↧
Trendbrott i Schlagerfestivalen? Vinnaren ifrågasatte musikens ”snabbmatifiering”
↧
Good Harvest – begåvade men orutinerade
Ylva sjunger bäst och i två låtar plockade hon fram denna ursnygga gitarr. Foto: Nya Tider[/caption]
[caption id="attachment_24628" align="alignnone" width="585"]
Good Harvest med sina två kompmusiker tar emot publikens hyllningar.Foto: Nya Tider[/caption]
↧
↧
På spaning efter sanningen
Privatspanare som letar efter gömda sanningar
Det har nu gått hela 31 år sedan Palme sköts på Sveavägen och de flesta har nog förlikat sig med att mordet kommer att förbli olöst. PKK-spåret och Christer Pettersson känns oändligt avlägset. Hans Holmérs skugga bleknar.
Palmeutredningen sitter där och ruvar på hundratals hyllmeter material och ingen vet vad de egentligen gör. Då och då får Leif GW Persson ett ryck och tjänar en slant på att mumla något som skulle bibringa en lösning, men annars är det tyst bortsett från ett antal människor som vigt sina liv till att hitta lösningen på Palmemordet, privatspanarna.
Personligen har jag aldrig fångats av mystiken kring mordet. Men jag har ändå av allmänintresse plöjt igenom ett antal böcker i ämnet genom åren, där den senaste var Conny Larssons bok Nu ska jag upp och skjuta den jäveln – Olof Palme (2015), en högst märklig historia som då lämnade mig illa berörd.
Palme mördades inte, vi blev alla lurade
Efter alla dessa år kommer det fortfarande böcker med nya teorier och avslöjanden. Nu senast en bok på hela 600 sidor, En oväntad vändning. Aliberta, 2017, av Claes Hedberg. Han har uppenbarligen ägnat åtskilliga timmar till att studera allt tillgängligt i ämnet. Han har också samtalat med många av de personer som kan tänkas sitta inne med kunskaper; poliser, politiker, mediefolk och inte minst en del av de mest namnkunniga privatspanarna vars teorier han mer eller mindre har anammat. Resultatet av Hedbergs idoga forskande är sensationellt. Han menar att Palme inte mördades överhuvudtaget. Det hela var iscensatt för att Palme skulle kunna lämna den politiska scenen. Efter att ha presenterat alla märkligheter som skedde i samband med mordet, så presenterar författaren en teori som är halsbrytande. Utan att kunna bedöma trovärdigheten eller sanningshalten i författarens långa lista av mystiska saker inklusive märkliga dödsfall, så är det uppenbart att en del omständigheter och turer i Palmemordet faktiskt är högst märkliga. Varför har man till exempel sekretessbelagt Christer Petterssons obduktionsprotokoll i 30 år?Sant eller falskt?
Enligt mitt förmenande finns det två tänkbara förklaringar till alla dessa märkligheter som skedde i anslutning till Palmemordet; antingen så ligger det en hund begraven. Ett sådant scenario öppnar för fantasifulla tolkningar likt den Hedberg och andra privatspanare kommer med. Konspirationer. Eller så är det så enkelt att mordet på Palme blottlade den svenska statsapparatens fullkomliga inkompetens. Vid varje senare större samhällskris som Sverige har genomlidit sedan dess har det varit samma visa. Estoniakatastrofen, Tsunamin i Thailand och massinvandringen hösten 2015 blottlade alla obarmhärtigt hur illa organiserade myndigheter är i krissituationer. Hur initiativfattiga, okunniga, klantiga och handlingsförlamade var inte de ansvariga när de ställdes på prov. Ämbetsmannasverige med dugliga och kunniga tjänstemän är helt klart historia. Även om vi godtar att de märkligheter som författaren anför som stöd för sin tes skulle vara korrekta, så finns det trots det några stora svagheter i hans teori förutom att den är grandios; dels det mycket stora antalet inblandade, allt från ambulanspersonal, höga politiker som Ingvar Carlsson och Carl Lidbom till änkan Lisbeth Palme. Det är ett axiom att ju fler inblandade, desto svårare är det att det inte läcker någonstans. Att alla utpekade i boken som är inblandade skulle ha kunnat bevara en så stor hemlighet så länge är minst sagt osannolikt. Dels det överdrivet komplicerade upplägget som närmast för tankarna till en amerikansk thriller där inget är omöjligt. Det blir så invecklat och komplicerat att bara det i sig, skulle varit ett reellt hot mot ett praktiskt genomförande. Överplanering, med andra ord. Författaren är medveten om att han kommer att mötas av en stor skepsis. Han lägger stor kraft på att försöka övertyga läsaren om sin teori. Inget är för stort eller för litet för att inte kunna bli en pusselbit. Han uppbådar allt möjligt som sagts i fallet till stöd. Det handlar om vad kändisar och andra sagt. Att Leif GW Persson och Palmeutredningen är likgiltiga för hans teorier irriterar Hedberg, men han låter sig inte stoppas. Det som man blir påmind om när man läser boken är hur litet det officiella Sverige faktiskt är och var. Många inblandade i Palmemordet var nära vänner och befryndade. Det kan vara en delförklaring till en del märkligheter. De täckte upp för varandras brister. De ljög, friserade och utelämnade. Den svenska polisen och åklagarväsendet har ju fortsättningsvis inte heller visat sig vara speciellt trovärdiga eller framgångsrika på att lösa svåra brott. Den som vill få det bekräftat kan förslagsvis läsa turerna om hur Thomas Quick dömdes för massmord, som är ett pinsamt avslöjande av det svenska rättsväsendets brister.Men vad hände med Palme då?
Jo, han transporterades enligt författaren i ett franskt regeringsflyg till Frankrike. Ett flygplan som den franske presidenten Mitterrand ordnat i maskopi med Sveriges ambassadör i Paris, Carl Lidbom. I Frankrike gömdes han eventuellt undan på ett slott som ägdes av en Rothschild. Palme skulle själv aktivt medverkat i genomförandet. Mannen som dog var en kopia. Varför detta högst märkliga agerande? Jo, Palme var hiv-sjuk och en jätteskandal stod inför dörren. Sverige var fortfarande någorlunda konservativt på 1980-talet och en landsfader kunde inte bete sig hur som helst. Han måste bort utan att partiet skadades. Teorin om Palme som hiv-smittad och eventuellt homosexuell är inte helt ny, ibland med den extra knorren att han hade ihop det med Kjell-Olof Feldt. Man brukar också peka på alla envisa rykten om täta kontakter med prostituerade. Journalisten Jan Gillberg publicerade redan i början av 2000-talet en liknande teori i artiklar och skrifter, och författaren Ole Dammegård har givit ut hela två volymer av sin Statskupp i slowmotion (2016) som han ägnar åt att reda ut dessa teorier och inlemma dem i ett större sammanhang. Claes Hedberg refererar till dem båda, men endast i förbigående. Boken är intressant som en vittnesbörd över vår nutid, då förtroendet för media och makthavare vacklar. Vi är många som vet att de inte tvekar att manipulera, mörka och luras om det gagnar dem. Tänk falska nyheter! Misstron förklarar alternativmedias snabba framväxt, folk vill veta sanningen. Alla oklarheter i och runt Palmemordet har skapat en fruktsam alternativ miljö för privatspanare. Böcker som den här lockar säkert en del läsare som helt tappat tilliten till våra myndigheter och det till den milda grad att de till och med köper de vilda teorier som den här boken presenterar. Men frågan kvarstår. Varför mördades Palme?↧
Film: Sameblod; Identitet är inte något att ta lätt på
Filmen skildrar den intelligenta sameflicka Elle-Marja som tar åt sig svårt av de kränkningar hon utsätts för i internatskolan av lärare, av bonde-svenskar och förnäma rasbiologer. Hon internaliserar rasismen och vill inte kännas vid sin familj, sina släktingar, sina gamla vänner och sin samiska identitet. Hon vill bli svensk och hon vill bli lärarinna och flytta till Uppsala. Det är i sig ett äventyr hur hon till slut lyckas med det, trots att hennes gamla identitet gång på gång hotar att avslöjas. Det börjar med att hon lånar lärarinnans kläder och smiter iväg till de svenska ungdomarna vid dansbanan.
Historien är oerhört gripande. Filmen slutar med en slags försoning när Christina (den ”svenska” Elle-Marja) på något sätt förstår att hon hela sitt liv förnekat det som hon trots allt alltid förblivit – att hon är ett barn av vidderna i norr, och att hon tillhör sitt folk. Det var inte bara jag som grät när eftertexterna rullade.
Sensmoralen, som jag får ut, är att identitet är inte något att ta lätt på. Det är sådant man bara svårligen kan bryta med, och att om man försöker riskerar man att ta allvarlig skada. Men i vanlig ordning bara om man inte är svensk; samisk nationalism bra, svensk nationalism dåligt. Det är budskapet.
Filmen har hyllats i spaltkilometer långt innan den släpptes, och den har fått många prestigefyllda priser. Det som filmkritikerna i systemmedia ser är den hjärtknipande skildringen av den kompakta rasismen från de onda (nationalistiska) svenskarna.
Om det var någon som trodde att Sverige en gång var etniskt homogent och att rasism inte kunde finnas här, då ska vi här få en lektion om ”vårt mörka förflutna”.
Det förrädiska med film är att man lätt förväxlar den med verklighet. De flesta människor har fått sina föreställningar om historien från uppdiktade och personligt eller rent av propagandistiskt vinklade filmer, inte från faktabaserad vetenskap.
Jag tvivlar inte på att samer utsattes för kränkningar. Skildringen av de otäcka hånfulla gliringarna från de svenska bondkillarna är helt realistisk. Det är inte heller orimligt att en lärare låter undslippa sig fördomar som hon tyckte sig ha stöd för från rasbiologisk populärvetenskap. Liknande saker händer varje dag i skolor och på platser där skilda folkgrupper möts. Svenska ungdomar får höra att de är ”svennehoror” och ”svennetöntar”, utlänningar att de är ”babbar”, ”går i tält” och liknande.
Vad jag däremot tvivlar starkt på är skildringen av forskargruppen från Uppsala. Den rasbiologiska forskningen i Sverige på 1920-talet har blivit något av en soptunna man tryggt kan slänga vilken skit som helst på. Få finns kvar som vill eller vågar försvara vad de höll på med eller berätta hur det gick till och hur man tänkte. Kritikerna är totalt obildade vad det gäller medicin och antropologi.
Jag har haft möjligheten att bläddra i The Racial Characters of the Swedish Nation, sammanställd av den i dag ökände Herman Lundborg. Man vägde och mätte i detalj cirka 47 000 infödda svenskar spridda över hela landet. Många, särskilt sådana som ansågs typiska, men också många ”blandade”, fotograferades. Ett fåtal fotograferades också nakna.
Jag har extremt svårt att tro att de kunde åstadkomma detta om de betett sig som råa boskapshandlare, så som det skildras i filmen. Jag tror till exempel inte för ett ögonblick att de skulle ha tillåtit en hord småpojkar hänga i fönstret och skratta när en jämnårig flicka fotograferades naken.
Om man tittar på fotomaterialet i Herman Lundborgs bok är alla värdigt skildrade. Det är ett ovärderligt historiskt dokument, och för en konstnär är boken en skatt.
[caption id="attachment_24866" align="alignnone" width="585"]
I Herman Lundborgs (red) The Racial Characters of the Swedish Nation framställs inte någon på ett förnedrande sätt. Bilden ovan kunde vara från ett sådant tillfälle som filmen säger sig skildra.[/caption]
Forskningen bedrevs på Rasbiologiska institutet i Uppsala, grundat 1922. Förslaget till detta undertecknades av ledande politiker som socialdemokraten Hjalmar Branting och högerns Arvid Lindman, och hade stöd av alla partier i Riksdagen.
Det finns mycket kritik man kan rikta mot den rasbiologiska forskningen. Den allvarligaste är att man i populärvetenskapliga verk tillät sig att värdera och moralisera på ett sätt som vi i dag finner fullkomligt oacceptabelt.
Moraliserandet var något av tidsandan. Om man bläddrar i äldre populärvetenskap till exempel Brehms Djurens lif från 1880-talet finner man moraliserande omdömen om olika djurarter sida upp och sida ner. Ett exempel, sidan 89:
”Med afseende på själsbegåfningen stå kattdjuren betydligt under hundarne, dock ej så mycket som man antager. Hos de flesta arterna visa sig visserligen de högre och ädlare själskrafterna undanträngda af de lägre, men vår tamkatt lemnar, om han behandlas väl, bevis på, att äfven kattdjuren äro mottagliga för uppfostran och själsförädling.”
Om det gällde djur är detta fortfarande väldigt underhållande att läsa, men när det gäller människor finner vi det avgjort stötande (Brehm skildrade inte människor).
På 1920- och 30-talen hade man redan kommit en bra bit från att blanda in moraliserande omdömen i vetenskapliga verk, men det hänger kvar i populärvetenskap och politisk debatt.
Slutdomen över antropologin på första halvan av förra århundradet har inte fallit än. I grunden var det naturvetenskap, vill jag hävda. Man ville med tidens teknik så noga som möjligt beskriva variationerna i människosläktet. Vad en rättsläkare får ut av att undersöka till exempel ett skelett bygger fortfarande på den här tidens noggranna mätningar. Syftet var inte att ”bevisa att samerna”, eller någon annan folkgrupp, ”var en underlägsen ras”, som man alltför ofta påstår.
Antropologin lever och frodas som aldrig förr. DNA-teknik har gett tidigare oanade möjligheter till ”släktforskning” som sträcker sig över årtusenden och miljoner. Det är orättvist och okunnigt att stirra sig blind på den här vetenskapens barnsjukdomar.
Vad det gäller samepolitiken på 1920-30-talen kännetecknades den av segregation: ”Lapp skall lapp vara.” Därför inrättades internat och nomadskolor för att kunna ge barnen undervisning utan att alltför mycket inkräkta på samernas livsstil. Om man följt alternativet med spontan oordnad assimilation menade man att samefolket snart skulle bli bortblandat, förskingrat och utrotat.
Dokumentationen av samerna och deras liv var inte bara negativ, den kan i dag användas som en källa till självkännedom och en faktisk växande stolthet över samisk identitet.
De allvarligaste övergreppen mot samerna har skett i modern tid, efter andra världskriget. Det har handlat om undanträngning genom att man dämt upp vattendrag, öppnat gruvor, byggt vägar och huggit ner skog. Det har inte skett med ”rasbiologiska” motiv utan helt enkelt i kraft av den svenska statens och bolagens totala övermakt på alla områden – inte minst det juridiska.
Samernas öde är tragiskt och för den klarsynte kan det tjäna som en varning och en åskådlig modell för hur en av Sveriges urbefolkningar nu är på väg att trängas bort i den process som kallas globalisering.
Det finns många svenskar som likt Elle-Marja tar åt sig av den nuvarande folkfientliga tidsandan och tror att det ursprungliga svenska folket är underlägset och moraliskt mindervärdigt (vi är ”inavlade”, ”bleka”, ”kulturlösa”, ”barbarer”, ”rasister”, etc). Det finns svenska kvinnor som inte vill föda egna barn och ser det som mer hedervärt att gifta sig med en utomeuropé, eller adoptera ett barn från andra sidan jorden. Tråkigt nog kan en film som Sameblod mycket väl bidra till att fördjupa denna vår svenska självförnekelse.
↧
”Kontroversiell” svensk regissör vann Guldpalmen i Cannes
↧
↧
Dagar på Drottningholm
Johan III, helporträtt i renässansstil av Johan Baptista van Uther, ca 1582.[/caption]
Trots sin tidigare sjukdom deltog prinsessan Christina i ett SVT program om Drottningholms slott, där hon guidade tittarna genom slottssalar. Även kronprinsessan Victoria bidrog i samma program till intressanta upplysningar. Utöver detta och i samarbete med kulturskribenten Carl Otto Werkelid och fotografen Ralf Turander skapade prinsessan Christina en personlig och familjär presentation av ett slott som knyter an till svensk historia från Johan III till dagens där boende Bernadottefamilj.
I skrivande stund fick vi veta att prinsessan Christina fru Magnusson återigen genomgår en komplicerad medicinsk behandling och naturligtvis går allas tankar till henne med önskan om tillfrisknande.
Boken Dagar på Drottningholm är en estetisk juvel. Det behagliga C5-formatet, där layouten i såväl kassetten som i bokens inbundna omslag anspelar på slottets konsthistoriska tidsperiod (gyllenläder och 1700-talets dekor) ger en bokälskare en behaglig skönhetsupplevelse. Boken finns även i en engelsk version, ett självklart presentförslag till utländska vänner.
[caption id="attachment_24990" align="alignleft" width="236"]
Kraftiga kryssvalv och murar från det tidiga (ursprungliga) slottet. Stilbild: SVT[/caption]
Skönheten förstärks av underbara bilder som enligt prinsessans önskemål skulle ha övertaget i relationen till texten. För alla som inte bor direkt i närheten av Stockholm blir läsningen en resa genom svensk historia och konsthistoria.
Prinsessan Christina börjar sin berättelse med Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp och Sachsen (1636-1715), som 1654 ingick äktenskap med Karl X Gustav (1622-1660). Drottningen återuppförde Drottningholms slott och byggde även ett nytt Strömsholms slott efter ritningar av Nicodemus Tessin den äldre. För utsmyckning av Drottningholm anlitades David Klöcker Ehrenstrahl. Hans porträtt av Hedvig Eleonora som 24 år gammal änka är prinsessan Christinas favorit. Vid bägge slotten anlades enligt dåtida stil stora parker.
En annan drottning med stor betydelse för Drottningholm blev Lovisa Ulrika (1720-1782); vacker, begåvad, med stora kulturella intressen. Som syster till Fredrik den store av Preussen var hon också medveten om sin politiska betydelse. Hennes man Adolf Fredrik (1710-1771) från Holstein-Gottorp var på långt håll besläktad med Karl IX. Till Lovisa Ulrikas och Adolf Fredriks bröllop i augusti 1744 skapades den kända ”Drottningholms musiken” av Johan Helmich Roman (1694-1758), också kallad ”den svenska musikens fader”.
År 1753, på drottningens födelsedag, bildades Vitterhetsakademien på Drottningholms slott. Slottets barockinredning moderniserades under hennes tid i rokokostil. Lovisa Ulrika anlitade dåtidens stora arkitekter: Carl Hårleman och Jean Eric Rehn. Drottningen lät den sistnämnde skapa ett nytt bibliotek, då hennes boksamlingar växte snabbt. I mitten av rummet står ett långt biblioteksbord med marmorskiva. Det nya biblioteket, som går i vitt och guld, sägs vara ett av Sveriges vackraste rum.
[caption id="attachment_24968" align="aligncenter" width="585"]
Lovisa Ulrikas bibliotek i vitt och guld ritat av Jean Erik Rehn, Sveriges vackraste rum enligt många. Lovisa Ulrika av Preussen, syster till Fredrik den store var en intellektuell drottning och mor till Gustav III. Det var här som Carl von Linné lärde drottningen att examinera växter – bordet med rundade kanter och marmorskiva. Foto: Holger.Ellgaard[/caption]
Underbara lilla Kina slott i Drottningholmsparken är en födelsedagsgåva från maken Adolf Fredrik. Kina slotts matsal ligger i en separat byggnad, Confidencen. Som i sagornas värld finns där ett höj- och sänkbart bord. Dukningen skedde i rummet under matsalen.
En annan fantastisk byggnad är teatern på Drottningholm som invigdes 9 juli 1766. Teatern är den enda i sin helhet bevarade konsthistoriska pärla, ett besöksmål för många europeiska och andra teater- och arkitekturforskare. Kung Gustav III köpte Drottningholm i juni 1777 från sin mor, på grund av hennes ekonomiska bekymmer. Hur det såg ut på Drottningholms slott på hans tid vet vi från Pehr Hilleströms målning ”Lektyr på Drottningholm”.
[caption id="attachment_24987" align="alignnone" width="585"]
Prinsessan Christina berättar i ett program på SVT om Drottningholm och sin bok. Stillbild: SVT[/caption]
När den blivande Karl XIV Johan den 29 oktober 1810 för första gången med sin kungsslup ankom till Stockholm, blev det just till Drottningholm. Två dagar senare var han åter på Drottningholm för att – troligen i Rikssalen – underteckna en försäkran om att han skulle följa svensk lag och regeringsform. Hans och drottning Desiderias ende son Oskar (Oskar I), förmäld med Joséphine av Leuchtenberg, valde att år 1823 fira Joséphines namnsdag på Drottningholm med ett skådespel i Rikssalen.
Gustaf V, den femte Bernadottekungen föddes, döptes och avled på Drottningholm. Prinsessan Christina var sju år gammal och minns när farfarsfar dog i oktober 1952, nittiotvå år gammal. Framför allt var det julfirandet på Drottningholm för Christina, hennes systrar och kusiner som väcker känslor.
”Som för de allra flesta i Sverige har julen en särskild plats i gemenskapen också i vår familj. För mig och mina syskon var Drottningholm länge framför allt den plats där vi firade jul – det gjorde vi alltid här och alltid på samma sätt.”
[caption id="attachment_24989" align="alignnone" width="585"]
Drottningholm är ett vackert och uppskattat turistmål. Stillbild: SVT[/caption]
Ett svart-vitt fotografi visar den reslige Gustaf V framför de enorma granarna i Generalssalen.
”Han var oerhört generös mot oss barn”, skriver prinsessan Christina.
Ett annat svart-vitt fotografi från jultiden 1945 visar arvprinsen Gustaf Adolf med lilla Christina på armen, bredvid står Margaretha, Birgitta och prinsessan Sibylla. En obeskrivlig tragedi kommer att drabba familjen ett drygt år senare, när KLM-planet störtar den 26 januari 1947 på Kastrup och fem barn och hustru blir utan far och make.
Undertecknad ber att till alla, framför allt svenska patrioter, få framföra en rekommendation att läsa eller helst anskaffa denna bok. Svensk historia och konsthistoria, personliga minnen och tankar från Konungens syster framförda i en ödmjuk och personlig ton.
[caption id="attachment_24967" align="alignleft" width="269"]
Dagar på Drottningholm,av prinsessan Christina fru Magnusson
i samarbete med Ralf Turander (fotograf) och Carl Otto Werkelid (kulturskribent). 222 sidor, 2016.[/caption]
↧
Till blomsterkonungens minne
Dagen till ära! En kvinnlig knalle har klädd denna docka i en klänning av mossa och blommor. Foto: Nya Tider.[/caption]
Det var faktiskt den botaniska trädgården som fick Linné att flytta till Uppsala, då han hörde att den trädgård som Olof Rudbeck d.ä. hade byggt upp förföll efter dennes död 1702. Som föreståndare för trädgården arrangerade Linné växterna enligt sitt sexualsystem.
På 1790-talet, efter Linnés död, flyttades den botaniska trädgården till Slottsparken, där den fick mer utrymme. Den tidigare trädgården förvandlades till potatisland och en park, och orangeriet blev en studentnation.
Svenska Linnésällskapet
I början av 1900-talet tog dock Svenska Linnésällskapet på sig uppgiften att återställa Linnéträdgården och Linnés hem till sitt ursprungliga skick. Detta sällskap grundades 1917, för hundra år sedan, av en grupp män som ville vörda och hylla blomsterkonungens minne. I dag ger man bland annat åter ut skrifter av både botanikern själv och hans lärjungar. Vid återställningen av Linnés trädgård utgick sällskapet från 1745 års ritningar i Hortus Upsaliensis (Uppsalaträdgården), som var blomsterkonungens egen botanikbok med bland annat detaljerade teckningar av de växter han hittade. Efter flera års arbete kunde trädgården invigas år 1923 och Linnés hem, som blev Linnémuseet invigdes tio år senare, år 1937. Orangeriet restaurerades 1955. Orangeriet var öppet under årets firande så att besökarna kunde gå in och titta i Linnés herbarium eller i hans skåp med medicinalväxter som kinabark, malört och rabarberrot, men även smultron som är bra mot gikt. På en hylla i detta skåp stod en blåvit porslinskopp fylld med torkade smultron, kanske från Linnés egen resa för att kartlägga Lappland. På Linnémuseets övervåning hade Linnésällskapet dagen till ära ordnat en liten utställning där besökarna kunde få titta på några av Linnés skrifter i en glasmonter och på en modell av själva trädgården i en annan. Denna del av museet är särskilt speciell då det var här som Linné arbetade och undervisade. [caption id="attachment_25126" align="alignnone" width="585"]
1700-talssällskapet Gustafs Skål är på plats idag och har uppvisning i både ring- och pardans. Foto: Nya Tider.[/caption]
Stadsodlingsår
I år ska det planteras upp till 200 ätliga växter i fyra av Uppsalas stadsträdgårdar: Gränbyparken, Fyristorg, Lina Sandells park och Hospitalsparken i Ulleråker som ännu inte är invigd. Syftet med stadsodlingen är, enligt kommunen, att visa att ”alla kan odla” även i en stad. Bland annat ska alla sommarblommor som kommunen planterar i centrum vara ätliga, till exempel ska ett solrosfält bre ut sig vid järnvägsstationen. I Stadsträdgården ska stadsborna få se odlingslotter med olika teman. Stadsodlingsåret inleddes just denna dag, i samband med Linnéfirandet den 20 maj, genom att en rotpersilja planteras om inför åskådarna. Året avslutas den 23 september med skördefest. [caption id="attachment_25124" align="alignnone" width="585"]
På Linnémuseets övervåning har Svenska Linnésällskapet en liten utställning med Linnés skrifter och en modell av själva trädgården. Foto: Nya Tider.[/caption]
↧
Att bryta vänsterns kvävande hegemoni
↧
Vänstern har tagit över kyrkan utan motstånd
68-kyrkan. 490 sidor, varav 150 är källförteckning och noter.[/caption]
Det är nog inte lika känt för allmänheten att Svenska kyrkan likt media och universitet domineras av vänsterns idéer. Det är få som har uppmärksammat det i den politiska debatten. En av de få som tagit upp det är Mattias Karlsson i Sverigedemokraterna, som på sin blogg SD-Karlsson för några år sedan skrev ett inlägg med rubriken ”Korset och skäran – Svenska Kyrkan och vänsterextremismen”. Där radar han upp ett stort antal exempel på hur kyrkan samverkar med kommunister och andra våldsbejakande extremister i olika aktioner och aktiviteter.
Forskare kartlägger vänsterns övertag av kyrkan
Nu har en lektor i idé- och lärdomshistoria, Johan Sundeen, tagit på sig uppgiften att gå till botten med ämnet hur vänstern tog över kyrkan. Det gör han i den nyutkomna boken 68-Kyrkan med underrubriken Svensk kristen vänsters möte med marxismen 1965 – 1989, Bladh by Bladh, 2017. [caption id="attachment_25308" align="alignright" width="236"]
Johan Sundeen.[/caption]
Boken är skriven i en typisk akademisk tradition med en mycket omfångsrik käll- och litteraturförteckning och till det en utförlig notapparat och personregister som sig bör.
Johan Sundeens mycket ingående och detaljrika berättelse beskriver hur ett förhållandevis litet antal vänstermänniskor skickligt tagit över den Svenska kyrkan och detta utan att det svenska folket sannolikt har förstått det. I och med att kyrkan nu är garanterat politiskt korrekt slipper de därmed i princip medias granskning. Kyrkan kunde ha råkat riktigt illa ut när det kom fram att biskop Brunne i Stockholm bokat en överdådig lyxmiddag för sina chefer under fastan år 2014 på Stadshuset. Vinden blåste dock snabbt över. Likaså när det några år senare avslöjades att många chefer inom kyrkan lagt sig till med exklusiva rese- och restaurangvanor.
Visserligen lämnar nu många medlemmar kyrkan, men vad man vet är det inte främst på grund av skandaler utan av andra skäl, inte minst ekonomiskt och numera även allt oftare av trosskäl, då kyrkan blivit främmande för många bekännande kristna genom sin radikalisering.
Jesus + Marx = sant?
I slutet av 1960-talet radikaliserades stora ungdomsgrupper. Det var framför allt studerande som upprördes av situationen i Vietnam. Vietnamkrigets illdåd skulle stimulera en renässans för marxismens olika varianter och det blommade upp mängder av små radikala partier överallt i västvärlden. Partier som inspirerades av befrielserörelser i den tredje världen medan Sovjet däremot oftast betraktades som något misslyckat. [caption id="attachment_25309" align="alignright" width="250"]
Kamrat Jesus har gjorts till någon sorts revolutionär jämte Che Guevara och Fidel Castro. Bild: Okänd[/caption]
Den Svenska kyrkan hade fram till slutet av 1960-talet helt dominerats av de borgerliga, men nu började kristna studenter hämta inspiration från vänstern, skriver Sundeen. Detta trots att dessa historiskt hade varit som hund och katt med tanke på hur marxister allmänt betraktade religion, som de ansåg var ett opium för folket.
Vänsteridéer hade en enorm filosofisk och ideologisk kraft under denna tid. Högern orkade inte stå emot och blev liberaler med nytt partinamn 1968. I kristna tidskrifter experimenterade man friskt med att försöka förena kristendom och marxism. Jesus blev en symbol för kampen för frihet och mot fattigdom vid sidan av Che Guevara och Ho Chi Minh, revolutionärer som man romantiserade likt radikala vänstergrupper.
Många av dessa unga radikala teologer skulle sedermera erövra positioner inom kyrkan. Sundeen nämner maoisten K.G. Hammar som blev ärkebiskop. Andra skulle bli professorer inom de teologiska fakulteten som Per Frostin. Många av dem skulle anamma den typen av vänsteråsikter som var gängse, allt ifrån motståndare till kärnkraft och negativitet till teknik i stort, positiv till kommunistiska befrielserörelser i tredje världen, strävan efter likställdhet, idolisering av revolutionära ledare, negativ till kommersialismen i kapitalismen, engagemang i olika freds- och miljögrupper, och inte minst HBTQ som numera verkar vara en av de viktigaste frågorna på agendan.
Totalt sett var de en numerärt liten del av kyrkan, men med tiden skulle de erövra den genom sitt inflytande. Likt andra aktivister på vänsterkanten var de skickliga skribenter som såg till att bli publicerade, påpekar Sundeen. Glöm inte att på den här tiden satt en maoist som kulturredaktör på Dagens Nyheter, Olof Lagercrantz, och han var öppen för allsköns radikala inslag från kristna debattörer.
Synd och skam i politik och religion
En av de idéer som nu fick fäste i kyrkan under påverkan från vänstern var att vita människor stod i kollektiv skuld till de färgade folken i den så kallade Tredje världen, som var de länder som varken var en del av den rika kapitalistvärlden eller av de länder som var kommunistiska. Vita tillskrevs således en gemensam skuld att sona för de brott som kolonialism och imperialism begått. Här beskriver författaren hur politik och religiösa föreställningar om arvsynd flyter ihop till något som kanske kan förklara hur kyrkan likt övriga politiskt korrekta partier och institutioner är beredda att låta massor av fattiga människor invadera vårt land. De vänsterinriktade kristna hämtade en hel del inspiration från kristna rörelser i andra länder. Plogbillsrörelsen i USA fick avnämare hos oss med aktivister som tog lagen i egna händer med utomparlamentariska aktioner. De så kallade befrielseteologerna i Latinamerika, där präster anslöt sig till revolutionära rörelser, inspirerade andra.Pionjärarbete
Johan Sundeens bok om 68-vänstern och Svenska kyrkan är ett gediget pionjärarbete. Ingen har tidigare så grundligt kartlagt hur vänstern tog över. Styrkan med boken är dess svaghet. Ganska få utom de riktigt intresserade är beredda att ge sig på en så tjock och detaljerad bok om ett ämne som allt färre bryr sig om. Men för den som är intresserad är det en riktig guldgruva att ösa ur.Svenska kyrkan i dag
Svenska kyrkan tappar nu medlemmar i en omfattning som aldrig skett tidigare. Hela 86 000 begärde utträde 2016 och det är bara en del av tappet. Förutom det så dör det många gamla medlemmar årligen, och då ganska få nya döps in blir sammantaget att kyrkan är på defensiven. Den enda politiska utmaningen till det nuvarande styret är att Sverigedemokraterna nu på allvar försöker få inflytande över kyrkan. I förra kyrkovalet 2013 röstade närmare 600 000 medlemmar och av dem var det cirka sex procent som röstade på SD. I årets val i september försöker SD ta nya grepp och de kommer sannolikt att öka rejält, men att de ska kunna bryta vänsterns grepp om Svenska kyrkan är det ingen som tror. Utvecklingen med att kyrkan stadigt krymper är nu närmast en naturlag. Fortfarande är det dock drygt sex miljoner medlemmar som är beredda att betala dyrt för att vara med i Kyrkan och med det gör de den till den största och rikaste organisationen i Sverige. Det var länge sedan Kyrkan bjöd på något mirakel, men att en kyrka har så många medlemmar som inte tror på gud är ju ett mirakel i sig.↧
↧
First Aid Kit hyllar Leonard Cohen: Pretentiös hyllning till Cohen en stor besvikelse
1 maj 2017. Systrarna Johanna och Klara tolkar Leonard Cohen. Det är fin akustik på Dramaten. En biljett kostade 585 kronor. Var det värt pengarna? Absolut inte. Foto: Nya Tider[/caption]
First Aid Kit består av två systrar, Klara och Johanna Söderberg, 24 och 26 år unga. Till detta projekt har de bjudit in en lång rad av sina kompisar för att fylla 80 minuter. En stråkkvartett finns på scen, men kommer inte till sin rätt och läggs dessutom långt bak i mixen. Adolf Fredriks Föräldrakör medverkar i några nummer, men slarvas bort helt och hållet. Ett flertal poem deklameras (av skådespelare) med tillgjort uttal. Många låtar har jobbiga, tillkrånglade arrangemang av kapellmästaren Sebastian Ring.
En manlig artist som kallar sig Loney Dear framför ”Avalanche” och det är hart när omöjligt att uttyda något av originalets melodi. Flera av artisterna är mediokra och har inget på scenen att göra. En kunde inte sjunga rent, en annan kunde inte leverera när hon kände att hon tagit sig vatten över huvudet. Och i ärlighetens namn blir det konstigt när kvinnor tolkar låtar som har ett uttalat manligt perspektiv.
Några verkligt rutinerade svenska artister hade kunnat göra Cohen rättvisa. Ändå fylls scenen med personer utan särskilt mycket livserfarenhet. Man frågar sig varför? Och publiken väljer att ställa sig upp och klappa.
Pretentiöst. Och riktigt dåligt. Pengarna tillbaka!
[caption id="attachment_25436" align="alignnone" width="585"]
De inbjudna gästartisterna var många och ingen presenterades. Här ser vi Jesper Lindell sjunga ”Chelsea Hotel”. Foto: Nya Tider[/caption]
[caption id="attachment_25437" align="alignnone" width="585"]
Kapellmästaren, F A K och två skådespelare tar emot publikens ovationer. Foto: Nya Tider[/caption]
↧
Joakim ”Oskorei” Andersen – en intellektuell gestalt för en politisk pånyttfödelse
Andersens nya bok heter Ur Ruinerna – 2000-talets höger växer fram. Den gamla politiska ordningen har nått vägs ände, menar han.[/caption]
När atomiseringen gått långt nog har massan av individer svårt att värja sig mot exempelvis massinvandring eftersom de inte känner att de har något gemensamt att försvara.Hans unika bakgrund – från början var han en engagerad marxist – och hans sätt att ta sig an samtidens problemställningar, har givit honom en självklar plats som intellektuell talesman för politiska idétraditioner som många trott varit utdöda i Väst. Efter att ha bloggat enskilt övergick han så småningom till den konservativa tankesmedjan Motpol.nu, där han nu även är redaktör. I år tog Andersen steget från bloggens värld till bokens, och gav ut Ur Ruinerna - 2000-talets höger växer fram. Boken, som ännu inte är tryckt men som Nya Tider kommer att recensera så fort den är tillgänglig, kan ses som en exposé över europeisk, men även i delar amerikansk politisk historia, samt teorier om den renässans för högeridéer som på senare tid spridit sig över världen. Genomgående i boken framför Andersen tesen om det han ser som den ”genuina” högern, mot vilken han ställer efterkrigstidens ”falska”. Samtidens varianter av vad som påstås vara högertänkande, framför allt konsekvenserna av dagens liberalism, ligger i fokus för Andersens kritik.
Liberalismen får samhället att skära ihop
I vårt samtal betonar Andersen att de många problem vi ser i Västeuropa och i Sverige kan härledas till liberala idéer. – Egentlig kritik av liberalismen är ovanlig, trots att det är liberal politik och världsbild som lett till dagens atomisering av samhället och de problem västvärlden tampas med. Trots att vi just nu upplever hur det liberala samhället håller på att skära ihop, och skulle behöva diskutera vad det beror på och vad vi vill ha istället. [caption id="attachment_25471" align="alignleft" width="250"]
Bara ruiner återstår snart av det liberala samhällsbygget, menar Joakim Andersen.[/caption]
Han beskriver ett nutida sammanhang där människor gjorts till främlingar, inte bara inför varandra, utan även inför de kollektiva sammanhang som är nödvändiga för att ett samhälle ska kunna fungera. Liberala idéer i kombination med konsumtionssamhällets hets och många gånger ytliga underhållning har enligt Andersen gjort en tidigare sammanhållen nation till en grupp individer. Alla konsekvenser av detta är inte omedelbara, men dock allvarliga, menar han.
– Ett samhälle som drabbats av en epidemi av ensamhet, där isolerade gamla tynar bort och dör och där nästan inga barn föds, är ett samhälle som heller inte kan göra kollektivt motstånd mot skadlig politik eller mer livskraftiga nykomlingar.
Här pekar Andersen på islam, en religion som på senare tid och inte utan problem introducerats i Europa under just liberala teorier om rörelsefrihet kombinerat med ett sorts historieförakt främst riktat mot det egna.
– Om man utgår från en ahistorisk och liberal världsbild missar man lätt mer grundläggande problem, problem som bland annat leder till massinvandringspolitiken och att dagens svenskar inte kan hävda sig mot islam.
Förskjutna positioner
Med tanke på den långa tid som Andersen ägnat sig åt opinionsbildning i syfte att bredda debatten till att även innefatta klassiska högeridéer, undrar jag om han inte märkt av en viss förändring på senare tid. Ser människor på högeråsikter på något annat sätt i dag i jämförelse med när han började blogga? – Både och. Fler är i dag öppet kritiska till massinvandring och/eller islam, men det hela rör sig ofta inom liberalismens råmärken. ”Jag tycker vi ska stänga gränserna under tio år tills vi löst dagens problem”, hör man ganska ofta. ”Svenskarna är ett folk och Sverige är vårt land. Gränserna skulle aldrig ha öppnats”, hör man betydligt mer sällan, än mer sällan ”svenskarna har de här problemen för att de slutat tänka historiskt och låtit sig förvandlas till degenerater”. Vi kommer osökt in på de gränsdragningar som alltid görs inom politiken. En av dessa är Sverigedemokraternas utveckling bort från den tydliga nationalismen och mot en mer liberal hållning. Den så kallade nolltoleransen, som infördes år 2012, genererade kritik från både höger och vänster – från höger för att den i mycket var ett intellektuellt bakslag eftersom medlemmar förbjöds läsa viss litteratur, och från vänster menade man att åtgärden innebar ett erkännande av partiets extrema natur, men att det hela var meningslöst eftersom partiet ändå bestod av ”rasister”. Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson, som myntade begreppet ”öppen svenskhet”, började sedan attackera kretsen kring just Motpol för att vara ”neofascister”. I samband med detta bad han även den extrema vänsterstiftelsen Expo om hjälp i att kartlägga dess skribenter, något som till slut utmynnade i uppgifter om att Karlsson själv medverkat på Motpol när det begav sig. Andersen ser med oro på SD:s utveckling där uteslutningar, uthängningar och urvattning av politiska målbilder allt mer börjat dominera. – SD är i dag så toppstyrt att det är svårt att veta vad partiet egentligen står för. Men de som uteslutits för att ha haft fel åsikter har normalt haft åsikter som ansetts för nationalistiska, aldrig motsatsen. Det antyder att ledningen vill röra partiet fortsatt i liberal riktning, bort från nationalismen. Enligt Andersen är de här offentliga försöken att göra sig rumsrena inför ett politiskt etablissemang inte bara fruktlösa utan också farliga. Han tillägger att en politisk bredd inom partiet vore att föredra istället för att utgå från den konsensus som för tillfället råder hos etablissemanget.Äldre höger, falsk höger och dagens populism
Genuina högeridéer är behövliga i dag, anser Joakim Andersen. De bör ställas mot de falska teorier som klär sig i högerskrud men som egentligen eroderar det fundament som ett samhälle bygger på. Liberalismen utgör där en direkt ytlig och felaktig kraft vars negativa inverkan märks först över tid. – Resultatet är att liberal politik, efter en trevlig smekmånad, över tid undergräver och förstör samhällen. När atomiseringen gått långt nog har massan av individer svårt att värja sig mot exempelvis massinvandring eftersom de inte känner att de har något gemensamt att försvara. [caption id="attachment_25473" align="alignright" width="300"]
Andersen beskriver en framväxande antiglobalistisk subkultur. Nationalismen har bytt uttryck och nyttjar nya kommunikationsmodeller.[/caption]
Men vad är då de genuina högertankarna, och hur skiljer de sig från de som säger sig vara höger i dag? Andersen pekar på något som dels speglar folkviljan och samtidigt vågar definiera sig mot ett politiskt etablissemang – även då det senare i allt högre grad hotar oliktänkande med regelrätta inkvisitioner.
Den äldre högern, menar Andersen, utmärks av ideal som osjälviskhet, heder och en medvetenhet om att människor inte är identiska eller utbytbara. Den framväxande kapitalismen var exempelvis inte alls populär hos den äldre högerns företrädare, påpekar han. Detta eftersom de ansåg att det fanns band mellan människor som inte fick brytas, och för att de ansåg att ett fungerande samhälle var mer än enbart en ekonomi.
En folklig koppling visar alltså Andersen på – något som dagens politiska elit menar att högern egentligen aldrig haft. Osökt kommer vi in på dagens populistiska rörelser, vilka han talar om i positiva ordalag, i bjärt kontrast till hur snart sagt alla etablerade opinionsbildare beskriver fenomenet. I detta ser han ett paradigmskifte som till slut måste erkännas.
– Det politiska landskapet i Sverige är ett annat än det var för 50 år sedan. Moderater och feminister är exempelvis inte fiender i egentlig mening, däremot behandlar de den nya vågen av populism som fiender. Det är en populism där allt från SD till antifeminister ingår. De två blocken är kort sagt politiskt korrekta liberaler på ena sidan och politiskt inkorrekta populister på den andra. När man ibland talar om vänstern och högern är det dessa båda block man syftar på.
Etablerad medias folkterapi och död
Ibland återkommer begreppet ”det terapeutiska samhället” i Andersens texter, ett stadium i statsskicket han anser att vi lever i. Efter att staten först bedrivit krig och definierat sig, har den övergått till att utbilda, stävja social oro och bygga infrastruktur. Slutligen åtar den sig nu uppdraget att fostra sina medborgare till att bli ”demokratiska” och ”toleranta”. – I praktiken är den terapeutiska staten en stat som med medborgarnas skattepengar tvingar på dem och deras barn en politiskt korrekt världsbild, genom allt från selektivt kulturstöd till politiserad skola. Jag har ibland använt dagissamhället som synonym, det terapeutiska samhället påminner på många sätt om ett överdimensionerat dagis och dess invånare om förvuxna dagisbarn. Bilden Joakim Andersen målar upp visar på kontrasten mellan å ena sidan en politiskt korrekt hegemoni skolad i skyddade akademier och å andra sidan den organiska folkviljan representerad av alternativ media, påstådda fördomar och populism. Etablerad media och public service har på senare tid beskrivit att de har ett ansvar i vilka nyheter de ska förmedla, och att detta bottnar i värdegrunder och agendajournalistik har lyfts fram som något nödvändigt. Då man blivit ifrågasatt har dock motiven avslöjats, och vissa utspel kan ses som mer desperata än andra. Extra underhållande tyckte Andersen lanseringsförsöket av begreppet ”fake news” (falska nyheter) var, vilket på kort tid fallerade i att det vändes mot de stora medieaktörerna själva. – Etablerade media har länge varit en politisk aktör med en agenda, men det är först nu folk i gemen inser det och kritiserar dem. Något journalisterna inte kan hantera, vilket i sin tur gör att det hela blir ännu mer uppenbart. De stora mediekoncernernas ovana att bli kritiserade tror han kommer att ge konsekvenser. Han förutsäger att effekten på sikt kommer bli att kunder och finansiärer drar sig ur mediala samarbeten, och att allt fler medier som följd av detta kommer bli allierade med staten genom skattefinansiering. – Tills de slutligen imploderar. Men innan dess kommer de fortsätta att aktivt försöka stänga ned sina konkurrenter i alternativmedia, något man ser nu med Nya Tider och Bokmässan. Det är så de försöker hantera konkurrens.↧
Socialdemokratins uppgång och fall
1936: 45,8 procent. Socialdemokraterna stod på arbetarnas sida, och när kvinnorna också fick rösträtt 1921 seglade partiet upp som Sveriges stora.[/caption]
Det återstår nu bara ett och ett halvt år till nästa riksdagsval. För SAP ser det inte så lovande ut. De pendlar runt 25 procent i de flesta väljarundersökningar och i vissa sämre än så. Det betyder att de går emot en brakförlust.
Det är bara en mansålder sedan Socialdemokraterna hade över en miljon medlemmar. Visserligen var de flesta tvångsanslutna, men få av dem protesterade trots allt. Medlemskåren har minskat stadigt och är nu färre än hundra tusen.
Om vi blickar ut över Europa så ser vi att socialdemokratin överallt befinner sig i en djup kris och att de obarmhärtigt krymper. Vi kan ta en lite närmare titt på några länder och se vad som hänt med ”sossarna” där.
Socialdemokraterne i Danmark
Likt Socialdemokraterna i Sverige har deras danska partivänner styrt sitt land under en stor del av 1900-talet och därmed präglat det danska samhället i stort och smått. Mycket av politiken i Danmark var snarlik den svenska. Inte minst de extremt höga skatterna som finansierade ett välfärdsprojekt som växte ohämmat. De var länge ett parti som samlade fler än 40 procent av väljarna. I slutet av 1900-talet blev de ett 30-procent parti och på senare år ett 20-procentsparti. Till skillnad från Sverige så har de danska sossarna vågat ta tag i den känsliga invandringsfrågan och utan att skämmas har de lånat delar av Dansk Folkepartis partiprogram. Kanske blir det räddningen för dem. [caption id="attachment_25498" align="alignright" width="250"]
1940: 53,8 procent. Partiets högsta resultat någonsin, trots att partinamnet tonats ned på grund av krig. Per Albin Hansson uppfattades som enande landsfader.[/caption]
Labour i Skottland
Politiken i Skottland dominerades länge helt av Labour. De regerade oavbrutet i mer än 50 år. Men i parlamentsvalet 2015 förintades de fullkomligen och de förlorade 40 av sina 41 mandat. Segraren var det Skotska nationalistpartiet (SNP) som tog 56 av 59 mandat. Labours stora misstag var att de ställde sig på nej-sidan i folkomröstningen om Skottlands självständighet.PASOK i Grekland
Socialdemokraterna i Grekland kallas PASOK (Panhellenska Socialistiska Rörelsen). De grekiska sossarna har alltid varit populära i Sverige. SVT har alltid skildrat dem kärleksfullt. I synnerhet medlemmarna i den politiska klanen Papandreou, Georgios, Andreas och nu sist George. Andreas bodde i Sverige under åren då militärjuntan styrde Grekland på 1960-talet. [caption id="attachment_25502" align="alignright" width="250"]
1960: 47,8 procent. Partiet byggde vidare på folkhemmet med allmän sjukförsäkring. I partiprogrammet från 1960 slogs fast att välfärdssamhället ersatt ”massfattigdomen”.[/caption]
Så sent som 2009 fick PASOK hela 43,9 procent av rösterna, men i valet 2015 höll de på att bli helt bortröstade och fick endast 4,7 procent. Förklaringen är den grekiska krisen. Är det någon som har skuld till den så är det PASOK. Grekiska folket lär inte förlåta dem i första taget.
Arbetarpartiet i Nederländerna
De nederländska socialdemokraterna heter PvdA (Partij van de Arbeid). De hade sin storhetstid under efterkrigstiden, men hänger kvar vid makten genom att delta i olika koalitionsregeringar. I det senaste valet 2012 fick partiet 38 platser i parlamentet,Tweede Kamer. I valet den 15 mars i år blev de i det närmaste utraderade och erhöll endast 5,7 procent och 9 mandat i parlamentet. De har som regerande parti haft svårt att hantera alla problem med invandring och har tappat många väljare till det islam- och invandringskritiska PVV som leds av den karismatiske Geert Wilders.Socialdemokrater i Polen
[caption id="attachment_25500" align="alignright" width="250"]
1985: 44,7 procent. Här stod Socialdemokraterna ännu för en tredje väg mellan kapitalism och kommunism, trots man som affischen antyder börjar rikta sig till andra än arbetare. Arbetsplatsdemokratin var ett sätt öka den ekonomiska demokratin.[/caption]
De polska socialdemokraterna är ett ungt parti. SDPL (Socjaldemokracja Polska) bildades 2004 av folk med rötter i det gamla kommunistpartiet. I valet 2007 fick partiet, i koalition med ett annat vänsterparti, tio platser av 460 i Sejmen, som är den viktigaste kammaren i nationalförsamlingen, men sedan dess har det bara gått utför. I det senaste valet 2015 förlorade de alla platser.
Socialdemokrater i Tyskland
Det tyska socialdemokratiska partiet SPD (Sozialdemokratische Partei Deutschlands) bildades redan 1875 och har haft en omväxlande historia. Allt från att vara ett regeringsbildande parti till att vara förföljt under Tredje riket. Under 1960 och 1970-talet var de som starkast och styrde på egen hand. Efter en del år i opposition på 1990-talet har partiet de senaste tolv åren ingått i stora koalitioner med konservativa CDU/CSU och sitter nu i regeringsställning med dem. I det senaste valet till förbundsdagen, Bundestag, fick SPD 25,7 procent. Till hösten blir det val igen. De tyska sossarna verkar gå emot strömmen och närmar sig 30 procent enligt senaste prognoser, vilket troligtvis är en missnöjesreaktion på Merkels styre. Uppstickaren, det nationalkonservativa Alternative für Deutschland (AfD) växer så det knakar, men får nöja sig med att få representation i förbundsdagen med lite dryga 10, kanske 15 procent. [caption id="attachment_25501" align="alignright" width="250"]
2006: 35 procent. Alla ska med. Så enkelt är det. Men väljarna hakade inte på. I stället tog Alliansen över makten och skakade Socialdemokratin i grunden. Sedan följde Sahlin, Juholt och Löfven …[/caption]
Varför går socialdemokraterna i graven?
Den bästa förklaringen till socialdemokratins djupa kris i Europa tror jag Aftonbladets tidigare krönikör Katrine Marçal har formulerat: * De har blivit alltför teknokratiska och utvecklats till politiska eliter. * De har varit ovilliga eller oförmögna att formulera ett trovärdigt ekonomiskt alternativ till de senaste decenniernas marknadsfundamentalism. * De har varit ovilliga eller oförmögna att tala med väljare som dragits till nya nationalistiska eller populistiska partier. * De har ett ledarskapsproblem och leds av personer som under europeisk socialdemokratis bättre dagar aldrig hade kommit i närheten av en parti¬ledarpost. * De har utgått från den felaktiga logiken att eftersom de historiskt sett har varit stora partier kommer de att fortsätta att vara stora partier. Men det som är avgörande är att socialdemokratin inte längre har svar på samtidens svåra frågor. Då var de bärare av mångas drömmar om ett bättre liv. I dag tävlar de med en drös andra partier om att vara politiskt korrekta och det hjälper inte att kalla sig för ”framtidspartiet” när man har framtiden bakom sig.↧
Dans kring majstången och sju sorters blommor
Majstänger och eldar
Ordet ”majstång” har ingenting med månaden maj att göra utan har koppling till ”maja” som betyder ”smycka med löv”, vilket är det man gör inför midsommarfirandet: man smyckar tillsammans en stång med gröna löv. Bruket att pryda med löv har länge förekommit i Sverige och går möjligen tillbaka till föreställningen om att gröna löv skyddar från missväxt. Majstången har dock inte alltid klätts i löv. Märta Helena Reenstierna (1753-1841), som är känd som Årstafrun, berättar 1818 i sin dagbok om majstänger som var klädda med blommor, guldpapper, äggskal och vimplar av tyger som taft, lärft och kattun. [caption id="attachment_25596" align="alignleft" width="250"]
Midsommardans av konstnären Anders Zorn, daterad 1897. Den svenska midsommaren förknippas i första hand med dans, ofta kring den resta majstången.[/caption]
Det tidigaste belägget för att majstänger klätts och rests i Sverige till midsommar finns i Eric Dahlbergs verk Suecia Antiqua et Hodierna (lat. Det forna och nuvarande Sverige) som gavs ut för första gången 1716. I denna bok finns nämligen en gravyr av Skara domkyrka som tydligt visar en tidig majstång med kransar kring en påle till höger om kyrkan.
Bruket att resa en majstång kommer möjligen från Tyskland, men dess exakta ursprung är okänt. Däremot ska det även ha varit vanligt att tända eldar och dansa kring dessa på midsommaren. Detta var länge brukligt i Norge och Danmark, och i Finland är det fortfarande vanligt att elda på midsommaren, i synnerhet i de finskspråkiga delarna. I Sverige, däremot, var det i äldre tid vanligt i Småland och Västergötland. Hade man ont om bränsle eldade man med tjärtunnor. Under 1800-talets senare hälft brann dessa eldar huvudsakligen i Härjedalen, Jämtland och Bohuslän samt i Skåne och Blekinge, men sedan dess har det blivit mindre vanligt att elda i Sverige under midsommar.
En anledning till att bruket att tända eldar på midsommaren minskade i Sverige var 1800-talets väckelserörelse som ska ha ställt sig kritiska till denna sed.
Den magiska midsommaren
Midsommarnatten ansågs vara särskilt magisk då gränsen mellan människornas värld och den övernaturliga troddes vara tunnare under den här natten. Medicinalväxter som daggkåpan ansågs vara mer kraftfulla än vanligt och folket samlade därför på dessa under midsommaren. Det var också vanligt att knyta buketter att torka för att på så vis bevara den speciella midsommarkraften, men även att gå barfota i daggen för att man då skulle förbli frisk och stark under resten av året. Flickorna brukade även plocka sju sorters blommor på midsommarkvällen och lägga under huvudkudden innan de somnade. Då skulle de drömma om sin tillkommande. I dag förknippas nog midsommaren mer med dans kring majstången och ätande av sill och potatis än med magi. Många besökare lockas till Leksand som är platsen för Sveriges – och troligen världens – största midsommarfirande. Dalarna över lag är en plats där traditionerna i högsta grad är levande, och till exempel i Rättvik kommer årets midsommar att firas 22-25 juni med majstångsklädning, dans och mycket mer. [caption id="attachment_25597" align="alignnone" width="585"]
I Suecia Antiqua et Hodierna finns ett tidigt bildbelägg för att majstänger restes i Sverige redan på 1600-talet. Den höga, ringprydda stången syns här till höger om kyrkan.[/caption]
↧
↧
En vandring bland Sveriges nationalromantiska byggnader
Centralposthuset i Stockholm. Foto: Wikipedia[/caption]
Ferdinand Boberg (1860-1946) föddes i Falun och ville ursprungligen bli ingenjör, men intresset för arkitekturen blev starkare. Han verkade även inom konstindustrin, bland annat inom glas- och möbelkonsten. Hustru Anna, född Scholander, var konsthantverkare och målare.
Det för allmänheten numera stängda Centralpostkontoret i Stockholm uppfördes under åren 1898-1903 och invigdes av Oscar II, då Sverige och Norge fortfarande var i union. Boberg beundrade medeltida borgar och speciellt Vadstena slott, vilket gör att många element från den tidens arkitektur, och hans egen tids jugend, kan spåras i hans byggnadsverk.
Centralposthuset med sina hörnrundlar och mittorn ger en stark historisk slottsanspelning, samtidigt som mjuka rundade partier och övergångar från sandsten till mörkt rödgult tegel från Höganäs och exteriörens ornamentik ger en behaglig estetisk upplevelse. Ornamentiken består av landskapsvapen, tallkvistar och symboler för postväsendet, som posthorn och brevduvor. Beklagligt nog är interiören numera stängd för allmänheten.
[caption id="attachment_25754" align="aligncenter" width="585"]
Vänster: Detalj ur Centralposthusets exteriör. Höger: Husets entré.[/caption]
Den pampiga ingången med sina välkomnande girlander ger ett smått romantiskt intryck. Taket är på norskt manèr täckt med skifferplattor, något som särskilt vid regn ger ett glänsande elegant intryck.
Undertecknad minns hur angenämt och behagligt det var att inhandla frimärken i den stora, vackra expeditionssalen på Vasagatan, och även visa lokaler för utländska gäster. Än i dag håller exempelvis staden Luxembourg, Wien och Vilnius fortfarande sina huvudpostkontor öppna, inte bara för försäljning av kort och frimärken, utan även för bankärenden.
[caption id="attachment_25752" align="aligncenter" width="585"]
Huvudpostkontoret i staden Luxembourg, från 1869.[/caption]
Ett annat postkontor ritat av samme arkitekt är det i Malmö (byggt 1900-1906), med en ståtlig fasad, med det röda fasadteglet och den röda sandstenen, som vittnar om arkitektens historiska och patriotiska anspelningar. Posthuset i Malmö skulle ses direkt när de från Tyskland ankommande båtarna lade till vid kaj.
Om vi åter beger oss till Stockholm, ett stenkast från det för allmänheten stängda Centralpostkontoret, uppfördes under 1898-1900 en annan borg med två lanterninkrönta rundlar och dekor i kalksten. Det är det berömda LO-huset, eller borgen, vid Norra Bantorget.
[caption id="attachment_25753" align="aligncenter" width="585"]
Vasagatan, Stockholm. Till höger Centralposthuset, i fonden LO-huset vid norra Bantorget.[/caption]
Ferdinand Boberg ritade också den ljusgula byggnad vi känner igen som Rosenbad, det vill säga i dag statsministers arbetslokaler, som uppfördes under åren 1902-04. Huset har en ljus yta med puts och jugendmässig ornamentik. Till Bobergs ritprojekt hörde även vattentorn, gasklockor och brandstationer, exempelvis Johannes brandstation (1909) på Malmskillnadsgatan.
Efter en studieresa till USA ritade Boberg Nordiska Kompaniets byggnad med granitfasad, som uppfördes under åren 1912-1915. Trots åtskilliga ombyggnader finns hans spår kvar i interiörens jugenddekor, i form av marmor och mässing.
Ferdinand Boberg ritade även stora privata villor på Kungliga Djurgården. För prins Wilhelm och hans ryska brud Maria från huset Romanov byggdes för ryska pengar Oak Hill på en kulle på Djurgården, som i dag är den italienska ambassaden. Två av Bobergs byggnader på Djurgården är öppna för allmänheten: prins Eugens eleganta villa i italiensk stil, mer känd som Waldemarsudde och ett för alla öppet museum, samt Ernst Thiels lilla palats, det vill säga Thielska galleriet.
Under en intensiv rivningsperiod under 1960- och 1970-talen försvann många palats och vanliga hus, som hade kunnat räddas. I samband med konsthistoriska seminarier berättades det hur upprörda kulturintresserade medborgare smög på nätterna för att fotografera interiörer i historiska byggnader, som bara dagen efter skulle rivas. I fonden till Kungsträdgården ser man i dag PK-bankens hus i röd Älvdalssandsten, vars volym går tjugo meter under mark. En gång i tiden låg i kvarteret flera eleganta 1800-talspalats. Under guidade turer med i dåvarande Västtyskland stationerade amerikanska officerare och deras fruar fick undertecknad frågan: "Have you been bombed?". De jämförde många moderna byggnader i centrala Stockholm med de i Tyskland efter kriget återuppbyggda sönderbombade städerna.
Svaret blev att så snabbt som möjligt förflytta sig över Riksbron eller Strömbron till Gamla stan.
↧
Årets Zornmärke i guld utdelat till traditionsbärande spelmän
↧
Skådespelaren Michael Nyqvist död
↧
”Ur ruinerna”är en handbok och en verktygslåda
↧
↧
Hertiginnan och Gula Rosen
Hedvig Elisabeth Charlotta, hertiginna av Södermanland 1774-1809, drottning av Sverige 1809-18. Blev 1814 även drottning av Norge. Olja på duk av Carl Fredrik von Breda, signerad 1814. Foto: Nationalmuseum[/caption]
Dessutom var frimureriet på 1700- och 1800-talet vanligt förekommande bland politiskt betydelsefulla personer och makthavare, och då Hedvig Elisabeth Charlotta var en kvinna med både politiska ambitioner som inte sällan utövade ett visst inflytande över sin kusin Gustaf III såväl som över sin make hertig Carl, som var Gustaf III:s bror och så småningom skulle bli kung Karl XIII, är det anmärkningsvärt att denna del av hennes liv har fått så lite utrymme inom forskningsområdet.
La veritable et constante amitié: Det tidiga kvinnliga frimureriet
I juli 1782 berättar Hedvig Elisabeth Charlotta om hur Gustaf III vände sig till henne när de satt ensamma tillsammans i vagnen på vägen till kungens döende mor och bad henne att ”för den händelse att han skulle blifva alltför uppskakad i det ögonblick, då änkedrottningen utandades sin sista suck, såsom ett bevis på förtroende hjälpa honom, ifall hans krage behöfde uppknäppas, emedan han ej ville, att någon annan skulle få göra det och möjligen märka, att han bar ett frimurartecken omkring halsen, med mig, som också är frimurare, kände han sig mindre besvärad.” Vad Gustaf ber sin svägerska om är att knäppa upp hans krage ifall det skulle bli nödvändigt då han bar ett frimurartecken som bara en som också var invigd i frimureriet fick se. Det här är också allra första gången som hertiginnan skriver rent ut i sin dagbok att hon är frimurare, trots att hon varit det i sex år. Som en reaktion mot det ökade intresset för vetenskapen, det rationella och, inte minst, det framväxande sekulära tankesättet som spreds i och med upplysningen i 1700-talets Europa blev fascinationen för frimureriet och dess mystik starkare. Detta diskuterades öppet i den tidens tidskrifter, och frimurarnas makor och kvinnliga släktingar fick sannolikt inblick i denna verksamhet och kan ha blivit intresserade av att själva delta i ritualerna. På 1740-talet hade de första logerna för enbart kvinnor grundats i Frankrike och Danmark, men även loger för både män och kvinnor grundades. De frimurarloger som endast var avsedda för kvinnor kallades adoptionsloger. En möjlig anledning till att 1700-talets kvinnor initierades i frimureriet kan ha varit att strävan att sprida ordens ideologi, som ansågs betydande för människans upplysning och förädling, var särskilt stark i och med upplysningstidens framväxande jämlikhetsideal. Det var 1776 som den första svenska frimurarlogen för kvinnor med namnet La veritable et constante amitié, som betyder ”Den sanna och beständiga vänskapen”, grundades i Stockholm på initiativ av hertig Carl. Han invigde Hedvig Elisabeth Charlotta i frimureriet det året och hon utnämndes till stormästarinna. Hertiginnans väninnor invigdes också och antogs till hennes loge. Frimurarinnornas hemliga verksamhet bedrevs på Stockholms slott, medan deras ordensbröder, från och med 1776, höll till i Rosenhaneska palatset på Riddarholmen, men i dag håller de till i Bååtska palatset på Blasieholmen. Vid antagningarna till den kvinnliga logens tre grader var dock de manliga frimurarna med och åtminstone hertiginnan tycks ha varit väldigt insatt i vad som pågick i brödernas loger. [caption id="attachment_26062" align="alignnone" width="585"]
Bååtska palatset på Blasieholmen i Stockholm. Den här byggnaden är i dag en av Svenska Frimurare Ordens viktigaste. Foto: Nya Tider[/caption]
[caption id="attachment_26076" align="alignnone" width="585"]
Hedvig Elisabeth Charlotta, hertiginna av Södermanland 1774-1809, drottning av Sverige 1809-18. Blev 1814 även drottning av Norge. Olja på duk av Carl Fredrik von Breda, signerad 1814. Foto: Nationalmuseum[/caption]
De manliga och de kvinnliga frimurarna var således inte helt skilda från varandra utan kunde bedriva ordensverksamhet tillsammans. En sannolik orsak till det här kan ha varit att murarna och murarinnorna delade en ideologisk grund som utgjordes av strävan efter upplysning, tron på människans förmåga att utvecklas och förbättras och, inte minst, av religionen. Detta kan ha bidragit till att försvaga gränsen mellan ordensbrödernas och systrarnas respektive verksamheter. Men även misstänksamheter och konflikter kunde uppstå, vilket hertiginnan blev varse 1803.
Gula Rosen: Hertiginnan, fallet Boheman och Gustaf IV Adolf
Som det har nämnts ovan var det gustavianska frimureriet huvudsakligen utbrett bland makthavarna och politiskt betydelsefulla personer med makt och inflytande. Och frimurarinnan Hedvig Elisabeth Charlotta var inte en kvinna som saknade vare sig ambitioner eller inflytande. Hon såg till att bli en betydande rådgivare åt hertig Carl även när det gällde statsangelägenheter såväl som familjelivet. Hon närmade sig också först Gustaf III och sedan dennes son, Gustaf IV Adolf, och såg ofta till att ge dem råd. Även om Gustaf IV Adolf, i likhet med sin far, satte värde på hertiginnan och hennes råd tycks detta, i synnerhet hertiginnans politiska engagemang, ha bidragit till att göra honom misstänksam mot henne när hon 1802-03 var aktiv i mystikern Carl Adolf Bohemans frimurarloge Gula Rosen. Boheman hade återkommit till Sverige 1793 efter att ha tillbringat en tid utomlands, under vilken han förvärvat sig ingående kunskaper om ockultism och mystik. Då hertig Carl, med hertiginnans ord, ”var ivrig frimurare och älskade att fördjupa sig i studiet av det övernaturliga” var han ”förtjust att få göra Bohemans bekantskap”. Mystikern blev hertigens sekreterare och grundade sällskapet D.E.L.U, som står för ”Det eviga ljusets utvalda”, till vilket både Carl och Hedvig Elisabeth Charlotta antogs som medlemmar. Det var med detta sällskap som utgångspunkt som Boheman konstruerade logen Gula Rosen som var öppen för vissa utvalda manliga och kvinnliga frimurare. Många av hertigparets nära bekanta intogs. Även Gustaf IV Adolf, som också var frimurare, bjöds in. Han hade vid den tiden övertagit tronen efter att hans far Gustav III blev mördad 1792, men var fortfarande omyndig, så landet styrdes av en förmyndarregering ledd av (mot Gustaf III:s sista vilja!) hertig Carl och dennes gunstling Reuterholm fram till hösten 1796 då Gustaf IV Adolf blev myndig. Det omfattande hemlighetsmakeriet gjorde kungen både tveksam och misstänksam och efter att han ska ha fått veta att Boheman skulle vara bedragare och illuminat arresterade och fängslade han genast mystikern. En anledning till att Gustaf IV Adolf, precis som sin far, var på sin vakt mot Illuminati var för att de var emot monokrati (envälde) och hade spelat en viktig roll i Franska revolutionen. [caption id="attachment_26077" align="alignnone" width="585"]
Rosenhaneska palatset på Riddarholmen i Stockholm (Schering Rosenhanes palats). I den här byggnaden bedrev Frimurarorden sin verksamhet från 1776 till 1876. I dag håller Svea hovrätt till här. Foto: Nya Tider[/caption]
Vem som meddelat Gustaf IV Adolf om att Boheman skulle ha varit bedragare och illuminat är ännu oklart och huruvida de anklagelserna verkligen var sanna är också ovisst, men följderna blev allvarliga för det svenska frimureriet såväl som för hertigparet. Hertig Carl utsattes för ett långt förhör av kungen, som även hotade med att förbjuda hela Frimurarorden om hertigen inte skrev under domen som skulle leda till Bohemans uteslutning ur orden. Hertig Carl var då frimurarnas stormästare i Sverige. Även Hedvig Elisabeth Charlotta förhördes strängt inne på sina rum av brorsonen som om hon ”varit en riktig brottsling, och mina svar togs till protokoll”. Kungen misstänkte nämligen att politisk aktivitet bedrivits bakom hans rygg i Gula Rosen. Denna misstanke var dock inte helt ogrundad då politiskt inriktad aktivitet förekommit i frimurarlogerna tidigare, i synnerhet under Gustaf III: s tid då denne kung varit mer politiker än ordensvurmare. Hertiginnan hade därför, under förhöret, tvingats bedyra kungen om att ingen politisk verksamhet hade förekommit i logen. Men vad som egentligen ägt rum innanför Gula Rosens stängda dörrar avslöjade hon aldrig.
Fallet Boheman innebar dock konsekvenser för det svenska frimureriet i avseendet att Gustaf IV Adolf lät lägga ner Gula Rosen och förbjöd hertigparet att delta i hemliga sammankomster utan hans vetskap. Detta förbud kom att innebära slutet på det kvinnliga frimureriet i Sverige. Inga fler murarinnor invigdes efter att Gula Rosen lades ner och hertiginnans egen frimurarverksamhet tycks, till stor del, ha upphört i och med detta.
Frimurarinnornas tid var över.
↧
68-kyrkan: Varken vänsterövertagande eller frånvaro av kritik
Kyrkans modell för samhällsetik
Ett problem i Sverige är överpolitiseringen: allt skall ses genom ett politiskt raster, helst sorteras enligt en höger-vänster-skala och tron är att politiken kan lösa alla problem. Men kyrkans sätt att resonera, om det handlar om seriös kristendom, utgår varken från en vänster- eller höger-ideologi, utan från övergripande principer som ligger utanför högervänsterskalan, i själva det bibliska kristna budskapet. Från den utgångspunkten resonerar man sig fram i riktning mot de konkreta åtgärder som kristen samhällsetik kräver. Den normala kyrkliga läran är att kyrkans tjänare inte skall vara politiker: lagstiftning, konkreta tillämpningar och ekonomiska avvägningar är det de politiskt ansvarigas uppgift att sköta. Alla som söker det etiskt rätta med utgångspunkt från kyrkans lära kommer dock inte att dra exakt samma slutsatser. Ibland kommer kristna att hamna i ståndpunkter som liknar vänsterns, ibland kommer man till slutsatser som liknar högerns. Det beror på. Om någon uppfattar det ovan sagda som att jag försvarar förekomsten av vissa vänsterståndpunkter inom kyrkan, så är det helt rätt. Jag hävdar också att vissa traditionella högeridéer har hemortsrätt inom ramarna för Bibelns budskap. Det är ingen tvekan om att Bibeln är full av texter som förkunnar en sund patriotism. Jag har gett exempel i olika sammanhang och kommer att göra det igen. Men utgångspunkten är varken en höger- eller vänsterideologi eller viljan att anpassa kyrkans budskap till någon annan ideologi.Tidsandan på gott och ont
Kyrkans folk är sin tids människor, så har det alltid varit, så skall det vara och så kommer det att förbli. Men det är inte meningen att kyrkans folk skall vara bundna och förblindade av den tid de lever i. Deras uppgift är istället att gå före och låta budskapets ljus visa vägen. Öhman manar fram bilden av att en liten smart politisk elit tog över och ”tvingade konservativa /.../ på reträtt”. Snarare var det hela tidsandan som förändrades. Tvång behövdes inte, kvinnoprästfrågan undantagen. Det är tidsandans påverkan på kristenheten åren 1965-1989 som Sundeen beskriver. Hyllandet av HBTQ-kärleken tillhör en senare period än den Sundeen behandlar, då kvinnoprästfrågan slutgiltigt reglerats. HBTQ-kärleken har nu kommit att bli så viktig att den i praktiken skymmer den kärlek som är kyrkans eget speciella budskap: den självutgivande uppoffrande kärleken vars främsta uttryck är Jesu offerdöd på korset. Ett bekymmer är att Svenska kyrkan själv numera tycks ha svårt att kommunicera sitt eget speciella sätt att resonera. Förståelsen av kyrkobegreppet tycks vara ett grundproblem såväl inom som utanför kyrkan. Vad enstaka kyrkoanställda eller biskopar gör eller säger är inte nödvändigtvis representativt för det kristna budskapet eller kyrkan som helhet.Kyrkan slipper ej medial granskning
Öhman påstår att ”I och med att kyrkan nu är garanterat politiskt korrekt slipper de därmed i princip medias granskning”. Omedelbart efter detta påstående motsäger Öhman sig själv genom att ge exempel på ett par granskningar som ingalunda skedde med silkesvantar. Öhman menar att ”biskop Brunne i Stockholm bokat en överdådig lyxmiddag för sina chefer under fastan år 2014 på Stadshuset”. Faktum är att kyrkopolitikerna i stiftet beslutade om en överdådig middag för dem själva. Det är alltså de som i första hand bör kritiseras. Allt biskop Brunne gjorde var att i vanlig ordning stå som formell undertecknare av inbjudan. Hon instämde i den kritiken mot överdådet som bröt ut såväl internt i kyrkan som i allmänna media när menyn avslöjades. Öhman påstår också ”att många chefer inom kyrkan lagt sig till med exklusiva rese- och restaurangvanor”. Han torde syfta på den storgranskning av reseräkningar med mera som Svt genomförde med ett betydande uppbåd av personal under flera månader och på flera ställen i landet år 2016. Inte heller här misskötte media sin granskningsuppgift, vilket ledde till att några chefer fick avgå. Men med tanke på att kyrkan kan jämföras med en miljardkoncern och granskningen var tämligen omfattande får utbytet ändå sägas vara tämligen beskedligt. Jämfört med vad som emellanåt kommer fram i till exempel kommunala sammanhang.Dags att lyfta fram Bibelns patriotism
Till sist. Sundeens bok är en genomgång av debatten under en begränsad period 1965-1989. Därefter hände mycket som varit av stor betydelse för Svenska kyrkan och som vänsterideologier inte haft något inflytande över. Exempel: Mellan 1990-2000 ändrades i grunden förhållandet mellan stat och kyrka. Det finns anledning att återvända till de teologiska aspekterna av Sundeens innehållsrika bok framöver. 68-rörelsen präglades av vilja till ansvar för världen och en solidaritet med utsatta. Det fanns reflektion över Guds hand i det historiska förloppet. Dessa teologiska ansatser måste föras över i de nya tider som är på väg. I dag är såväl problemen som de utsatta grupperna annorlunda än då. Gud har gett folken deras språk och territorier som sina gåvor enligt Bibeln. Den heliga Skrift är inte en lärobok i statskunskap, men uppmanar till att ”land skall med lag byggas”. Bibeltexterna bakom pingstfirandet nyligen bekräftar att alla folk är jämställda inför Gud. Mycket tyder på att en patriotisk väckelse som tar detta på allvar är på väg. Ur 68-rörelsen kan en evangelisk patriotism växa fram, och så tycks också ske.↧
Sofia Karlsson: Melankolins prinsessa på sommarturné
ALLA ARTISTERNA på scen inför fullsatt kyrka. Foto: Nya Tider[/caption]
Det var tolv år sedan Sofia Karlsson fick sitt stora genombrott med sina tolkningar av Dan Anderssons visor. Sedan dess har hon släppt flera album, vunnit fyra grammisar och många andra priser och blivit en av landets mest eftertraktade och älskade vissångerskor. Hennes unika röst har en klang av både mildhet och skörhet och låttexterna, varav många är egenskrivna, är självutlämnande med en melankolisk och poetisk underton. De rör vid ämnen som ensamhet, sorg, svek, kärlek, inre längtan och kluvenhet. Somliga tycker att det är för vemodigt att lyssna till, medan andra finner en sorts läkande skönhet i sångerna.
Ska man framföra den sortens sånger gäller det att våga släppa in publiken under skalet, att öppna upp sig själv och även bjuda på sin sårbarhet, utan att för den skull tappa fotfästet. Att Sofia Karlssons liveframträdanden blivit så bejublade beror nog på att hon lyckas med just detta.
Det var alldeles knäpptyst i publiken när Sofia Karlsson och hennes gitarrist Daniel Ek, inledde konserten med den stillsamma sången ”Två tungor”. Trots att kyrkan var stor och fullsatt kunde de med små medel och ett lyhört samspel skapa en tät och innerlig stämning. Sofia Karlsson tog med publiken in i en själsresa genom drömska och finstämda landskap. Det tycktes äkta och den koffert av sånger som de valt att starta upp med var sådana som slog an på lite extra känsliga strängar. Också det hon sade mellan låtarna var personligt färgat, som när hon till exempel berättade hur det kan kännas att inte ha ett ”riktigt” jobb.
[caption id="attachment_26348" align="aligncenter" width="585"]
GÄSTARTISTERNA Lisa Rydberg, Pers Hans Olsson och Sebastien Dubé. Foto: Nya Tider[/caption]
Efter en stund blandade sig tonerna av en fiol med i leken. Folkmusikanten Lisa Rydberg vandrade uppför kyrkgången spelandes den vemodiga Bingsjömarschen ”Min levnads afton”. Hon har förmågan att använda hela kroppen som instrument och bjöd på en känsloinlevelse som få, liksom ville hon få fiolen att viska, sjunga, jubla, gråta. När hon sedan ackompanjerade Sofia Karlssons sång blev det magiskt. Till en text som handlade om ”stjärnbilder som rider över himmelen”, fick pizzicatoknäpp på strängarna illustrera stjärnorna, för att längre fram i låten övergå i smäktande långa stråkdrag. Men samtidigt som arrangemanget var väl genomtänkt kunde artisterna även improvisera, något som de blev tvungna till när Sofia Karlssons mikrofonsladd plötsligt lossnade. De löste det så smidigt att missödet knappt märktes.
[caption id="attachment_26349" align="aligncenter" width="585"]
Foto: Nya Tider[/caption]
Ytterligare en folkmusikprofil trädde in på scenen: Pers Hans Olsson från Östbjörka. Uppvuxen i en spelmanssläkt är han en traditionsbärare av rang. Hans skicklighet på fiolen rådde det ingen tvekan om, han spelade med en fyllighet som fick hans spel att framstå som om det skulle vara flera fiolspelare i farten, trots att han stod där ensam. Snart fick han dock sällskap av Lisa Rydberg. Tillsammans framförde de den vackra systerpolskan från Ore.
På senare halvan av konserten medverkade även Sebastien Dubé från Quebec i Kanada, presenterad som en basist i världsklass. Hans medverkan höjde upp tempot något och förvandlade intimiteten till en festligare stämning. Som sig bör var alla på scenen samtidigt mot slutet. Dock blev intrycken något splittrade och fokus kom tyvärr bort från kvällens huvudperson, Sofia Karlsson, som verkade fungera bäst i det lilla och avskalade när inget kunde stå emellan henne och publiken.
Applåderna efter konsertens slut var många och långa. Från kommentarerna i publikhavet verkade det inte oväntat vara Sofia Karlsson som gjort störst intryck:
– Hon har ju verkligen en ängels röst. Den går rakt in, det är ju så man får rysningar, sade en kvinna.
För de flesta i publiken var denna konsert dock bara början på en lång spel- och danskväll. Uppe i Boda gammelgård fortsatte folkmusiken och polskorna flöda till långt in på småtimmarna.
↧