Lars Hillersberg, karikatyrtecknare, på ett möte 1979.Foto: Wikipedia/ Rolf Lindby[/caption] Juridiska paralleller kan dras till när Jim Olsson, docent i fysikalisk kemi, 2015 stämde Expressen och dess dåvarande chefredaktör Thomas Mattsson för grovt förtal efter att tidningen felaktigt tillskrivit honom grova citat i anonyma kommentarsfält. Olsson tvingades driva målet själv men förlorade. Den tidigare okände Olsson som genom Expressen blivit rikskänd som ”näthataren”, led nederlag och tvingades att betala både de egna och Expressensidans advokatkostnader. Det hindrade dock inte chefredaktören Thomas Mattsson från att dagen efter domstolssegern håna Olsson på ledarplats i den rikstäckande kvällstidningen. Smutskastningen av Hillersberg, satirikern som oförtrutet förlöjligade överheten, pågick även den konstant från vissa håll och fortsatte också i media efter hans död. Det som Hillersberg velat gå till domstol med var en underrubrik på ledarplats i Svenska Dagbladet 2001. Där hade man utsett honom till ”antisemitisk nidtecknare”. Han var alltså den tidens näthatare i etablissemangets ögon, och detta innan begreppet ens lanserats. En individ av det slaget borde enligt SvD inte ha beviljats en statlig konstnärslön på 180 000 kronor årligen, vilket Konstnärsnämnden gjort. Hillersberg svarade på tidningens insändarsida: ”Själv undrar jag vad jag skall få för mina skattepengar när jag bidrar till de 54 257 000 kronor som Svenska Dagbladet får i presstöd.” Epiteten fortsatte att kastas mot honom, främst i DN haglade det av skribenter som unisont fördömde beslutet om statlig konstnärslön till den obekväme tecknaren. Men trots att Hillersberg skulle straffas i oändlighet för att ha gjort sig rolig över en skyddad minoritet gick det inte att beröva honom hans kulturella status. Han hade etablerat sig som en omistlig del av den rörelse som kommit att annektera hela Sveriges moderna kulturliv – 68-vänstern. Lars Hillersberg föddes 1937 i Södermanland, men när han nått skolåldern flyttade familjen till Sundsvall. Föräldrarna skildes senare och flyttade båda tillbaka till Stockholm på 1950-talet. Pappan skaffade en frisersalong i Vasastan och mamman, som Lars bodde hos i Årsta, jobbade bland annat som servitris. Hennes son började teckna skämtteckningar och sålde dem i butiker. Så småningom blev det uppdrag för Röster i Radio och en utställning på Galerie Æstetica på Östermalm. Detta följdes av studier på Kungliga Konsthögskolan mellan åren 1961-66. Därefter började han jobba som lärare på samma skola. Mest känd är kanske Hillersberg för tidningen PUSS som han startade 1968 tillsammans med bland andra Carl-Johan De Geer, Ulf Rahmberg och Maria Svedberg. I den häcklades svenska makthavare på ett medvetet vulgärt sätt utifrån vänsterradikala perspektiv. Innehållet bestod bland annat av feministiska teorier, uthängningar av civilpoliser, protester mot USA:s krig i Vietnam och revolutionsromantiska serier. De estetiska inslagen var för det mesta provokativa – nekrofili blandades med extrema våldsinslag och dystra skildringar av konsumism. I början av 1990-talet mottog Hillersberg Lasse Lucidor-samfundets pris för de samhällskritiska teckningar han gjort och flera av hans verk finns att beskåda på Moderna Museet i Stockholm, samt konstmuseerna i Göteborg, Kalmar och Norrköping. I slutet av sitt liv bodde Lars Hillersberg i Gnesta utanför Stockholm med sambon Pia Jämtvall och några vänner. Han avled 2004 och ligger begraven i Frustuna kyrka. Nio år efter den respektlöse satirtecknarens död, 2013, satte Kulturhuset i Stockholm upp en retrospektiv utställning om hans konstnärskap. Även en bok utkom. Det hade ingen betydelse att Hillersberg dött, skulle det visa sig, för drevet mot hans person startade igen. Martin Aagård på Aftonbladet pendlade mellan hyllningar och förakt. Det var ju trots allt en vänsterns husgud han skrev om. Aagård ville göra gällande att Hillersberg lärt sig teckna judar av Tredje rikets nazister och att hans förakt för en minoritet var irrationellt, men samtidigt berusades Aftonbladetskribenten av Hillersbergs mest vulgära karikatyrer av icke-judar där kön exploateras och djurliknelser görs. Men det fanns mer nyanserade kritiker av utställningen. Exempelvis den judiske cirkusdirektören Henry Bronett angrep Kulturhuset för att de inte visade de teckningar som anklagats för att vara antisemitiska. Han menade att institutionen därmed sopade ämnet under mattan. Bronett belyste det hela i en opinionstext på SVT:s hemsida: ”Om Kulturhuset har ambitionen att visa hela Lars Hillersbergs gärning, varför visas då inte hela? Varför väljer Kulturhuset bort just denna del? Vad menar utställningskuratorn med att just de dussintal antisemitiska nidbilder som Hillersberg skapat skulle väcka anstöt?” Bronett betonade att Kulturhusets censur inte hörde hemma i ett fritt demokratiskt land. Han förstod inte att det skulle vara så svårt att acceptera att även högt begåvade och intelligenta människor i Sverige kunde vara antisemiter. Den samhällsengagerade cirkusdirektören visste alltså att satir görs just för att väcka anstöt. Utställningens kurator däremot, illustrationshistorikern Andreas Berg, hade en avancerad inställning till utställningen. Om det hade något att göra med att han ville slippa bli stämd för hets mot folkgrupp kan vi låta vara osagt, men han hade ändå en förklaring till varför han censurerat satirikerns mest kontroversiella satir. Dels kunde de aktuella verken väcka anstöt, misstänkte han, och dels var de av någon anledning inte så viktiga. I en intervju i tidningen Arena menade han att den komplexe Hillersberg visserligen gjort några misstag ur ett ”postkolonialt perspektiv”. Sedan slog han fast att tecknaren kastats ut i kylan genom nyliberalismens intåg. Illustrationshistorikern gick till slut så långt som att koppla samman debatten om Hillersberg med polisens arbete att finna illegala migranter i det så kallade REVA-projektet. Hur det än är med alla fantastiska teorier och angrepp gick inte Hillersberg vidare till domstol för att stämma media för smutskastningen. Att som förtalad medborgare gå i envig med de resursstarka mediehusen har dystra utsikter – och det oavsett om det som påstås är sant eller inte. Men hans verk finns kvar till beskådan. Så man kan nog ändå säga att Lars Hillersberg avgick med segern. Hans satir hade träffat rakt i etablissemangets solar plexus – och det med sådan kraft att de avlönade förståsigpåarna helt tappade kompassen. De ville bortförklara hans konstnärskap och samtidigt hylla det, de ville hylla hans klarsyn och samtidigt förneka den. Allt bevisar att de inget alls förstod av hans gärning.