorlunda realistiska person– och miljöbeskrivningar som skapar realism och närhet till skeendena. Samtidigt är förhoppningen att den fångar något av en aktuell problematik som väcker uppmärksamhet och diskussion. Eventuella likheter med dagens verklighet är bara ett gestaltningsknep och säger inget om hur det verkligen är i dag. Författaren vill med den här berättelsen ge läsaren anledning att fundera över vissa dagsfrågor och möjliga framtider. 1. Erfarenhet av muslimsk kultur Det är marknadsdag i Mudanya vid Marmarasjön i Turkiet i slutet av juli, en dag långt innan muslimerna började göra sitt intåg i de europeiska städerna och deras förorter. Redan på morgonen är det olidligt hett, men det tycks inte bekomma turkarna nämnvärt. Kunderna flockas vid stånden med snyggt upplagda grönsaker och frukter av många slag. Håkan, en blond svensk på 20, klädd i T-tröja, shorts och ”Jesussandaler”, vandrar nyfiket omkring på marknadsplatsen och tittar intresserat på varorna och människorna. Kvinnorna har heltäckande svart medan männen bär långbyxor och skjorta. Några har till och med väst trots värmen. Så ser det inte ut i städerna, där har Atatürks sekulära reformer slagit igenom och där är det inga kvinnor som bär slöja. De får inte enligt lag. Här ute på landet håller traditionerna i sig. Alla kvinnor täcker håret, en del har till och med något för ansiktet. Håkan tycker det är lite av ett skådespel att se och höra utroparna, som försöker övertrumfa varandra och locka kunder. Vissa tycks ha särskilda ramsor som de drar stilrent, melodiskt och snabbt. Frågan är om detta ger fler kunder eller om det mest är tävlan mellan försäljarna och en form av självpresentation? Håkan tycker det är roande i all sin överdrivenhet. Men plötsligt förändras atmosfären. Några kvinnor pekar på honom och börjar skrika något för honom obegripligt. Fler tittar åt hans håll och det uppstår ett väldigt tjattrande vid en del stånd. Av deras attityd förstår Håkan att det är något hos honom de ogillar. Stämningen blir allt mer aggressiv och i nästa ögonblick kommer en tomat farande genom luften mot honom. Han hinner nätt och jämnt ducka. Så kommer ännu en tomat som träffar honom på axeln, går sönder och färgar av sig. Det gör till och med lite ont på axeln. Men nu har startskottet gått och genom luften far gurkor, tomater och äpplen, samtidigt som kvinnorna skriker och väsnas, nästan hysteriskt. Flera projektiler träffar och han blir tvungen att snabbt springa från platsen. Skrik och skratt förföljer honom tills han är utom hörhåll. Håkan funderar mycket över vad som hände och varför. Detta var riktigt obehagligt att så där utan anledning, anser han, få en mobb emot sig. Massans vansinne, tänker han, men det är ingen förklaring. Senare på dagen träffar han några andra ungdomar på det vandrarhem där han bor tillsammans med svenska Astrid. – Jag tror de reagerade på hur du ser ut, säger Astrid med en skälmsk min. – Ja, du är ju en hybrid mellan en skäggig imam och en skitig hippie, säger Paul från Irland. Här är det bara präster som har skägg! Håkan ser misstroget på dem. – Men fattar du inte, säger Astrid. Det var säkert därför. En skäggig imam i shorts! Det är grejen! Dennis håller med: Det duger nog inte att vara så avvikande mitt ibland de där människorna. Här gäller nog strikta regler för hur man ska se ut. Kanske blev du till och med ett hot. – Men jag hotade ingen, försöker Håkan. – Själva din närvaro kanske var ett hot för de här människorna, muslimer med sin fyrkantiga moraluppfattning, förstärker Dennis. – Jag håller med, säger Astrid. Du kan ju se ut som en blond Jesus med helskägg, T-tröja, shorts och sandaler, skrattar Astrid. Du hittar inte en turk som ser så ut. Men jag tycker du är bra. Astrid ger honom en puss. – Var du glad att du inte är kvinna och så avvikande, säger Monica från England. De stackarna får gå omkring i heltäckande svart, trots att det är 40 i skuggan. – Ja usch! Det måste vara vidrigt, säger Astrid och fnyser. Det är ett enormt kvinnoförtryck i det här landet. När man ser det här, förstår man att vi trots allt har kommit långt i Europa. Senare på eftermiddagen, då de alla gått till havet för att svalka sig med ett bad, blir kvinnoförtrycket ännu mera absurt. Det är pressande hett, nästan olidligt i solen och även en del muslimska kvinnor söker sig till stranden. Men de får inte lov att ta av sig den heltäckande klädseln och går helt enkelt ut i sina niqab och doppar sig. De ser ut som svarta ballonger, som guppar på vattnet. Då de kommer upp rinner vattnet av kläderna, vilket förmodligen svalkar en stund. – Sedan blir det som ett våtvarmt omslag, säger Astrid syrligt. [caption id="attachment_26403" align="aligncenter" width="585"]

En kvinna på en turkisk strand. Foto: Alf Ronnby[/caption] Turkiska killar badar också, men håller sig på avstånd från kvinnorna. Men när Astrid och Monica ska bada i bikini, blir de mycket intresserade och allt för närgångna i tjejernas smak. Dennis, Paul och Håkan måste komma till undsättning. – Nu kanske ni förstår varför kvinnorna har heltäckande, säger Monica och ser förnumstig ut. – Jo, de uppfattar nog er som lovligt byte, säger Paul och skrattar. – Det är inget att skratta åt, fräser Monica. – Nej, hade ni inte varit med, hade vi kanske blivit våldtagna, säger Astrid bistert. Vad är det här för jäkla land? – Tja, det kunde du kanske tänkt på innan vi bestämde att åka hit, säger Håkan och ser illmarig ut. – Nå, då för du i alla fall chansen att vara riddare, eller räddaren i nöden. [caption id="attachment_26404" align="aligncenter" width="585"]

Kvinnor sitter på en gata i Turkiet. Foto: Alf Ronnby[/caption] Paul berättar att när han och Monica var på den stora marknaden i Istanbul inträffade två otrevliga händelser. – Det var på kvällen. Vi var just på väg in på marknaden. Då kom en turkisk kille och sparkade mig hårt i rumpan. Jag blev förstås förbannad och gick på honom. Då drog han upp en kniv ur strumpan och skar mig i handen. Hade inte ett par affärsmän ingripit hade det kanske slutat värre, säger Paul. – Jag snackade med några amerikaner, som sade att turkar tror att vi västerlänningar är fega och inte vågar slåss. Sparken i baken var nog ett tecken på förakt, tror Dennis. Eller så ville han testa. – Jag råkade ut för något annat obehagligt på marknaden där, säger Monica. Jag var inne i en affär och tittade på kläder. Jag var enda kunden och rätt vad det var stängdes och låstes dörren av en av männen i butiken. Den andre började bli väldigt närgången när han skulle visa upp lämpliga kläder. Jag förstod att här kunde något hända. Men som tur var fanns Paul i närheten och kom till den stängda dörren. Den öppnades då och jag smet snabbt ut. Monica ryser vid tanken. Dessa händelser i Turkiet kommer Håkan att minnas många år senare, då mängder av muslimer kommer till Europa och Sverige och gör sin kultur gällande i samhället. Här bäddades för att senare i livet få en mycket kritisk inställning till islam och muslimer.

Ann Heberlein sällar sig nu till gruppen invandringskritiker med sin bok Den banala godheten, Mångkultur, integration och svenska värderingar, Greycat Publishing House Ltd, 2017, som blottlägger krafter kring mångkultur och invandring. Hon tillhör etablissemanget och publiceras regelbundet i systemmedia. Frågan är hur länge – räcker hennes infallsvinkel, att i likhet med statsminister Stefan Löfven skylla på ”vi har varit naiva”, för att ursäkta hennes blottläggande av orsaken till Sveriges problem? Bokens titel anspelar på Hannah Arendts bok Den banala ondskan om Adolf Eichmann som kidnappades av Mossad i Argentina och avrättades av israelerna för sitt byråkratiska bidrag till mördandet av massor av judar. Arendt menade att hans ondska var att han var en liten lojal pappersvändare som bara gjorde sitt i en byråkrati. Han hade egentligen inget uttalat ont uppsåt. Heberlein menar att Sverige i decennier präglats av en banal godhet som ”genomsyrat all offentlig debatt, frodats på kultursidor och påverkat nyhetsrapportering, lamslagit politiker, kastrerat poliskåren och infiltrerat myndigheter.” Bättre kan det inte sammanfattas. Tyvärr gäller det fortfarande, även om den banala godheten nu kanske håller på att krackelera en aning. Författaren skildrar läget i Sverige med en penna som är riktigt vass. Hon beskriver med bra utvalda exempel hur den svenska offentligheten bemöter den uppkomna situationen. Hon framställer också med emfas hur vår oro har avfärdats som ett uttryck för rasism och främlingsfientlighet. Vad menar då Heberlein med den banala godheten? Hon säger att den är en oreflekterad vilja att göra gott utan att behöva ta ansvar för handlingens konsekvenser. Heberlein exemplifierar: ● Kulturrelativism där man tar hänsyn till andra kulturers traditioner i vårt rättsväsende; då man till exempel accepterar barnäktenskap. ● Förövare ses som offer; rikspolischefen sitter i teve och ömmar för en mördare som dräpt en ung flicka på ett HVB-hem. ● Hur det blundas inför den våg av sexuella övergrepp som kommit i kölvattnet av massinvandringen av män från muslimska länder. ● Förnekandet av hedersförtryck; inte minst från feministhåll. ● Oviljan att kritisera religiösa krav som ställs av muslimer. ● Oförmågan att hantera det grovt antisociala beteendet hos invandrarungdomar med bilbränder, dödsskjutningar och stenkastning.

Från invandringsfronten intet nytt

Det är något märkligt det där med att tillhöra det så kallade etablissemanget. När en etablerad akademiker och kändis som Ann Heberlein sätter sig ned och gör upp med invandringens krafter och myter i en bok som Den banala godheten levererar hon i princip inget nytt. Inte det minsta. De som följt alternativ media de senaste åren har redan läst varenda stavelse, vartenda ord. Ann Heberleins skriverier hör kanske inte till det som vi rubricerar som alternativ media, trots att hon flitigt medverkar på bloggen Ledarsidorna. Hennes artiklar publiceras numera också i etablerad media som Göteborgs-Posten, något som aldrig kunnat ske bara för något år sedan. När personer som docent Jan Tullberg, debattören Jan Milld, SVT-reportern, Gunnar Sandelin med flera påvisade exakt vad Heberlein nu skriver, dömdes de till en tillvaro i skamvrån av systemmedia.

Heberlein bytte sida

För bara tre, fyra år sedan betraktades Ann Heberlein säkert som en typisk politiskt korrekt, men har nu uppenbarligen tänkt om och det med besked. Då var hon sympatisör med Feministiskt initiativ men har nu gått med i Moderaterna och vill göra politisk karriär med en riksdagsplats för Skånebänken i sikte. Lite märkligt val av parti kan tyckas. Det var ju Moderaterna som såg till att en nästan miljon utlänningar släpptes in i Sverige under sina åtta år i alliansregeringen. Det är säkert med blandade känslor som en del ”ärrade kämpar” nu ser hur tidigare motståndare bytt sida och det utan att ge någon närmare förklaring varför. En del tycker att en ursäkt hade varit på plats. Nu när politiken är på väg att svänga är det nog för mycket begärt. Fler är förhoppningsvis på väg. Gläds istället åt de framgångar som sker. Sverige behöver kloka människor.

Kvällspressen förnekar sig inte

Aftonbladets kulturredaktion har det inte så lätt i dessa dagar. Intuitivt vill de nog fortsätta på den sedan länge inslagna vägen; karaktärsmörda allt eventuellt motstånd mot den förda politiken med att omvandla Sverige, alternativt ignorera, tiga ihjäl. Nu är man lustigt nog först ut på plan med att såga Heberleins bok. Yxan eller snarare sågen har man lämnat över till pensionären Torsten Kälvemark, som gör skäl för arvodet och skriver således att boken är hemsk och alarmistisk. Elaka röster på nätet påstår nu att Kälvemark troligen inte läst boken utan nöjt sig med att bläddra lite i den. Expressens recensent Isobel Hadley-Kamptz tycker så klart att Heberlein kommer med halvsanningar, missförstånd och märkliga intellektuella förvillelser samt källfel. Vad annars?

Vilken teori är sann?

Det här är den andra boken inom kort där jag recenserar en författare som försöker förklara hur och varför Sverige blivit förvandlad till oigenkännlighet. Först skrev jag om Karl-Olov Arnstbergs bok PK-samhället, där författaren förklarar den uppkomna situationen med att vänstern/marxismen transformerats och skapat en ny ideologi; PK-ismen som erövrat media, universitet och till slut hela det offentliga samhället, och så kommer nu Ann Heberlein med en lite alternativ förklaring; det som skett har gjort det utifrån att samhället har anammat en godhetsfilosofi som berövat oss förnuftet. Är de här förklaringsmodellerna kompatibla? Ja, det tror jag man kan säga, men de ser på situationen utifrån helt olika utgångspunkter och ger därmed olika svar. Den stora skillnaden är ju att Arnstbergs förklaring inte riktigt är rumsren, bara det att nämna Frankfurtskolan som upphovsman till de politiskt korrekta idéerna är ju tabu, medan Heberleins etikresonemang däremot är mer lättsmälta. Gud, vad naivt goda vi varit, kan säkert många ha som förklaring när det väl brakar. Arnstbergs förklaringsmodeller är vetenskapligt grundade och mer generella. De går att applicera på alla rika länder i västvärlden som har stor invandring. Uppenbarligen vill Heberlein hålla de Sverigevänliga författarnas språkbruk och referenser på armlängds avstånd. Det märks om inte annat på litteraturlistan som är ren från obekväma författare och skribenter. Enda bekanta namnet är Tino Sanandaji. Den lättlästa boken avslutas med käcka råd på hur en förändring ska kunna ske. Låter i mina öron mest som skåpmat från SD och hundratals, ja säkert tusentals engagerade förslag i kommentatorsfälten. Det är bara att lyckönska Heberlein när hon nu som moderat politiker vill ta den politiskt korrekta tjuren vid hornen.

Många år senare. Miljontals muslimer från Mellanöstern och Nordafrika har under många år strömmat in i Europa. Detta har lett till stora förändringar i samhället. Många ursprungliga européer känner knapp igen sig. I gatubilden ses nu mängder av svartklädda kvinnor i heltäckande niqab. Det har byggts många nya moskéer, finansierade av Saudiarabien, där wahhabismen predikas. Fem gånger om dagen hörs ljudet rulla över stan, då bönestunden annonseras. Den normala arbetsveckan har förändrats så att fredagen är ledig dag, liksom söndagen. Men den fria lördagen är ett minne blott. På vårdcentraler och sjukhus – liksom i moskéerna – är det skilda avdelningar för kvinnor och män. I sjukvården får endast kvinnliga läkare undersöka kvinnor. På bussar och tåg ska kvinnorna sitta för sig själva. Muslimska kvinnor tillåts inte köra bil och det är på väg att det ska bli helt förbjudet för kvinnor att köra, sedan de två muslimska partierna fått stort inflytande i riksdagen. Flera radio- och tv-kanaler ägs och drivs av muslimer och finansieras av Saudiarabien även de. De andra tv- och radiokanalerna har fått stora inskränkningar vad gäller yttrandefriheten. Kritik av islam kallas för blasfemi och går inte an. Mycket annat som gäller islamsk kultur stämplas också som blasfemi om det framförs kritiskt. Religiösa program och framför allt kring islam är dominerande. I de muslimskt styrda kanalerna talas bara arabiska och någon musik spelas inte. De statliga kanalerna ligger lågt då det gäller musik och underhållning över huvud taget, det är haram (otillåtet). Nyhetsförmedlingen är mycket anpassad till ett muslimskt perspektiv på världen. I samtliga skolor är arabiska andra språk och i de muslimska skolorna och förskolorna första språk. Nu är det ingen mångkultur längre. Det propageras för att muslimsk kultur och livsstil är den rätta och överlägsen alla andra. De muslimska skolorna är i praktiken också koranskolor och lärarna måste vara troende muslimer. Både USA och Ryssland ses som dekadenta och förfallna samhällen, som det varnas för. I dessa samhällen är det lustan som styr i stil med Sodom och Gomorra, får både barn och vuxna lära sig. Storstäderna domineras av muslimer och i stadsdelar där de tagit makten gäller sharialagar, vilka administreras av muslimska domstolar ledda av imamer. Att de religiösa och kulturella koderna efterlevs garanteras av muslimsk sedlighetspolis. De kvinnor som vågar visa sig offentligt utan niqab eller åtminstone huvudduk, råkar illa ut om sedlighetspolisen får fatt på dem i dessa områden. Det talas tyst om vad som då händer, men alla vet att vågade kvinnor kan bli pryglade och ingen vågar komma till deras försvar. Det är rädslans tyranni som råder. De muslimska helgdagarna är ytterst viktiga och ramadans regelverk tillämpas noggrant. Endast där det råder midnattssol accepteras undantag, för att muslimer i norr över huvud taget ska få något att äta och dricka sommartid. Nästan allt kött i butikerna är numera halalslaktat, det vill säga att djuret slaktas genom att man skär av halsen och tappar ut blodet under en religiös ceremoni. Djuret måste vara vid medvetande då detta sker och det är bara växtätande djur man får äta. Griskött är numera svårt att få tag på eftersom efterfrågan är liten och därmed tillgången begränsad. Inga drycker som innehåller alkohol får säljas i butikerna och Systembolaget har avskaffats. Den som åker fast med smuggelsprit straffas med 50 piskrapp på offentlig plats, androm till varnagel. [caption id="attachment_26753" align="alignnone" width="585"]

Sverige förändrades snabbt och anpassades till de nya invånarna. Foto: Alf Ronnby[/caption] Pojkar och flickor får inte umgås på egen hand. I många muslimska familjer gäller att kvinnorna inte får visa sig offentligt utan manligt sällskap från familjen. Tidigt arrangerade äktenskap är vanliga. Tjejer som inte är muslimer har börjat använda niqab även de, eftersom de annars blir trakasserade av muslimska män. De tillåter sig tafsa på unga kvinnor och det händer att kvinnor som envisas med att bete sig öppet och frigjort, som det var för i tiden, råkar illa ut och kan bli våldtagna. Märkligt nog hittar polisen sällan våldtäktsmännen. Inte många kvinnor vågar som förr jogga i shorts och tröja i parkerna. Då kan det gå som för Rosi, 23 år, då hon klädd i linne och shorts tog en joggingrunda i Lunds stadspark. Landets medier mörkade större delen av vad som hände, så som de gör med alla liknande incidenter, men denna berättelse kom ut tack vara att Rosi valde att berätta på sociala medier. Vad som verkligen gjorde att berättelse gick viral var att också en svensk polis som var på plats kunde berätta hur poliskåren numera såg ut och fungerade. På ett ensligt ställe i parkens södra del hade hon mött tre män som blockerade stigen. Rosi vände snabbt om, men en av männen hann ikapp och grep tag i hennes långa, bloda hår. Resolut drog han omkull Rosi och de två andra höll fast hennes armar och ben. Rosi skrek på hjälp när de började slita av henne kläderna, men då fick hon en stor hand över munnen. Hon bet i handen så det blödde och fick då flera hårda slag i ansiktet, så hon nästan tuppade av. Efter den första, ska nästa till, men när den tredje mannen gjorde sig beredd hördes röster och alla tre sprang snabbt därifrån. En man med hund kom springande fram till Rosi, som var förkrossad och låg gråtande på marken. Hunden slickade henne i ansiktet, som för att trösta, och mannen hjälpte henne upp. Stödjande på honom lämnade de platsen och Rosi fick sätta sig på en bänk, medan mannen ringde polisen. Poliserna Pontus och Mohammad kom snabbt till platsen och Rosi fick åka med. När hon berättade vad som hänt, sade en av poliserna, Mohammad, att det är oklokt att numera jogga ensam i parken och dessutom vara så utmanande klädd. – Muslimer kan då tro – jag är själv muslim – att du är en fallen kvinna och det är fritt fram att göra vad man vill med dig. Han sade inte ”du får skylla dig själv”, men det låg i luften. Kollegan såg besvärad ut. – Jag tycker det låter på dig som hon själv har skuld, protesterade han. – Både ja och nej. Det är klart att vi aldrig kan acceptera våldtäkter. Men du vet lika bra som jag att man bör undvika att provocera andra till brott. För muslimska killar är det väldigt provocerande att möta en halvnaken kvinna i parken. – Halvnaken var hon väl inte! – Jo, i unga muslimska killars ögon var hon nog det. De är inte vana vid sådant och tappar självkontrollen. – Nä, nu får du ta igen dig! Det där kan du inte skylla på. Även muslimer får väl lära sig att fungera på ett normalt och hederligt sätt i ett modernt samhälle. – Jovisst, men du kan inte ta ifrån dem deras religiösa uppfattningar. Det är heligt! – Heligt och heligt, jag trodde religion var till för att lära människor leva fredligt och moraliskt rätt. – Håller med, men att springa halvnaken i parken är moraliskt fel. Därför blir det konflikt i huvudet på muslimska killar och de spårar ur. Det slår slint! – Det verkar som er religion inte gå ihop med ett modernt samhälle. Är det inte dags att modernisera er religion? – Går inte att ändra något, koranen är Guds ord. Pontus insåg att samtalet inte ledde någon vart. Som han skrev på nätet så skulle han i fortsättningen helst undvika att tjänstgöra ihop med en troende muslim. De lever i skilda världar. Han tänker att det ligger mycket i uppfattningen, att om kontrollen inte ligger inom människan själv, en egen övertygelse, så behövs det mycket yttre kontroll. Och det är väl den kontrollstat vi numera bygger upp här i landet, summerade han.

Många odlar sina egna örter i dag. Intresset för att odla sina egna kryddor och örter har ökat. En del odlar i krukor på balkongen, andra har en örtagård i trädgården. Gemensamt har man känslan och intresset av att ta vara på vad våra örter kan ge ifråga om näring och smak, men ofta också vad det gäller de urgamla kunskaperna om de läkande egenskaperna örterna sägs besitta. På köpet får man ljuvliga dofter och en mycket estetiskt tilltalande balkong eller trädgård. En av de örter som odlas flitigt är kryddsalvian (salvia officinalis). Det är en urgammal krydd- och läkemedelsväxt och en prydnad i örtagården med sina ljusa silvergröna blad. Den är lättodlad och tillsammans med sina positiva hälsobringande egenskaper gör det den till en populär ört att odla. Enligt gammal husmedicin är salvian virus-, bakterie och svamphämmande, och användes bland annat mot hosta. Den anses sammandragande och minskar svettutsöndring och bröstmjölkproduktion. Intag av te bryggt på salvia ansågs rent allmänt ge mycket kraft i hela kroppen. Man kan läsa i Arvid Månssons En myckit nyttigh örtabok från 1628 bland annat: ”Salvieblad kokade och det druckit, fordrar kvinnan sin tid och gör födseln lätt.” Till dem som är darrhänta rekommenderas: ”Den som haver skälvandes händer, eller någon annan ledamot, han må gnida dem med salvievatten, för ty det gör dem stadiga.” Som medel mot hosta ges följande tips: ”Lagen av salvia blandad uti en bägare full av gammalt vin, och alltså varm druckin, är god för hosta.” Historiskt sett har salvian haft en hög status som helig och magisk ört. Romarna höll den för helig och upprätthöll vissa ceremonier vid insamlandet, medan grekerna helgade örten åt Zeus. Det ansågs allmänt att salvia äger förmåga att förlänga livet. Det finns ett gammalt kinesiskt ordspråk som lyder: ”Hur kan man åldras om man har salvia i sin trädgård?”. [caption id="attachment_26647" align="aligncenter" width="585"]

SALVIA är en urgammal läkemedelsväxt, och redan på 1600-talet skrev man positivt om växten i Sverige. Salvia är även en populär krydda i köket. Foto: Nya Tider[/caption] Denna dekorativa ört skänker oss stressade nutidsmänniskor onekligen en känsla av lugn och välbefinnande bara genom att beskådas, då den dessutom är mycket uppskattad av fjärilar och humlor. Den växer vilt i Medelhavsområdet och till Norden kom den, som många andra örter, genom klosterväsendet under medeltiden, när missionerande munkar och nunnor sökte sig norrut och etablerade nya kloster. De tog då med sig örter och anlade örtagårdar. Där odlades medicinal- och köksväxter, och växternas läkande egenskaper och användningsråd nedtecknades i handskrivna manuskript. Örtagårdarna hade en viktig roll då de ansågs vara en jordisk symbol för paradiset. Salvian var ett vanligt inslag i örtagårdarna och klostren använde den närmast som universalmedel i århundraden. Äldre källor och gamla huskurer nämner även salvian som behjälplig vid dåligt minne, något som modern forskning tycks bekräfta. Studier visar även att salvia har en positiv inverkan på Alzheimers och demens orsakat av utbrändhet och stress. Salvia är som sagt anspråkslös och lätt att odla och ger flerfaldigt tillbaka. I köket gör den sig bra som krydda till feta kött- eller fiskrätter. Vill man tillgodogöra sig de stärkande och hälsosamma egenskaperna kan man även göra en kopp te på salviabladen. Då häller man en kopp kokande vatten över två teskedar hackade salviablad och silar efter tio minuter. Odlar man salvia bör man dock vara medveten om att den inte alltid klarar övervintring, men då kan det fungera att ta in den till hösten och placera den på fönsterbrädan i ett söderfönster. Med rätt förutsättningar (salvian vill ha mager och väldränerad jord) kan den klara sig och man kan då få njuta av den kanske vackraste örten vi har, hela vintern.

Redan i den inledande scenen, då några allierade soldater vandrar längs en öde gata bara för att sedan plötsligt bli våldsamt beskjutna, står det klart för tittaren vad Christopher Nolan fokuserar på i sin nya film Dunkirk: överlevnad. Kampen vid Dunkerque (eng. Dunkirk) skildras ur tre olika perspektiv; de brittiska piloterna i jaktplanen som försöker hålla tyska Luftwaffe borta, fartygen och båtarna som evakuerar soldaterna, samt de närmast hjälplösa infanteristernas fasa, när de granatchockade, traumatiserade och allt mer paranoida soldaterna kämpar för sin överlevnad. Regissören har valt bort datoranimationer till förmån för verkliga båtar och flygplan, ibland uppblandade med pappfigurer på avstånd, samt en hel del pyroteknik, vilket gör filmen mycket realistisk. Även skådespelarna bidrar till filmens realism med sina trovärdiga tolkningar av de traumatiserade soldaterna. Att filmen dessutom innehåller mycket få dialoger ökar detta intryck och inger känslor av dunkel ödslighet och hopplöshet. Hela ensemblen gör bra ifrån sig, men Cillian Murphy sticker särskilt ut med sin starka, oförglömliga gestaltning av en granatchockad soldat. Genom att britter, nederländare och andra nationer samlade ihop alla tillgängliga flytetyg lyckades man med något som tyskarna – och inte heller det brittiska kommandot – trodde var möjligt. På bara nio nätter evakuerade man 338 226 av cirka 400 000 brittiska och franska soldater. I filmen hävdas dock felaktigt att 335 000 räddades. Tyskarna tog uppåt 40 000 främst franska soldater till fånga. Filmen nämner dock inte att de tyska pansararméerna stoppade offensiven mot kusten innan den sista hamnen, Dunkerque, var intagen. Det gav britterna en chans att ordna ett försvar och påbörja evakueringen. Historiker tvistar om varför tyskarna gjorde så, kanske ville de prioritera anfallet mot Paris. Det är också känt att Hitler beundrade det brittiska imperiet och dess kolonier och hoppades slippa kriga med dem. Senare beklagade han sig över att Churchill inte uppskattade den ”sportsmannaanda” som han visat genom att ”avstå från att skapa en irreparabel spricka mellan länderna”, då han avstått från att förinta britterna vid Dunkerque. Britterna tog det i stället som en stor seger som möjliggjorts av att hela nationen slutit sig samman, vilket kraftigt stärkte deras kampvilja. Vissa bedömare hävdar att om britterna hade förlorat hela expeditionskåren hade de troligen accepterat en separatfred med Tyskland. Dunkirk är en välspelad och välregisserad film. Det märks att Nolan försökt vara så verklighetstrogen som möjligt. Engelsmännen glorifieras inte mycket, vilket är tankeväckande då regissören är engelsman, men tyskarna skildras på ett sätt som för tankarna till hur de allierade gestaltas i filmen Undergången: som ett ansiktslöst hot. Dunkirk är en gripande film och det är svårt att inte bli berörd.

Det var i februari 2016 som sångerskan Annika Ljungberg stämdes av bandmedlemmarna i Rednex. Enligt stämningsansökan ska artisten ha brutit mot det förlikningsavtal som parterna skrivit 2013 när hon använt namnet Rednex i ett norskt varumärke. De påtalar även att hon har lagt till Rednex som mellannamn, vilket avregistrerades först under 2017. – Det finns inga grunder för en stämning, det var länge sedan jag hade ett norskt varumärke, sade Annika Ljungberg då till Nöjesbladet. Men tingsrätten väljer att ge ex-bandmedlemmarna rätt och Annika Ljungberg döms för avtalsbrott. Artisten ska nu betala ett vite om 500 000 kronor, eftersom hon inte följt avtalet, motpartens rättegångskostnader på 200 000 kronor samt hennes egna rättegångskostnader, även de på 200 000 kronor. Rednex AB yrkade ersättning för sina rättegångskostnader med 332 500 kronor, men domaren Tomas Zander sänkte beloppet kraftigt. [caption id="attachment_26790" align="aligncenter" width="585"]

ORIGINALMEDLEM och låtskrivare. Rednex är ett av de mer framgångsrika svenska banden. De gjorde stor succé med sin countrytechno på 1990-talet. Ranis Edenberg var med och startade upp bandet 1994 och är en av delägarna till Rednex AB. Han företrädde bandet under rättegången. Foto: Nya Tider[/caption] Michael Johansson, som varit manager och bokat Rednex, blev intervjuad om tvisten redan 2009 av Nyheter24 och gav då denna kommentar: – Annika är för många Rednex. Det är bara att titta på spelningarna i till exempel Tyskland. Rednex [utan Annika] har väldigt svårt att få gig där överhuvud taget för att arrangörerna förväntar sig den blonda tjejen med stora bröst. Av handlingarna från tingsrätten framkommer att Annika Ljungberg varit 100 procent sjukskriven en månad under 2017. Käranden har kunnat visa att Ljungberg under denna månad varit aktiv som artist med diverse framträdanden. Återstår att se om hon blir anmäld för det. Rednex bildades 1994 av Musikproducenterna och låtskrivarna Ranis Patric Edenberg, Örjan "Öban" Öberg och Jan Ericsson. De hade gjort musik tillsammans i fem år, bland annat i samarbete med Ola Håkansson (som producerat mängder av artister och varit medlem i Ola & the Janglers på 60-talet och Secret Service på 80-talet) och det då nybildade skivbolaget Stockholm Records. Gruppens musikstil kom att kallas Countrytechno, en musikstil som uppstod på olika platser i Europa ungefär samtidigt. I England hade till exempel gruppen The Grid en hit ungefär samtidigt med låten ”Swamp Thing”, en instrumental technolåt som innehöll en banjosampling. Som sångare anlitades Göran Danielsson och Annika Ljungberg. Övriga originalmedlemmar var Kent Olander (Bobby Sue), Urban Landgren (B.B. Stiff), Jonas Nilsson (Billy Ray) och Anders Arstrand (KenTacky). När gruppen valde att ta en paus 1997 skrev Annika ett internationellt skivkontrakt med BMG och gjorde solokarriär. [caption id="attachment_26789" align="aligncenter" width="585"]

AFFISCH för Cotton Eye Joe Show. Fredrik Jernberg, Jens Sylsjö, Annika Ljungberg.[/caption] När Rednex ville göra comeback ett år senare höll kvarvarande medlemmar en audition för att hitta en ny sångerska. Man fann då Mia "Whippy" Löfgren, som senare kunde ses i Fame Factory i TV3. Bandet spelade in ett nytt album, Farm Out!, och släppte singlarna “The Way I Mate”, “Spirit of the Hawk” och “Hold Me For a While”. ”Spirit of the Hawk” rönte stor succé i Tyskland under hösten 2000 där den låg 1:a på singellistan i 9 veckor och sålde i runt en miljon exemplar. I mars 2001 sparkades hela bandet av ägarna och ersattes av en helt ny uppsättning: den engelska sångerskan Scarlet (Julieanne Tulley), den svenske sångaren Dagger (Anders Sandberg) och de två holländska artisterna Joe Cagg (Roy van der Haagen) och Jay Lee (Jean-Paul Engeln). I januari 2004 byttes Joe Cagg och Jay Lee ut mot svenske Ace Ratclaw (Tor Pentén) och tyske Boneduster Crock (Björn Scheffler). I oktober 2004 hoppade Scarlet av och då kom Annika Ljungberg tillbaka som gruppens sångerska och tog under de följande fyra åren över som konstnärlig ledare, med ansvar för produktionen samt varumärket Rednex. I februari 2005 sparkade hon Boneduster Crock och ersatte honom med sin man Jens "Snake" Sylsjö. Under 2006 sparkade hon Dagger och ersatte honom med Anders "Maverick" Lundström. På våren 2007 hoppade Ace Ratclaw av. Den 26 september 2008 meddelade Rednex skapare via en pressrelease på rednexforsale.com att samtliga bandmedlemmar skulle bytas ut från den 1 januari 2009. Det nya bandet består av de tidigare medlemmarna Scarlet, Dagger, Ace Ratclaw samt Joe Cagg. Det är andra gången som Rednex byter medlemmar helt. Gruppen fick sitt stora internationella genombrott 1994 med singeln ”Cotton Eye Joe”, och följde sedan upp med ”Old Pop in an Oak” och balladen ”Wish You Were Here”. De anklagades för att ha plagierat låten ”Cotton Eyed Joe” utan att ha angivit den verkliga upphovsmannen. Detta var inte helt sant eftersom låten är en traditionell låt, vilket innebär att musiken är så gammal att ingen upphovsman är känd. Det rörde sig samtidigt bara om delar av refrängen. Rednex har sålt mer än 10 miljoner skivor, både singlar och album, och har fått ta emot drygt 40 guldskivor i olika länder. Gruppen har haft listettor i tolv länder och sålt trippelplatina i Tyskland, där de också är den grupp som sammanlagt legat längst som nummer ett på singellistan under de senaste 30 åren - 25 veckor - vilket är sex veckor längre än tvåan Modern Talking. Rednex fick också ta emot RSH Award för mest spelade låt under 1990-talet i Tyskland. År 2000 kom Rednex andra skiva Farm Out! där den stora hiten hette ”Spirit of the Hawk”, vilken hamnade på första plats på den tyska hitlistan och användes som signaturmelodi till den tyska versionen av TV-programmet Fångarna på fortet. I Sverige framfördes låten bland annat i TV-programmet Bingolotto. Som ytterligare hits från detta album kan nämnas ”Hold Me for a While” vars video spelades in i Kenya, Mombasa, Malindi samt låten ”The Way I Mate” vars musikvideo spelades in i Belgien. I augusti 2005 representerade Rednex Sverige under invigningsceremonin till Friidrotts-VM i Finland och uppträdde live. År 2007 lades företaget Rednex AB (och således varumärket Rednex) ut till försäljning på eBay med startbud på 1,5 miljoner amerikanska dollar. 2008 skrev gruppen ett skivkontrakt med det tyska bolaget 313 Music/Universal Germany. Som första singel på bolaget gjorde Rednex den tyska EM-låten ”Football is Our Religion”, skriven och producerad av den tyske legendaren Alex Christensen (Alex C). Med den återerövrade gruppen en förstaplats på svenska singellistan. 2006 tävlade de i svenska Melodifestivalen som en av jokrarna med bidraget ”Mama Take Me Home”. De tog sig via Andra chansen till finalen i Globen och slutade där på en sjätteplats. Upphovsmannen Matthews Green fick ersätta bandmedlemmen Tor Pentén som blivit stångad i halsen av en get (vilket senare visades vara osant) och därmed inte kunde medverka vid framträdandet. Vid årsskiftet 2006/2007 slutade Tor Pentén i gruppen och man fortsatte med tre medlemmar (Annika Ljungberg, Jens Sylsjö och Anders Lundström). Bandet var klart för att tävla i den rumänska uttagningen till Eurovision Song Contest 2007 med låten ”Well-o-Wee” i duett med den rumänska gruppen Ro-mania, men blev diskvalificerat då vissa melodislingor i låten påstods vara utgivna redan 2001. Året efter var båda grupperna tillbaka i ett nytt gemensamt bidrag; ”Railroad, Railroad”. Under första halvan av år 2015 kom några av Rednex originalmedlemmar tillbaka i bandet: "Billy Ray", "BB Stiff" samt sångerskan Whippy. Under senhösten hoppade Dakotah av. Den 31 december spelades det in en ny video i samband med att bandet medverkade på ett av de största nyårsfiranden Europa har att bjuda på. "Silvester Party am Brandenburger Tor" i Berlin. Det fanns cirka en miljon människor i publiken och konserten sändes live av ZDF.

På Öland finns en starkt levande folkkultur. Under några få sommarmånader är det konstutställningar och musikevenemang i var och varannan by. I Föra på Norra Öland bor cellisten Sabina Sandri-Olsson om somrarna i mammas vackra gård ”Annas Farm”. De har en underbart välskött trädgård och en stor lada. Ladan, som inte längre används för jordbruksmaskiner, kunde väl få bli en konsertlokal, tyckte den musikintresserade familjen, och har med hängivenhet och enkla medel lyckats skapa en återkommande ”Internationell Kammarmusikfestival på Annas Farm”. I år var det violinisten Oliver Blanche från Frankrike, cellisten Zéphyrin Rey-Bellet från Schweiz, violinisten Colin Scotie från Skottland, violinisten Manuel Viague-Judde, pianisten Jeong-Heum Yeon från Sydkorea och så cellisten Sabina Sandri-Olsson själv, som under fyra dagar spelade klassisk kammarmusik av Debussy, Fauré, Mosart, Schubert, Grieg, Dvořák, m fl. Tredje dagen, lördag 29 juli, hade man ”svensk folkmusik” under ledning av spelmannen Emilia Amper, men också ackompanjerad av nämnda celebriteter. Emilia började med att spela äldre stycken av svenska spelmän. Bland annat spelade hon en ”näckapolska från gamla tider” och berättade om hur man förr sade att den hade kraft att förtrolla både spelman och publik. Emilia Amper har ett kreativt förhållande till traditionen och nöjer sig inte med att krampaktigt bevara en musiktradition, hon skriver egna låtar som bygger på tradition, men som också för in element och tonskalor av annan eller egen nyskapande komposition. Hon har en utmärkt sångröst och kan hålla igång som en enmansorkester. [caption id="attachment_26795" align="aligncenter" width="585"]

Emilia Amper. Foto: Nya Tider[/caption] Nyckelharpan är ett genuint svenskt instrument som utvecklades under slutet av medeltiden. Den spelas med stråke ungefär som en fiol men den karaktäristiska tonen kommer från en mängd resonanssträngar spända strax under spelsträngarna. Nycklarna gör det lättare att hitta rätt toner, men de begränsar också de möjliga tonerna. Emilia berättade att med nya musikideal i början av 1900-talet minskade därför intresset för nyckelharpan bland spelmän. Några få kreativa spelmän i Norduppland, bland andra Erik Sahlström, förstod då att vidareutveckla instrumentet. Det finns nu ett stort antal varianter av nyckelharpan och den kan i dag användas till i stort sett all slags musik. Den klarar fortfarande inte arabiska kvartstoner, men det kommer nog också, hoppas Emilia. Nyckelharpa spelas nu i alla nordiska länder och Baltikum. Emilia Amper välkomnar och bidrar själv till en levande musiktradition i fortsatt utveckling. Självklart innebär det inflytande och samtal också med främmande traditioner. En imponerande verk kallar hon ”Butterfly Bazaar”, som hon skrev som ett sorgestycke efter en kollega, en harpist av iranskt ursprung. Stycket börjar i ett omisskänligt nordiskt vemod men utvecklar sig på ett seriellt sätt för att transformeras till (vad jag gissar är) persisk musik och sedan tillbaka mot det nordiska. Det förefaller mig vara ”världsmusik” när det är som bäst. Emilia berättade som introduktion till en annan låt att hon blivit inbjuden till TV:s Luciamorgon 2015. Hon talade om sin oro över ”hatet” och ”främlingsfientlighet” och att hon därför tog tillfället i akt att spela sin egen låt om ”ljus i mörkrets tid”. Det är svårt att värja sig för misstanken att hon knappast gjorde det för att överraskande revoltera mot traditionerna, utan mer att det var just därför att hon ville göra en sådan markering som hon blev inbjuden till den statliga TV-kanalen. Hösten 2015 nådde det statliga ”välkomnandets” politik som bekant sin absoluta höjdpunkt. Emilia Amper är en stark personlighet med grundmurat förtroende för den levande svenska, nordiska och västerländska musiktraditionen. Jag tror hon har svårt att föreställa sig att vår värld, med vårt sätt att leva och skapa kultur, skulle kunna vara hotat av migration och befolkningsutvecklingen i världen och den oss påtvingade ”mångkulturen”. Det finns nog också ett behov hos många folkmusiker att rättfärdiga och urskulda sitt intresse för inhemsk kultur genom att ljudligt ”ta avstånd” från allt som kan verka nationalistiskt. Vi låter det passera och njuter av att höra en av vår egen stam slå an toner med resonans i vår egen historia och folkgemenskap.

Marie-Louise Ester Maude föddes i familjen Fuchs och har bytt man och efternamn flera gånger: De Geer, Bergenstråle och slutligen Ekman. Hon har däremot troget hållit fast vid en karaktäristisk motiv- och måleristil sedan 1960-talet. Hennes bilder liknar mest serieteckningar med jämna färgfält och tydliga konturer. Motiven handlar nästan uteslutande om bajs, pruttar och mer eller mindre skruvad sexualitet. Jag får en känsla av att det handlar om att försöka hålla kvar en förpubertal äckelblandad förväntan och fascination inför att snart bli vuxen. I dag är damen 72 år och borde kanske ha kommit över det här stadiet. [caption id="attachment_26697" align="aligncenter" width="585"]

PRODUKTIV KONSTNÄR. Formmässigt är de mycket enkla men motiven är ofta skruvade och underfundiga. Foto: Nya Tider[/caption] Under åren tillsammans med Carl Johan De Geer tecknade hon i den vänsterextrema satirtidningen PUSS. På utställningen här är det dock svårt att hitta något egentligt politiskt engagemang. Det handlar bara om att utmana vuxenvärlden med att i bild säga ”fula ord” så ofta som möjligt. Det var det för övrigt fler som gjorde i PUSS och i konstvärlden på den tiden. I dag är det knappast några inom ”vuxenvärlden” som reagerar med motvilja. I en tid när ”Pippi Långstrump” har blivit norm och ”Kalle med klänning” obligatorisk högläsning på dagis kan det säkert vara svårt för yngre besökare att förstå att den här typen av bilder en gång kunde uppröra. På 60- och 70-talet var Marie-Louise enligt museiguiden ”hatad”, ”ingen köpte hennes tavlor” och hon fick hotfulla brev från pryda småborgare. [caption id="attachment_26698" align="aligncenter" width="585"]

”På toaletten” (”Aftonsnabeln”) 1969. Foto: Moderna Museet[/caption] Man kan fråga sig varför hon lyfts fram av kulturetablissemanget. Förmodligen är det därför att hon är med och bryter upp ”normer” som man uppfattar som förlegade. Hon har, utan att själv gå så långt, röjt mark för vår tids queerfeminism som vill avsnoppa ”vita män”, upplösa familjen och alla traditionella föreställningar om kärlek och samliv. Denna invändning till trots, måste jag medge att utställningen är roande. Måleriet är avsiktligt platt men motiven är för det mesta fantasifulla, lustfyllda och barnsligt respektlösa. Jag skulle aldrig vilja ha en av hennes tavlor på väggen, men att gå på utställningen eller bläddra i den färgglada katalogen är som när man var liten och fick en ny Kalle Anka.

Malmö är en totalt segregerad stad, där muslimer bor i sina egna stadsdelar, som de har fullständig kontroll över. Rosengård är en av många stadsdelar som blivit helt muslimskt, eller i vart fall nära på. Här ser man nästan bara niqabklädda kvinnor utomhus. En del män i långa särkar och stora skägg vandrar omkring och läser högt ur Koranen. Grupper av svartklädda kvinnor sitter och samtalar medan barnen leker på lekplatsen. En behaglig och relativt trygg plats för vissa, men ett muslimskt getto för andra. Genom formella och informella strukturer är muslimerna mer eller mindre självstyrande här. [caption id="attachment_26832" align="aligncenter" width="585"]

Rosengård har till det yttre inte förändrats mycket, sedan det fick från "No go-zon" till sharia-zon. Det kanske är lite gråare idag, då musik och dans är förbjudet. Det är haram så länge sången inte hyllar Allah. Sådana är sedlighetsreglerna. Foto: motvarlden.se[/caption] I Culture Casbah, maktens centrum, sitter de religiösa ledarna, imamerna och ledningen för sedlighetspolisen som tillsammans bildar det råd som i praktiken har makten över Rosengård. Det betyder att sharialagarna gäller här och ligger till grund för konfliktlösning, bestraffning av brottslingar och av dem som inte offentligt lyder vad lagarna och moralen säger. Det gäller särskilt familjekonflikter och skilsmässor. Den officiella polisen tycker i stort att det är bra, att muslimerna själva har en organisation som ser till att det är ordning och reda bland undersåtarna. Polisen undviker att besöka Rosengård och har lämnat upprätthållandet av ordningen till muslimerna själva. Det är faktiskt mycket lugnare så. [caption id="attachment_26830" align="aligncenter" width="585"]

Culture Casbah, som planerades redan 2016, blev verklighet. Nu sitter muslimska ledare i denna byggnad och överlägger med sedlighetspolisen. Bild: Lundgaard & Tranberg Arkitekter[/caption] I skolorna är klasserna strikt uppdelade på flickor och pojkar. Lärarna är genomgående muslimer och nästan all undervisning sker på arabiska. Koranstudier är en viktig del av undervisningen. I skolan finns särskilda bönerum. Griskött serveras aldrig i matsalen. Uppdelningen efter kön gäller också på fritidsgårdarna och i badet. Rosengårdsbadet är bara öppet vissa dagar för flickor och vissa för pojkar. I butikerna säljs bara halalslaktat kött av oxe, får och lamm. Griskött finns inte och inga alkoholhaltiga drycker. Falafelstånden finns lite varstans och sprider sina dofter. Det gamla, kristna församlingshemmet är omgjort till moské. Ombyggnaden och imamen betalas av Saudiarabien och förkunnelsen är wahhabitisk, som manar till ett gudfruktigt leverne utan världslig njutning. Sådan vällust anses vara dekadent. Fem gånger om dagen sker böneutrop från högtalare som hörs över hela Rosengård. På fredagen ligger driver av skor utanför moskén. För att gå in, måste alla tvätta sina fötter och en sådan anläggning har installerats. Imamernas predikningar handlar till stor del om hur en muslim ska akta sig för att påverkas av den kristna läran och ideologin, som uppfattas som falsk. Han varnar också för en mängd andra lockelser i samhället. I detta falska samhälle är det muslimernas uppgift att motverka och förändra. Muslimer ska förändra hela världen och skapa sitt umma. Jihad är ett centralt tema. Det gäller både den enskilde muslimens liv och leverne och det samhälleliga jihad, dvs muslimernas plikt gentemot Gud att göra hela världen muslimsk. Det ska inte ske genom krig och terror, utan genom att varje sann muslim undervisar och övertygar sina medmänniskor om den rätta vägen till Gud. Men de obotfärdiga må brinna i helvetet. För flickor och pojkar är det klokast att hålla sig till de islamska reglerna och moralen. Äktenskapet blir enklast om partnern söks inom den egna folkgruppen och kulturen. Kombinationen muslim kristen skapar oerhörda spänningar i den större familjekretsen och slutar ofta olyckligt. Den islamska religionen och kulturen är oerhört sträng när det gäller utomäktenskapliga förbindelser och det går inte an att pröva sig fram, så att säga. Inte sällan är det föräldrarna och storfamiljen som avgör vem och vilka som ska ingå äktenskap. Det finns då ofta också ekonomiska aspekter eller intressen med i bilden. Den som avviker för mycket och vägrar lyda kollektivet kan råka riktigt illa ut. Muslimska flickor som lockats av västerländsk frihet och som vägrar att rätta sig i ledet, kan sluta som balkongflicka. Balkongflickor är ett fenomen som avspeglar den svåra kulturkonflikten mellan svensk kultur och islamsk. Hos polisen uppfattar man detta som en brännpunkt för kulturkrockar. Senast en muslimsk flicka föll från en balkong i Rosengård var det poliserna Pontus och Mohammad som fick uppdraget att åka dit och utreda händelsen. En flicka på 19 år, hade fallit från en balkong på fjärde våningen i Herrgården. Föräldrarna ringde själva till polisen. [caption id="attachment_26836" align="aligncenter" width="585"]

Sedlighetspolisen ser till att ingen bryter mot sedlighetsreglerna. Polisen har lämnat Rosengåd att sköta sig självt - och det är faktiskt lugnast så. Foto: Okänd[/caption] När Pontus och Mohammad kommer fram, har föräldrarna burit in flickan i lägenheten och det är inte mycket annat att göra än att konstatera att hon är död och ringa efter ambulansen. Poliserna undersöker balkongen, inga trasiga räcken eller annat som kan ha orsakat fallet. Föräldrarna och en äldre bror är i lägenheten. Pappan gråter medan mamman och sonen verkar vara mera kallhamrade och ger inte mycket uttryck för känslor. Efter att ha intervjuat föräldrarna och sonen, tagit foton med mera, återvänder poliserna till bilen. – Känner vi inte igen det här mönstret? undrar Pontus. – Absolut! – Jag har en känsla av att det nog inte är en olyckshändelse. – Man vill ju helst tro att det är, men jag håller med. – En tjej på 19 ramlar bara inte sådär från en balkong. – Nej, det är osannolikt. – Föräldrarna och sonen sade att de inte visste hur det gått till. Saida var ensam på balkongen, påstod de. Jag är inte så säker på det. Sonens attityd säger något annat. – Hon kunde kanske ha lutat sig för långt ut för att kolla på en katt på en balkong under, trodde mamman. Ska vi tro på det? – Nä! Men hur kommer vi vidare, om ingen har sett något och vill vittna? – Det blir väl som vanligt, olycksfall och förundersökningen läggs ner. – Jag tycker det är helt otroligt att detta händer, att man är beredd att ta livet av sitt eget barn. – Nu utgår du från at det är ett mord. – Okej, okej vi både vet och inte vet, men vi vet också hur det kan bli i en hederskultur. – Visst, sådant här kan vi aldrig tillåta. Mord är absolut inget vi muslimer kan acceptera. De har fullständigt missförstått islams ordning. – Men det händer inte så sällan. – Det är galenpannor som gör sådant! – Och kulturkrockar. – Absolut. Problemet är när muslimska flickor tror de kan leva i två världar. – Men de är ju här och blir självklart påverkade av vad som gäller för svenska tjejer. – De borde bestämma sig. Antingen eller. Anpassa sig till sin egen kultur. – Nog lättare sagt än gjort. – Visst! – Du kommer väl ihåg fallet Maryam, vi var inkopplade på? – Självklart. Ett solklart fall med kulturkrock. Maryam förälskade sig i Lars, som hon lärde känna på universitetet i Lund. Det är inte så vanligt att muslimska kvinnor studerar vid universitetet. Det anses onödigt eftersom de allra flesta ska vara hemma och ta hand om familjen och barnen när de blivit gifta. Med för mycket utbildning kan de bli otillfredsställda i sin hemmafruroll. [caption id="attachment_26834" align="aligncenter" width="585"]

Lunds universitet är mötesplats för många människor, och även om muslimska kvinnor numera rekommenderas att stanna hemma av sina släktingar, finns det en och annan som av sina föräldrar tillåts att skaffa sig utbildning. Här träffade Maryam Lars, men det slutade illa, vilket mer blivit norm än undantag. Foto: Wikipedia[/caption] Maryams föräldrar kommer från Irak och är själva utbildade och alltså positiva till utbildning även för dottern, inte bara för sönerna. Men det finns släktingar som har en helt annan uppfattning när det gäller kvinnors roll. De retar sig på att Maryam inte klär sig på rätt sätt och uppträder alldeles för självständigt. Konflikten inom släkten förstärktes när de får veta att Maryam är tillsammans med en man, dessutom svensk, innan hon är gift. Maryam har hört hetsiga diskussionen mellan sina föräldrar och vissa släktingar, som anser att Maryam skämmer ut släkten. De utöver starka påtryckningar för att stoppa Maryams umgänge med Lars och ändra livsstil. Men det fungerar inte. Maryam vill gå sin egen väg, trots påtryckningar och att hon ibland blir hånad i Rosengård. Det som komplicerar situationen är att en av bröderna blivit allt mer radikal muslim och umgås i sådana kretsar. Han är mycket kritisk till många förhållanden i det svenska samhället. Att systern är tillsammans med Lars ogillar han starkt. Han vill absolut inte att hon ska gifta sig med en svenne. Dagligen tjafsar han med föräldrarna om detta, men de vill inte lyssna, anser han. I sitt gäng blir han peppad att göra något för att stoppa Maryams fortsatta möten med Lars. Riktigt hur det gick till vill ingen säga, men en dag ramlar Maryam i höghusets trappa från högsta trappsteget och slår sig illa i huvudet. Maryam säger heller inget annat än att hon snubblat och fallit i trappan. Efteråt har hon mycket ont i huvudet och somnar tidigt den kvällen. Nästa morgon vaknar hon inte av sig själv och det är först med kraftiga skakningar föräldrarna får liv i henne. Hon ser alldeles vimmelkantig ut och de ringer efter en ambulans. På sjukhuset konstateras att hon fått en mycket stor blödning på insidan av skallbenet och en stor samling blod trycker på hjärnan. Det blir omedelbar operation, men det slutar illa.

[caption id="attachment_26906" align="alignleft" width="236"]

Hugo Alfvén, plakett på Stockholms stadshus. Foto: Wikipedia[/caption] Tonsättaren Hugo Alfvén (1872-1960) inspirerades av folkmusiken och hans ”Midsommarvaka” från 1904 är nästan lika känd som Gärdebynlåten. Den nationalromantiske kompositören skapade 1932 Dalarapsodi. Redan 1910 dirigerade han Sångsällskapet Orphei Drängar (O.D.) i Uppsala. Han grundade och ledde under lång tid Siljanskören. Till Dramatens invigning komponerade han 1908 Festspel opus 25. Hans hem, Alfvéngården, i Tibble utanför Leksand vid sluttningen mot Österdalälven är ett resultat av en nationalinsamling till Alfvéns sjuttioårsdag. Kompositören var gift tre gånger, hans andra hustru Marie var tidigare gift med Skagenmålaren Sören Kröyer. Hugo Alfvén själv studerade måleri och i hans hem finns akvareller från Capri och Siljanstrakten. Dessutom gåvor från konstnärsvänner Anders Zorn och arkitekten Ferdinand Boberg. Under sommaren kan man besöka gården och följa på guidade turer. Dessutom – också på sommaren – ges i musiksalongen konserter i en mycket kameral atmosfär. I juli månad spelade pianisten och kompositören Melker Stendahl nordiska kompositörer: Alfvén, Grieg, Sibelius och egna kompositioner. [caption id="attachment_26909" align="alignleft" width="236"]

Erik Axel Karlfeldt, målning av Carl Larsson.[/caption] Endast någon mil från Alfvéngården, mellan Leksand och Rättvik, ligger ett annat känt hem – Sångs i Sjugare by vid sjön Opplimen. Det är skalden, Nobelpristagaren i litteratur (postumt), Svenska Akademiens ständige sekreterare Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) som bodde där. I dag kan man på sommaren få guidad visning eller bara promenera i den vackra trädgården. [caption id="attachment_26952" align="alignnone" width="585"]

Alfvéngården i Tibble utanför Leksand – ett resultat av en nationalinsamling till Hugo Alfvéns sjuttioårsdag 1942.Infälld: På en Malmsjöflygel i musiksalongen på Alfvéngården spelar pianisten Melker Stendahl nordiska kompositörer Alfvén, Grieg, Sibelius samt egna kompositioner. Porträttet ovanför föreställer Hugo Alfvén och är utfört av Kjell Löwenadler. Foto: Nya Tider[/caption] Nya Tider berättade om skalden och platsen förra sommaren. Vad som emellertid är av intresse i dag är Karlfeldts betydelse för den svenska litteraturen och för ett bevarande av språkets skönhet. Poeten, en karl med en skälmsk glimt i ögat, målade med ord känslor, sinnesstämningar och passion. Därför är det så synd, att så få skolungdomar gör bekantskap med Karlfeldts poesi. En eloge bör ges till Karlfeldtsamfundet som med hjälp av engagerade kulturbevarare sprider kunskap om denne svenska språkets ekvilibrist. Ja, det stämmer – undertecknad har lyrikens mästare Karlfeldt som en av sina egna poesifavoriter. [caption id="attachment_26910" align="alignnone" width="585"]

Sångs i Sjugare by vid sjön Opplimen, Erik Axel Karlfeldt hem. Foto: Nya Tider[/caption] [caption id="attachment_26911" align="alignleft" width="235"]

Carl Larsson, självporträtt, 1906.[/caption] Beskriva kan man också göra med penseln; endast någon timmes bilväg från Sjugare ligger Sundborn och Lilla Hyttnäs, där konstnären Carl Larsson (1853-1919) med sin hustru Karin, också hon målarinna och konstnär, skapade ett hem som blev förebild och inspiration för många i Sverige och utomlands. Albumet Ett hem från 1899 gavs ut på tyska 1913 med titeln Das Haus in der Sonne. Carl Larsson målade ett underbart akvarellporträtt av vännen Karlfeldt (se ovan), numera i samlingarna på Gripsholm. Själv född i Stockholm, i Gamla stan, blev Carl Larsson en symbol för mycket som förknippas med Dalarna. Åren med Karin (hon med potatisnäsa som Larsson så kärleksfullt beskriver) och barnen illustrerades i mängder av olika akvarellmålningar. Dessa bilder är i dag en historisk källa till det vardagliga livet på landet i Dalarna. [caption id="attachment_26912" align="alignleft" width="236"]

Anders Zorn utanför Zorngården i Mora. Här med hunden Liten i famnen.[/caption] En vän till familjerna Larsson och Karlfeldt var Anders Zorn (1860-1920). Denne den svenska konstens gigant växte upp på morföräldrarnas gård utanför Mora. Som oäkta son till en dalkulla och en tysk bryggmästare förnekade han aldrig sin bakgrund. Som konstnär visade han sin begåvning inom olika tekniker: akvarell, olja, etsning och skulptur. Zorn var den siste i akademien som avlade det så kallade sidenprovet. Just nu och till den 20 augusti pågår på Zornmuseet i Mora en utställning med titeln ”Zorn och Frankrike”. Under hösten 2017 blir det möjligt att i Paris på Petit Palais se en retrospektiv utställning med titeln ”Anders Zorn – Le maître de la peinture suédoise”. Anders och Emma Zorn bodde i Paris under åren 1888-1896. Under dessa år ägde de stora världsutställningarna rum och Paris var en stad som dominerade den europeiska kulturen. I Paris hade Zorn blivit hedrad och gratulerad. Enligt vad Albert Engström berättar, tog Anders Zorn uppdraget att bli kommissarie för Världsutställningen 1900 för Sveriges skull. Sverige fick två Grand Prix med anledning av hans arbeten, för etsning och målning. Konstnären kunde på grund av sjukdom inte följa sitt uppdrag och fick därför ställa ut egna tavlor. Hans guldmedalj från Världsutställningen i Paris 1889 finns att beskåda på Zornmuseet. [caption id="attachment_26913" align="alignnone" width="585"]

Törnsnåret, målning av Anders Zorn, 1886.[/caption] [caption id="attachment_26914" align="alignleft" width="250"]

Anders Zorn "Mormor" (1889). Björkträ, höjd 16 cm. Foto: Zornmuseet[/caption] Zornmuseet äger världens största samling av konstnärens arbeten, dessutom kan man bese hans hem – Zorngården. Konstnären har sin sista vila alldeles intill vid Mora kyrka. Den mest rörande lilla skulptur som finns på museet är en mycket kärleksfullt utförd byst av hans mormor. Det är inte bara Zorns begåvning som kommer till sin rätta utan den folkliga traditionen att karva och snida i ett trästycke. I Leksands kulturhus kan man beskåda träsniderier av vanliga amatörer, som ofta hade ett annat yrke, men den urgamla traditionen att skapa något vackert med händerna var starkt inlärd hos dalfolket. Att väva trasmattor var kvinnornas sätt att förmedla vardaglig skönhet till sin omgivning. Utställningen ”Slöjdsommar med passionen och skapandet, arbeten i trä och väv” pågår till september. [caption id="attachment_26960" align="alignnone" width="585"]

Träsniderier från Leksands kulturhus. Årets utställning: "Slöjdsommar” – passionen och skapande. Foto: Nya Tider[/caption] [caption id="attachment_26961" align="alignleft" width="236"]

Träsniderier från Leksands kulturhus. Foto: Nya Tider[/caption] Den här texten berör Dalarnas hjärta, det vill säga Siljanstrakten. Om man med hjälp av en satellitbild studerar omgivningar från Orsa och Furudal i norr till Rättvik i söder, ser man en bild av Siljansringen. För 360 miljoner år sedan slog en meteorit ned och förgasades vid nedslaget. Det till tio kilometer djup nedtryckta och krossade urberget reste sig i mitten. Bergarterna runt i kring ställdes på kant, medan det runt upphöjningen bildades sänkor som blev till sjöar: Siljan, Orsasjön, Oresjön. Följaktligen finner man exempelvis norr om Rättvik inte bara ler- och kalkjordar, utan också fossiler. Den numera så kända Dalhalla är ett kalkbrott, som iordningställdes som en spektakulär scen och konsertlokal. [caption id="attachment_26915" align="alignnone" width="585"]

Dalhalla, en konsertsal i ett kalkbrott. Foto: Visit Dalarna[/caption] Kalkbruk finns fortfarande och lämpliga lerjordar gör att en gammal keramikfabrik med hundraåriga anor, Nittsjö Keramik, sex kilometer norr om Rättvik, skapar fortfarande sina traditionella serviser. Detta är en presentation av endast en del av Dalarna, men det kanske väcker intresse för andra delar av landskapet. [caption id="attachment_26947" align="alignnone" width="585"]

Den för Nittsjö Keramik norr om Rättvik så typiska dekoren med en hundraårig tradition. Lerberget i närheten försåg fabriken med råvara. Inte bara nyttokeramik utan även prydnadssaker. Foto: Nya Tider[/caption] [caption id="attachment_26948" align="alignnone" width="585"]

I Amtjärnsbrottet norr om Rättvik kan man hitta fossiler. Kalkstenslagren i väggen har rests upp i lodrätt läge vid meteoritnedslaget. Fossilen som ser ut som cigarettstumpar är bitar av stjälkarna av sjöliljor, släkt med sjöstjärnor. Foto: Nya Tider[/caption] [caption id="attachment_26949" align="alignnone" width="585"]

En kalkstenskulle där Boda kyrka står i nordsydlig riktning. Man ser kraterrandbergen i söder och dalsänkan innanför dem. Kristna kyrkor byggs alltid i östvästlig riktning, här var det helt enkelt ont om plats. Foto: Nya Tider[/caption]

På universitetet och socialhögskolan i Lund råder nya ordningar. Utvecklingen har gått emot att allt fler lärare är muslimer. Majoriteten i styrelsen är också muslimsk och man ser gärna vid rekrytering, att lärarna är sunnimuslimer. Håkan, som arbetat som socialarbetare i Rosengård, är nu lärare på socialhögskolan. Han har problem med att allt fler studenter är troende muslimer, som ställer särskilda krav på undervisningens form och innehåll. Fem bönestunder om dagen måste hållas och schemat ska anpassas till detta. Särskilda bönerum har inretts på skolan med arabiska heltäckningsmattor på golvet och möjlighet att tvätta fötterna. Alla tavlor i klassrummen och korridorer som visar människor har plockats ned och ersatts med citat från Koranen i guld på grön botten. I klassrummen sitter män och kvinnor på var sin sida. I restaurangen serveras inte griskött. Många studenter vill också att undervisning i social problemlösning behandlar muslimska strategier för detta. Muslimska studenter hävdar ofta att det är den dekadenta, västerländska kulturen som är orsak till sociala problem i detta samhälle. Det är den lättsinniga, frigjorda livsstilen, med girighet, flärd och ytlighet, ja nästan brist på moral, som leder till dålig sammanhållning i familjen, svag barnuppfostran och vägledning av de unga, promiskuitet, alkoholmissbruk och kriminalitet. Andra studenter är böjda att hålla med i mycket och vill ha moralisk upprustning. Håkan måste erkänna att de har en poäng, att samhället har sjangserat och det behövs en uppryckning. Men han tror inte alls att lösningen är att alla ska gå över till islam och deras kadaverdisciplin. Det blir ofta debatt med studenterna kring kärnan i de sociala problemen och åtgärder. Sarah är en av de debattglada studenterna. Sarahs föräldrar kommer från Irak och Sarah är väl bevandrad i Koranen och haditherna och ifrågasätter Håkans försvar för den västerländska friheten. – Men vad är det för förespeglad frihet du menar? – Det är bland annat friheten att fatta egna beslut och ha möjlighet att genomföra dem. – Är inte det en chimär? Du är hela tiden omsluten av samhället, ekonomiska, politiska krafter. Fri vilja är bara en myt, säger Sarah och spänner sina mörka ögon i Håkan, så han blir lite förvirrad och tänker inte klart. Nästan alla studenter i klassen håller med Sarah och visar på alla möjliga hinder för den enskildes fria vilja. – Men det är väl ändå skillnad på hur man upplever sina möjligheter till exempel här i landet jämfört med Irak? – Upplever!? Du ser, det handlar om hur man upplever förhållandena. Vi muslimer upplever att vi har frihet genom tydliga rättesnören för vårt handlande. Tror man på profeten och Guds ord är det en frihet att kunna handla efter detta. Ni som inte har den rätta vägledningen irrar omkring i samhället och vet inte vad ni vill uppnå. Därför är ni konstant missnöjda och frustrerade. En annan student tillägger: – Det är vi som har frihet, medan ni är styrda och begränsade av allsköns smörja som lockar er, medan vi inte behöver bry oss om allt detta. [caption id="attachment_27003" align="aligncenter" width="585"]

Sarah (i blått) är en vacker student som läraren Håkan är lite förtjust i. I klassrummet argumenterar hon för att individen har större frihet inom islam. Foto: Alf Ronnby[/caption] Sarah och kompisen får applåder i klassen och Håkan får erkänna sig besegrad. Han tänker med viss sympati på den vackra och begåvade Sarah, som attraherar honom. Hon kan mäta sig med honom i intelligens och begåvning. (Han har lust att flörta med Sarah, men det går inte an som lärare.) Kommer samhällets organ i framtiden att befolkas av så begåvade muslimer som Sarah, kommer de att bli dominerande och omgestalta politik och samhälle efter sina idéer och behov. Håkan Erlandsson är nu en man i sina bästa år, med god fysik och bra utseende. Han är en av få lärare som överlevt islamiseringen, men tycker det blivit allt svårare med ett kollegium som domineras av muslimer. De är så upptagna av yttre attribut, stil, klädsel och ordningsregler. Trots protester från Håkan och några andra lärare, har styrelsen bestämt att studenter får ha niqab i skolan. Håkan och andra har sagt att detta hotar rättssäkerheten vid tentamen, då man inte kan vara helt säker på vem som döljer sig bakom masken. Håkan klagar hos rektor Månsson. [caption id="attachment_27002" align="aligncenter" width="585"]

Allt fler kvinnliga elever bär niqab, men hur ska man kunna veta att det verkligen är de när de ska skriva tenta? Foto: Alf Ronnby[/caption] Månsson tar emot på sitt kontor överst i byggnaden. Han sitter bakom ett stort skrivbord och plirar på Håkan över läsglasögonen. Hans gråa hår stretar åt alla håll och Håkan tänker att han rivit sig i skallen på grund av alla bekymmer han måste hantera. Ett av dessa är muslimska kvinnors klädsel i skolan. – De som har niqab får naturligtvis legitimera sig, men det går ju inte att kontrollera att det är rätt person i kåpan, hävdar Håkan. Men rektor Månsson, som är en sann och godtrogen humanist och inte vill ha konflikter med muslimerna, säger: – Muslimers moral och religion gör att de inte ljuger. Därför bör det inte vara något problem med identiteten. Du kan säkert vara helt lugn, säger han och plirar på Håkan över sina läsglasögon. – Kan du verkligen gå i god för varenda muslimsk student här? – Nej, det kan man aldrig till hundra procent, men å andra sidan borde du kunna känna igen dina egna studenter på rösten. – Okej, men vissa studenter håller sig på avstånd och jag lär inte känna dem. Men varför ska det vara nödvändigt att ha niqab eller burka, så man inte kan se deras ansikte? Vi är ju inte ute i offentlig miljö här. – Du vet ju lika bra som jag att muslimska kvinnor inte får visa håret för andra än familjen och ibland inte heller ansiktet. Vi har religionsfrihet så det är bara att acceptera att så är det för dem. – Jag vill hävda att detta inte har så mycket med religionen att göra som med den muslimska kulturen. – Det är också deras religion som föreskriver detta. – Visa mig var i Koranen det står något om detta! – Ja, jag trodde du hade koll på detta. Men läs 24:e Suran! Månsson reser sig och letar i sin väldiga bokhylla. Men han har ordning och reda på grejorna och hittar snabbt Koranen, en grön bok med ett arabiskt tecken på framsidan. – Här har vi den, bokens moder, som de säger med Qur’an al-karim, den ädla recitationen. Så här står det angående rättrogna kvinnor: ”Och de må kasta sin slöja över sin barm och ej visa sina behag annat än för sina män...” – Jaha, det har jag tydligen missat. Men säger det att de inte får visa sitt ansikte? – Tja, det säger ju att de har slöja, det vill säga det är redan förstått att de rättrogna inte ska visa ansiktet och heller inte sin barm och andra behag. – Okej, jag ger mig! – Bra! Du kan alltså inte förbjuda dem att ha slöja eller niqab. Det skulle bli ett jäkla liv bland studenterna och motverka att vi försöker klara en fredlig samexistens här och i samhället. – Men jag kan tycka att vi går för långt i anpassning, som kan leda till ren underkastelse. – Men du kan ju tänka på att det inte är mer än hundra år eller så då även svenska kvinnor hade hucklen, få kvinnor fick högre utbildning och i kyrkan satt man till och med på var sin sida. – Ja problemet är att islam inte moderniserats och följt med i samhällsutvecklingen. Om vi accepterar och till och med uppmuntrar deras antikverade normer, hjälper vi till att hålla tillbaka en nödvändig modernisering. I det här samhället går utvecklingen baklänges numera. – Hmm, men det kommer nog att bli bättre på sikt. Håkan kommer inte längre med den välmenande Månsson. Det finns mycket annat i utvecklingen han vill diskutera och kritisera, men han vet att det är lönlöst, eftersom alla dessa välmenande liberaler och humanister är så godtrogna och till varje pris vill undvika att motsättningarna sätts på sin spets. Allt kommer att ordna sig till det bästa på sikt, säger de. Det gäller bara att ha tålamod och ligga lågt. I annat fall kan motsättningarna förstärkas och det blir en ökad polarisering. Rektor Månsson har ett problem med muslimerna angående deras syn på homosexualitet. Den sanne humanisten och liberalen tror på människors lika värde och de homosexuellas rätt att leva ut sin speciella sexualitet. Där är han på kollisionskurs med de rättrogna muslimerna som kategoriskt är emot homosexualitet. Men som den opportunist Månsson är ligger han lågt med detta då han diskuterar med de muslimska lärarna på skolan. Samtidigt är detta väl den enda fråga där muslimerna och Håkan kan mötas. Världen är komplicerad och motsägelsefull.

Boken, som i original är skriven på danska med titeln Sort land (2015), är översatt till svenska och utgiven av Lindelöws bokförlag, med stöd av Nordiska Ministerrådet (2017). Det senare kan kanske få en att misstänka att detta är en politiskt korrekt tillrättalagd historia. I några kapitel diskuterar han också identitet och integration på ett förutsägbart ”politiskt korrekt” sätt, men det behöver inte skymma de viktiga insikter och handfasta erfarenheter han kan förmedla till oss annars lätt aningslösa urinnevånare. I förordet skriver Ahmed att han är medveten om att boken kommer att väcka ilska hos många i det samhälle han kommer ifrån, och han skriver att det finns risk att boken kommer att ”bekräfta fördomar”. Han försäkrar att ”det handlar om en viss kultur som finns i vissa områden – inte om etnicitet och religion” eller om invandrare i allmänhet, men det är väl uppenbart att det inte bara är en alldeles unik historia. Självklart kommer läsaren att reflektera över denna arabiska invandrarkultur i mer generell mening. Ahmed skriver oförblommerat och rakt på sak i en enkel lättläst stil. Till skillnad från sina bröder och systrar står Ahmed med en fot var i den danska och den palestinska kulturen, och har förmågan att någorlunda rättvist jämföra. Det gör det särskilt viktigt att lyssna på honom. Ahmed är alltså sjätte barnet av sju i en exilpalestinsk familj och uppvuxen i Askeröd, en betongförort strax söder om Köpenhamn. I familjen råder en strikt hierarki med fadern som obestridd patriark. Därefter är äldste sonen, sedan modern och de andra två äldre bröderna, sist Ahmed som är yngste sonen. Systrarna var förstås ännu lägre i rang så länge de inte blivit bortgifta. Det som särskilt slår en nordisk läsare är att det i denna kultur är oerhört viktigt att gång på gång bekräfta hierarkin. De som är högre i rang verkar ha ett starkt behov av att markera sin ställning genom att kräva uppassning eller genom att sätta de som står lägre i rang på att utföra mer eller mindre meningslösa arbetsuppgifter. [caption id="attachment_27016" align="aligncenter" width="585"]

OM ATT ÖVERLEVA – ett vittnesmål om hedersvåld och förtryck.[/caption] Ahmed överlever sin barndom genom att så långt det går försöka hålla sig undan. Han flyr in i datorspel och tröstätande. I en stor familj där människor rör sig hela tiden är det dock svårt att hålla sig undan. När bröderna beordrar måste Ahmed släppa allt han har för att omedelbart ställa upp. Då är det lika oviktigt om han måste släppa ett datorspel strax innan ”bossen” ska dödas eller om han måste lämna inläsningen till ett prov i skolan. Mammans roll i familjen är att ständigt laga mat. Det är buffé dygnet runt alla dagar i veckan. När mannen eller sönerna är hungriga ska det finnas varm mat på minuten. Det säger sig självt att kvinnorna inte kan ha ett arbete eller studera under sådana förhållanden. Kvinnornas roll är att tjäna och tiga. Ahmed reflekterar över kvinnornas situation och tänker att kvinnorna borde ha särskilt mycket att vinna på att överge den palestinska kulturen och assimileras i den danska. Men han ser inga tecken i den riktningen. Tvärtom, om en kvinna gör uppror är det i första hand andra kvinnor som rycker in och försvarar den traditionella ordningen. Först om inte det hjälper får hon smaka männens bestraffningar. Om en kvinna går till imamen och klagar över sin situation; ”min man är otrogen”, ”min man slår mig!”, ”han super”, får hon alltid samma typ av svar och råd: ”Han är ju man… han får inte vad han behöver hemma [...] han kan inte styra sitt temperament...du måste hjälpa honom att hitta en bättre väg… Ha tålamod, syster, så blir du belönad för dina ansträngningar”. Mödrar, systrar och väninnor svarar på samma sätt. Om en kvinna framhärdar och kräver skilsmässa blir hon obarmhärtigt utstött från barn, släkt och gemenskap med sina landsmän. Det anses helt naturligt att en man kan bli förförd bara av åsynen av en vacker kvinna. Om en arabisk man har en affär med en dansk kvinna räknas det knappast som en synd. Inte heller är det konstigt att en man svarar på en förolämpning med våld. Ahmeds bror råkar i gräl, och det slutar med skottlossning och två och ett halvt års fängelse. Inte heller det räknas honom till last i betonggettot. Man menar att sådant händer i de bästa familjer. ”Du vet hur män är.” Ahmed reflekterar att om män är sådana känslomässigt labila varelser och kvinnorna alltid sådana under av tålamod och förståelse, varför är det då männen som ska styra? Boken rekommenderas varmt till alla som vill få en inblick i en av våra största invandrarkulturer, och den rekommenderas i all synnerhet till dem som rasar mot ”könsmaktsordningen” i vår kultur samtidigt som de romantiserar främmande kulturer.

Redan att vistas på platsen för stämman ger en känsla av gamla tider. Gården Karls i byn Bondarv nära Järvsö har en historia på över tusen år. Medan andra äldre gårdar i närheten byggts om och målats röda har Karlsgården behållit sin ålderdomliga prägel. Den köptes och räddades undan förfall av hembygdsföreningen på 1930-talet. Numera är den en av våra äldsta visningsgårdar och varje sommar hålls där ett gediget program av kulturhistoriska aktiviteter. [caption id="attachment_27046" align="aligncenter" width="585"]

DRÄKTSTÄMMAN på gården Karls i Hälsingland lockade blandade åldrar. Foto: Nya Tider[/caption] Ett av de mest populära evenemangen här på gården är dräktstämman. Det är ett vackert evenemang att beskåda. Den gamla gårdsmiljön inbakad i ett idylliskt hälsingelandskap utgör en perfekt inramning till de många dräktklädda människorna. Men inte minst så är det en lärorik upplevelse. För vad vet vi egentligen om gamla tiders klädedräkter? Hur klädde man sig till vardags och till fest, på bröllop och begravningar? Hur många klädombyten hade man? Och hur tillverkades kläderna? [caption id="attachment_27044" align="aligncenter" width="585"]

UPPVISNING av garnvinda och gammal stickteknik. Foto: Nya Tider[/caption] Dessa och många andra frågor kan man få svar på om man besöker Karlsgården under dräktstämman. Ett av de centrala momenten under stämman är en uppvisning där dräktklädda människor poserar till en berättelse om kläderna och deras användning. Varje år har sitt eget tema. Till den dräktstämma som hölls 9 juli i år hade man valt att fokusera på arbets- och vardagskläder, något som inte så ofta visas fram. De folkdräkter som vi ser är vanligen konstruerade utifrån de olika bygdernas högtidsdräkter där man velat visa upp det finaste man haft av material, sömnadskonst och dekorationer enligt den tidens mode. Till vardags behövdes emellertid slitstarka och oömma kläder som var praktiska att arbeta i och därför var de både grövre, dovare i färgen och mindre utsmyckade. [caption id="attachment_27045" align="aligncenter" width="585"]

SKINNFORDRADE filtvantar med gammalt broderimönster. Foto: Nya Tider[/caption] Dräkterna varierade från trakt till trakt, men ofta också inom en och samma by. Då, precis som nu, uppstod skillnader mellan generationerna, då de unga anammade nya modeinfluenser medan de gamla gärna höll sig till det invanda. [caption id="attachment_27043" align="aligncenter" width="585"]

SJALAR tillhörande olika hälsingedräkter. Under 1800-talet var det vanligt att äldre kvinnor knöt sina sjaletter baktill, medan de yngre knöt sina under hakan. Foto: Nya Tider[/caption] Dräktstämman är dessutom ett utmärkt tillfälle för textilhantverkare som tillverkar folkdräkter att ge prov på sin skicklighet och hitta nya köpare. På plats finns bland andra föreningen Rockstûggefôlket som demonstrerar gamla textila hantverksmetoder. ”Rockstuga” var det äldre namnet på det som i dag kallas för syjunta, men på den gamla tiden hade kvinnorna inte bara med sig sy- och stickarbeten utan även sina spinnrockar (därav namnet) och satt tillsammans och sjöng och berättade historier för att göra det dryga spinnarbetet lite roligare. Också vissa moment under beredningen från linplanta till linnetyg gav anledning till sammankomster, gärna i kombination med mat och dryck och i bästa fall även dans. [caption id="attachment_27047" align="aligncenter" width="585"]

ALLT FLER unga väljer att skaffa egen folkdräkt. Foto: Nya Tider[/caption] Hur är det då med intresset för folkdräkter i vår tid? Det tycks ha gått både upp och ned under de senaste decennierna, men numera kan man åter skönja ett ökat intresse. Allt fler unga väljer att skaffa sig en egen folkdräkt. I takt med att vi som konsumenter blivit mer medvetna har gammalt genuint hantverk fått allt högre status och fler väljer att betala för att få kläder i naturmaterial handsydda efter gamla metoder. Dessutom ser man att många klädformgivare använder våra folkliga plagg som utgångspunkt för att skapa nya moderna kläder. Så ingalunda är folkdräkten och det gamla textilhantverket på utdöende, tvärtom verkar den växande generationen vilja bära dessa traditioner vidare in i framtiden.

Under sin tid som psykolog på Sønderbro, som han beskriver som Köpenhamns enda hårdbevakade institution, kom han att samtala med 250 unga, varav 150 hade muslimsk bakgrund. Det gav honom en utmärkt möjlighet att göra jämförelser. Sennels menar att fakta har blivit tabu i debatten och att hans syfte inte är att säga att den ena kulturen är bättre än den andra: ”Det handlar om att vi är tvungna att tala om problemen i sin fulla omfattning om vi ska kunna lösa dem. Poängen är att vi måste förstå varför människor med muslimsk bakgrund har så svårt att känna sig som en del av det danska samhället.” Han påpekar inledningsvis att frågor som berör detta område ofta är laddade med starka känslor, vilket som bekant gör att debatten gärna spårar ur, och att hans ansats därför är att förmedla det som han upplevde varje dag. Hans erfarenhet av tre år inom fångvården, med många timmars terapiarbete, kan knappast avfärdas som rena fördomar. Bokens själva kärna, och dess behållning, är de tydliga skillnader han har noterat mellan de danska ungdomsbrottslingarnas inställningar och de muslimska, något han redogör för på ett strukturerat sätt utan förutfattade meningar. Sennels menar att en grundläggande skillnad är hur man förhåller sig till de egna känslorna, där han definierar känslor som ”utifrånstyrda” eller ”inifrånstyrda”. Hans erfarenhet är att de danska ungdomarna tenderade att i högre grad ifrågasätta sig själva och kritiskt betrakta sin egen roll vid en konflikt, medan de muslimska tenderade att endast se yttre faktorer och andra personer som förklaringen till egen aggressivitet. De såg sig därigenom som offer för yttre omständigheter – andra personer, samhället, otur – vilket gjorde att deras vrede alltid var rättfärdigad.

”I ett av rollspelen skulle den unge visa hur han skulle reagera om en lärare skällde ut honom. Den typiska reaktionen från unga med muslimsk bakgrund var att omedelbart bli aggressiva och hotfulla.”

Han beskriver vidare hur det var lättare att bedriva terapeutiskt arbete kring vrede med de danska klienterna, då de var mer benägna att ta eget ansvar för den och rentav se den som generande, medan hans samlade intryck av de muslimska klienterna var helt annorlunda: ”De ser ilska som en styrka och vreden är helt klart mer acceptabel i muslimska kretsar än i den danska kulturen. Vrede är därmed ett socialt redskap som man kan använda till att få respekt (inte bara fruktan) och status.” Det är denna observation som har gett boken dess titel. Sennels sammanfattning, att medan vrede och aggressiva reaktioner ses som ett svaghetstecken och förlorad kontroll i det västerländska samhället, gäller det omvända för det muslimska, där en utebliven aggressiv reaktion ses som svaghet. [caption id="attachment_27128" align="aligncenter" width="585"]

HELIG VREDE – Bland kriminella muslimer Författare: Nicolai Sennels Förord: Ingrid Carlqvist 162 sidor, Logik Förlag[/caption] Han ser en koppling mellan de våldsbrottslingar han själv möter och globala fenomen som terrorism, som förenas av att de är en ”rättfärdig hämnd från det kränkta/förtryckta/förföljda ’offret’”. Sennels menar vidare att denna ”utifrånstyrning”, där man alltid ser sig som offer, leder till att man också känner att man ”förtjänar bättre”, vilket i sin tur medför att man ständigt upplever att man ”ska ha mer stöd, mer pengar, mer förståelse, fler rättigheter och så vidare”. Boken ger ofta konkreta exempel ur terapiarbetet, som vid en gruppsession i aggressionsbehandling: ”I ett av rollspelen skulle den unge visa hur han skulle reagera om en lärare skällde ut honom. Den typiska reaktionen från unga med muslimsk bakgrund var att omedelbart bli aggressiva och hotfulla.” Vi får sedan ett exempel på hur en diskussion om detta ofta såg ut, där Sennels försökte framhålla mer konstruktiva sätt att lösa situationen, men där den unge inte kom längre än: ”Jag vill inte ha fred eller vara god vän med honom. När någon trampar på min heder ska de märka att de gjort fel och kommer att få ångra det.” Med det begränsade utrymme som en recension innebär, har jag här valt att fokusera på de två kapitel som skildrar Nicolai Sennels upplevelser och psykologiska tolkningar, eftersom jag ser dessa delar som de centrala och mest intressanta. Boken omfattarockså en beskrivning av vilken typ av terapi Sennels menar är mest produktiv för just kriminella med muslimsk bakgrund och lösningar för det danska samhället. Huruvida boken har svagheter, beror till stor del på ens förväntningar. Den är relativt kort och bygger helt på Sennels egna erfarenheter och slutsatser, även om han med jämna mellanrum lyfter blicken till det större samhället och andra länder, samt ger läsaren en viss statistik. Samtidigt är just dessa egna erfarenheter också bokens styrka, då han uppenbarligen har en långt större insikt i ämnet än de politiker och journalister som vi vanligen hör. Det är befriande att kunna läsa en beskrivning som utan omsvep och ideologiska skygglappar helt enkelt redogör för en problematik och dessutom föreslår lösningar. Om jag ska identifiera något tillkortakommande, eller åtminstone en aspekt som jag gärna skulle ha sett, är det hur de observationer Sennels gör kan kopplas till själva religionen islam. Vad är religion och vad är kultur specifikt för den region männen kommer ifrån? En sådan redogörelse saknas, men det skadar inte helhetsintrycket nämnvärt. Dessutom understryker författaren att det observerade beteendet ofta handlade om en bakgrund i islamisk kultur, snarare än ett religiöst leverne eller djup kunskap om skrifterna. I stort sett är det en mycket läsvärd och intressant skildring inifrån en miljö som få har sett och dessutom analyserad ur en psykologs professionella perspektiv. En passage i bokens avslutande kapitel ger oss en nedslående slutsats: ”I grund och botten handlar allt detta alltså om möten mellan kulturer. Den skrämmande verkligheten är att den muslimska kulturen inte passar in i vår västerländska dito. Om man är en av de få som i likhet med mig haft chansen att tala privat med muslimer, är bilden dessvärre glasklar: Muslimer och danskar är så olika att vi aldrig kommer att kunna mötas utan att göra våld på vår egen och varandras kulturer och värderingar.”

En av de kollegor som Håkan har bäst kontakt med, kanske därför att de är själsfränder, är Anja. Han tycker också att hon är en riktig snygging, med markerade ansiktsdrag, mörka ögon, aningen putmun och långt svart hår som faller ner på axlarna. Hon är smärt med breda höfter och lockande byst. Eftersom hon kommer från västra Jämtlands fjällvärld, tänker Håkan att hon kanske har sameblod i ådrorna. Det gör det också lite exotiskt för honom. Anja och Håkan har långa samtal om utvecklingen i samhället och islamiseringen. Naturligtvis diskuterar de också situationen på skolan. Anja är minst lika bekymrad som Håkan att islamiseringen så sakta kryper in i den akademiska kostymen. – Den kommer utan stora åthävor, som löss i en fårapäls, brukar hon säga. Håkan tycker att Anja har ett tufft och träffande språk för att beskriva den muslimska islamska infiltrationen i den akademiska världen. – Ja, islam har inget i den akademiska världen att göra. Här sysslar vi med vetenskap och inte med trosuppfattningar och gamla, mögliga moralkakor från 600-talet, säger han. Trycket från omgivningen, själsgemenskapen och deras icke politiskt korrekta uppfattningar kring islam och muslimer, gör att Anja och Håkan kommit att stå varandra nära. För att komma bort från grottekvarnen och lufta sina instängda känslor och stötta varandra, går de ibland till restaurang Stäket för att ta en öl efter arbetet. En kväll då de druckit några öl och ska ge sig hemåt, kommer Anja på att hon glömt några papper på skolan, som hon behöver ha läst till nästa morgon. Eftersom det är en mörk och kulen vinterkväll, då dimman sveper in domkyrkan i sin mantel, erbjuder sig Håkan att följa med och hämta papperna. – Typisk Skånevinter då den fuktiga kylan går genom märg och ben, säger Håkan och lyfter upp kragen på jackan. – Usch ja! Vintern här nere är det sämsta jag vet. Det är så jäkla obehagligt och råkallt. Anja går närmare intill Håkan och söker skydd. Han lägger armen om hennes rygg och i det blekgula skenet från gatlyktorna går de två gatan fram utan att möta en enda människa. En svart katt springer över gatan och in under en port. – Tvi, tvi, tvi, säger Håkan. – Du, en svart katt över gatan kanske kan betyda tur i en värld där allt är uppochner, viskar Anja. På Sopis är allt mörkt och tyst vid den här tiden på dygnet. Bara i ett enda fönster lyser det. – Det är Månsson som sitter där och gnetar med budgeten, kan jag tro, säger Håkan. – Då har han att göra, eftersom tilldelningen blivit sämre för varje år. – Jag var och snackade med honom om slöja och niqab. Jag tycker inte studenterna ska få ha det i skolan, men han är så förstående för deras religiösa behov och regler, så det får de bara ha, även om vi inte kan identifiera dem vid tenta. – Ja, vi har numera många sådana smilfinkar i vårt samhälle, som är så jäkla rädda för konflikter med muslimerna. Vi ska bara acceptera allt de vill ha och göra. – Ynkedom, som kommer att leda till underkastelse och att vi på sikt förlorar vår egen kultur. Korridorerna ligger öde och tysta. Bara ljudet från deras skor hörs och ger en känsla av att något obestämt och hotfullt plötsligt kan flyga ut från någon av alla de tysta, stängda dörrarna. Det är något kusligt över långa korridorer, som dagtid myllrar av folk, men som nu är dödstysta med ett blekt sken från för få tända lampor i taket. Anja håller hårt om Håkans arm, som om hon är rädd för att något ska hända. – Vilken tur att du är med mig. Jag tycker här är kusligt på kvällen, tomt och öde, säger Anja och trycker sig lätt mot Håkan.

80-talets filmsuccé Karate Kid har gett upphov till ett antal klassiska uttryck som ”wax on, wax off” och ”sweep the leg”. Nu återförenas skådespelargänget i en uppföljning med halvtimmeslånga avsnitt bakom betalvägg på YouTube. Den ursprungliga Karate Kid från 1984 hade två uppföljare med karaktären Daniel Laruso, spelad av Ralph Macchio. Efter att Daniel vunnit mästerskapet i första filmen åker han i uppföljaren till Okinawa med sin mästare Mr Miyagi och hamnar i en urgammal släktfejd. I tredje filmen är han tillbaka i LA och blir manipulerad till att vända sig mot sin egen mästare. Publiken krävde mer, men eftersom Ralph Macchio slutade vara någon ”Kid” gjordes istället märkliga spinoffs med en tjej som tränades upp av Mr Miyagi och 2010 en svart Karate Kid. Båda dessa uppföljare har blivit fullständiga publikfiaskon och har helt saknat den magi som fanns i originalet. Men efter 30 år blir det alltså en uppföljare med det ”riktiga” gänget, meddelade Ralph Macchio nyligen på Twitter. Handlingen kommer att kretsa kring de ursprungliga karaktärerna, spelade av samma skådespelare, som efter 30 år har kvar sina rivaliteter och därför måste göra upp i karate. Mr Miyagi kommer tyvärr inte att medverka eftersom skådespelare Noriyuki "Pat" Morita gick bort 2005. Det blir dock inte första gången som skådespelar-ensemblen träffas sedan 80-talet. Så sent som 2016 återförenandes Ralph Macchio och William Zabka (rivalen från första filmen) på konventet MegaCon.

Väl inne på kontor, ställer Anja sig framför Håkan. Tittar honom djupt i ögonen och säger med len röst: kyss mig! Efter ett par sekunders tvekan gör Håkan vad han blivit uppmuntrad till. I själva verket har han inget alls emot att kyssa Anja, vilket han ibland fantiserat om. Anja är mycket bra på att kyssas, tänker Håkan och det blir en lång omfamning med heta kyssar. Just nu är det de två som får känna lycka och världen runt om med alla sina problem och elände existerar. Vi är ett, vi är oss själva! Åt helsike med resten! Efteråt säger Anja: Farligt, farligt, men härligt, härligt! Håkan kan inte annat än instämma. – Det här skulle de rättroende muslimerna på skolan sett, säger Anja spefullt. – Jo du, då hade vi blivit stenade på skolgården! – Så tråkigt muslimerna måste ha det då allting i deras värld är så strängt. Kan de någon gång kosta på sig något annorlunda och kul? [caption id="attachment_27486" align="aligncenter" width="493"]

Det är en kulen kväll och universitetsbyggnaden känns hotfull och dyster. Foto: Privat[/caption] Efter denna förtrollade natt börjar Anja och Håkan umgås i smyg under en tid. Håkan kommer från en kristen prästfamilj av det moderna slaget utan straffande Gud. Gamla testamentet kastade hans pappa på sophögen med orden: bara en massa sagor och dumheter, helt obsolet i dagens samhälle. Det är nya testamentet som gäller och budskapet om kärlek mellan människor. Här finns riktlinjerna för att leva ett liv i fred, gemenskap och harmoni. På detta tema predikade han varje söndag. Håkan var då aldrig så intresserad och engagerad i den typen av diskussioner. Han gillade motorcyklar och kände sig mera hemma i mindre intellektuella miljöer. Först senare i livet och inte minst på grund av den smygande islamiseringen av samhället har han börjat intressera sig för trosfrågor och sett vilken oerhörd kraft religion kan ha i vissa sammanhang. Den kan förvrida huvudet på vissa och skapa ödmjukhet och kärlek hos andra. För att förstå sig på de muslimska studenterna har han ägnat mycket tid åt Koranen och haditherna, men då också förstått att islam är en krigarreligion, en tro som ska legitimera muslimernas strävan efter makt och herravälde. Mohammed hade turen att formulera sina teser och organisera sina trupper i en tid då Västromerska riket var helt på fallrepet. Detta gjorde det möjligt för de muslimska krigarhorderna att lägga under sig delar av Främre Orienten, Nordafrika och Spanien. Nu, i det tjugonde århundradet då den kapitalistiska, kristna västvärlden är i gungning och ser ut att ha nått vägs ände, ser muslimer, salafister, wahhabister, islamister, jihadister och Guds heliga krigare en ny chans att uppnå det som de hela tiden eftersträvat, nämligen umma, sitt världsherravälde. – Vi för ju en diskussion kring hur kristna, muslimer och icke troende ska kunna leva tillsammans under fredliga former. Men går man till muslimernas heliga skrift Koranen, är det svårt att tro att detta ska vara möjligt. Det finns ett stort antal passager i Koranen som tydligt signalerar att muslimer inte ska umgås med otrogna utan tvärtom slå ihjäl dem så fort man får en chans. För att sätta fart på diskussionen i klassen kring att islam kan uppfattas som en krigarreligion, läser Håkan upp några citat ur Koranen. – Fjärde Suran: Dem som Gud förbannat ska du aldrig finna någon hjälpare. Och Dem, som förneka våra tecken, skola vi förvisso steka i eld... – Åttonde Suran: Jag ska injaga skräck i deras hjärtan, som äro otrogna, halshugga dem och hugga av dem alla fingrarna. – Fyrtiosjunde Suran: När I möten dem, som äro otrogna, så halshuggen dem tills I anställt ett blodbad bland dem... – De otrogna är alltså alla dem som inte tillhör islam. Vad tänker ni om detta och förutsättningarna för fredlig samexistens kristna, muslimer och icke troende emellan? [caption id="attachment_27484" align="aligncenter" width="585"]

Koranen. Är islam en krigisk religion? Frågan skapar uppror i klassrummet. Foto: Alf Ronnby[/caption] Men Håkans idé att provocera till engagerad diskussion bland studenterna om förutsättningarna att leva tillsammans faller inte väl ut. Citaten är allt för provocerande och det blir nära nog uppror i klassen. Muslimska studenter reser sig upp och skriker till honom att detta är avsiktliga förvanskningar och provokativa feltolkningar av skrifterna. Han har inte förstått ett dugg. Hans enda syfte med detta, säger de, är att kränka och förnedra muslimerna. Sarah, som är en av de få riktigt klipska studenterna, försöker lugna ner stämningen. – De där bloddrypande passagerna Håkan läste upp för att visa att islam är en krigarreligion är ju riktiga. Det står faktiskt så där. Dock, ska vi vara noga med tolkningen av texten, ska vi hålla i minnet att både judar och kristna är ”bokens folk” och i den meningen tillhör de inte de otrogna. Men boken skrevs på 600-talet då islam kämpade för sin existens. I dag är det annorlunda och Gud vet att detta tillhör historien. Bara de som är missnöjda och förbittrade över sina liv tar till sig dessa teser, för att de vill bli något annat än de är, bli farliga, få makt och bli uppmärksammade. Vi har tyvärr en lång historia sedan slutet av förra årtusendet av jihadister som terroriserade både kristna och muslimer för att ta sig makt, makt över andras liv. Detta är något som Gud fullständigt fördömer och terroristerna lever på en stor lögn om det tror att de ska komma till himlen och paradiset. Den porten har Gud definitivt stängt för dem och de har inte blivit annat än mat åt maskar. – Men Koranen är ju Guds ord. Hur kan Gud ha fel? undrar en annan student upprört. – Tiderna förändras och Gud som är allvetande skulle formulera sig annorlunda i dag. – Men nu har vi den där gamla boken. Varför ger Gud oss inte en ny? – Kanske för att han inte ännu hittat rätt budbärare. Till dess får vi läsa Koranen med klokhet. Kloka Sarah räddade situationen, där klassen höll på att helt spåra ur och hamna i rent våld. Håkan kan dra en lättnadens suck. Efteråt, avskilt, berömmer han och tackar Sarah. – Men du, Håkan, om jag får säga det, så var det inte ett särskilt pedagogisk upplägg du hade för att väcka en diskussion kring ett så känsligt ämne. Tror du vi studenter lär oss något när vi blir provocerade och helt blockerade? – Hmm, jo du har väl som vanligt rätt Sarah. Jag har nog en bias när det gäller synen på islam. Jag får tänka över hur man kan få en produktiv diskussion kring detta ämne. Sarah är en mycket vacker ung kvinna, lång och slank. Hennes ansikte är ovalt, med markerade kindmuskler, bred mun, svarta, ofta glittrande ögon med långa ögonfransar som tydligt markerar ögat. Långt, svart glänsande hår. Hon är gladlynt och har lätt till skratt.

För femte året i rad ordnades en konsert i Boda kyrka i samband med Boda spelmansstämma. Dessa har varje år varit fullsatta och detta år var inget undantag. På programmet stod sångerskan Sofia Karlsson med gästartisterna Lisa Rydberg, Pers Hans Olsson och Sebastien Dubé. För Sofia Karlsson var det inte första gången hon uppträdde i Boda kyrka. Även året innan höll hon konsert i samma kyrka, fast då med andra medmusikanter. Under dagen hade hon även lett en workshop i Boda tillsammans med gitarristen Daniel Ek i sång och gitarr. Den här konserten var för henne inledningen på en lång sommarturné, men till skillnad från de kommande konserterna hade den här ett tydligt fokus på just folkmusik, en genre som Sofia Karlsson är väl förankrad i, även om hon rör sig mellan många musikaliska områden. [caption id="attachment_26347" align="aligncenter" width="585"]

ALLA ARTISTERNA på scen inför fullsatt kyrka. Foto: Nya Tider[/caption] Det var tolv år sedan Sofia Karlsson fick sitt stora genombrott med sina tolkningar av Dan Anderssons visor. Sedan dess har hon släppt flera album, vunnit fyra grammisar och många andra priser och blivit en av landets mest eftertraktade och älskade vissångerskor. Hennes unika röst har en klang av både mildhet och skörhet och låttexterna, varav många är egenskrivna, är självutlämnande med en melankolisk och poetisk underton. De rör vid ämnen som ensamhet, sorg, svek, kärlek, inre längtan och kluvenhet. Somliga tycker att det är för vemodigt att lyssna till, medan andra finner en sorts läkande skönhet i sångerna. Ska man framföra den sortens sånger gäller det att våga släppa in publiken under skalet, att öppna upp sig själv och även bjuda på sin sårbarhet, utan att för den skull tappa fotfästet. Att Sofia Karlssons liveframträdanden blivit så bejublade beror nog på att hon lyckas med just detta. Det var alldeles knäpptyst i publiken när Sofia Karlsson och hennes gitarrist Daniel Ek, inledde konserten med den stillsamma sången ”Två tungor”. Trots att kyrkan var stor och fullsatt kunde de med små medel och ett lyhört samspel skapa en tät och innerlig stämning. Sofia Karlsson tog med publiken in i en själsresa genom drömska och finstämda landskap. Det tycktes äkta och den koffert av sånger som de valt att starta upp med var sådana som slog an på lite extra känsliga strängar. Också det hon sade mellan låtarna var personligt färgat, som när hon till exempel berättade hur det kan kännas att inte ha ett ”riktigt” jobb. [caption id="attachment_26348" align="aligncenter" width="585"]

GÄSTARTISTERNA Lisa Rydberg, Pers Hans Olsson och Sebastien Dubé. Foto: Nya Tider[/caption] Efter en stund blandade sig tonerna av en fiol med i leken. Folkmusikanten Lisa Rydberg vandrade uppför kyrkgången spelandes den vemodiga Bingsjömarschen ”Min levnads afton”. Hon har förmågan att använda hela kroppen som instrument och bjöd på en känsloinlevelse som få, liksom ville hon få fiolen att viska, sjunga, jubla, gråta. När hon sedan ackompanjerade Sofia Karlssons sång blev det magiskt. Till en text som handlade om ”stjärnbilder som rider över himmelen”, fick pizzicatoknäpp på strängarna illustrera stjärnorna, för att längre fram i låten övergå i smäktande långa stråkdrag. Men samtidigt som arrangemanget var väl genomtänkt kunde artisterna även improvisera, något som de blev tvungna till när Sofia Karlssons mikrofonsladd plötsligt lossnade. De löste det så smidigt att missödet knappt märktes. [caption id="attachment_26349" align="aligncenter" width="585"]

Foto: Nya Tider[/caption] Ytterligare en folkmusikprofil trädde in på scenen: Pers Hans Olsson från Östbjörka. Uppvuxen i en spelmanssläkt är han en traditionsbärare av rang. Hans skicklighet på fiolen rådde det ingen tvekan om, han spelade med en fyllighet som fick hans spel att framstå som om det skulle vara flera fiolspelare i farten, trots att han stod där ensam. Snart fick han dock sällskap av Lisa Rydberg. Tillsammans framförde de den vackra systerpolskan från Ore. På senare halvan av konserten medverkade även Sebastien Dubé från Quebec i Kanada, presenterad som en basist i världsklass. Hans medverkan höjde upp tempot något och förvandlade intimiteten till en festligare stämning. Som sig bör var alla på scenen samtidigt mot slutet. Dock blev intrycken något splittrade och fokus kom tyvärr bort från kvällens huvudperson, Sofia Karlsson, som verkade fungera bäst i det lilla och avskalade när inget kunde stå emellan henne och publiken. Inte heller i extranumret fick man se mer av sångerskan. Helt oväntat kom en fransk cirkusakrobat in och provade sina klätterkonster balanserandes på en kontrabas! Till sist hade han klättrat upp till handstående där uppe på det vingliga instrumentets topp. Trots att numret bröt av väsentligt mot allt det tidigare var publiken med på noterna och skrattade och ropade. [caption id="attachment_26409" align="alignnone" width="585"]

EXTRANUMMER. En fransk cirkusakrobat klättrade upp på en kontrabas. Foto: Nya Tider[/caption] Applåderna efter konsertens slut var många och långa. Från kommentarerna i publikhavet verkade det inte oväntat vara Sofia Karlsson som gjort störst intryck: – Hon har ju verkligen en ängels röst. Den går rakt in, det är ju så man får rysningar, sade en kvinna. För de flesta i publiken var denna konsert dock bara början på en lång spel- och danskväll. Uppe i Boda gammelgård fortsatte folkmusiken och polskorna flöda till långt in på småtimmarna.

I Moskva finns uppåt 8 000 sådana ”chrustjovki”, som är hem åt 1,6 miljoner människor, vilket omfattar mer än tio procent av Moskvas befolkning.

Moskva river betonghus från kommunisttiden

Islamisering av landet – en mardröm?

Ann Heberlein: ”Banal godhet” bakom Sveriges haveri

Från invandringsfronten intet nytt

Heberlein bytte sida

Kvällspressen förnekar sig inte

Vilken teori är sann?

Del 2. Flodvågen förvandlar Europa

”… Kom liljor och akvileja, kom rosor och salivia!”

Dunkirk – Starkt och gripande om överlevnad

Rednex-Annika ska betala 900 000 kronor

Kammarmusik och Näckens polska

Marie-Louise Ekman på Moderna Museet

Del 3. Parallellsamhälle

Dalarna – Kultur och Natur

Del 4. Brännpunkt utbildning

Att överleva i gettot

Klädkod allmogestil!

Helig vrede – en psykologs analys av muslimsk mentalitet

Del 5. Själsfränder

Det riktiga gänget återförenas för ny Karate Kid

Del 6. Kollegialt

Sofia Karlsson: Melankolins prinsessa på sommarturné

Moskva river betonghus från kommunisttiden