![]()
Trogna läsare av Nya Tider minns säkert artikeln om ”Pizzagate” i nummer 49/2016. ”Pizzagate” handlade om korruption och perversion i det Demokratiska partiets toppkretsar, som avslöjats genom att en hackare lyckats komma åt John Podestas e-postkonto. John Podesta var Hillary Clintons kampanjchef och korresponderade därför flitigt med många höjdare, inklusive Barack Obama, Hillary och Bill Clinton.
Uppgifterna i den läckta e-posten från juni 2015 fick Washington Post att gå ut och dementera ”Nej, John Podesta drack inte kroppsvätskor vid en hemlig satanistisk middag”. Middagen anordnades av ingen mindre än just Marina Abramović.
Tony Podesta, Johns bror, har flera av Marina Abramovićs konstverk i sitt hem, bland annat statyn av ett huvudlöst lik i en bisarr ställning, precis som massmördaren Jeffrey Dahmer lämnade ett av sina offer.
Abramović är en ”performancekonstnär” som rört sig i elitens kretsar i många år. Hennes ”konst” är grotesk och innefattar inslag av låtsad kannibalism, nekrofili, ritualmord och liknande. En del av den är omöjlig att skilja från ockulta ritualer, med pentagram och diverse kroppsvätskor som återkommande inslag.
[caption id="attachment_23588" align="alignnone" width="585"]
![]()
”AAA-AAA”, 1978. Detta är alltså inte en stillbild utan en oändlig videoslinga med ljud. Den dominerar utställningslokalen totalt och skapar en snudd på outhärdlig dårhusstämning. Foto: Moderna Museets pressbilder[/caption]
Av en händelse har Moderna Museet i Stockholm en retrospektiv utställning med Marina Abramović under våren (18/2 — 21/5). Nya Tider besökte därför utställningen för att själva bilda oss en uppfattning om denna hyllade moderna konstnärs livsverk.
En gång i början av 1960-talet var Marina en ung konststudent (hon är född 1946) som målade dystra oljemålningar, men det var för tråkigt och konventionellt, så hon lade undan penslarna och övergick snart till ”konceptkonst”. Redan från början använde hon framför allt sin egen kropp som uttrycksmedel.
Genombrottsverket ”Rhythm 10” (1973) var en så kallad performance där Marina inför publik lekte ”ryska knivleken”, och noga filmade och dokumenterade alla missar där hon råkade skada sig själv. Hon spelade upp filmen från första varvet och försökte sedan återupprepa ”missarna” för att på det viset vända på tidsupplevelsen.
Redan året därpå uppfördes verket ”Rhythm 5” som höll på att kosta henne livet. Innanför ett kar, format som ett pentagram, dansade Marina och brände sitt eget avklippta hår och naglar. Det hela avslutades med att Marina ”spelade död” utsträckt som ett kors i centrum av stjärnan. Saken var bara den att elden förbrukade allt syre runt konstnären så det var på vippen att hon kvävts till döds helt bokstavligt. Hon räddades i sista stund av en ritualdeltagare som insåg att något gått fel.
Verket ”Rhythm 0” (1974) var helt enkelt en demonstration av avancerad sadomasochism mellan sig själv och publiken. Abramović menade sig ”ta fullt ansvar för konsekvenserna” och uppmanade publiken att använda olika redskap för att plåga henne: piskor, knivar, kedjor, en laddad pistol men också fjädrar, ett glas vin, parfym och så vidare.
[caption id="attachment_23591" align="alignleft" width="421"]
![]()
Redskap för ”Rhythm 0” (1974), en regelrätt sadomasochistisk seans. Foto: Nya Tider[/caption]
Publiken började mycket snällt med kyssar och parfym, men avancerade över allt mer hårdhänta sexuella grepp till knivar och kedjor. Konstverket måste avbrytas när en i publiken måste brottas ned därför att han såg ut att mena allvar med att använda pistolen. Vad skulle vi lära av det? Att människan innerst inne är ett vidrigt perverst kräk? Eller visar det att perversa kräk dras till sådana konstnärer som Abramović?
Senare på 1970-talet fick Marina ihop det med den tyske konstnären Uwe Laysiepen, med artistnamnet ”Ulay”. Tillsammans gjorde de bland annat verket ”AAA-AAA” (1978). De två vrålar så högt de kan, så länge de kan, mot varandra rakt i ansiktet. ”Verket” visas nu på Moderna Museet i form av en videoslinga – med ljud.
Just för denna utställning görs ett återuppförande av verket ”Cleaning the Mirror I” (från 1995) av en anställd skådespelare. Det är alltså en kvinna i sina bästa år som med hink och vatten, långsamt, mycket långsamt borstar ett skelett rent från aska. Den som tidigare sett biologisalens skelett blir kanske inte alltför skakad, men stanken från en hög äkta köttben i rummet intill bidrar till en påtagligt olustig tryckt stämning.
[caption id="attachment_23590" align="alignleft" width="300"]
![]()
”Cleaning the Mirror I”, 1995, levande återuppförande. Flickan blir mer och mer smutsig i takt med att skelettet blir rent. Foto: Nya Tider[/caption]
I nästa rum får man se en film med en rad serbiska män i folkdräkt som står i givakt med sina erigerade penisar blottade. Verket hör till ”Balkan Baroque” som var Marinas konstnärliga protest mot situationen i det forna Jugoslavien, och som ursprungligen visades på Bienalen i Venedig 1997. Bosnienkrigen var nyligen avslutat men nya oroshärdar hotade att blossa upp.
Kulturvännerna som artigt studerade fotografier och videoverk såg mycket sammanbitna ut. Jag hörde ingen spontant utropa: ”Å, den här tycker jag är så fiiin,”eller ”det är precis så det är!” som man annars alltid hör även om man själv tycker konsten är dålig.
Stämningen på utställningen var som på ett dårhus för 150 år sedan – inte minst med de påträngande vrålen från ”AAA-AAA” i bakgrunden. De flesta verken har alltså en mer eller mindre tydlig sexuell anstrykning – men aldrig någonsin på ett bejakande eller lustfyllt sätt, bara på ett för alla parter förnedrande och avhumaniserande sätt.
Var kommer då det ”andliga” in? I Podesta-mailen finns bland annat en inbjudan till Tony Podesta (som vidareinbjöd John Podesta) från Marina Abramović till en ”spirit cooking”-middag. Spirit Cooking var namnet på en ”kokbok” med recept för ”afrodisiaka” som Abramović gav ut tillsammans med Jacob Samuel, 1996. Recepten handlar mindre om mat än om föregivet svart-magiska ritualer med ingredienser som bröstmjölk, sperma, blod, men också ickemateriella ingredienser som ”svartsjuka”. Tanken är att andar lever på känslor, och den har sina rötter i teosofi och Aleister Crawleys satanism. ”Spirit Cooking” blev också en installation 1997, men det visas inte något av den nu på Moderna Museet.
Sammanfattningsvis får jag säga att jag nog aldrig har sett något tillnärmelsevis så obehagligt på ett konstmuseum. Det var säkert också avsikten, så i det avseendet kan man ju säga att Marina Abramović är en mycket framstående ”konstnär”.
”AAA-AAA”, 1978. Detta är alltså inte en stillbild utan en oändlig videoslinga med ljud. Den dominerar utställningslokalen totalt och skapar en snudd på outhärdlig dårhusstämning. Foto: Moderna Museets pressbilder[/caption]
Av en händelse har Moderna Museet i Stockholm en retrospektiv utställning med Marina Abramović under våren (18/2 — 21/5). Nya Tider besökte därför utställningen för att själva bilda oss en uppfattning om denna hyllade moderna konstnärs livsverk.
En gång i början av 1960-talet var Marina en ung konststudent (hon är född 1946) som målade dystra oljemålningar, men det var för tråkigt och konventionellt, så hon lade undan penslarna och övergick snart till ”konceptkonst”. Redan från början använde hon framför allt sin egen kropp som uttrycksmedel.
Genombrottsverket ”Rhythm 10” (1973) var en så kallad performance där Marina inför publik lekte ”ryska knivleken”, och noga filmade och dokumenterade alla missar där hon råkade skada sig själv. Hon spelade upp filmen från första varvet och försökte sedan återupprepa ”missarna” för att på det viset vända på tidsupplevelsen.
Redan året därpå uppfördes verket ”Rhythm 5” som höll på att kosta henne livet. Innanför ett kar, format som ett pentagram, dansade Marina och brände sitt eget avklippta hår och naglar. Det hela avslutades med att Marina ”spelade död” utsträckt som ett kors i centrum av stjärnan. Saken var bara den att elden förbrukade allt syre runt konstnären så det var på vippen att hon kvävts till döds helt bokstavligt. Hon räddades i sista stund av en ritualdeltagare som insåg att något gått fel.
Verket ”Rhythm 0” (1974) var helt enkelt en demonstration av avancerad sadomasochism mellan sig själv och publiken. Abramović menade sig ”ta fullt ansvar för konsekvenserna” och uppmanade publiken att använda olika redskap för att plåga henne: piskor, knivar, kedjor, en laddad pistol men också fjädrar, ett glas vin, parfym och så vidare.
[caption id="attachment_23591" align="alignleft" width="421"]
Redskap för ”Rhythm 0” (1974), en regelrätt sadomasochistisk seans. Foto: Nya Tider[/caption]
Publiken började mycket snällt med kyssar och parfym, men avancerade över allt mer hårdhänta sexuella grepp till knivar och kedjor. Konstverket måste avbrytas när en i publiken måste brottas ned därför att han såg ut att mena allvar med att använda pistolen. Vad skulle vi lära av det? Att människan innerst inne är ett vidrigt perverst kräk? Eller visar det att perversa kräk dras till sådana konstnärer som Abramović?
Senare på 1970-talet fick Marina ihop det med den tyske konstnären Uwe Laysiepen, med artistnamnet ”Ulay”. Tillsammans gjorde de bland annat verket ”AAA-AAA” (1978). De två vrålar så högt de kan, så länge de kan, mot varandra rakt i ansiktet. ”Verket” visas nu på Moderna Museet i form av en videoslinga – med ljud.
Just för denna utställning görs ett återuppförande av verket ”Cleaning the Mirror I” (från 1995) av en anställd skådespelare. Det är alltså en kvinna i sina bästa år som med hink och vatten, långsamt, mycket långsamt borstar ett skelett rent från aska. Den som tidigare sett biologisalens skelett blir kanske inte alltför skakad, men stanken från en hög äkta köttben i rummet intill bidrar till en påtagligt olustig tryckt stämning.
[caption id="attachment_23590" align="alignleft" width="300"]
”Cleaning the Mirror I”, 1995, levande återuppförande. Flickan blir mer och mer smutsig i takt med att skelettet blir rent. Foto: Nya Tider[/caption]
I nästa rum får man se en film med en rad serbiska män i folkdräkt som står i givakt med sina erigerade penisar blottade. Verket hör till ”Balkan Baroque” som var Marinas konstnärliga protest mot situationen i det forna Jugoslavien, och som ursprungligen visades på Bienalen i Venedig 1997. Bosnienkrigen var nyligen avslutat men nya oroshärdar hotade att blossa upp.
Kulturvännerna som artigt studerade fotografier och videoverk såg mycket sammanbitna ut. Jag hörde ingen spontant utropa: ”Å, den här tycker jag är så fiiin,”eller ”det är precis så det är!” som man annars alltid hör även om man själv tycker konsten är dålig.
Stämningen på utställningen var som på ett dårhus för 150 år sedan – inte minst med de påträngande vrålen från ”AAA-AAA” i bakgrunden. De flesta verken har alltså en mer eller mindre tydlig sexuell anstrykning – men aldrig någonsin på ett bejakande eller lustfyllt sätt, bara på ett för alla parter förnedrande och avhumaniserande sätt.
Var kommer då det ”andliga” in? I Podesta-mailen finns bland annat en inbjudan till Tony Podesta (som vidareinbjöd John Podesta) från Marina Abramović till en ”spirit cooking”-middag. Spirit Cooking var namnet på en ”kokbok” med recept för ”afrodisiaka” som Abramović gav ut tillsammans med Jacob Samuel, 1996. Recepten handlar mindre om mat än om föregivet svart-magiska ritualer med ingredienser som bröstmjölk, sperma, blod, men också ickemateriella ingredienser som ”svartsjuka”. Tanken är att andar lever på känslor, och den har sina rötter i teosofi och Aleister Crawleys satanism. ”Spirit Cooking” blev också en installation 1997, men det visas inte något av den nu på Moderna Museet.
Sammanfattningsvis får jag säga att jag nog aldrig har sett något tillnärmelsevis så obehagligt på ett konstmuseum. Det var säkert också avsikten, så i det avseendet kan man ju säga att Marina Abramović är en mycket framstående ”konstnär”.