Kultur - NyaTider.se

dsc_0059_940x440_tn

Gruppen Jordbrand var ett av de stora namnen på medeltidsveckans konsertlista. De kallas för en ”supergrupp”, då de består av en rad rutinerade medeltidsmusiker som vågat utmana gränserna och kombinera den medeltida musiken med ett mer rockigt och ösigt inslag. Med detta lyckades de tämligen bra. Fioler, nyckelharpa, elgitarr, trummor, sång och ett och annat vrål drev upp tempo och stämning på en gång i den fullsatta och mycket stora kyrkoruinen. Publiken applåderade entusiastiskt i takt med musiken. Det var fartigt och det var kul, dock saknades lite dynamik då tempo och tryck på såväl instrument som röster låg på högvarv på ungefär samma sätt konserten igenom. En timme av glädje är väl aldrig fel och publikens jubel var inte att ta miste på. [caption id="attachment_19247" align="alignnone" width="600"] dsc_0076_600x400_tn

Foto: Nya Tider[/caption] [caption id="attachment_19246" align="alignnone" width="600"] dsc_0071_600x400_tn

Foto: Nya Tider[/caption] [caption id="attachment_19245" align="alignnone" width="600"] dsc_0063_600x400_tn

Foto: Nya Tider[/caption]

gregory_xiii_236x236_tn

Den julianska kalendern bestod av 365 ¼ dygn, det vill säga 365 dagar och 6 timmar, samt ett skottår med en extra dag vart fjärde år. Vårdagjämningen inföll den 24 mars, sommarsolståndet cirka 26 juni, höstdagjämningen omkring 26 september och vintersolståndet den 25 december. [caption id="attachment_19275" align="alignleft" width="300"]

Den nya,
gregorianska, kalendern började sin spridning 1582 – sex år efter att Aloysius Lilius bror Antonio presenterat den döde broderns förslag för påven.[/caption] När Julius Caesars kalender spreds över Europa i början av vår tideräkning sammanföll det väl med kristendomens utbredning. På flera av datumen sammanfaller kristna och romerska högtider, till exempel Jesu födelse som förlades till den 25 december med anledning av det romerska firandet av solens och ljusets återkomst. Det är därför som julen firas på just den dagen i majoriteten av de kristna länderna. Ett problem med den här kalendern var dock att det tropiska året, det vill säga det naturliga året – Jordens omloppstid – består av 365 dagar, 48 minuter och 45 sekunder (cirka 365, 2422 dygn). Detta ledde till en förskjutning mellan det julianska året och det egentliga årtidsåret som under loppet av 128 år uppgick till ett helt dygn. Denna förskjutning kom med tiden även att innebära att årstiderna flyttade på sig. Dessutom hade astronomen Nicolaus Copernicus (1473-1543) fastställt i sitt observatorium att den astronomiska vårdagjämningen inträffar mellan den 20-21 mars, men då denne astronom även gick emot kyrkans världsbild genom att framhålla det faktum att Jorden kretsar kring solen – och inte tvärtom – blev i stället astronomen Aloysius Lilius (ca 1510-1576) den förste som författade planen för den nya kalendern. Lilius avled dock innan han hann presentera sitt förslag för påven Gregorius XIII, varför hans bror Antonio gjorde det istället. Efter att ha mottagit Aloysius Lilius förslag lät påven tillsätta en särskild kommission för den fortsatta handläggningen av ärendet, i vilken Antonio Lilius kom att ingå, och i februari 1582 utsändes en påvlig bulla i vilken det klargjordes att datumet 15 oktober det året omedelbart skulle följas av den 4 oktober (det är nämligen så att ett gregorianskt datum ligger cirka 10-11 dagar efter ett julianskt). [caption id="attachment_19277" align="alignleft" width="200"]

Påven Gregorius XIII (1502-85) antog Aloysius Lilius förslag på en ny kalender och idén till verklighet.[/caption] Skottår, då en extra dag lades till, skulle vara vart fjärde år, utom de sekularår (jämna århundraden) som inte var jämnt delbara med 400. I genomsnitt består den gregorianska kalendern av 365, 2425 dygn på ett år, vilket innebär att denna kalender följer Jordens omloppstid bättre. Dessutom fastställdes de tidpunkter för vår- och höstdagjämningen samt sommar- och vintersolståndet som gäller i dag. Så började etableringen av den gregorianska kalendern i Europa, men vägen till Gregorius XIII:s kommission hade varit lång och kantats av många kyrkomöten och koncilier där kalenderfrågan tagits upp utan att något direkt konkret hade avgjorts. Dessutom hade inte alla påvar varit intresserade av just kalenderfrågan. Dock antogs inte denna kalender i alla Europas länder på en gång. I Sverige (och Finland) antogs den först 1753 då svenskarna var motvilliga till att anta en kalender som påbjudits av en påve och det var först 1925 som den antogs i Grekland. Den gregorianska kalendern har även antagits utanför Europa. Den antogs, bland annat, i nuvarande USA 1753 då den nordöstra delen utgjorde en del av Storbritannien, i Japan 1873 och i Kina 1911. Denna kalender gick även under benämningen ”nya stilen”.

img_3792_940x410_tn

– Det är första gången jag är här, säger en av de kvinnliga knallarna till Nya Tider, medan hon visar marknadsståndet hon har förberett inför dagen. Hon säljer en hudsalva gjord på grankåda som hon tillverkat själv efter ett familjerecept från 1700-talet. Hon berättar att denna salva kan användas av både människor och djur, samt att den dessutom håller fästingar borta. Salvan kokas på gammaldags sätt över öppen eld i en gjutjärnsgryta. En äldre kvinna och hennes dotter säljer egenhändigt sydda hattar och mössor, samt örter till elixiret svenskdroppar vid sitt bord. Vid ett annat bord säljs honung, lite längre bort stickade dockor, tygpåsar, hemlagad sylt och vetekuddar. En kvinna säljer nagelfilar, fotfilar och så kallade peelingstenar – en liten rund sten som används till att rengöra ansiktet. De är gjorda av Orsa sandsten, som till största delen består av kiselsten. – En livstidssten, säger hon till Nya Tider. I hundratals år har denna svenska natursten använts som gravsten, byggnadssten och slipsten. För trettio år sedan satte sig en besökare i Orsa ned och började använda en sådan sten till att slipa sina fötter. Det var så det upptäcktes att sandstenen kan användas som fotfil, och sedan dess har fotfilar, nagelfilar och peelingstenar tillverkats av detta mineral. Dock är det än så länge få som känner till detta. – Jag har en viktig uppgift att fylla, säger hon.

Nordic Knights – för välgörenhet och tradition

Hjärtebarnsföreningen arrangerar detta evenemang tillsammans med Nordic Knights, ett medeltidssällskap som anordnar tornerspel och aktivt ägnar sig åt välgörenhetsarbete. Sällskapet grundades av Patric Fälldin och har funnits i tjugofem år nu i år. En av riddarna, som presenterar sig som Johnny, berättar att sällskapet hade en liten uppvisning på Kvarngården i våras för Hjärtebarnen, men att det är första gången man anordnar något större här. Om man kommer fler gånger till en sådan ”liten ort” beror på intresset, säger han. Intresset för riddarhistoria är stort, berättar Johnny. Han tror att det beror på att det anses vara ”häftigt” med riddare, men att det finns ett stort genuint intresse också. Sällskapet använder sig av äkta svärd. Vissa är kopior av gravfynd medan andra har svärd på museer som förlaga. – Mycket finns dokumenterat, berättar en annan man ur sällskapet som står i marknadsståndet och säljer knivar och svärd som de själva smitt. [caption id="attachment_19312" align="alignleft" width="445"] img_3722_445x626_tn

En av de barocka damerna från Nordic Knights. Foto: Nya tider.[/caption] Det är fullt av besökare vid deras stånd och i en liten stuga alldeles intill demonstrerar en av sällskapets smeder smideskonsten för nyfikna åskådare. Även sällskapets trähäst Lisa, som barnen får rida runt på, lockar många under dagen, liksom armborstskytte samt kniv- och yxkastning. Majoriteten av besökarna samlas kring den stora banan för att beskåda Nordic Knights beridna bågskyttar, barocka damer och det stora tornerspel som avslutar dagen. De barocka damerna utgörs av fyra kvinnliga medlemmar av sällskapet som, iklädda klänningar som är kopior av plagg från 1720-talet och med äkta värjor från 1680, i elegant trav och skritt tar sig igenom en bana. Först ska de, en efter en, slå värjan mot ett Medusa-huvud. Därefter ska de slå ned ett äpple från en trästolpe, fånga upp först en ring med klingan och sedan en sjal, innan de avslutar banan med att ta emot ett glas champagne. Detta var vanligt i Europa från slutet av 1600-talet till 1700-talets första årtionden. På detta vis uppmärksammas en mindre känd del av historien på detta stora välgörenhetsevenemang för barn och ungdomar med hjärtfel. [caption id="attachment_19316" align="alignleft" width="600"] img_3743_600x391_tn

De barocka damerna från Nordic Knights. Kvinnan i gul klänning är den enda som rider i äkta damsadel, vilket väcker publikens beundran.. Foto: Nya tider.[/caption] [caption id="attachment_19317" align="alignleft" width="600"] img_3706_600x391_tn

Trähästen ”Lisa” är mycket uppskattad av barnen. Foto: Nya Tider.[/caption] [caption id="attachment_19318" align="alignleft" width="600"] img_3639_600x391_tn

Några av dagens besökare visar intresse för hantverk, hemlagad sylt samt smycken i silver och brons. Foto: Nya Tider.[/caption] [caption id="attachment_19319" align="alignnone" width="600"] img_3703_600x391_tn

Flera knallar är på plats på Kvarngården i dag och både knallarna såväl som arrangörerna är klädda i plagg av medeltida stil. I det grönvit-randiga marknadsståndet säljs nagelfilar, fotfilar och peelingstenar av Orsa sandsten. Foto: Nya Tider.[/caption]

Foto: Nya Tider

Den 3 november på Moragården hade både vuxna och mindre vuxna Skansenbesökare kommit för att lyssna på spökhistorier och berättelser om nordiska väsen. Vi satt på långbänkar som ställts i rader framför eldstaden. Det var bara några blygsamt brinnande pinnar som gjorde att vi kunde se något i stugan med lite extra hjälp av det grå höstskimret från ett fönster. Upplyst av eldsken och det mulna förmiddagsljuset satt vår ciceron framför oss, iförd folkligt traditionella kläder. En andaktsfull tystnad lägrade sig i kammaren när hon började berätta om människoöden från gångna tider, spöken och väsen. Efter att vi fått lyssna till två spökhistorier, en om den elaka slottsfru Bielke som spökade så intensivt att man pålade henne på sjöbotten, och om den döda kvinnan som dansade över ängen med sin döde fästman, frågade kvinnan om det fanns några önskemål. – Vättar! ropade en pojke. – Ja, vättar kan vi ta, säger berätterskan. – Enligt Ebbe Schön så är vättarna som kusiner till gårdstomten. Och sedan har vi vättarnas äldre motsvarighet uppe i norr, och det är vittra. Vittra är det allra äldsta väsendet vi känner till, det är äldre än berget säger man. Typiskt var att vittran rådde över gruvor och naturtillgångar, och ofta framstod de som lite vackrare människor, men för det mesta valde de att göra sig osynliga för folk. [caption id="attachment_20457" align="alignnone" width="500"]

Vättar, gloson och nattravnen. Många olika varelser levde nära människorna förr i tiden, även om man inte alltid kunde se dem. Barnen och även de vuxna lyssnar andlöst vid berättelserna på Skansen. Foto: Nya Tider[/caption]

De snarstuckna vättarna

Det skygga vättefolket ville inte bli störda eller avslöjade, för då kunde de bli arga. Om man ändå fick syn på en vätte fick man absolut inte berätta det för någon. Gjorde man det, kunde man räkna med att bli straffad. Så kom sagan om Ottilia, en vetgirig piga, som liksom många andra på den tiden fått reda på att vättar förvandlade sig till djur, helst hara eller paddor, när de skulle förflytta sig i synlig form. En dag under en paus på gården fick Ottilia syn på en gravid padda som var så uppsvullen att den knappt kunde röra sig. Den snälla Ottilia blev berörd. Hon viskade till paddan att när det väl var dags att föda så skulle hon hjälpa den. Så en natt vaknade Ottilia av att en gråklädd liten farbror ryckte i hennes arm. Den bistre gubben ledde henne ner genom jorden till en sal under ladugården, där en vättefamilj stod samlade runt mamman som skulle föda. Ottilia som var van vid förlossningar eftersom hon många gånger hanterat sådant med kalvarna på gården, hjälpte till och förlöste vättebarnet. När det väl var gjort såg hon att vättefar tog fram en salva som han smorde i barnets ögon. Nyfiken som hon var, tog hon själv lite av salvan och smorde i sitt ena öga. En helt ny värld öppnade sig då för henne, och efter det kunde hon se hur vättarna sprang runt på gården, men hon berättade ingenting för någon. På höstmarknaden glömde hon dock av sig. Bland människorna fick hon syn på vättefamiljen som hon hjälpt, blev upprymd och hälsade på dem. – Med vilket öga ser du oss, frågade de. – Det vänstra, berättade Ottilia. Då knäppte det till där, och från den dagen kunde hon inte se någonting alls på det ögat. Det var straffet för att hon inte hållit tyst.

Skräckinjagande och farliga varelser

Vi fick även höra om riktigt kusliga och farliga väsen. – Har någon hört talas om gloson, eller glosuggan? frågade berätterskan sedan. Tystnaden i stugan talade som svar, och sedan fick vi höra om en skinande vit grisvarelse med röda ögon och hög rakbladsvass ragg. Den slipade gärna raggen mot gravstenarna på de kyrkogårdar där de ofta bodde. Gloson var från början osaliga andar efter mördade barn. Döda barn kunde även bli mylingar som kunde komma tillbaka för att plåga sina mödrar, men den som hämnades värst av alla var gloson, som ville hämnas på männen. Farligast var det när man gick så kallad årsgång natten mellan julafton och juldagen. Då tog den sikte och sprang rakt emot mannen, och hann han då inte ställa ben och armar i kors eller få upp en bit stål ur fickan, så blev han kluven mitt itu av den vassa raggen. Ännu en skräckinjagande varelse var nattravnen, som även den var ett väsen bildat av en mördad människa. Det var en fågel som flög trots att den enbart var ett skelett, och de skrek så blodet isades och kunde även anfalla människor.

Vissa tider på året farligare än andra

Tron på väsen var väldigt gammal, fick vi veta, och vissa tider på året var mer aktiva än andra. Innan Sverige blev kristnat trodde man att ”de underjordiska” vaknade under höstsådden, som även den var runt allhelgona. Varelserna blev helt enkelt hemlösa efter att människor vänt jorden på åkrar och marker med plogbillarna, och de började därför söka nya platser att leva på. Alla övergångar var extra känsliga, som mellan årstider eller inför det nya året. Från och med lusse den trettonde december, och fram till juletiden, som enligt gamla tiders kalender var början på det nya året, kunde man också möta på väsen.

Hälsoråd från gamla tider

I Bollnässtugan satt en klok gumma bredvid ett bord fullt av gamla tiders medikamenter – askar med örter, en glas med brännvin och stearinljus. Hon gav besökarna råd i hur de skulle göra med sina krämpor. Gumman rådde en ung mamma om hur hon skulle skydda sitt barn från trollen, som kunde komma och byta ut barnet mot en trollunge. Då skulle hon lägga en ring eller en gaffel under madrassen, för då ”stålades” området och trollen kunde inte komma i närheten. Extra viktigt att göra det var om barnet var odöpt. Åhörarna fick också veta hur man känner igen en trollunge. Det mest typiska var att de ständigt skrek och bråkade. De åt också ofantligt mycket, men trots det så det så växte de inte. En pojke berättade för den kloka damen att han hade ont i halsen. Efter att ha lyssnat noga vände hon sig till hans mamma och frågade: – Hon har väl sparat ljuset från julenatten? Det hade hon inte, och hälsorådgiverskan skakade på huvudet. Annars var det så att på julenatten så var alla krafter som starkast, både onda och goda, då gäller det att ha ett talgljus stående på bordet, helst av fårtalg. Vid förkylning tog man det sparade juleljuset och smorde med det under foten. Vid läggdags lindade man sedan ullstrumpan man haft på samma fot minst två varv runt halsen. Så på morgonen – en stor mugg hett kaffe med en stor smörklimp i, och så försvann förkylningen. Vi fick även veta att man skulle ropa till vättarna när man skulle kasta bort badvattnet, så inte vättarna blev arga. – Badevattnet kastar jag på stunna, är det nån i vägen så gå unna, skulle man ropa, och sedan räkna från tre till ett innan man kastade ut vattnet. En kvinna undrade hur hon skulle göra med värk i öronen. Det var nog älvor som blåst in det onda trodde gumman, och hjälpte sedan kvinnan med att blåsa bort det genom ett rullat blad från en brännässla. Gumman kunde också ordna upp olycklig kärlek. Då gällde det att få den man ville skulle bli kär tillbaka att få något i sig från en själv. Det kunde exempelvis vara en maträtt med ens eget spott i, eller som i den sedelärande sagan om flickan som skulle bjuda sin önskade gemål på pannkaka med hennes pottinnehåll från natten innan i. Tyvärr glömde han äta pannkakan, och gav den till att utfordra grisarna istället. Det gjorde att hon alltid hade en stor galt efter sig resten av livet. Det var i sin helhet en stämningsfull dag på Skansen, lågmält arrangerad och stillsam i det kyliga höstvädret, och många verkade tycka det var roligt att lära sig om väsen och äldre tiders friskvård.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

”På Mallorca såg jag havet så som jag drömt om det: kristallklart och blått som himlen, mjukt böljande … inramat av den gröna skogen”, säger George Sand i sin bok A Winter in Mallorca (Un hiver à Majorque, 1842). Det är i november 1838 som Frederic Chopin och hans älskarinna baronessan Aurore Dupin Dudevant alias George Sand kommer till Mallorca med den nya ångbåten från Barcelona. Båten är inköpt för att frakta svin från Mallorca till fastlandet, men tar också några passagerare. Överfarten tar 18 timmar och Aurore klagar över att svinen blir bättre behandlade än passagerarna. Aurores och Frederics romans började sommaren 1838. Frederic har haft en svår förkylning och blivit rekommenderad varmt och soligt klimat. Avsikten med resan är dock att de två ska få tillfälle att vara tillsammans. Aurore är gift och har två barn. Maken bor i Nohant, men själv umgås Aurore i bohemkretsar i Paris. Paret planerade först att resa till Italien, men en spansk vän föreslog Mallorca för dess goda klimat. [caption id="attachment_20470" align="alignnone" width="502"]

Frederic Chopin och hans älskarinna, baronessan Aurore Dupin, kom till Mallorca med ångbåt år 1838.[/caption] Besöket på Mallorca blir inte vad paret förväntat sig. De uppskattar visserligen naturen, men avskyr befolkningen och hur de blir bemötta. År 1838 är Mallorca ett ålderdomligt bondesamhälle. Turism var okänt. Ön är i själva verket ganska isolerad från omvärlden. Människorna styrs av traditionerna och den katolska kyrkans dogmer. Levnadsreglerna är strikta och tempot långsamt. När Aurore med de två barnen och Frederic kommer till Palma har de svårt att hitta någonstans att bo. Det finns inte ett enda hotell eller härbärge och det slutar med att de blir inneboende hos en familj. Aurore tycker att det nästan inte finns något att köpa. Folk har bara vad de själva behöver. Efter en tid får paret hyra ett hus i Establiments, 20 kilometer från Palma. Till en början är de mycket nöjda och glada för huset och omgivningarna, men de klagar ständigt över den usla maten. Vädret är mycket behagligt i november med sol och värme. Sedan Frederic fått dit sitt piano från Frankrike blir han på gott humör, men Aurore klagar över att de fått betala lika mycket i tull som pianot kostat (700 franc) och ytterligare 400 franc för att få ut det ur Palma till huset i Establiments. Det hela påminner om filmen Pianot av Jane Campion, som utspelar sig i 1800-talets Nya Zeeland, där ett piano ska levereras till huvudpersonen Ada och hamnar på stranden. Något liknande kärleksförhållande utspelar sig dock inte på Mallorca. Och ekonomiskt går det ingen nöd på baronessan. Aurore är i sin bok oerhört kritisk mot Mallorcaborna. De är ”okunniga och vidskepliga, tror på infektioner och fruktar sjukdom och död. De saknar tillförsikt och hjälpsamhet … de är giriga, själviska och ovänliga mot främlingar.”, skriver hon. ”På mindre än en timma insåg vi att vi inte var välkomna. Vi uppfattades som snobbar och bråkmakare eller som ömkansvärda dumbommar.” Paret får dock några lyckliga dagar i Establiments. Sedan kommer regnet. I december regnar det som himlen vore öppen och det visar sig att huset läcker som ett såll. Frederic blir sjukare och flera ”värdelösa” läkare kommer från Palma. Rykten börjar gå att han har TBC och ägaren vill bli av med dem. De får då tips om att de kan bo i klostret i Valldemossa. Klostret är stängt och man kan få hyra in sig i munkarnas celler. Färden dit blir besvärlig på usla vägar, men de blir lyriska över den vackra naturen. I dag betraktas Valldemossa som den vackraste staden på Mallorca och turisterna flockas där. Väl i klostret får de hyra två celler, som tillsammans består av tre vitkalkade rum med tjocka väggar. Köket finns på utsidan, men de lagar inte själva sin mat. Det gör en hushållerska, vilket de är glada över. Bara hon har möjlighet att köpa råvaror och mat till paret. När Aurore går för att köpa mat får hon nobben och blir tvungen att sända ut hushållerskan. Den första tiden i klostret blir bra och Frederic skriver några av sina vackraste kompositioner, bland annat prelude ”The drop of water”. Han skriver entusiastiskt om Valldemossa. ”Det är den vackraste platsen i världen”. Vistelsen på Mallorca utvecklas till en sorglig historia då vintern gör sitt intåg. ”Sorgen i mitt hjärta förhindrar varje försök att vara glad. Sjuklingens hälsa försämras stadigt. Vinden tjuter, regnet piskar mot fönstren … Vi känner oss som fångar långt borta från intelligent hjälp och sympati,”skriver Aurore. Frederic beskriver i brev munkcellerna som ”en stor kista i ett dammigt källarvalv”. Den 13 februari 1839 lämnar de Mallorca och Aurore utbrister ”Vive la France!” Frederic Chopin och Aurore Dudevant betraktas i dag som Mallorcas första turister och trots den fördömande och nedsättande beskrivningen av Mallorcaborna används de flitigt av turistindustrin. Frederic och framförallt Aurore tillhör en urban överklass och förstår sig inte på böndernas livsstil och världsbild. Detsamma, fast omvänt, gäller för de jordnära Mallorcaborna och vad de uppfattar som det omoraliska kärleksparet från Paris. Paret var vana vid uppskattning och respekt, men mötte misstänksamhet och ovilja. De djupt religiösa, konservativa bönderna hade ingen aktning för dessa udda människor, som alla gick klädda i manskläder – även Aurore. Aurores kritiska och arroganta hållning förvärrade situationen och den sociala sidan av vistelsen blev en katastrof. I dag är allt så annorlunda. Fram till 1950-talet var Mallorca en ganska isolerad ö, där man främst levde på jordbruk och grisuppfödning. På 1960-talet börjar massturismen och ön blev mycket populär tack vare sitt milda klimat och vackra natur. Miljoner turister kommer med charterresor och många har skaffat sig sommarhus eller lägenhet. Allt fler pensionärer väljer att bosätta sig på ön eller att tillbringa vintern här. Vissa charterföretag erbjuder långa vintervistelser. Aurore och Frederic var konstnärer och med tiden har Mallorca blivit en plats dit konstnärer söker sig för klimatet och naturen – och förmodligen för att de kan umgås i rätt kretsar, vilket inte var Aurore och Frederic förunnat. Deia på västkusten har blivit ett sådant populärt ställe för konstnärer och författare. Den engelske författaren Robert Graves slog sig ned där och lockade hit andra konstnärer. En av dem var Picasso. Staden sträcker sig från kyrkan på toppen av ett berg ner i en ravin. Från Deia är det inte långt till Valldemossa, Mallorcas högst belägna stad. Mycket har hänt på den gröna ön sedan Spies började med charterresor på 1960-talet och öns popularitet tycks ständigt öka. Men så är den också en av de vackraste öarna i Medelhavet.

sg-5_940x460

Det tyska bandet är just nu ute på en turné i Europa och gästade nyligen Stockholm. Det är ett bra koncept, de har en veritabel låtskatt att ösa ur och dessutom fyllt ut med lite solomaterial. ”Garfunkel” sjöng inte en enda låt solo. När det var dags för Art Garfunkels solohit ”Bright Eyes” satte han sig vid pianot, men det var likafullt ”Paul” som sjöng. De hade tre briljanta musiker med sig, framför allt basisten var en riktig virtuos. Jag saknade bara mästerverket ”My Little Town” från 1975. Tyvärr så är de från Tyskland, så uttalet var… mindre bra. Strax innan paus sade Michael Frank ”Ver gåing to mejk ej brejk”. Brytningen var dock inte lika tydlig under sångerna, men visst snubblade han på vissa ord och fraseringen var lite udda. De kompenserade för detta med att göra fantastiska versioner av låtarna, trogna originalet. Publiken var med på noterna och efter kraftiga applådåskor och stamp i golvet fick de komma tillbaka för extranummer. Höjdpunkterna var många, men ”Mrs Robinson” och ”You Can Call Me Al” stod ut lite extra. Det var bara en enda låt som jag tycker de kunde ha skippat: ”The Obvious Child”, från Paul Simons soloalbum Rhythm of the Saints som släpptes 1990.

bedarande-barn_rgb_tn60

Låt dig ej förledas av den falska melodi, dom lockar dig med lögn och hyckleri. Spott, förakt och slarv, ack, så skändar ni vårt arv. Vad fäder byggt i tusen tidevarv. [...] Inget är av värde, allt ska bytas och bli nytt. [...] Jag lyssnar till de äldre, hör berättas hur det var. [...] Sedan blir det utlopp för lite återhållen vrede och sorg. Aah, vad jag sörjer allt dom gör!!! Ja, det är ord och inte mycket visa i Jimmie Åkessons text. Bedårande barn, som är ett projekt startat av sångaren och musikenreprenören Marcus Öhrn har gjort en cover/remake på en gammal låt av Ultima Thule (ni får googla själva efter vilken låt det är). Men där Ultima Thule är lite spretigt kakafoniska är Bedårande barn tajta och samspelta, med ett modernare sound samt med stringent och näraliggande sång av drivne Marcus Öhrn. Singeln Försvara och bevara är en ganska snabb och dyster rocklåt med malande distade gitarrer och klanger och harmonier som går att spåra till både svensk och rysk folkton samt den befriande ilska som Ebba Grön hade när de spelade in Beväpna er, som förvisso hade lite mer våldsamt revolutionära textrader som ”Ja jag hatar hela borgerligheten, ja vi, vi ska beväpna oss, ja dom tål lite bly i nackarna”. Från början löd inledningen av refrängen till Försvara och bevara: ”Fan, vad jag hatar allt dom gör!!!!” Men kanske att svordomsmentometern peakade på rött då, för i förra veckan ändrades textraden åt det lite mer timida och poetiska hållet. Jimmie Åkesson har inte bara skrivit texten till Försvara och bevara, han spelar förstås piano och keyboard på också. Dock inte lika yvigt som Robert Wells, Keith Emerson eller Jerry Lee Lewis. Han är ju inte precis yvig på scen heller. Eller i riksdagen. Låtens mäktiga brygga leder upp till refrängens inledande ”Aah, vad jag sörjer...” och detta mantra kan säkert bli en blivande trigger för sång á la fotbollskör när Bedårande Barn turnerar till våren och sommaren under 2017. Kanske hoppas Jimmie och bandet på en förändring efter 2018 så att en ny låt kan komponeras med en refräng vars text börjar ”Aah, vad jag gläds åt...”?

untitled_940x440_tn70

Kön var lång till Nalens dörrar på fredagen då minifestivalen med norska Wardruna som huvudnamn inleddes. Synthare, metalfans, folk i lajvutstyrsel, äldre kulturmänniskor och en del lite prydligare ungdomar hade dragits till konsertevenemanget. Det är inte särskilt ofta man ser en sådan spridning i populärkulturella sammanhang, vare sig i fråga om ålder eller inriktning. Väl inne möttes man av ett långt bord där tröjor, affischer och även konsthantverk fanns till försäljning – smycken av sten, ben och trä och små väskor i läder. Ofta var de dekorerade med enskilda runor eller kombinationer, och konstnärerna som både var från Norge och Sverige fanns på plats att samtala med. Det som låg på hantverksbordet var vackra fragment av vår forntid, och det passade ju bra eftersom kvällen gick i den skandinaviska kulturens tecken. Extra tydligt blev då vad ordet kultur springer ur – det latinska ordet för ”odling”. Rätt roligt är att odling sedan, är ett ord som tros komma från det gamla begreppet Odal, som även det är en runsymbol.

Forndom – naturmystiskt och ursvenskt

Fredagskvällen inleddes med bandet Forndom, som egentligen främst består av artisten L. Swärd. Den filmiska musiken är född ur mystiken i Södermanlands landskap, vilket är något som Swärd även skildrar i sina många stämningsfulla fotografier på Forndoms blogg. Vid framträdandet på Nalens stora scen bestod Forndom av tre personer. Swärd, som sjöng och trakterade fela, flankerades av två slagverkare – den ene med en större handtrumma och den andre som höll takten med pinnar på bland annat björkträ. I grunden fanns ett förinspelat melodiskt ornament, ofta med en enda baston som botten. En sällsam intensitet spred sig i lokalen och allas ögon var riktade på scenen. Där reste sig något som liknade en totempåle av trä föreställande Odin bakom musikerna, vilka själva var klädda i ganska enkla grå särkar. Swärd sjöng om vandringar till stilla platser i skogen och om sökandet efter kulturens källor i naturen. Framträdandet var övertygande och suggestivt, inte bara med tanke på att det var Forndoms första livespelning någonsin.

Draugurinn – häxlik ritual på temat döden

Draugurinn är ett mörkt rituellt projekt av svenska Disa Á. Namnet Draugurinn betyder helt enkelt ”spöket” på Disas andra modersmål isländska. I en intervju i den alternativa nättidskriften Heathen Harvest 2015 har hon berättat att projektet cirklar runt en kaosartad period i hennes liv som ledde till stora förändringar och där hon menar att hon besökte Underjorden. [caption id="attachment_21250" align="alignleft" width="400"]

Draugurinn med förgrundsgestalten svenska Disa Á. Namnet Draugurinn betyder ”spöket” på Disas andra modersmål isländska. Foto: Nya Tider[/caption] För Disa är de samiska shamantraditionerna tillsammans med nordisk mytologi och historia stora inspirationskällor, vilket syntes i framträdandet. På en stor filmskärm ovanför scenen skiftade öde nordiska landskap och skyar som kombinerades med runor. Musiken var mörk och monoton, med svepande röstinslag från Disa, vars ansikte var helt dolt bakom ett tyg. Bakom henne stod en man i medeltida klädsel och skötte de flesta slagverken. Uppenbarligen var mycket av musiken förinspelad och som det verkade inkapslad i filmmaterialet. Det var ett smart grepp eftersom Disa kunde fokusera på det rituella i att lyfta ljus och trumma, men då filmen tidvis hackade blev den moderna teknikens närvaro något som tyvärr störde den uråldriga stämning Draugurinn ville frammana.

Einar Selvik – kulturhistoriskt föredrag och akustisk spelning

– Eftersom det är så många icke-skandinaver här, så får jag nog ta detta på gammelnorska så att ingen förstår, skämtade Wardrunas frontman Einar Selvik på engelska när han intog scenen. Han berättade att han kom från en fjordö belägen norr om Bergen i Norge, och om varför han startade Wardruna. Projektet är inte byggt på en romantisk idé om att allt var bättre förr, menade Selvik, men vissa positiva saker i gamla tider fanns det ändå som mycket väl kunde vara mer behövliga i dag, än när de var en del av den levande traditionen. [caption id="attachment_21251" align="alignleft" width="400"]

Einar Selvik, Wardrunas frontman, spelar egna kompositioner på fela och andra gamla nordiska instrument. Han framförde även ”Helvegen”, signaturmelodin som bandet gjort till tv-serien Vikings, och berättade den handlar om döden och vem som ska sjunga vid hans egen bortgång.
Foto: Nya Tider[/caption] Wardruna gör nya sånger, men byggda på gamla instrument, lyrikformer och kunskap om traditioner. Enligt Selvik kan vi, trots att källorna numera är få, förstå hur musiken lät för länge sedan. Selvik framträdde därefter i en intim solospelning där han förevisade olika gamla nordiska instrument och spelade sina egna kompositioner på dem. Han använde fela och andra strängaspel, samt även ett kohorn med hål i, något som han berättade förr brukades för långväga kommunikation mellan herdar. Innan han som slutnummer framförde ”Helvegen”, signaturmelodin som bandet gjort till den andra säsongen av HBO-produktionen Vikings, berättade han om tanken bakom sången. Förr skrev man musik till allt man gjorde i vardagen – händelser och högtider – och just Helvegen handlar om döden. I den ställer han frågan vem som ska sjunga vid hans egen bortgång. ”Hel” är den gamla nordiska benämningen på dödsriket och ”vegen” är vägen, så låten ska helt enkelt skildra resan dit. Selviks ödmjukhet och tidvis humoristiska infall gick hem och gjorde att folk nästan inte ville sluta applådera när han gick av scenen, vilket avslutade fredagskvällen. Han gav prov på ett ovanligt stort engagemang i att berätta för publiken om de traditioner, instrument och poetiska traditioner som inspirerar honom.

Kaunan – tempo och humor

Det första bandet som spelade på lördagen var det svensk-österrikisk-tyska bandet Kaunan, vilket nog var det mest tekniskt imponerande musikinslaget under minifestivalen. Kaunan inspireras av nordisk musiktradition och återger bland annat medeltida stycken, svenska polskor och gamla valser. Mellan låtarna gavs publiken också små lektioner om instrumenten och fick ibland tålmodigt invänta musikernas stämning av desamma. Alla i orkestern satt ned, en med vevlira, en med nyckelharpa och den tredje med bouzouki. Göran Hallmarken som trakterade vevliran, var bandets tokfrans med snurrade mustascher och läderluva. Han grimaserade och skojade friskt och vid ett tillfälle ställde han sig upp och vevade frenetiskt i något som såg ut som en pose hämtat från ett typiskt hårdrocksband. Bouzoukispelaren Oliver S Tyr, som även är frontman för det tyska paganfolkbandet FAUN, var också en skämtare. För Kaunan så var utseendet viktigast och inte musiken, bedyrade han, och påminde att de hade hela elva affischer till försäljning och att folk gärna fick köpa dem så bandet kunde få råd till nya strängar. Boris Koller, som lugnt och nästan sömnigt satt i mitten och spelade nyckelharpa, är förutom musiker även konstnär och målar det han själv kallar för kitsch. I hans verk ser man klara inslag av den norske konstnären Odd Nerdrum, som även han målar romantiskt och föreställande som en reaktion på en allt mer pretentiös och hantverksföraktande konstvärld.

Wardruna – mäktigt och vackert

När lokalen släckts ned och Wardruna äntrade Nalens stora scen steg jublet i lokalen. Scenografin som omringade musikerna påminde om ett monument i snö och is, format som ett rör upp mot taket. Öppningslåten var den mäktiga ”Tyr” från Wardrunas senaste skiva utgiven i år, ”Runaljod – Ragnarok”. Två personer var synliga med stora horn som liknade gjallarhorn – det instrument som Heimdall enligt nordisk mytologi blåser i för att varna asarna om när jättarna närmar sig Asgård, och som även används av samma gud när han ska förmedla gudars visdom till människorna. Konserten fortsatte i fantastisk ljussättning och med stora insatser från musikerna. Einar Selvik och den vackra sångerskan Lindy-Fay Hella stod längst fram på scenen. Bakom dem satt två trumslagare och en fiolspelare och en hornblåsare stod på var sin sida av scenen. Kombinationen av sång, toninstrument och slagverk var mäktig, och framträdandet gjorde studiomaterialet rättvisa. Dessutom gavs Wardruna en verklighetstrogen visuell framtoning. Inga överdrivna ornamenteringar hade gjorts, utan det var ljus, musikernas modesta mörka klädsel och scenens enkelhet som bar musikupplevelsen med värdighet. Evenemanget var unikt såvitt jag vet. Sällan eller aldrig har så många band med rötter i nordisk kultur och musiktradition, vara ett med massivt populärkulturellt genomslag, spelat samtidigt i centrala Stockholm. Försäljningen av konsthantverk och Nalens fina 1880-talslokaler därtill, ramade in något som jag är säker på för många blev ett minne för livet.

Solen står lågt på vinterhimlen, snön ligger i ett tunt lager på marken och luften är kylig, men ett tusental människor har trotsat kylan och begett sig till Drottningholm, som är Sveriges bäst bevarade 1600-talsslott. Det återuppbyggdes av änkedrottning Hedvig Eleonora 1662 efter att det gamla slottet brunnit ned till grunden. Detta omfattande byggnadsarbete pågick i årtionden och resultatet blev det slott med gula fasader och koppartak som i dag ligger på Lovön i Mälaren. Slottet är ett populärt besöksmål, men just den här dagen är det i första hand borggården som lockar. Julmässan har inte mer än hunnit öppna förrän de första besökarna börjat bege sig mot borggården, där alla utställare slagit upp sina olika stånd. Luften är full av dofterna av rökta korvar, kryddor av olika slag och varm glögg. Två män säljer slottsglögg och en av dem berättar för Nya Tider att de gör glöggen efter ett mycket gammalt svenskt recept. [caption id="attachment_21407" align="alignleft" width="400"]

Intresset för utställarnas matvaror, drycker och olika hantverk är stort i dag. Förutom slottsglögg är enbärsmust, kryddor, teer och bröd några av varorna som säljs.[/caption] – Basen är svarta vinbär och svenska äpplen, berättar han, och tillägger att då vin inte alltid funnits i Sverige har brännvin utgjort en del av ingredienserna i den gamla glöggen som gjordes i slotten för länge sedan. Dock är glöggen han och den andre mannen säljer i dag alkoholfri. Han upplyser även om att drycken blivit sötad med druvjuice. I tjugo år nu har de tillverkat denna dryck efter det gamla receptet och i tio år har han själv sålt glöggen på julmarknader.

Rökt korv och ullskinnstofflor på borggården

Arrangörerna berättar för Nya Tider att det är åttonde året som man anordnar julmässa på Drottningholm. Innan dess hade hovets vaktmästare gjort det i femton år, men det blev för mycket jobb för dem. Svenska Slottsmässor har funnits i snart 30 år och i år arrangerar man 17 julmässor runt om i landet. Av dessa är den på Drottningholm den mest välbesökta. En annan detalj vi får veta om Svenska Slottsmässor är att allt hantverk och all mat ska vara egentillverkad. Bland knallarna hittar vi Svenskt Mathantverk som säljer sina väldoftande forbonde- och ölkorvar. Forbondekorv är en kryddad korv som innehåller fläsk och potatis och röks i nio dygn. De säljer även sina hällakakor samt enbärsmust och svagdricka som gjorts efter ett gammalt recept. ”Köp isterband!” hörs mannen från Sankt Anna rökeri ropa. ”Bara svenskt kött!” Inom kort flockas julmässbesökarna kring hans stånd som förblir välbesökt långt in på eftermiddagen. Bland hantverken som utställarna tagit med sig till årets julmässa märks ullskinnstofflor, plädar, snidade träfigurer och smycken i olika slag. En kvinna och en man säljer glas- och muggunderlägg samt servetthållare i läder av svenskt nötkreatur som blivit vegetabiliskt garvat på Tärnsjö garveri. Garvning är den procedur genom vilken djurhudar blir läder och vid vegetabilisk garvning används bark från antingen gran eller ek. Proceduren går på det stora hela till på följande sätt: finfördela barken i en gryta (grytan får inte vara i järn) till den är halvfull, tillsätt sedan vatten och låt det koka upp. Det ska koka en timme innan man tar hälften av lagen och blandar med lika del rent vatten. Lägg sedan det avrunna skinnet i garvbadet och rör om i de första tio minuterna och därefter var tionde minut i en timme. Skinnet ska färgas jämnt överallt och för att det ska kunna ske måste överhuden först skrapas bort helt. Verksamheten på Tärnsjö garveri har pågått sedan det startade 1873. – Det är första gången vi är här, berättar kvinnan och är noga med att framhålla att de enbart använder sig av skinn från svenskt nötkreatur på Tärnsjö garveri. Det är dock inte bara svenskproducerade varor som uppmärksammas på denna julmässa, utan även svensk folklore.

Vättar och tomtar

Vid ett stånd står en kvinna och säljer tomtar i betong med ullskägg och fårskinnsluvor. Vid bordet intill säljs tovade tomtar och vättar i trä. Med sina röda, grå och vita luvor och ulliga skägg står, eller sitter, dessa på hennes försäljningsbord. [caption id="attachment_21406" align="alignleft" width="303"]

Barock Blomsterjul. Även Drottningholms trapphus lockar besökarna denna dag, där en barock blomsteruställning pågår. Trapphuset är juligt pyntat med granris och traditionella julblommor som julstjärnor och amaryllis.[/caption] Tomtar och vättar utgör en del av den nordiska folktron och vad dessa väsen hade gemensamt var att de var helt ofarliga för människorna såvida de inte blev ofredade på något sätt. Tomten troddes leva i närheten av människorna, som en gårdsväktare, medan vättarna levde i underjorden och var kända som ”de små under jorden”. Därför skulle man helst aldrig slå ut hett vatten på marken – om man gjorde det var man först tvungen att ropa ut en varning, för annars riskerade de små att skållas. Således kunde även vättar leva i människornas närhet, som underjordiska grannar. I Norrland talade man om vittror istället för vättar. De var kända som ”jordbyggare” och troddes bland annat ha egen boskap och finnas i närheten av fäbodarna. Vittrorna troddes även vaka över kolarna och deras eldar. Den lilla grå gårdstomten har kommit att förknippas med julen, då han skulle ha gröt på julnatten för att fortsätta skydda gården mot allt ont. Först sedan tidigt 1900-tal har det varit vanligt att avbilda tomten som den rödklädda gubben med vitt skägg som kommer med julklappar varje år. Innan dess var det dock julbocken som ansågs komma med klapparna.

Julbocken

En jul när mor var liten hörde hon hur någon en kväll stod där ute och stampa och gav dörr ’n en smäll In där klev en julebock, skäggig och med luden rock Han tog ur en påse små paketer opp Så lyder första versen i julsången ”Julbocken” som skrevs och komponerades av Alice Tegnér 1913. I den här sången har julbocken tomtens nuvarande roll som den som på julaftonskvällen knackar på med en säck full med julklappar. [caption id="attachment_21408" align="alignleft" width="400"]

Julbocken är jultomtens föregångare i Norden och har anor från vikingatiden. Innan tomten delade ut julklapparna var det julbocken som hade uppdraget.[/caption] Julbocken är jultomtens föregångare här i Norden och har mycket gamla anor från vikingatid. Många traditioner har uppstått kring den genom åren och den har inte enbart haft funktionen som en gåvobringare. Faktum är att det var först under 1800-talet som julbocken blev den fredliga julklappsutdelaren. Innan dess var det mycket vanligare att den som klädde ut sig till julbock genom att dra på sig päls och bockhorn, eller klä sig i halm, var julens stora upptågsmakare som brukade jaga folk med sina låtsashorn. Det var också vanligt att julbocken, ofta tillsammans med andra som klätt ut sig, så kallade julgubbar och julgummor, gick omkring under jul- och adventstiden och skämtade med gårdsfolket. Alternativt sjöng de sånger eller spelade upp något litet skådespel. Det är inte omöjligt att denna version av julbocken inspirerades av den centraleuropeiske gestalten Krampus som framställdes som en hårig, behornad varelse som troddes vara en djävulsk följeslagare till Sankt Nikolaus, vars syfte tycks ha varit att skrämma bråkiga barn till lydnad. Krampus hotade även att ta dem med sig till helvetet där de skulle tillbringa ett år. Därför var det viktigt för barnen att inte locka till sig Krampus uppmärksamhet, för annars fick de inga julklappar av Sankt Nikolaus dagen därpå. Det är sannolikt därifrån som bruket att ställa frågan ”Finns det några snälla barn här?” kommer. Julbocken i form av en halmbock har koppling till den nordiska asatron, då många av de förkristna inslagen lever kvar i det svenska julfirandet. Asaguden Tors vagn drogs av två bockar som enligt Snorre Sturlasson hette Tanngnjost (”den som gnisslar tänder”) och Tanngrisner (”den som har glest mellan tänderna”). Han brukade slakta sina bockar på kvällarna och äta upp dem. Han lade bockarnas ben på skinnen för att senare, på morgonen när han åter behövde dem, återge sina bockar livet med hjälp av sin hammare Mjölner. Geten (bocken) är även en gammal fruktbarhetssymbol, vilket är en möjlig anledning till att bocken är populär i högtider runt vintersolståndet. Detta markerar nämligen inte bara övergången till stenbockens tecken utan även början på allt ljusare tider med längre dagar och kortare nätter, vilket i sin tur innebär att det första steget mot vårens grönska har tagits. Förr var det vanligt att antingen leka med halmbockar eller skicka dem från hus till hus, gård till gård. Då var halmbockarna försedda med verser. Det ska inte heller ha varit ovanligt att sätta ut resterna från julmiddagen till antingen gårdstomten eller julbocken. På Drottningholm har man julbockar gjorda av ädelgran och diskret pyntade med klarröda band tillför de julmässan en hel del charm och fångar många besökares uppmärksamhet. Kvinnan som gjort dem säljer även kransar i ädelgran och buxbom i sitt stånd, men det tycks i första hand vara bockarna som får folk att stanna upp och titta. ”Hästar på väg!” hojtar mannen i tomteluvan som går en bit före och banar väg för ekipaget genom folkmassan på borggården. Dragande på en vagn full med barn och några vuxna lunkar de två hästarna fram till högen med hö som lagts ut till dem och börjar äta av den. Snart är det mörkt, men än är den av glögg och rökta korvar doftande borggården, full av besökare som promenerar bland stånden och tittar bland utställarnas många varor. Prat och skratt hörs ännu och man ser män och kvinnor med varsin pappersmugg slottsglögg i handen. Det är sannerligen en dag av glädje och samvaro på Drottningholm.

”Jag har skrivit en romantisk roman, som med sitt omväxlande innehåll bara skenbart är utsplittrad i tusen delar. Jag vågar påstå att den har ett andligt budskap.” Med dessa ord avslutar Ingvar Forsberg inledningen till Berättelsen om Huset. [caption id="attachment_21590" align="alignright" width="300"]

Berättelsen om huset – en tidsroman. Av: Ingvar Forsberg Förlag: Instant Book Utgiven: 2008 Sidor: 157[/caption] I Berättelsen om Huset möts socialism och andlighet, revolution och en tro på själen. Läsaren får följa den idealistiske socialisten och dagdrivaren Anders och hans motpol som är den mer jordnära, unga studenten Annika. Dessa två individer möts i 1960-talets Stockholm, under vänsterrörelsens tid. Anders stödjer vänsterns demonstrationer och protester medan Annika är mer kritiskt inställd till rörelsen, men trots det uppstår kärlek mellan dem. Berättelsen om detta par föregås av en inledning i vilken Forsberg med stor inlevelse och detaljrikedom skildrar ett våningshus i Stockholm som byggts i slutet av 1800-talet. Där växte han upp, men det huset är numera borta. Det är huset som fått ge boken dess namn, även om inledningen till stor del är fristående från resten av berättelsen.

Vänstern, andligheten och laddade dialoger

Den ateistiska vänstern och den gudomliga andligheten möts i denna berättelse genom de två huvudpersonernas dialoger. Anders vurmar för socialismen, revolutionen och världspolitiken medan Annika menar att det bästa en människa kan ha är en gudstro. Dessa två motsatta ståndpunkter bidrar inte bara till att öka spänningarna mellan huvudkaraktärerna, utan gör även dialogerna mycket laddade, intensiva och levande. Det är mötet mellan dessa kontraster som gör dialogerna till det bästa med hela boken. Genom dem förs nämligen inte bara själva berättelsen framåt utan det är huvudsakligen genom dessa som läsaren, steg för steg, verkligen får lära känna Anders och Annika. Deras inre, deras tankar, känslor, drömmar och ståndpunkter avslöjas i de livliga samtalen om socialismen, borgerligheten och andligheten de två älskande ofta har när de träffas, istället för att direkt beskrivas av författaren. Detta är också vad som gör berättelsen om Anders och Annika till en mycket unik kärlekshistoria då det som får dem att hålla ihop och inte gå skilda vägar är deras gemensamma intresse för just diskussioner. Det gör berättelsen om dem till något djupare och mer komplext än en mer vanlig ”man möter kvinna och tycke uppstår”-historia. Romanens röda tråd är dock andligheten. Vänstern är visserligen närvarande i större delen av berättelsen som en motpol, men är inte dess huvudsakliga fokus. Funderingarna om människans plats i världen, religion, det gudomliga och frågan om liv efter döden samt meningen med livet är vad som genomsyrar romanen från början till slut. En annan stor behållning är språket som gör berättelsen lätt för läsaren att följa. Det är bra flyt i texten och boken är lättläst samtidigt som den är ett engagerande och tankeväckande verk.

Frågan om huset

I inledningen skriver Forsberg mycket om minnen av svunna tider och olika människor han känt samt saknaden av huset han växte upp i som en utgångspunkt. Minnen och att sakna någon präglar även berättelsen om Anders och Annika, i synnerhet när historien berättas ur Anders perspektiv. Vad som formar just Anders är nämligen hans minnen av, och saknad efter, människor som stått honom nära, men även tankarna på dem som inte längre lever. Han är en man som väldigt ofta står med ena foten i nuet och den andra i det förflutna och det formar honom i hög grad. Det viktiga är således kanske inte själva huset, utan snarare känslorna av saknad och de minnen som det kan förknippas med. Berättelsen om Huset kan på så sätt bli en mer relevant titel om boken läses som en berättelse om människans förhållande till det förflutna. Huset kan även ha en symbol för kroppen såväl som själen och personligheten och utgör en viktig del av drömsymboliken. Enligt psykoanalysens grundare Sigmund Freud (1856-1939) är huset en symbol för kvinnan, i synnerhet modern. Huset i boken kan då möjligen, symboliskt sett, vara antingen Anders eller Annika eller, då de är varandras motsatser och representerar två olika sidor av mänskligheten, dem båda. Sett ur den här vinkeln har Forsbergs roman helt rätt titel, men dessa är dock endast två tolkningsmöjligheter av en djup, nyanserad berättelse som kan läsas på mer än ett sätt. Berättelsen om Huset ger, enligt Forsberg själv, ett ”skenbart” intryck av att vara en splittrad snarare än enhetlig berättelse. Detta intryck är mycket riktigt skenbart då handlingen aldrig viker från den röda tråden. De välskrivna karaktärerna såväl som de laddade, livfulla dialogerna är oförglömliga, kärlekshistorien är unik och den nyanserade, djupa berättelsen fängslar och engagerar från början till slut.

Dhruva grundades 1997 och är Indiens ledande spelutvecklare med över 320 anställda. Företaget är specialister på grafik och animation och har tre så kallade state-of-the-art studios, två i Bangalore, och en i Dehradun. Dhruva kommer trots uppköpet att fortsätta arbeta under eget varumärke. Genom förvärvet säkrar Starbreeze sina produktionsbehov för projekt som spelet Overkills: The Walking Dead samt de tidigare köpen av belgiska Nozon och franska Infinitye. Dessutom förbättras kvaliteten på företagets interna produktionsprojekt samt att man sänker driftskostnaderna. – Feta planer behöver rätt partner. Vi har arbetat med Dhruva Interactive under flera år och känner dem väl. Jag är övertygad om att greppet att föra Dhruva in i Starbreezefamiljen stärker Starbreeze som ett globalt underhållningsföretag, säger Starbreeze vd Bo Andersson-Klint till nättidningen The Swedish Wire. Starbreeze har varit en av Dhruvas största kunder under lång tid. – Med tiden insåg vi att Starbreeze är precis den typ av företag som vi skulle vilja utvecklas med. De har starka spel, en fantastisk syn på virtual reality-idéer, liknande kultur och en skicklig ledningsgrupp, säger Dhruvas vd och grundare Rajesh Rao. Han hävdar också att Dhruvas talang och dess team med grafikspecialister bidrar till några av de största och mest visuellt imponerande spel som finns i branschen i dag. – Som en del av Starbreezefamiljen kommer vi att kunna ligga i framkant när det gäller virtual reality samt lägga en massa intressant nytt innehåll till vår repertoar. Det är en oerhört spännande tid, säger Rajesh Rao. Affären beräknas vara klar i slutet av mars i år, med förbehåll för en del godkännandeprocesser för utländska investerare i Indien.

Det är som vanligt mycket svårt att recensera en samlingsutställning med så många och så olika verk. Om man ska våga sig på en sammanfattning så ska det väl vara att det fortfarande finns ett starkt intresse för ett tryggt berättande uttryckssätt. Det är mycket måleri, textil och skulptur med ett begripligt föreställande innehåll. Svenskarnas inbitna intresse för natur, djur och människokroppen går inte att ta miste på. För två år sedan var Putin med på flera verk och storpolitik avhandlades, men politiska tvisteämnen lyser nästan helt med sin frånvaro i år. Det kan man tycka är lite tråkigt, men som helhet är utställningen livsbejakande. Här följer några nedslag. [caption id="attachment_21895" align="alignnone" width="550"]

Erik Sigeruds målning ”Första gradens internationalitet” kan den känslige läsa som en kritik av globalismen. Där råder en drömliknande kuslig stämning i ett slutet styrelserum. Utanför panoramafönstret lyser himlen av eldar, kanske brinnande städer. På väggen till höger hänger en gigantisk version av Théodore Géricaults ”Medusas flotte” (1819).[/caption] [caption id="attachment_21898" align="alignnone" width="550"]

[caption id="attachment_21899" align="alignnone" width="550"]

Ett annat verk med referenser till konsthistorien är Susanne Larssons ”Backanal, fritt efter Titian”, en glaserad keramikskulptur. Förebilden ”Bacchus och Ariadne” (1523) uppfattar nog en modern människa som väl teatralisk, men i det här formatet blir den betagande lekfull.[/caption]

[caption id="attachment_21900" align="alignnone" width="550"]

Fredrik Eriksson, ”Kloakbil”. En annan som tänjer konstens gränser är Fredrik Eriksson som har byggt en ”kloakbil”. Det är alltså ett riktigt fordon med vilken man kan ta sig fram i kloaktunnlar som bara är cirka en meter i diameter. Fredrik har åkt runt med den i Stockholms kloaksystem. På väggen visas en film från kloaken. Det ska säkert uppfattas som äckligt. Bilen som är eldriven är alltså till salu på salongen (den kostar 150 000 kronor). Den är ren och fin, som ny från verkstaden, men om det är ”konst” kan nog ifrågasättas. Utställningen pågår till och med den 5 mars. På grund av renovering av den ordinarie konsthallen Liljevalchs visas den i år på Malmskillnadsgatan 32, nära Hamngatan i Stockholm. Vårsalongen besöks varje år av upp till 50 000 intresserade och alla verk är till salu. Alla över 18 år får ansöka om att vara med och verken bedöms av en jury.[/caption]

I arton essäer har nitton författare skildrat ett Sverige som moraliskt, socialt och intellektuellt inte längre håller ihop. Det genomgående temat är att viktiga samhällsfrågor hyssjas undan eller negligeras i det offentliga samtalet. Ingen av författarna har intagit ett underifrånperspektiv – nej, tvärtom. Med stor säkerhet och utan darr på pennan beskriver de vad de ser och hur de uppfattar landet.

Boken är lätt att läsa och tyngs inte av definitioner och svårhanterliga begrepp. Skribenterna lyckas att föra fram sina budskap på ett begripligt sätt.

I redaktören Andreas Swedbergs prolog har han beskrivit avsikten med boken, ”att göra Sverige till ett politiskt, moraliskt och intellektuellt mognare land”. Avsikten överensstämmer alltså med hur man uppfattar boken. Swedberg skriver att författarnas analytiska vinklingar tillhör ett högerliberalt – konservativt idéarv. Jag är inte lika övertygad. Upplysningsfilosoferna före franska revolutionen skrev i en frän anda, många utifrån ett liberalt jämlikhetsperspektiv, som mer kan liknas med en vänster. Diderot använde gärna löjet för att klä av makten. Liknande friska fläktar går att finna i antologin Haveriet. Makten har stelnat och nu ska den kläs av. Men höger och vänster spelar kanske inte så stor roll längre. Boken är lätt att läsa och tyngs inte av definitioner och svårhanterliga begrepp. Skribenterna lyckas att föra fram sina budskap på ett begripligt sätt. Författarna är välkända namn och alla har gjort tidigare avtryck i samhällsdebatten. Vad sägs om namn som Dick Erixon, som tidigare varit en liberal bloggare utifrån ett centerpartistiskt perspektiv, eller socialdemokraten och statsvetaren Stigbjörn Ljunggren eller docenten i nationalekonomi Jan Tullberg, journalisterna Gunnar Sandelin och Marika Formgren, eller doktorn i matematik Tanja Bergkvist som nästan med sadistisk glädje granskar genusvetenskapen och dess intåg i den akademiska världen? De nämnda var bara ett axplock av författarnamnen. Haveriet är en bra titel. Boken skildrar ett Sverige som inom område efter område har havererat. I några av kapitlen är haveriet redan ett faktum. I andra får vi följa en farkost ur kurs på väg mot en snar förlisning. I båda fallen synes skutan Sverige vara såväl roderlös som icke sjövärdig. I kapitlet om klimatet, skriven av professorn emeritus Peter Stilbs, avslöjas forskningsfusk och medias oförmåga att skildra vad hela klimatdebatten handlar om – nämligen ett sätt att skapa en överstatlig styrning. Jag kände mig klokare efter att ha läst det kapitlet. Jan-Erik Gustafsson, docent på KTH, beskriver EU som ett projekt som urholkar demokratin och raserar välfärdsstater. Även där ökade mina kunskaper. Författarna rör sig huvudsakligen inom åtta områden, där förfallet pågått en längre tid. Tradition och monarki i två kapitel; migrationen i två olika kapitel; opinionsbildningen två kapitel; västerlandets idéarv och islam två kapitel; behovet av normer och gränser tre kapitel; diskriminering, genus och skolan tre kapitel; den smygande överstatligheten två kapitel och internationella frågor två kapitel. Det jag möjligen kan sakna är en granskning av den internationella finansvärlden, men i viss mån berör Jan-Erik Gustafsson det ämnet i den förnämliga essän ”EU underminerar demokratin”. Då återstår frågan: uppnår boken Haveriet – Den humanitära stormaktens fall målet att beskriva och klargöra linjerna i hur haveriet ser ut? Ja, blir svaret, men det är överlåtet åt läsarna. Jag saknar en epilog skriven av redaktören som ett avslutande resonerande parti där läsarna får ett pedagogiskt stöd för de egna tankarna. Sådana avsnitt är dessutom ofta mycket läsvärda. En stor samling kapitel som presenteras var och en för sig, men som tillsammans ska bilda en enhet, kräver någon form av sammanfattning. Den hade gjort antologin ännu mer läsvärd. Den första essän, ”Sveriges kulturradikala experiment” av professorn i statsvetenskap vid Colombia University, USA, Claes G. Ryn, var mycket välskriven. Språket var lysande. Essän gav en god ingång i antologin. Författaren hade en tydlig konservativ hållning, vilket gjorde det extra njutbart när han grep sig an raka motsatsen till sina egna ståndpunkter. Vad sägs om meningar som den här: ”När det gäller grundläggande livsåskådningsfrågor, t ex. innebörden i begrepp som moral, rättvisa, personligt ansvar, kärlek, sanning och skönhet, har de [kulturradikalerna] emellertid varit bortkomna, saknat djupare intresse, kunskaper och övertygelse. På dessa fält har tanke- och fantasibrist fått dem att retirera på bred front och att tillägna sig mer av kulturradikalismens synsätt.” Jag skulle vilja citera hela essän, en sådan uppfriskande vidräkning med kulturradikalismen går sällan att läsa. Hans upplevelse, när han 2014 råkade hamna mitt i gayparaden, och hans tankar när han upptäckte statsministern i tåget, viftande med en flagga, är också värd att ta del av. Efter essän finns en utförlig presentation av författaren. Jag förväntade mig att motsvarande presentationer skulle finnas efter varje essä, men jag bedrog mig. De övriga presenterades endast med en inledande rad med namn och titel eventuellt titlar. Roligast var Stig-Björn Ljunggrens essä ”Högerpopulismen i Sverige”. Han ägnar en sida åt att definiera populismen. Att märka ord från min sida är att tappa fokus. Eftersom Stig-Björn Ljunggren är en socialdemokrat med hög trovärdighet i alla läger och socialdemokratin inte är ett populistiskt parti är det mycket intressant att läsa hans beskrivningar. Hans iakttagelser är goda. Han skriver att populismen i Sverige ligger närmare högern än vänstern, men tillägger ”vi bör vara observanta på att det också handlar om en sammansmältning av ståndpunkter från såväl höger- som vänsterkanten.” Där har han helt rätt. Populismen i Sverige har ett kritiskt förhållningssätt till bankernas agerande, till EU:s ultraliberalism, de multinationella företagens särställning i den globala ekonomin med mera. Stora delar av den svenska populismen handlar om ekonomisk jämlikhet som traditionellt har betraktats som vänsterfrågor. Sedan övergår Stig-Björn Ljunggren till att exemplifiera olika populistiska grupper i sociala medier. Efter ett par rader tror man att uppräkningen snart ska vara klar. Med suggestiv envishet fortsätter han hela sidan ut. Som läsare kippar man efter andan. Ljunggren är redan över på nästa sida och suggestionen övergår i ett flimmer. Jag hade ingen aning om alla de aktiviteter som finns på nätet. Den som vill fylla en händelselös vecka med något kan försöka gå in på de olika sajterna: ”Vi som tycker Malena Ernman är en hycklare; Vi som vill flytta till Polen; Låt hela Sverige lida; Avgå Gustav Fridolin; Det räcker nu; Heja Jimmie.” Till slut skrattade jag högt. I prologen skriver Andreas Swedberg att boken är unik då den utgör ett politiskt manifest. Det är möjligt att han kan ha rätt, men det manifestet överlåter han åt läsaren att sammanställa.

Det som slår mig när jag läser Lars Åbergs bok om Malmö är den utopiska retoriken som ledande beslutsfattare använder sig av i samtidens Sverige. När allt kommer omkring kanske det inte är så underligt att svartvita idéer, som de hos Nykterhetsrörelsen eller frikyrkoförsamlingar, fick ett så stort genomslag just hos oss svenskar. Sverige är ett land som gärna ser sig som lagom och måttfullt, men som egentligen är väldigt extremt på en rad områden. Kanske har det mest extrema experimentet hittills, även i internationellt perspektiv, inletts med den moderna invandringspolitiken. [caption id="attachment_22249" align="alignleft" width="300"]

Om Sverige imorgon blir som Malmö idag – hur blir Sverige då? Lars Åberg 239 sidor Karneval Förlag, 2017[/caption] Åberg beskriver Malmö, en påstådd framtidsstad med två ansikten: ett som presenteras op- timistiskt av kommunledningen i termer av mångfald, och ett pes- simistiskt som kan utläsas genom bland annat den galopperande kriminaliteten. De som talar på ett nästan religiöst och uppfostrande sätt som prästerna en gång till en obildad allmoge är kommunchefer, arkitekter, projektledare och politiker. Deras mål är att förändra den negativa ”bilden av Malmö”, inte på den problematiska verkligheten som råder i staden. I detta PR-arbete engageras lokalmedia, politiker sysslar med skrivelser och det skapas EU-finansierade projekt. I beskrivningen av ett projekt som startades för att rycka upp en problematisk stadsdel, talas om hur mångfalden skapar möjligheter, om ”stor potential” och om den stora kraft och kunskap som finns där. Resten framställs som smärre problem. Även media lovsjunger staden och det man ser som dess utmaningar. Som exempel tar Åberg Sydsvenska Dagbladets kampanj ”Vi älskar Malmö” som startades 2010 för att motverka den dödliga våldsvågen i staden. Man använde sig av en terminologi som från ett väckelsemöte. Tidningen proklamerade att ”det finns ljus” och att det var just då kärleken behövdes som bäst. Den rusigt positiva retoriken finner egentligen ingen motvikt, enligt Åberg, som verkar bortse från alternativmedia. Ingenstans i offentligheten presenteras verkligheten på ett realistiskt sätt och det är tydligt att det blivit representativt för hur stadens problem konfronteras. De stolta visionerna skapas och kommuniceras uppifrån ner till tjänstemän, skolpersonal och projektledare. De i sin tur förväntas sedan kommunicera visionerna till människor som kommer från andra kulturer, lever under svåra sociala förhållanden och som sällan ens kan svenska. [caption id="attachment_22250" align="alignleft" width="300"]

Lars Åberg. Foto: Fri Tanke[/caption] Då Lars Åberg vuxit upp i Malmö och startade sin journalistiska bana där, är det svårt att avfärda hans insikter även för dem som så skulle önska. Han känner till Malmös prång och gränder. Han minns rivna kvarter och vilka beslut som föranledde rivningarna. Han är kunnig i stadens historia och har därtill ett brett kontaktnät. Ansatsen är väldigt seriös: Åberg intervjuar enskilda människor från olika bakgrunder som enskilda stadsbor, beslutsfattare och tjänstemän. När han väver ihop det hela blir det plågsamt tydligt hur delad staden är – ständigt återkommer frälsningsretoriken från makthavarna och som kontrast till den ställs oron och desperationen hos de som lever i en allt otryggare verklighet. Mänskliga behov ställs mot social ingenjörskonst och där blottar författaren den friktion detta ger upphov till, men det är först när kontrasterna upphör som det blir riktigt absurt. Det välvilliga systemet, klumpfotat och med en värderingsbotten från en annan tid – inlemmas till slut med grov organiserad brottslighet och kulturella förtryckarmönster. Hyresgästföreningar hindras av de egna stadgarna att vräka kriminella syndikat som terroriserar hela kvarter. Militanta religiösa rörelser som vill ställa sig utanför samhället ges bidrag. Garanterna för den här utvecklingen är flera, men Åberg pekar särskilt på en socialdemokratisk pamptradition i staden och tjänstemäns ovilja att protestera av rädsla för social stigmatisering. De här mekanismerna har förstärkts av en sorts hävdelsebehov i att Malmö ligger så nära kontinenten. Man vill till varje pris frånsäga sig det tråkiga och trångsynta. Istället vill man vara en spjutspetsmodell för framtida städer med allt vad det anses innebära i termer av etnisk mångfald, jämlikhet och optimism. En framtisstad. Makthavare som mässar om en fantastisk framtid där harmoniska gränsöverskridanden och kreativitet sprudlar, har dock inte hunnit med att anpassa sig till samtiden. Åberg beskriver hur institutioner ständigt försöker tillmötesgå kraven från identitetspolitiska lobbygrupper. Av ängslighet censureras böcker på biblioteken som anses kränkande och lärare på skolor låter sig hunsas och ibland misshandlas för att disciplinära åtgärder mot eleverna skulle kunna missuppfattas. Parallella samhällen byggda på svart ekonomi och religiös fundamentalism blir uttrycket för stadens mångfald. Någon berikande smältdegel syns inte till. Det saktmodiga systemet blir ironiskt nog det som är inskränkt och passivt medan kriminalitet och importerad traditionalism blomstrar och får framgång. Rädslan som malmöborna ger uttryck för verkar även finnas hos ansvariga politiker, men hos dem i en delvis annorlunda form. När författaren börjar ställa alltför känsliga frågor avstår de helt enkelt från att svara. Ordergivarna och visionärerna tycks ha ett distanserat förhållningssätt till övriga medborgares vardag. De olyckor som deras politiska beslut lett till vill de inte veta av. På flera sätt är Lars Åbergs bok hedervärd, särskilt då problematik av detta slag förtigits under lång tid. Det är även ovanligt att en etablerad och erfaren journalist med rötter i vänsterrörelsen, sätter sanningssökande framför ideologiska agendaridåer. Åberg skriver dessutom mycket bra och målande, vilket inte är en garanti när dokumentära skildringar görs. I systemmedia har man inte kunnat låta bli att ta upp boken, men i Sydsvenskan fnyser Ola Andersson åt hur författaren har ”svårt att känna igen sig” i Malmö och menar att det är ”tur för oss som inte delar hans värderingar, men tråkigt för Lars Åberg, att de (muslimerna) inte delar ’våra’ värderingar”, medan Dagens Nyheters Lars hävdar att författaren ”stirrar förhäxat in mot sitt svarta hål” och att svensk integration i ett europeiskt perspetiv faktiskt är en ”framgångssaga”. En invändning skulle eventuellt kunna riktas mot det ensidiga ekonomiska perspektivet. Där är Åberg sina vänsterrötter trogen – samhället är enbart en fördelningsmaskin som främst ska vara inkluderande och på sin höjd normativt. Nationen som idé tycks han betrakta som ett passerat stadium – nu ska vi bara på bästa sätt ta efterkrigstidens värld vidare och anpassa oss efter en globaliserad värld där målsättningen är att vi alla ska leva inpå varandra i så hög grad som möjligt. I boken nämns ett flertal gånger att Malmös skolelever till dryga 50 procent har utländsk bakgrund, men den etniska problematiken lämnas i stort därhän. Den berörs visserligen med några exempel på etniska konflikter i staden och i det faktum att svenskar i allt högre grad överger Malmö, men då bara ur ett socialt perspektiv. Frågeställningen saknas om det kan anses etiskt försvarbart att tränga undan en etnicitet i dess eget hemland och vad det kan ha för konsekvenser på sikt. Hade boken handlat om ett annat land tror jag inte att ämnet hade undgått problematisering. Taktiken i att behandla dessa inhemska problem är i sammanhanget väldigt försiktig – eller ett bättre ord kanske är ”lagom”. Man kan diskutera om det sättet att hantera en uppenbart extrem situation är det mest effektiva.

Författaren Knut Hamsun (4 augusti 1859 – 19 februari 1952) anses ha gett världen den moderna romanen, vilket gör honom till en av 1900-talets mest inflytelserika stilister. I sitt hemland Norge fick han dock utstå spott och spä och berövades på ålderns höst all egendom. Den sista boken som kom ut på svenska 1996 heter På igenvuxna stigar (Paa gjengrodde Stier, Gyldendal, Oslo 1949) och skrevs under Hamsuns tid i förvar bland annat på Psykiatriska kliniken i Oslo och Landviks ålderdomshem. Boken börjar med följande rader om författarens situation: Året är 1945. Den 26 maj kom polismästaren i Arendal till Nörholm och ålade min hustru och mig 30 dagars husarrest. Jag blev inte tillsagd. Min hustru utlämnade på begäran mina skjutvapen till honom /.../ Samtidigt skrev jag att man väl inte fick ta husarresten bokstavligt, jag hade ju jordbruk på långa avstånd från gården, och det krävde tillsyn /.../ Den 14 juni blev jag bortkörd från mitt hem till sjukhuset i Grimstad – min hustru hade ett par dagar tidigare hämtats till kvinnofängelset i Arendal. Vilka brott begick det gamla paret? Varför utsätter man den åldrige författaren för en påtvingad sjukhusvistelse trots att som han själv säger ”jag är inte sjuk, jag är bara döv!” Han får veta att samme polismästare förbjudit att brevbäraren lämnar dagstidningar till den nyhetstörstande nobelpristagaren. Vem var Knut Hamsun innan han blev känd och aktad? Född i Lom i Gudbrandsdalen som bondson levde han i samklang med naturen och marken han gick på. Fattigdom och hårt arbete präglade hans vardag. Jordbrukets hårda villkor ledde till två Amerikaresor, men han återkom till Norge. Den mest kända romanen är Svält (Sult) från 1890. För Markens gröde (1915) fick han 1920 nobelpris i litteratur. Hans syn på människan som nybyggare och skapare, alltid nära naturen, leder tankarna till det tidiga 1930-talets rörelse Blut und Boden (blod och jord) som många kopplar till nationalsocialismen, men som egentligen avser människans eviga bindning till sin plats, marken där hon är född. Vad gjorde Knut Hamsun för att anklagas för landsförräderi under den tyska ockupationen? Det är känt att den så bereste Hamsun i juni 1943 gjorde en resa till tyska Obersalzberg och Hitlers residens Berghof. Han nyttjade detta tillfälle för att grundligt kritisera den tyska ockupationspolitiken i Norge under rikskommissarien Josef Terboven. [caption id="attachment_22258" align="alignnone" width="585"]

Livet på landet och bandet till fosterjorden var livsgnistan för Knut Hamsun.
Målning ”Bönder under berget Ararat” av Frithjof Hoel, 2015.[/caption] Hamsuns tolk Egil Holmboe mildrade de allra ”farligaste”meningarna. Många talar i dag om behovet av en revidering vad gäller synen på Knut Hamsun och hans liv. Befintliga dokument – falska och äkta – bland annat i Nationalbiblioteket, kastar ett nytt ljus över händelsernas lopp. Han skrev Tysklandsvänliga artiklar i dagspressen och uppmanade norrmännen att sluta upp bakom den tyska krigsansträngningen. Samtidigt vädjade han om benådning av gripna motståndsmän. Det skall påpekas att Knut Hamsun aldrig var medlem i Quislings National Samling (NS). Tillbaka till 1945. Knut Hamsun kallas med jämna mellanrum till förhörsdomaren, det gäller hans ekonomiska förhållanden och tillgångar som skall deklareras. Polisen delger den gamle mannen ”Beslut om offentligt åtal”. Följaktligen utfrågas Hamsun bland annat om sin inställning till tyskarnas terrorhandlingar i Norge som nu i efterkrigstid blev kända. Den 15 oktober 1945 förflyttas Hamsun till Psykiatriska kliniken i Oslo och underkastas en mycket omfattande skriftlig utfrågning av en professor Langfeldt. Denna vistelse driver den gamle känslige mannen in i en djup depression. Räddningen blir återkomsten till Landviks ålderdomshem i februari 1946. Härifrån skriver han ett långt brev till Riksadvokaten i Oslo. Han klagar över utfrågningarna på Psykiatriska kliniken, däribland sådana av mycket intim karaktär. Med upprördhet bestrider han anklagelser om påstådda antijudiska formuleringar. Han känner till att även hans hustru hade kallats in av professor Langfeldt för att vittna mot honom och besvara frågor rörande deras äktenskap. [caption id="attachment_22257" align="alignnone" width="585"]

Markens gröde. Konstnären Frithjof Hoel gav sin tavla samma namn som Hamsuns roman från 1915. Målning på olja, 2014.[/caption] Knut Hamsun blir bedrövad över att någon går in i ”intimiteter i ett främmande äktenskap”. Den förödmjukade, djupt sårade gamle mannen kämpar tappert för att inte bli galen på riktigt och det är först när han är tillbaka på ålderdomshemmet som han återvänder i tankar och drömmar till händelserna i sina unga år. Skrivandet som blickar tillbaka mot livet på landet och fyller honom med minnen och bilder, fungerar som terapi. Återigen ser man något helande i kärleken till bygden och marken. På igenvuxna stigar slutar med orden: ”Midsommar 1948. I dag har högsta domstolen dömt, och jag slutar mitt skriveri”. Det blev enorma böter, Hamsuns alla tillgångar konfiskerades. Hamsuns kärlek till den mark där hans rötter har sitt ursprung, där hårt arbete på åkrarna ger utkomst och årstider med växlande skönhet bidrar till människans välmående, var hans drivkraft. En nutida efterföljare är den norske konstnären Frithjof Hoel, som målar med en stark visuell anspelning till Blut und Boden. Lantarbetare eller bönder, kvinnor med en styrka i blicken och utöver detta så speciella färger – jordens, solens och växtlighetens. Samtidigt går tankar till en svensk nobelpristagare i litteratur 1916, Verner von Heidenstam (1859-1940), som skrev följande ord: Jag längtar hem. Jag längtar var jag går – men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Försöken att med statistik och fakta ge en nykter bild av invandringspolitiken och dess konsekvenser har gjorts i många år, inte minst av opinionsbildare som Jan Milld med hans Vitbok – Mångkulturellt facit (2009), men med Gunnar Sandelin och Karl-Olov Arnstbergs bok Invandring och Mörkläggning kom ett genombrott, då de ansågs tillhöra det etablerade Sverige. Sedan dess har flera akademiker vågat ta bladet från munnen, och den senaste – men knappast den sista – är nationalekonomen Tino Sanandaji med boken Massutmaning – Ekonomisk politik mot utanförskap & antisocialt beteende. [caption id="attachment_22422" align="alignleft" width="300"]

Massutmaning Tino Sanandaji 374 sidor Kuhzad Media, 2017[/caption] Oj, oj vilken bredsida Sanandaji levererar. Tveklöst kommer denna bok att citeras i åratal. Sanandaji har inte forskat i något ämne själv. Det är egentligen inget nytt över huvud taget som han serverar. Han har helt enkelt bara grävt i den offentliga statistiken och sytt ihop siffror med kloka slutledningar. En tvärvetenskaplig bok med kriminologi, sociologi och nationalekonomi. Troligen kommer makthavarna i Sverige att få det ganska svårt med att fortsätta leverera trams och lögner i ämnet utan att få svar av någon som citerar ur Massutmaning. I första kapitlet om invandringens historia tar författaren effektivt död på myten om att Sverige alltid skulle ha varit ett invandringsland. Sanandaji redogör för de obetydligt små grupper som kommit i äldre tider, till exempel valloner. Grupper som utgjorde någon promille av den dåvarande svenska befolkningen och detta dessutom under en lång tid. På senare år har invandringen accelererat och tack vare det har vi nu en befolkningsökning som ligger i nivå med Bangladesh, för invandringen i dag är två hundra gånger större än den historiska.

Massutmaning kommer tveklöst att bli en ”bibel” i ämnet. Den toppar redan bokmarknadens topplistor och det välförtjänt.

Ett nytt begrepp för undertecknad är kedjeinvandring som beskriver hur en grupp som etablerar sig här tar hit allt fler landsmän. Det finns många exempel på det. I norra Biskopsgården bor det tusentals turkar från två familjer med rötter i byn Kulu i provinsen Konya i östra Turkiet. Varje sommar åker de hem till sina hus och gårdar och kommer hit med fler släktingar. Det som Sanandaji mästerligt hanterar är migrationens ekonomi. Han visar tydligt och enkelt med siffror och staplar att den moderna invandringen är oerhört kostsam. Problemet är enkelt att beskriva. Alla dessa lågutbildade människor som kommit de senaste åren platsar helt enkelt inte in i det moderna, högeffektiva Sverige, utan många hamnar i utanförskap, det vill säga de lever på allsköns arbetsmarknadsåtgärder som sällan leder till riktiga jobb. Att skapa nya enkla jobb fnyser Sanandaji åt. [caption id="attachment_22420" align="alignleft" width="250"]

Tino Sanandaji är aktuell med boken Massutmaning. Foto: Wikimedia[/caption] Hur är det då med regeringens förväntan att de ska bli våra pensionsräddare? Sanandaji konstaterar krasst: ”Invandringen kommer inte stärka finansieringen av framtida pensioner utan tvärtom lägga till ytterligare börda.” Det demografiska argumentet för invandring är således definitivt likviderat. Som grupp arbetar de ”nya svenskarna” inte ens ihop till sin egen pension. Författaren analyserar föreställningen om att Sverige är en moralisk stormakt. Inget annat europeiskt land har ju tagit emot så många migranter som vi. Vi har tagit emot flest, men blivit sämst på att ge dem arbete, säger Sanandaji. Vi har störst sysselsättningsgap, det vill säga skillnaden mellan inrikes och utrikes födda i arbetslivet. Likadant är det med fattigdom. Utlänningarnas fattigdom är hög jämfört med svenskarnas. Och deras barn ser ut att stanna kvar i arbetslöshet och relativ fattigdom. Den moraliska stormakten havererade. Den misslyckades. Skattekraften i invandrartäta kommuner har rasat. Om Malmö vore ett eget land skulle det ha ett större strukturellt underskott än Grekland. Ett märkligt fenomen är, uppmärksammar Sanandaji, de högst motstridiga värderingarna hos många svenskar kring invandring: Det råder utåt extremt hög tolerans för invandring, men samtidigt undviker svenskarna dem på alla sätt de kan. Det är ingen slump att bara några enstaka riksdagsmän eller mediepersoner bor i något utanförskapsområde. Massutmaning tar upp problemet med bilbränder, kravaller och radikal islamism, och försöker förklara det, liksom det stora problemet med kriminalitet i de så kallade utanförskapsområdena. Författaren menar att det stora och växande antalet utanförskapsområden i Sverige är ett samhällsproblem av historiska proportioner utan någon lösning i sikte. Han skakar på huvudet åt argumenten att dessa områden saknar fritidsgårdar och dylikt. Sverigedemokraterna efterlyste för ett tag sedan förgäves i riksdagen att BRÅ skulle göra en förnyad kartläggning av kopplingen mellan etnicitet och brott. Det behövs inte, sade 7-klövern med stöd av kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki. Sanandaji har ändå lyckats att med den statistik som är tillgänglig få ihop en bra bild av hur det ligger till med invandring och kriminalitet, dock inte på etnicitetsnivå. Flera kapitel behandlar lag och ordning, no-go-zoner, organiserad brottslighet och gängkriminalitet. Sanandaji ger både högern och vänstern en rejäl känga för att integrationen misslyckats. Vänstern för att de skyller på ”svenskars rasism”, Alliansen för att de tror att löner och skatter är problemet. Författaren menar i stället att det är invandrarnas låga kompetens som omöjliggör integration. Han granskar även några konkreta exempel på misslyckade projekt av alliansregeringen, som etableringslotsar och Jobbgaraget. Pengar som bokstavligen slängdes i sjön utan något resultat. Regeringen Löfvens förslag om moderna beredskapsjobb får också tummen ner, det finns helt enkelt inte behov av arbetskraft som ska ”skanna in dokument, märka ut vandringsleder och enklare jobb som kopiering”. Boken avslutas med att författaren presenterar 25 förslag på åtgärder. Det är inte omöjligt att tänka sig att några av dem kommer att bli en verklighet en dag, men knappast genom vår nuvarande regering. En del av förslagen låter som vanligt politikertrams, typ att skapa pedagogiska förskolor, öka infrastrukturinvesteringarna för att skapa fler jobb, återupprätta lag och ordning och att rusta upp i miljonprogrammen då många av dessa hus nu har blivit så slitna. Det sista görs faktiskt redan. Några av de kraftfullare förslagen gäller att göra SFI (svenskundervisning) obligatorisk och kopplad till bidrag. Det är trots allt bara var tredje invandrare som slutför SFI under en sjuårsperiod. Man kan undra varför intresset är så lågt. Vidare föreslås att den lågkvalificerade invandringen avbryts. Till sist menar Sanandaji att återvandring bör stimuleras ekonomiskt. Det blir billigare så. Massutmaning kommer tveklöst att bli en ”bibel” i ämnet. Den toppar redan bokmarknadens topplistor och det välförtjänt. Boken är lättläst och fint disponerat. Tveklöst den bästa bok som någonsin skrivits på svenska i ämnet som helt klart är vår ödesfråga. Boken kan beställas här.

Vollmers har fått två stjärnor av tre möjliga i Guide Michelin, däcktillverkarens prestigefyllda guide för restaurangbesökare. Det är det sjätte matstället i Sverige att få två stjärnor och samtidigt den första restaurangen i Malmö att uppnå denna bedrift. Det var den 22 februari på Vasateatern i Stockholm som Michael Ellis från Michelinguiden avslöjade vilka skandinaviska restauranger som kommer att finnas med i deras guide för 2017. Malmös matscen tävlar nu på allvar med Köpenhamns berömda restauranger. Vilket kanske blir lättare nu då prisbelönta restaurangen Noma i Köpenhamn, som länge haft två stjärnor, blev helt utan stjärnor i årets guide. Vollmers meny innehåller lokala sydsvenska rätter. En fyra-rätters avsmakningsmeny går lös på 650 kronor, med ytterligare 550 kronor om man vill ha ett vinpaket till. Två av Malmös andra restauranger, Bloom in the Park och Sture, fick en stjärna vardera. Oaxen Krog i Stockholm och Fäviken i Järpen behöll båda sina sedan tidigare förvärvade två stjärnor. Tjugotre svenska restauranger är med på Michelinlistan för 2017, med 26 stjärnor totalt. Fortfarande ganska långt ifrån Japans 429 restauranger med totalt 557 stjärnor. Den första Michelinguiden kom redan år 1900 på initiativ av det franska företaget Michelin. Den delades ut gratis till alla som köpte en bil. På den tiden fanns det cirka 3 000 bilar i hela Frankrike, varav 95 procent av bilarna fanns i Paris. Syftet med guiden var att få folk att resa ut på landet för att slita på däcken så att de behövde köpa nya, samt sprida intresset för bilar så att allt fler skulle köpa bilar och behöva nya däck. En stjärna betyder att det är en ”exceptionellt bra restaurang i sin kategori”. Två stjärnor betyder att restaurangen är ”värd en omväg”. Tre stjärnor i Guide Michelin betyder att en restaurang är ”värd en resa i sig”.

Alla samhällen är oavbrutet stadda i förvandling. I Sverige sker det nu en politisk polarisering av en omfattning som vi inte har sett sedan arbetarrörelsen föddes i slutet av 1800-talet. Nu är det globalismen som splittrar oss. Äntligen finns det nu en fullödig analys av det samhälle som många kallar PK-samhället.

Han om någon är en person som har förutsättningarna för att klara detta digra uppdrag. Förutom att han är en skolad forskare, så besitter han ett personligt mod som få.

Det är även titeln på professor Karl-Olov Arnstbergs nya bok. Han om någon är en person som har förutsättningarna för att klara detta digra uppdrag. Förutom att han är en skolad forskare, så besitter han ett personligt mod som få. För det är ett dystert faktum att konstatera att många vet och skulle kunna berätta, men tiger still för att inte förlora allt. Liksom med sina tidigare böcker har Arnstberg fått ge ut PK-samhället på sitt eget förlag, Debattförlaget, eftersom inget av de större förlagen vågat.

Ett mästerverk

Karl-Olov Arnstberg går grundligt tillväga. På 450 kompakta sidor levererar han kunskaper och insikter på löpande band. Det har tagit flera år att skriva den och det har inte varit något slöseri med tid. Boken är ett mästerverk på många sätt. Egentligen är det inget nytt han serverar oss. I flera tidigare böcker, Invandring och mörkläggning del 1 och 2 och Nötskalet har han nosat på fenomenet politisk korrekthet, men nu gräver han ner till botten och ger en komplett bild. Vad sägs om följande underrubriker? Sverige är på dekis, Nattvandrarstaten, PK-språket, Alla människors lika värde, Kulturrelativism, Den humanitära stormakten, Populism, De rasifierade, Den svenska värdegrundsdemokratin, Kulturmarxismen, Postmodernism, Globalisering och globalism, Nyspråk, Genus på universiteten och Könskampen och många fler rubriker som lockar till läsning. Arnstberg tar upp det märkliga, som många Sverigevänner säkert känner igen, att en del människor man möter inte ser några som helst problem med det som sker i Sverige. Det verkar ibland som vi inte ens bor på samma planet. Förklaringen som Arnstberg ger är skrämmande. Folk är manipulerade, lurade, ja rentav hjärntvättade. Många köper det som sägs i media utan att reflektera.

Vad är politisk korrekthet?

Men vad är då PK? Vi får oss en uppsättning definitioner till livs. Till exempel: ”Allt som sägs blir till åsikter, vars sanningshalt aldrig prövas. Argument fördöms på moraliska grunder utan att logiskt analyseras.” ”De politiskt korrekta lyfter fram språkets betydelse för verkligheten, samtidigt som den andra riktningen, verklighetens betydelse för språket, förnekas eller tonas ner”, säger författaren. När någon säger att ”alla människor har lika värde”, så sägs det inte för att säga en sanning, vilket det ju faktiskt inte är, utan det sägs för att markera att man är tillhörig och solidarisk med den samhällsbärande klassen. ”Politisk korrekthet är en via språket socialt framtvingad form av tankekontroll. Den politiska korrektheten slår mot människors frihet att uttrycka sig och kräver samstämmighet i åsikter och lydnad mot den elit som har makten.” Arnstberg kompletterar de vanliga definitionerna av begreppet politisk korrekthet med en del tänkvärda kommentarer: ● Att beskylla någon för politisk korrekthet är att påstå att det är en person som inte tänker självständigt utan följer med strömmen. ● Politisk korrekthet är blindhet, en oförmåga att se vad som försiggår utanför den stipulerade agendan. ● Politiskt korrekthet är att beskylla någon för hyckleri, det vill säga att någon som egentligen kan tänka och ge ord åt sina tankar, ägnar sig åt självcensur, därför att det är riskfyllt att gå emot strömmen, alternativt att pk-språket är gynnsamt för karriären.

Politisk korrekthet har marxistiska rötter

Författaren härleder det politiskt korrekta tänkandet från marxismen som muterat flera gånger och till slut blivit en ny ideologi. Marxismens ekonomiska teorier gjorde bankrutt varhelst de än prövades och de lockar inga proletärer längre. Så marxisterna vände sig istället till medelklassen och universiteten. Det gick bättre och dessa styr och ställer nu i Västvärlden med sina politiskt korrekta idéer. De är nu utformade så att de påminner om en religion med okränkbara dogmer, där alla sanningar är relativa och verkligheten är socialt konstruerad. ”Politisk korrekthet är en ideologi som drivs på en abstrakt nivå. Den behöver inte bevisa sitt värde genom att referera vare sig till konsekvenser av politiska beslut eller rent allmänt hur verkligheten fungerar”, konstaterar Arnstberg. Den här ideologin är världslig och humanistisk och baseras på moraliska principer. Den är altruistisk, en sekulär motsvarighet till den kristna barmhärtigheten. Det som driver altruismen är vår skuld för kolonialism och den vite mannens förtryck. Författaren blottlägger utförligt de omständigheter som formade Frankfurtskolan och dess proselyter kulturmarxisterna, som ju lagt den intellektuella grunden för politisk korrekthet. Och kulturmarxism = politisk korrekthet, förklarar Arnstberg. De vill ha ett atomiserat samhälle utan några band och lojaliteter mellan individerna. Familjen relativiseras tills den avskaffas. De unika nationerna upplöses till förmån för samma mångkulturella samhälle i varje land. Det i mitt tycke bästa avsnittet i boken behandlar hur människor kan fångas av tankesystem som går på kollisionskurs mot det erfarenhetsbaserade förnuftet. Det handlar om vår hjärna och biologi. En riktig aha-upplevelse! Författaren håller ett högt tempo. Språket är vårdat och högst effektivt. Ibland riktigt pedagogiskt som bara en riktig professor kan, när både frågor och svar formuleras: ”Fråga: Varför ser de inte kulturella och sociala skillnader mellan människor av helt olika sort? Svar: Den politiska korrektheten utgår inte från verkligheten utan från sina dogmer. Den gör också misstaget att förväxla realiteten och normen. Eftersom dogmen och normen säger att alla människor är lika värda, så ska verkligheten hanteras på detta sätt. Att peka ut skillnader mellan människor av olika raser och kulturer är rasism, därför att de är ju lika mycket värda. Tanken är ju också att genom att tvätta språket, så kommer språket att fungera som ett instrument för förverkligandet av PK-normerna. På så sätt styrs människor till att bli övertygade om det absurda påståendet att alla människor är lika mycket värda, att det inte finns några skillnader. ” Sällan har ett inköp av en bok varit en bättre investering än den här. Boken kan beställas här.

Trots att det var svårt att få plats med alla i föreläsningssalen var stämningen mycket god. Framför allt är ”Identitär idé” en internationell mötesplats för dem som räknar sig till den alternativa högern (”alt-right”). Donald Trump var förvisso inte där, men rörelsen har fått ett fantastiskt uppsving genom valkampanjen i USA och Trumps seger i presidentvalet. Det går inte att ta miste på att väldigt många hoppas mycket på Trumps presidentskap. Andra kan vara mer försiktiga: ”i bästa fall kan han hejda farten mot västvärldens undergång, men att verkligen vända utvecklingen till de vita europeiska folkens fördel kräver mycket mer”, sade till exempel Ruuben Kaalep, ledare för ungdomsförbundet ”Blått Alarm” i Estland, och det upprepades av flera andra.

”Europa kommer att räddas från öster”

Ruben Kaalep talade med stor självtillit om den stora kampen för ett europeiskt Europa: ”I går kväll talade jag inför 3 400 människor vid ett nationalistiskt fackeltåg i Tallinn för att fira Estlands självständighetsdag [24 februari]. Det var fjärde året den rörelse som jag varit med att grunda, ’Blått Alarm’, kunde ordna denna demonstration. Första gången var vi 120, men i år var vi 3 400 nationalister som marscherade för en framtid för vårt Estland och Europa. [caption id="attachment_22775" align="alignleft" width="300"]

Ruuben Kaalep är ledare för ungdomsförbundet ”Blått Alarm” (”Sinine Äratus”) knutet till Estlands Konservativa Folkparti (”Eesti Konservatiivne Rahvaerakond”, EKRE) som i valet 2015 fick 8,1 procent av rösterna. Enligt opinionsundersökningar har partiet kraftigt växande stöd sedan dess. Foto: Nya Tider[/caption] Estland är ett litet land i Europas periferi som många nationer kämpat om. Vi ester befolkade landet vid slutet av istiden för 12 000 år sedan och vi har överlevt allt ett folk kan utsättas för, och vi är fortfarande samma folk. För 99 år sedan kunde vi utropa en etnisk nationalstat, men sedan dess har vi hälften av tiden levt under sovjetisk ockupation. Tragedin av 50 års kommunistiskt förtryck känns fortfarande, men vår kamp för frihet har också gjort vår nationella identitet så mycket starkare. Vi kommer inte att låta oss malas ned av globalismen. Vi delar detta öde med en rad östereuropeiska länder. Det är därför som den ’sista ön’ av europeisk identitet finns i Östeuropa, det vill säga mellan de amerikanska och ryska intressesfärerna.” Vi anar renässans för idén om ett Intermarum, ett block av nationalstater från Östersjön till Svarta havet – Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Vitryssland, Ukraina, de f d Jugoslaviska länderna och Rumänien. Dessa kunde bilda hjärtat av ett europeiskt motstånd och vara en säker bas för dem som fortsätter att kämpa för Väst. Ruuben Kaalep är en man med visioner som sträcker sig långt både bakåt och framåt i tiden. Vi lever i en åldrande civilisation som håller på att bli en skugga av sin forna storhet, menade han. Vi kan behöva skapa en helt ny europeisk civilisation på ruinerna av den gamla. Vi ska återerövra våra mytologiska rötter och förena dem med drömmar om framtiden till en ny ”etnofuturism”. Vårt tecken ska vara Polstjärnan, menade han. ”Den ledde våra förfäder när de navigerade över haven och i framtiden kommer vi att skicka våra efterkommande att utforska rymden, kanske också planeter kring Polstjärnan.” Att denne unge man kommer att spela en viktig roll för vår sak är ställt utom tvivel.

Lana Lokteff

Det var många intressanta tal, men utrymmet tillåter inte att referera dem alla. Ett tal som måste citeras var dock det som hölls av Lana Lokteff om kvinnor och varför de nu söker sig till den alternativa högern. Lana Lokteff driver tillsammans med sin svenske man Henrik Palmgren podcaststationen Red Ice Radio som är tongivande inom den amerikanska ”alt-right”-rörelsen. Deras program följs också av svenskar, britter och andra engelskspråkiga européer. Hela tillställningen ”Identitär Idé” direktsändes för övrigt av Red Ice. Alla tal finns fortsatt att lyssna på i hög kvalité för den som är Red Ice-medlem. Lana Lokteff är född i USA men har ryska rötter. Hon gör regelbundet egna podradioprogram under rubriken ”Radio 3-14” på plattformen redice.tv.

”Vänstern har svikit kvinnorna”

”Kvinnorna är nyckeln till européernas framtid. Det är därför systemmedia vägrar att erkänna att det ens finns nationalistiska kvinnor”, inledde Lokteff sitt tal. [caption id="attachment_22773" align="alignleft" width="300"]

Lana Lokteff, gift med Henrik Palmgren. Lana och Henrik driver sedan tio år den inflytelserika USA-baserade mediastationen ”Red Ice”. Foto: Nya Tider[/caption] Hon menar att om de ändå till äventyrs talar om nationalistiska kvinnor så pressar man på dem någon av följande två stereotyper. Antingen är kvinnorna obildade ”white trash”, eller också är de den förtryckta religiösa sekttypen som är tvingad att stå vid spisen. ”Om en vänsterjournalist kommer till ett ’alt-right’-möte, pekar de menande mot publiken och frågar ’Var är kvinnorna?’ och de jämför med de vänstermöten där tjocka glada feminister flockas. ”Jag är här för att berätta att vi har många kvinnor med oss. Under mina år med Red Ice har jag fått kontakt med mängder av kvinnor. I min populära show är det framför allt kvinnor som kommer till tals. De är varken eländiga ’white trash’ eller naiva förtryckta stackare. Det är intelligenta vackra kvinnor som förstått att massinvandring är förödande för vår kultur och livsstil. Det finns goda skäl till att vita kvinnor inte kommer till nationalistiska möten. Skränande kommunister står utanför. De antastar alla som går ut och in, även kvinnor. De använder våld och de hotar med våld! Jag kan inte räkna alla de e-brev jag fått från rödingar som hotar mig med våldtäkt, eller hängd på torget en dag. De flesta kvinnor kan inte hantera hot eller handgripligheter, inte heller vill de bli offentligt uthängda. De föredrar att lyssna på föredragen strömmade till datorn hemma. Men vi finns i stort antal. När feminister grinar över ”hierarkier” reser vi oss för en framtid för europeiska nationer. Bara för att vi inte syns ute protesterande, betyder det inte att vi inte finns. Vi har mer klass och kreativa idéer än så. Vänstern förlorar kvinnor till oss. Varför? Vad har vänstern att erbjuda oss? Femininiserade män i trådslitna jeans som håller skyltar med texten ’Refugees Welcome’. De lyfter fram fula, feta, ’positiva’ feminister som skönhetsideal. De säger att det är naturligt för en man att klä sig som en kvinna och att då och då ha sex med en annan man för att visa att han inte är ’homofob’. Din ’vita skuld’ ska sonas genom att du bosätter dig i en trång koldioxidneutral lägenhet i ett bostadsområde som är ’berikat’ av immigranter från tredje världen. Vänstern dompterar män till ’hipsters’ som lufsar omkring som trötta skogshuggare trots att de aldrig lyft en yxa i hela sitt liv. [caption id="attachment_22776" align="alignleft" width="300"]

Henrik Palmgren vid kontrollerna. ”Redice.tv” direktsände talen som hölls vid konferensen. Foto: Nya Tider[/caption] Ingen kvinna drömmer om sådana män. Det är tre saker en kvinna alltid värdesätter: skönhet, familj, hem. Det är hårdkodat i vårt psyke, det går inte att utplåna hur mycket man än försöker. En kvinna vill vara vacker, för att kunna attrahera den bästa partnern – det ska vara en man som kan skydda henne och stödja henne intill döden. Den kvinna som motsäger det, ljuger för sig själv eller kommer att upptäcka det först när det är för sent. Skönhet, familj och ett hem, det är exakt vad nationalister erbjuder kvinnor. Vänstern erbjuder oss inget annat än fulhet, konflikter, våld, och anti-naturliga falska konstruktioner och därför kommer de att förlora. De är livrädda för möten som detta, därför att vi har den sanning som ger genklang på djupet hos människor. Det är därför de i Amerika slänger ut miljarder dollar för att motarbeta små okynniga klipp som går runt viralt på Internet. Jag träffar ibland kvinnor som desperat säger: ’Åh, jag är 29 år, jag måste hitta en man nu innan det är för sent att få barn’. Jag brukar svara: Kom till en alt-right-konferens!” Lana skrattade okynnigt och publiken applåderade. ”Det är en naturlig eugenisk process som vi ser här mitt framför våra ögon, inte sant?” Enligt henne är parrelationer särskilt balanserade i Norden: ”När det kommer till kärlek har européer sedan länge haft de bästa idéerna om den perfekta föreningen mellan könen. Man såg vad som var bäst för vår överlevnad, baserat på hur vi skapades av ’moder natur’. Och vi, särskilt vi här i norr, vi dyrkade både gudar och gudinnor. Det handlade inte om maktkamp. Manligt och kvinnligt arbetade ihop som en helhet för gemensam överlevnad. Det var inte så att man suckade ’Vi har inte tillräckligt med kvinnor på slagfältet’, eller ’vi behöver fler kvinnor i jaktlaget’ eller att ’män måste vara med att fläta korgar’. Redan då värderade man vackra kvinnor. Låt oss inte glömma Freja, den arketypiska vackra kvinnan som kvinnor strävar att likna, och det är helt sunt och vi behöver mer av sådant. Man hedrade familj och hem, men det hände att också kvinnor behövde ta till svärd i en nödsituation. Där har vi vikingarnas sköldmöer. [caption id="attachment_22777" align="alignnone" width="540"]

Konstnären Nils Wåhlin visade några verk. Till höger i bilden syns något av en stor oljemålning som skildrar ett postapokalyptiskt landskap med fredliga bönder och pittoreska gårdar framför ruinerna av Federal Bank. Foto: Nya Tider[/caption] Jag och flera kvinnor med mig vet att vi just nu åter befinner oss i en sorts nödsituation. Våra länder håller på att förstöras av vänstern och de anti-vita och framtiden för våra barn ser dyster ut. Även om vi tror att kvinnor är alltför känslosamma för att ha en ledande roll i politiken så är vi nu i en tid när kvinnliga nationalister måste höja rösten. Icke-europeiska kvinnor är redo att offra livet för att komma till de länder som våra män byggt för oss. I dessa tider måste kvinnor ta fler uppgifter eftersom fienden slår till på alla nivåer. Vi måste vara älskarinnor, mödrar, vänner, lärare, och nu även sköldmöer redo att gå till handgriplig strid.” Här finns inte plats för annat än en starkt avkortad version av Lana Lokteffs tal. Sök gärna upp en inspelning på nätet. Det är väl värt att höra hela talet. Publiken applåderade bifall och många, både män och kvinnor, berömde Lanas tal som den starkaste behållningen från dagen. Hon gav en så annorlunda bild mot den man förväntar sig efter alla år av vänsterfeministisk hegemoni.

En av de första frågor som samhällsdebattören Stefan Torssell började engagera sig i var förlisningen av Estonia. Som byrådirektör på Sjöfartsverket kunde han följa utvecklingen från första parkett. Han ingick länge i riksdagens Estoniagrupp och har på egen hand gjort efterforskningar som ger en unik inblick i historien bakom Estoniakatastrofen och Carl Bildts mindre kända roll. Hans bok M/S Estonia granskar inte bara haveriförloppet och den händelsekedja som ledde fram till tragedin, utan kastar även nytt ljus över den omfattande mörkläggning som myndigheterna iscensatte från dag ett. Boken har sålt i 3 000 exemplar och varit slut i laget, men nu har vi precis mottagit ett nytryck på ytterligare ett tusen böcker. Vad har du fått för reaktioner på boken hittills? – Läsaromdömena är överväldigande. Många anser att det är den viktigaste boken som skrivits de senaste tio åren, andra att det är den bästa bok de någonsin har läst. Alla rekommenderar boken. Många lånar ut boken till andra därför att de vill att deras vänner och bekanta också ska läsa boken. Några omdömen jag fått: ”En bok alla måste läsa”, ”Den är mer spännande än de mest renommerade deckarna”, ”Ett gediget och mycket omfattande researcharbete”, ”Skaffa Boken! Läs!”, ”Som en thriller”, ”Sträckläste”, ”Tack Stefan Torssell och förlaget för boken” och liknande. Är det några förändringar som gjorts i nytrycket? – Nästan inget. Förutom två korrekturändringar har vi gjort en ändring från svensk till estnisk tid så att det blir logiskt att följa, och sedan har vi lagt till förläggarens namn i personförteckningen, då han nämns i boken. Även Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB), en av Sveriges största bokklubbar, tog in boken och gjorde reklam för den i sin medlemstidning Pennan & Svärdet. Den sålde i åtskilliga hundra exemplar den vägen. Har det varit extra stort intresse från dessa kretsar? – Jag har erhållit brev, mejl och telefonsamtal från människor i branschen, såväl högt uppsatta militärer som yrkesfolk inom sjöfarten, sjöräddningen och rättsväsendet. Alla har bekräftat bokens innehåll. En del som är bundna av tystnadsplikt har enbart tackat för boken som på ett korrekt sätt skildrat händelseförloppet. En del små detaljer kring försöken att bärga den militärlast som fanns ombord har författaren fått reda på, men inte vad det var för militärlast. Det är fortfarande okänt. Du åker runt en del och håller föredrag om boken. Hur ser det ut på dessa föredrag och är det många som vill köpa boken? – I genomsnitt blir det mer än ett föredrag i månaden. De som har lyssnat på ett tidigare föredrag rekommenderar ofta andra föreningar att kontakta författaren, det är så informationen sprids. Åhörarna blir häpna och frågestunderna är alltid livliga med en god stämning. Självklart är det många som passar på att köpa på plats. Har du fått några reaktioner från anhöriga, överlevande, från Estland eller från det tyska varvet? – Estniska radion gjorde en tolv minuter lång intervju med mig i december 2016 angående boken. Svensk TV, radio och svenska tidningar tiger. Inte en enda recension i riksmedierna. När boken uppmärksammas utomlands så kommer de svenska kulturjournalisterna att få mycket svårt att förklara sig. De håller tummarna för att inga fler ska läsa boken, men för var dag får boken en större spridning och det är bara en tidsfråga innan den blir översatt till andra språk. Boken kan köpas här