![IMG_3420_940x500_tntn]()
Carl von Linné är en av alla driftiga och strävsamma svenskar som gjort vårt land känt och aktat över hela världen, tillsammans med snillen som Anders Celsius och Alfred Nobel. Linné kom dock inte från någon förmögen bakgrund och han fick utveckla sitt mästerverk Systema Naturae på nätterna efter att han kommit hem från arbetet.
Trots internationellt erkännande dröjde det innan hans verk trycktes i Sverige. Det var inte heller kärleken till växterna som fick honom att ta doktorsexamen och bli anställd som läkare, utan hans högst jordiska kärlek till en välbeställd mans dotter som ville se bevis på att Carl kunde försörja en familj. Så småningom blev det dock både giftermål och medverkan vid bildandet av Vetenskapsakademin.
Egen trädgård vid fem års ålder
I en liten stuga i Småland, en blåsig och regnig vårnatt år 1707, föddes en liten pojke som fick namnet Carl Linnaeus. Hans far, Nils Linnaeus, var präst. Carls mor, Christina, var prästdotter och paret flyttade till prästgården i Stenbrohult, där hon växt upp, när Carl var två år. Nils Linnaeus blev då kyrkoherde. Prästgården hade ett mycket vackert läge intill sjön Möckeln och där kunde Nils ägna sig åt sitt stora fritidsintresse. Nämligen att odla blommor och sköta en trädgård. På den här tiden var det inte så vanligt med prydnadsväxter i trädgårdar. Det var bara i de finare herrgårdarna man kunde se trädgårdar med blommor och buskar.
Carls far odlade inte bara prydnadsväxter. Många växter hade läkande egenskaper. Han var känd i trakten för sin kunskap om hur örter kunde användas för att bota sjukdomar.
Carls intresse för växter började redan när han var i fyraårsåldern. Han var frågvis och fadern tog sig tid och förklarade. Lille Carl lyssnade också intresserat när fadern berättade för folk vad de olika växterna hade för egenskaper. Redan när han var fem år fick han en egen trädgård, som han var noga med att vattna och sköta om. Med en förstående far som delade med sig av sin kärlek till naturen till lille Carl och ett eget brinnande intresse för växter, kunde han här i egen takt utveckla sin begåvning.
Hans föräldrar såg gärna att han skulle utbilda sig till präst som sin far. Men unge Carl upplevde under sin skoltid i Växjö att han var mer intresserad av botanik och medicin. Han brukade ta med sig de andra skolpojkarna ut i naturen och förklara för dem vad de olika växterna kunde användas till. Precis som hans far hade gjort. Han visste exakt vilka örter som skulle användas för att skrämma bort demoner och vilken växt som lämpade sig bäst att använda vid tandvärk. Han fick namnet ”Botanicus” av de andra eleverna. En av hans lärare i Lärdomsskolan var Johan Rothman. Han var även läkare och uppmuntrade unge Carl att studera både botanik och medicin.
– För en läkare är det viktigt att kunna mycket om växter, sade Rothman. Blomkunskap är läkarkunskap!
Medicus och botanicus – intet annat
Under en sjukdomsperiod som han tillbringade hemma i prästgården fick Carl en anteckningsbok av sin far. Den använde han flitigt till att skriva ned och rita sådant som han såg och undersökte i naturen. Det blev så mycket att det till slut blev en liten handskriven bok 1725. Örtabok, kallade han den. Där hade han samlat sina kunskaper om växter som var nyttiga och som kunde bota sjukdomar. Då var han 18 år.
När Carl var 20 år gammal flyttade han till Lund för att studera vid universitetet och bli läkare. Han ”ville bli medicus och botanicus, samt intet annat”, sade han.
Hösten därefter bytte han universitet och flyttade till Uppsala. Där fanns det ett stort bibliotek och en vacker botanisk trädgård. Han hyrde ett billigt rum i Uppsala, gick på föreläsningar och läste böcker på biblioteket. Han vistades ofta i den botaniska trädgården. När han en dag satt där och undersökte och ritade av några tidiga vårblommor, fick han sällskap av en äldre man, som visade sig vara den berömde botanikern och runforskaren Olof Celsius, farbror till Anders Celsius som Celsiusskalan är uppkallad efter.
Denne blev intresserad av Carls stora blomkunskap och erbjöd honom att komma och bo hos honom. Där fick han tillgång till alla böckerna i Celsius bibliotek, vilket var ovärderligt för den unge Carl. Olof Celsius presenterade Carl för den lärde och berömde Olof Rudbeck d.y. Denne anställde Carl som informator åt sina pojkar, vilket innebar att han fick bo och äta gratis. Dessutom fick han lön, femtio daler silvermynt om året.
De åren lärde han sig mycket. Rudbeck var mycket lärd och hade den bästa litteraturen som fanns i både botanik och zoologi. När Rudbeck ansåg att den unge Linnaeus hade tillräcklig kunskap lät han honom hålla botaniska demonstrationer. Det var ovanligt att en sådan ung person tilläts göra detta, och det var många som kom till den första visningen. Det var en vacker vårdag och studenterna lyssnade ivrigt när Carl berättade om blommornas namn och deras nytta. De äldre lärarna blev förvånade över hans stora kunskaper.
Under denna tid arbetade Carl på dagarna och satt långt in på nätterna för att utveckla sina egna idéer. Nu började hans system i hur växterna skulle kunna ordnas att växa fram. Det skulle bestämmas av hur blommorna såg ut inuti, efter deras ståndare och pistiller. Varje växt skulle ha två latinska namn. Det första var ett släktnamn. Det andra var ett artnamn, som skulle skilja den ena sorten från den andra i samma släkt. I dag finns det ingen som har satt större prägel på den biologiska systematiken än vad han har gjort.
Upptäcktsresa till ”de Lappske fjäll”
Hemma hos Rudbeck föddes även ett intresse för att resa till Lappland. Rudbeck hade själv företagit sig en sådan resa och nu ville Carl göra en upptäcktsresa till ”de Lappske fjäll”. För att finansiera en sådan färd, skrev Carl till Vetenskapssocieteten och insisterade på att växt-, djur- och stenriket i Lappland borde undersökas.
[caption id="attachment_17293" align="alignleft" width="250"]
![Carolus_Linnaeus_by_Hendrik_Hollander_1853 250x349_tn]()
Linné i lappdräkt under sin Lapplandsresa 1732, en expedition som han företog ensam vid 25 års ålder. Kopia från 1853 efter samtida originalmålning.[/caption]
I brevet beskrev han hur personen som skulle företa sig en sådan resa skulle vara: Det skulle vara en svensk man, ung och lätt. Han skulle vara frisk, ogift och kunnig i alla naturens tre riken. Dessutom skulle han kunna rita av ”allt sällsamt som visade sig...”.
Då detta stämde väl in på honom, erbjöd han sig att företa sig en sådan resa om han fick med sig 600 daler kopparmynt.
Han fick så småningom tillåtelse att företa sig denna resa och fick med sig ett respass och 400 daler kopparmynt. Färden fick bli till häst. I en liten väska av läder tog han med sig vad han tyckte sig behöva. Viktigast var förstås anteckningsboken. Han började sin färd under våren och red mot norr, hela tiden efter kusten. Han var noga med att anteckna allt av intresse under resans gång. ”Varken långsamt eller brådskande, fortsatte jag färden”, skrev han.
Resan blev strapatsrik och flera gånger hade det kunnat sluta illa. När han tog sig för att klättra upp för ett berg, lossade en bit av klippan och det var nära ”att aldrig mer något pip hörts av mig”, skrev han.
Efter två veckor fick han ge upp att rida. Det gick inte längre i vildmarken. Han gick då till fots. Till sist kom han upp till fjällen och fick uppleva midnattssolen på ett högt berg. Han stannade en tid hos samerna och antecknade allt han upplevde.
Till hösten vände han hemåt. Färden gick genom Finland och han anlände till Uppsala i oktober. ”10 oktober. Kom lyckligen klockan inemot 1 om dagen till Uppsala. Gud vare lov, pris och ära i evighet!”, skrev han.
Hela hösten och vintern arbetade han sedan med att gå igenom alla sina anteckningar och ordna med alla sina samlingar.
Dalarnas vanor skulle dokumenteras
Under en visit i Falun träffade han landshövdingen i Dalarna. Denna ville att Carl skulle göra en liknande resa som han gjort till Lappland, men nu undersöka och beskriva Dalarna. Landshövdingen stod för kostnaden. Nu tog han med sig sju studenter som fick vissa bestämda uppgifter de skulle utföra. En skulle till exempel samla in olika stenar och sköta hästarna. En skulle beskriva byar och vägar, sjöar och floder och dessutom läsa morgonbön och aftonbön och gärna hålla en liten predikan på söndagarna.
Alla skulle ha förmågan att rita, så att allting skulle kunna dokumenteras. Carl själv var naturligtvis ledaren. De undersökte noggrant vad människorna i bygden hade för vanor, hur de lagade sin mat, hur de byggde sina hus och så vidare. Allt skulle undersökas och antecknas. Han gav även goda råd till folket som han vid den tiden upplevde som fattigt. De som arbetade i de många gruvorna som fanns i Dalarna tyckte han särskilt synd om.
Carl stannade i Falun en tid efter resans slut. För att tjäna sitt uppehälle gav han lektioner i botanik och proberkonst (analys av mineraler, metallhalter osv). Det var i Falun han träffade sin blivande hustru Sara Lisa, eller Sara Elisabeta Moraea, som hon egentligen hette. Vid denna tid var emellertid Sara Lisas far, som var en mycket rik läkare, inte så positivt inställd till ett giftermål. Unge Linnaeus måste först visa att han kunde försörja en familj. Carl måste resa utomlands, ta en examen och få doktorsbetyg.
Kärleken driver karriären framåt
År 1735 reste han därför till Holland, till en liten stad som heter Hardewijk. Där fanns ett universitet och redan efter några veckor blev han Medicine doktor. Doktorsavhandlingen hade han redan skrivit i Sverige. Carl blev snabbt populär i de lärdes kretsar i Holland. Framförallt intresserade de sig för hans system för att bestämma växter och ge dem namn, som Carl kallade för Systema Naturae. Detta och flera andra verk lät rika finansiärer trycka upp på latin. Under de tre åren han var i Holland trycktes hela 14 böcker upp. Vid denna tid fanns inte en enda tryckt bok av honom i Sverige. Verket Systema Naturae arbetade han vidare på under hela sitt liv. När den 13:e upplagan kom ut 1770 hade han samlat alla djur, och växtsorter han kände till på över 3 000 sidor.
[caption id="attachment_17297" align="alignleft" width="350"]
![IMG_3456_350x232_tn]()
Linnémuseet, som tidigare var Linnés bostadshus, ligger i anslutning till Linnéträdgården. Bortanför ormbunkarna skymtar en bronsstaty föreställande Linné. Foto: Nya Tider[/caption]
Carl var nu internationellt erkänd, men godtogs ändå inte av Sara Lisas far när han tre år senare återvände till Falun för att förenas med Sara Lisa. Först skulle Carl skaffa sig ett arbete som läkare, vilket han också raskt gjorde. I Stockholm gjorde han sig känd som en särskilt duktig läkare och erkändes snart hos rikets höga herrar och även hos hovet.
Bröllopet med Sara Lisa ägde rum i Falun på doktor Moraeus stora gård. Paret bosatte sig till en början i Stockholm, där första barnet föddes. Där blev han kallad att vara med och bilda en Vetenskapsakademi 1739 som bestod av landets mest lärda män i ”nyttiga konster”.
År 1741 utnämndes han till medicinprofessor och ett år senare blev han botanikprofessor. Nu kunde han ägna sig helt och hållet åt det som var hans stora intresse. Bland annat sändes Linnaeus ut på forskningsresor till Öland, Gotland och Västergötland.
Både Öland och Gotland uppvisade en stor rikedom av växter och fåglar. Allt antecknades noggrant. Fyra år senare tryckte han sin första större bok på svenska: Öländska och Gothländska Resa. Vid den tiden begav han sig även ut på sin resa till Västergötland.
Linnés trädgård och svenskodlade bananer
Efter resan till Öland och Gotland, flyttade familjen Linnaues till ett hus i Uppsala, och Carl anlade en stor botanisk trädgård. Cirka 3 000 växtarter blev det när han var färdig. Han fick hem frön, lökar och plantor från hela världen. Den franske kungen och den ryska kejsarinnan skickade växter till honom. Han var den förste i Sverige som lyckades skörda bananer från bananplantan. Dessa bjöd han kungen och drottningen på.
Här bodde Carl resten av sitt liv och hans botaniska trädgård finns fortfarande kvar och kallas i dag Linné-trädgården. Vid 50 års ålder köpte han en gård, Hammarby, utanför Uppsala där familjen vistades emellanåt, då han tyckte att de behövde komma ifrån den ohälsosamma staden ibland. Gården är i dag en av Sveriges mest stilriktigt bevarade 1700-talsgårdar och går att besöka.
Carl var även intresserad av djur, så han anlade även en zoologisk trädgård mitt i den botaniska. Där hade han bland annat en tvättbjörn, apor och papegojor. Strutsar och storkar spatserade där och i dammen simmade guldfiskar.
År 1746 blev han klar med sin första bok om svenska djur, Fauna Svecica. ”Den första Fauna som världen sett av värde”, ansåg han själv.
Sin sista resa gjorde han när han var lite över 40 år. Då gick färden till Skåne. Men nu upplevde han att han var ”mera bruten av år och arbete”. Resan kantades av sjukdomar, men ändå antecknade han noga allt om växter, djur och allmogens sätt att leva.
Resan gick genom Småland där ingenting var sig likt längre. Bägge föräldrarna var döda. Brodern Samuel hade övertagit prästyrket, trädgården hade ödelagts av en brand och systrarna hade flyttat. Carl hade mycket höga tankar om sitt fädernesland. I Sverige fanns mer av ”nyttigheter och häpnadsväckande Naturens Mästerverk” än i något annat land. Sverige var rikt på allt, ansåg han. Tack vare att Linné så noga skildrade sina resor han företog sig, har vi fått en enastående insyn i hur hela svenska folket levde på 1700-talet.
År 1757 adlades Carl Linnaeus tack vare sina stora insatser för vetenskapen och Sverige. Han fick då namnet Carl von Linné.
Han dog den 10 januari 1778 efter ett hårt arbetande och strävsamt liv.
I sin barndom hörde Carl von Linné sin far uttala dessa ord: ”Det man har lust för, det har man lycka till”. Kanske var det dessa ord som fick honom att våga vilja satsa allt på det han hade ”lust för”, sina kära växter!
C. H. Wahlund ingår i den svenska tradition som skriver ”ältar problem” och där ”allt försvinner i ett gråväder”, enligt recensenten, men som har ett bestående värde som idédiskussion. Bloggen Barrikaden ansåg: ”Det är inte observatör 27, hans besatthet av skrivmaskiner eller handlingen jag tänker på främst när jag läst klart Tre avtryck av himlen. Utan det lysande språket och dialogerna i CH Wahlunds dystopi.” Foto: Privat[/caption]
”Jag passerade en dörr, två dörrar, tre dörrar. Stannade innan den fjärde, vandrade tillbaka genom den tredje och svängde vänster. Mina steg ekade när jag vandrade i dessa blekgrå myrgångskulvertar. Ekot, ”Tillträde förbjudet”-skyltar som prydde varenda dörr och surret från övervakningskamerorna som följde varenda steg var mitt enda sällskap. Ändlösa korridorer, fönsterlösa, inte så mycket för att hindra insyn som för att begränsa utsikten.”
Fler recensenter har läst och begrundat Wahlunds roman. Så här skrev till exempel DAST Magazine: ”Wahlunds språk, i en blandning av science fiction och fantasy, är väl avvägt och han tar tid på sig att presentera sina personer och sätta in dem i historien. Det blir emellanåt spännande på samma sätt som en del av Poes och Hoffmans berättelser alstrar spänning.”
Över nu till den andre aktuelle svenske sf-författaren, Johan Frick (1965-2015). Frick växte upp i Örnsköldsvik på den ångermanländska kusten. Under gymnasietiden på samhällsvetenskaplig linje var hans intressen bland annat litteratur och musik. Sedan flyttade han till Göteborg där han kom att verka som musiker, bokhandlare och översättare. Han översatte bland annat romaner av sf-legendaren Philip K. Dick.
Vad gäller Fricks novellsamling Enkel biljett till nattens ände är den, på sätt och vis, rena motpolen till Wahlunds bok. Att redogöra för handlingen i alla de separata berättelserna låter sig här inte göras. Nämnas kan dock att de alla målar upp en dyster, interstellär framtid. Frick berättar tämligen avspänt, det är en lek med miljöer och stämningar där inget egentligen betyder något. Man kan säga: den seriösa satsningen åsido, och författarens säkerligen höga moraliska status åsido, så är detta en bok som är nihilistisk. ”Nihil” är latin och betyder ”inget” och i Fricks interstellära framtid av rymdpiloter, privatdetektiver och Brigitte Bardot-kloner så uttrycks egentligen inget bestående, inget har något värde, livet är i stort sett meningslöst.
Någon mening finns inte. Det är den världsbild Frick tycks förmedla. Men man kan roa sig i meningslösheten, bland annat genom att frossa i exotiska namn och miljöer och en ironisk attityd, inhämtad från läsning av fransk existensialism (litterär strömning på 1950-talet) och amerikanska hårdkokta deckare.
Västvärldens läsare matas regelmässigt med nihilism och meningslöshet från vaggan till graven, så ur den aspekten kan boken inte rekommenderas. Men även med det i bakhuvudet måste det medges att Frick har sina ögonblick som stilist. Passager som dessa är vanligt förekommande i hans bok, detta har sin charm för älskare av så kallad cyberpunk (atmosfärrik sf i nedslitna miljöer):
”Vägen jag kom på övergick i en lång och rak gata kantad av verkstäder och småindustrier som i sin tur övergick i Port Michèles huvudgata: Boulevard des Étoiles. Här låg alla butiker som ännu höll öppet och de flesta bostadshus som ännu var bebodda. Gatan fortsatte hela vägen fram till rymdhamnen, men dit skulle jag inte. Inte än.
– En mörknande skymningshimmel hängde över taken. Vinden ven obehindrat längs gatan och lekte hårdhänt med tomma aluminiumburkar, kartongbitar och plastförpackningar. Det hade mulnat, och då och då kom ett isande regnstänk som ett skott. Jag parkerade min VT46 utanför en av barerna som låg vägg i vägg längs den här sträckningen av gatan. En blå neonskylt som ännu inte tänts förkunnade att den hette Le Déserteur.”
Detta kan låta enkelt men det är inte alla sf-författare som kan måla upp miljö på detta sätt. Fricks bortgång 2015 var en förlust för svensk sf och svensk litteratur i stort.
Båda böckerna kan sägas vara värda sitt pris. Vad gäller Fricks bok rekommenderas den till den som vill ha atmosfärrik sf mättad med kulturella anspelningar, allt inom en ram där inget betyder något och allt i slutändan är meningslöst. Denna nihilism har man som bokläsare fått nog av rent generellt men Fricks bok är inte uppsåtligen skriven för att sänka läsaren, göra henne deprimerad. Tvärtom är detta en roande samling noveller jämfört med mycken annan litteratur i dag. Boken har en viss lätthet i anslaget, den har snits. Wahlunds bok, slutligen, rekommenderas för den som vill ha en något mer filosofiskt förankrad berättelse, en bok av en författare som trots allt tycks anse att vad vi gör i livet spelar roll och att det finns eviga värden som vilja, tro och medkänsla. Som sådan är Wahlunds roman inte så lättläst men den har nerv, den har bestående värde som seriös idédiskussion i sf-romanens form.
Rekonstruktion av en av båtgravarna i Valsgärde.[/caption]
En båtgrav är en förhistorisk gravtyp som karaktäriseras av att hela träbåtar begravdes med den döde. I Sverige är det främst i Västmanland och Uppland som båtgravfält har hittats, av vilka den i Valsgärde är den mest kända. Sedan slutet av 1800-talet har dessa båtgravfält undersökts och under årets Kulturnatt i Uppsala får besökarna en guidad visning av fynden som gjorts i Valsgärde.
Guiden berättar att de svenska vikingarna skilde sig från de danska och norska i avseendet att de, istället för att segla västerut mot nuvarande Storbritannien och Normandie som danskarna och norrmännen gjorde, begav sig österut mot dåvarande Konstantinopel (som de svenska vikingarna kallade för Miklagård). En annan skillnad är att de svenska vikingarna huvudsakligen var köpmän och inte krigare.
Guiden berättar att både båtar och handel blev viktigt under vendeltiden, i synnerhet för de svenska vikingarna som sålde pälsar och skinn längs floden Volga. Att man även tog med sig varor hem avslöjas av glasbägare från Rom (sannolikt Östrom) som hittats i Valsgärde.
De rustningsdelar som står utställda är rikt utsmyckade, men guiden menar att det inte med säkerhet går att säga om var vanligare under vendeltiden än vikingatiden med ornament på vapen och hjälmar, då det som lades ner i gravarna var lite ”pråligare.”
Guiden berättar även, när en äldre dam frågar henne om de ben som hittats i båtgravarna, att människobenen i Valsgärde inte är lika väl bevarade som djurbenen. Det är något arkeologerna kunnat konstatera otaliga gånger, att djurben är kompaktare och därför bevaras bättre än obrända människoben.
Fäktning lockar en stor publik. Beväpnade med varsin sabel demonstrerar två elever från Uppsala historiska fäktskola historisk fäktningskonst för åskådarna.[/caption]
Fäktskolan har deltagit i den årliga Kulturnatten sedan ”åtminstone 2008”, berättar han för Nya Tider. Intresset är påtagligt i dag. En samling åskådare följer bataljen.
Långsvärd och sabel är två av de vapen de tränar med vid fäktskolan, men de använder även dolkar samt svärd och bucklare. Svärd och bucklare var en populär vapenkombination bland de lägre klasserna under medeltiden och renässansen. Bucklaren är som en liten rundsköld, inte mycket större än att den täcker näven. Fäktskolan lär ut historisk europeisk kampsport. Både praktisk teknikträning som sparrning och studier av historiskt källmaterial ingår i deras undervisning.
Även Linnéträdgården och inte minst Linnémuseet lockar ett stort antal besökare denna dag. Trots att kvällen närmar sig är trädgården full av folk som promenerar omkring bland de ännu doftande blommorna och endast ett begränsat antal av alla besökare som köar till museet hinner släppas in. Där inne kan man få se Linnés arbetsrum, konst, textiler och anteckningsbok på nära håll. Så uppmärksammas både kultur och svensk historia på årets Kulturnatt, som är Sveriges största.
Foto: Nya Tider[/caption]
[caption id="attachment_19246" align="alignnone" width="600"]
Foto: Nya Tider[/caption]
[caption id="attachment_19245" align="alignnone" width="600"]
Foto: Nya Tider[/caption]
Den nya,
Påven Gregorius XIII (1502-85) antog Aloysius Lilius förslag på en ny kalender och idén till verklighet.[/caption]
Skottår, då en extra dag lades till, skulle vara vart fjärde år, utom de sekularår (jämna århundraden) som inte var jämnt delbara med 400. I genomsnitt består den gregorianska kalendern av 365, 2425 dygn på ett år, vilket innebär att denna kalender följer Jordens omloppstid bättre. Dessutom fastställdes de tidpunkter för vår- och höstdagjämningen samt sommar- och vintersolståndet som gäller i dag.
Så började etableringen av den gregorianska kalendern i Europa, men vägen till Gregorius XIII:s kommission hade varit lång och kantats av många kyrkomöten och koncilier där kalenderfrågan tagits upp utan att något direkt konkret hade avgjorts. Dessutom hade inte alla påvar varit intresserade av just kalenderfrågan.
Dock antogs inte denna kalender i alla Europas länder på en gång. I Sverige (och Finland) antogs den först 1753 då svenskarna var motvilliga till att anta en kalender som påbjudits av en påve och det var först 1925 som den antogs i Grekland. Den gregorianska kalendern har även antagits utanför Europa. Den antogs, bland annat, i nuvarande USA 1753 då den nordöstra delen utgjorde en del av Storbritannien, i Japan 1873 och i Kina 1911.
Denna kalender gick även under benämningen ”nya stilen”.
En av de barocka damerna från Nordic Knights. Foto: Nya tider.[/caption]
Det är fullt av besökare vid deras stånd och i en liten stuga alldeles intill demonstrerar en av sällskapets smeder smideskonsten för nyfikna åskådare. Även sällskapets trähäst Lisa, som barnen får rida runt på, lockar många under dagen, liksom armborstskytte samt kniv- och yxkastning.
Majoriteten av besökarna samlas kring den stora banan för att beskåda Nordic Knights beridna bågskyttar, barocka damer och det stora tornerspel som avslutar dagen.
De barocka damerna utgörs av fyra kvinnliga medlemmar av sällskapet som, iklädda klänningar som är kopior av plagg från 1720-talet och med äkta värjor från 1680, i elegant trav och skritt tar sig igenom en bana. Först ska de, en efter en, slå värjan mot ett Medusa-huvud. Därefter ska de slå ned ett äpple från en trästolpe, fånga upp först en ring med klingan och sedan en sjal, innan de avslutar banan med att ta emot ett glas champagne.
Detta var vanligt i Europa från slutet av 1600-talet till 1700-talets första årtionden. På detta vis uppmärksammas en mindre känd del av historien på detta stora välgörenhetsevenemang för barn och ungdomar med hjärtfel.
[caption id="attachment_19316" align="alignleft" width="600"]
De barocka damerna från Nordic Knights. Kvinnan i gul klänning är den enda som rider i äkta damsadel, vilket väcker publikens beundran.. Foto: Nya tider.[/caption]
[caption id="attachment_19317" align="alignleft" width="600"]
Trähästen ”Lisa” är mycket uppskattad av barnen. Foto: Nya Tider.[/caption]
[caption id="attachment_19318" align="alignleft" width="600"]
Några av dagens besökare visar intresse för hantverk, hemlagad sylt samt smycken i silver och brons. Foto: Nya Tider.[/caption]
[caption id="attachment_19319" align="alignnone" width="600"]
Flera knallar är på plats på Kvarngården i dag och både knallarna såväl som arrangörerna är klädda i plagg av medeltida stil. I det grönvit-randiga marknadsståndet säljs nagelfilar, fotfilar och peelingstenar av Orsa sandsten. Foto: Nya Tider.[/caption]
Linné i lappdräkt under sin Lapplandsresa 1732, en expedition som han företog ensam vid 25 års ålder. Kopia från 1853 efter samtida originalmålning.[/caption]
I brevet beskrev han hur personen som skulle företa sig en sådan resa skulle vara: Det skulle vara en svensk man, ung och lätt. Han skulle vara frisk, ogift och kunnig i alla naturens tre riken. Dessutom skulle han kunna rita av ”allt sällsamt som visade sig...”.
Då detta stämde väl in på honom, erbjöd han sig att företa sig en sådan resa om han fick med sig 600 daler kopparmynt.
Han fick så småningom tillåtelse att företa sig denna resa och fick med sig ett respass och 400 daler kopparmynt. Färden fick bli till häst. I en liten väska av läder tog han med sig vad han tyckte sig behöva. Viktigast var förstås anteckningsboken. Han började sin färd under våren och red mot norr, hela tiden efter kusten. Han var noga med att anteckna allt av intresse under resans gång. ”Varken långsamt eller brådskande, fortsatte jag färden”, skrev han.
Resan blev strapatsrik och flera gånger hade det kunnat sluta illa. När han tog sig för att klättra upp för ett berg, lossade en bit av klippan och det var nära ”att aldrig mer något pip hörts av mig”, skrev han.
Efter två veckor fick han ge upp att rida. Det gick inte längre i vildmarken. Han gick då till fots. Till sist kom han upp till fjällen och fick uppleva midnattssolen på ett högt berg. Han stannade en tid hos samerna och antecknade allt han upplevde.
Till hösten vände han hemåt. Färden gick genom Finland och han anlände till Uppsala i oktober. ”10 oktober. Kom lyckligen klockan inemot 1 om dagen till Uppsala. Gud vare lov, pris och ära i evighet!”, skrev han.
Hela hösten och vintern arbetade han sedan med att gå igenom alla sina anteckningar och ordna med alla sina samlingar.
Linnémuseet, som tidigare var Linnés bostadshus, ligger i anslutning till Linnéträdgården. Bortanför ormbunkarna skymtar en bronsstaty föreställande Linné. Foto: Nya Tider[/caption]
Carl var nu internationellt erkänd, men godtogs ändå inte av Sara Lisas far när han tre år senare återvände till Falun för att förenas med Sara Lisa. Först skulle Carl skaffa sig ett arbete som läkare, vilket han också raskt gjorde. I Stockholm gjorde han sig känd som en särskilt duktig läkare och erkändes snart hos rikets höga herrar och även hos hovet.
Bröllopet med Sara Lisa ägde rum i Falun på doktor Moraeus stora gård. Paret bosatte sig till en början i Stockholm, där första barnet föddes. Där blev han kallad att vara med och bilda en Vetenskapsakademi 1739 som bestod av landets mest lärda män i ”nyttiga konster”.
År 1741 utnämndes han till medicinprofessor och ett år senare blev han botanikprofessor. Nu kunde han ägna sig helt och hållet åt det som var hans stora intresse. Bland annat sändes Linnaeus ut på forskningsresor till Öland, Gotland och Västergötland.
Både Öland och Gotland uppvisade en stor rikedom av växter och fåglar. Allt antecknades noggrant. Fyra år senare tryckte han sin första större bok på svenska: Öländska och Gothländska Resa. Vid den tiden begav han sig även ut på sin resa till Västergötland.
