![]()
I dag talas det ofta om provokationens förlösande effekt i kulturella sammanhang. När undertecknad på kvällen den 4 februari kommit in i den kyrkolokal som numera döpts om till Eric Ericssonhallen och såg latexklädda människor och en DJ i predikstolen, insåg jag att provokation är en tolkningsfråga.
[caption id="attachment_23848" align="alignnone" width="585"]
![Triarii, som är ett projekt av tyske Christian Erdmann, inledde kvällen.]()
Triarii, som är ett projekt av tyske Christian Erdmann, inledde kvällen. Foto: Nya Tider[/caption]
Allt beror på vilka värderingar man bär med sig inför mötet med en situation som ställer kontraster mot varandra. Hade jag varit kristen kunde jag mycket väl mått fysiskt illa. Om jag bara varit intresserad av musiken skulle sammanhanget främst te sig som intressant i termer av akustik och effektfull scenografi. Över huvud taget rådde något av en ceremoniell atmosfär över det hela – i den dunkla före detta kyrkolokalen strövade svartklädda människor omkring eller satt lutade mot pelare i väntan på musikernas framträdanden.
[caption id="attachment_23849" align="alignnone" width="585"]
![Triarii på scen.]()
Triarii på scen. Foto: Nya Tider[/caption]
Triarii, som är ett projekt av tyske Christian Erdmann, inledde kvällen. Den bombastiska musiken understöddes både av Erdmanns sång och de rytmiska inslagen.
Bakom musikerna visades bilder på militära konflikter från 1900-talet och kartor över Europa under ett filter av flammor. Temat var tydligt – Europa och dess människors strävanden genom historien liksom offren och framstegen för totalitära rörelser. Musikernas kläder var enhetliga. I vita skjortor med svarta slipsar och svarta kostymvästar framstod de som ovanligt energiska begravningsentrepenörer.
[caption id="attachment_23850" align="alignleft" width="236"]
![Den före detta kyrkolokalen utgjorde en mystisk interiör.]()
Den före detta kyrkolokalen utgjorde en mystisk interiör. Foto: Nya Tider[/caption]
De gamla fotografierna i den före detta kyrkan ställde en del frågor om evighet och mänsklig ofullkomlighet. På en del texter lagda på bilder från kommunismens storhetstid, varnades för hur ideologier kunde korrumpera människors sinnen.
Triariis framträdande var kraftfullt med tanke på att de bara var två på scen, båda med slagverk. Mycket av bandets styrka ligger i Erdmanns känsla för starka melodier och hans enkla men associativa texter.
Svenska Ordo Rosarius Equilibrio består i grunden av Tomas Pettersson och Rose-Marie Larsen. Musiken som de gör brukar beskrivas som apocalyptic folk. Bandet har sina rötter i den svenska elektroniska industriscenen och gavs först ut på det nästan legendariska skivbolaget Cold Meat Industry. Bandet startade i en annan sättning 1993 efter att Pettersson gått vidare från sitt första projekt Archon Satani. Ordo Equilibrio, som bandet hette först, utmärkte sig för sin intensiva kritik mot kristendomen i kombination med sexuell hedonism. I de symboltyngda texterna finns också spår av socialdarwinism och en nästan förandligad inställning till köttsliga lustar.
[caption id="attachment_23851" align="alignnone" width="585"]
![Svenska Ordo Rosarius Equilibrio består i grunden av Tomas Pettersson och Rose-Marie Larsen.]()
Svenska Ordo Rosarius Equilibrio består i grunden av Tomas Pettersson och Rose-Marie Larsen. Foto: Nya Tider[/caption]
Duon, som nu utökats med en basist och en gitarrist, framträdde i Skeppsholmskyrkan med en klassisk rocksättning också med slagverk. Förinspelade grundkompositioner utgjorde ramverk till det som hördes. Två unga kvinnor iklädda stillettklackade skor och tätt åtsittande latex flankerade de fem musikerna. Fanbärarna stod stilla under hela konserten och höll en varsin fana med siffran fyra på – en symbol som är ofta återkommande i bandets texter.
Mötet mellan de svartklädda musikerna och den gamla kyrkolokalen blev kraftfullt. Sånger om krigets essens, rätten till hat och sexuella orgier studsade mellan väggarna. Detta uttryckt bland statyer som förut stått inför mässor om andlighet och högre mening blev som en kommentar till vår oroliga samtid.
[caption id="attachment_23852" align="alignleft" width="236"]
![Publiken fick en suggestiv upplevelse.]()
Publiken fick en suggestiv upplevelse. Foto: Nya Tider[/caption]
Framträdandet var i stora delar riktigt bra och musikerna samspelta. Pettersson och Larsen stod sida vid sida som profeter – han mer utlevande, hon som hans stöd. Den allvarliga atmosfären avbröts ibland av Petterssons skämt mellan låtarna.
Genomgående lättsam var dock basisten som leende spatserade omkring och vinkade till folk i publiken.
I slutet sammanstrålade Triarii och några medlemmar av ORE på scenen i den fyndiga uppsättningen ”TriORE”. Slutnumret gjordes tyvärr lite mindre energiskt och som det tycktes stressat då man redan låg efter i spelschemat. Som tur var valde man att bara spela ett fåtal låtar, då folk redan börjat förbereda sig för att lämna lokalen.
Death Disco Productions som arrangerade spelningen har flera intressanta evenemang på sitt samvete – genomgående med mörka musikaliska uttryck i olika former.
Oavsett vad man anser om dessa var för sig tycker jag initiativet är hedervärt. Vi lever av tider av tilltagande censur, historierevision och kulturell likriktning. Konsensus och värdegrunder i all ära – men kanske är det bara genom de orädda frågorna vi kan finna de svar vi söker.
Triarii, som är ett projekt av tyske Christian Erdmann, inledde kvällen. Foto: Nya Tider[/caption]
Allt beror på vilka värderingar man bär med sig inför mötet med en situation som ställer kontraster mot varandra. Hade jag varit kristen kunde jag mycket väl mått fysiskt illa. Om jag bara varit intresserad av musiken skulle sammanhanget främst te sig som intressant i termer av akustik och effektfull scenografi. Över huvud taget rådde något av en ceremoniell atmosfär över det hela – i den dunkla före detta kyrkolokalen strövade svartklädda människor omkring eller satt lutade mot pelare i väntan på musikernas framträdanden.
[caption id="attachment_23849" align="alignnone" width="585"]
Triarii på scen. Foto: Nya Tider[/caption]
Triarii, som är ett projekt av tyske Christian Erdmann, inledde kvällen. Den bombastiska musiken understöddes både av Erdmanns sång och de rytmiska inslagen.
Bakom musikerna visades bilder på militära konflikter från 1900-talet och kartor över Europa under ett filter av flammor. Temat var tydligt – Europa och dess människors strävanden genom historien liksom offren och framstegen för totalitära rörelser. Musikernas kläder var enhetliga. I vita skjortor med svarta slipsar och svarta kostymvästar framstod de som ovanligt energiska begravningsentrepenörer.
[caption id="attachment_23850" align="alignleft" width="236"]
Den före detta kyrkolokalen utgjorde en mystisk interiör. Foto: Nya Tider[/caption]
De gamla fotografierna i den före detta kyrkan ställde en del frågor om evighet och mänsklig ofullkomlighet. På en del texter lagda på bilder från kommunismens storhetstid, varnades för hur ideologier kunde korrumpera människors sinnen.
Triariis framträdande var kraftfullt med tanke på att de bara var två på scen, båda med slagverk. Mycket av bandets styrka ligger i Erdmanns känsla för starka melodier och hans enkla men associativa texter.
Svenska Ordo Rosarius Equilibrio består i grunden av Tomas Pettersson och Rose-Marie Larsen. Musiken som de gör brukar beskrivas som apocalyptic folk. Bandet har sina rötter i den svenska elektroniska industriscenen och gavs först ut på det nästan legendariska skivbolaget Cold Meat Industry. Bandet startade i en annan sättning 1993 efter att Pettersson gått vidare från sitt första projekt Archon Satani. Ordo Equilibrio, som bandet hette först, utmärkte sig för sin intensiva kritik mot kristendomen i kombination med sexuell hedonism. I de symboltyngda texterna finns också spår av socialdarwinism och en nästan förandligad inställning till köttsliga lustar.
[caption id="attachment_23851" align="alignnone" width="585"]
Svenska Ordo Rosarius Equilibrio består i grunden av Tomas Pettersson och Rose-Marie Larsen. Foto: Nya Tider[/caption]
Duon, som nu utökats med en basist och en gitarrist, framträdde i Skeppsholmskyrkan med en klassisk rocksättning också med slagverk. Förinspelade grundkompositioner utgjorde ramverk till det som hördes. Två unga kvinnor iklädda stillettklackade skor och tätt åtsittande latex flankerade de fem musikerna. Fanbärarna stod stilla under hela konserten och höll en varsin fana med siffran fyra på – en symbol som är ofta återkommande i bandets texter.
Mötet mellan de svartklädda musikerna och den gamla kyrkolokalen blev kraftfullt. Sånger om krigets essens, rätten till hat och sexuella orgier studsade mellan väggarna. Detta uttryckt bland statyer som förut stått inför mässor om andlighet och högre mening blev som en kommentar till vår oroliga samtid.
[caption id="attachment_23852" align="alignleft" width="236"]
Publiken fick en suggestiv upplevelse. Foto: Nya Tider[/caption]
Framträdandet var i stora delar riktigt bra och musikerna samspelta. Pettersson och Larsen stod sida vid sida som profeter – han mer utlevande, hon som hans stöd. Den allvarliga atmosfären avbröts ibland av Petterssons skämt mellan låtarna.
Genomgående lättsam var dock basisten som leende spatserade omkring och vinkade till folk i publiken.
I slutet sammanstrålade Triarii och några medlemmar av ORE på scenen i den fyndiga uppsättningen ”TriORE”. Slutnumret gjordes tyvärr lite mindre energiskt och som det tycktes stressat då man redan låg efter i spelschemat. Som tur var valde man att bara spela ett fåtal låtar, då folk redan börjat förbereda sig för att lämna lokalen.
Death Disco Productions som arrangerade spelningen har flera intressanta evenemang på sitt samvete – genomgående med mörka musikaliska uttryck i olika former.
Oavsett vad man anser om dessa var för sig tycker jag initiativet är hedervärt. Vi lever av tider av tilltagande censur, historierevision och kulturell likriktning. Konsensus och värdegrunder i all ära – men kanske är det bara genom de orädda frågorna vi kan finna de svar vi söker.