Ayaan Hirsi Alis Villebråd, om immigration, islam och kvinnors rättigheter

Islam är inte bara en religion utan också en ideologi med en politisk gren, som kräver att de som föds in i den skall leva och uppföra sig på ett särskilt sätt, dygnet runt. Detta gäller speciellt kvinnor. Män har rätt att leva efter sina önskemål. Vill de ha sex skall de få det, oavsett vad kvinnor har för önskningar. [caption id="attachment_80173" align="alignright" width="225"] Ny bok. Villebråd: immigration, islam och kvinnors rättigheter. Fri tanke förlag, 2021. 341 sidor plus 615 noter.[/caption] Ayaan Hirsi Ali vet vad hon talar om. Hon är född i Somalia men när hon var barn flyttade familjen till Saudiarabien och sedan till Etiopien. Som så många andra sökte sig familjen senare till Europa. Hon valde dock att reagera mot sina landsmän som tog med sig islam när de migrerade. Hon engagerade sig i det nederländska islamkritiska partiet PVV och blev invald i parlamentet. Hon bor numera i USA. I boken ges hundratals exempel på olika länders synsätt när det kommer till sexuella trakasserier utförda av män som är födda i muslimska länder eller födda i sitt nya land med islams ideologi som riktmärke. Det är ingen rolig läsning. I Storbritannien finns sedan många år tillbaka sharia-domstolar, och att de inte skulle finnas i Sverige är en utopi. Ett av alla dessa exempel som Aayan berättar om är Sofiee Peeters dokumentärfilm Femme de la Rue från 2012, där Sofiee går runt i stadskärnan i Bryssel iklädd en kortärmad blus, knälång kjol och ett par platta bruna läderstövlar. En helt vanlig klädsel för en västerländsk kvinna. En dold kamera följer henne. Under promenaden får hon hätska blickar av män. Hon slår sig ner på en bänk och börjar läsa. Då står åtta unga män och stirrar på henne som om hon varit ett främmande föremål. När hon vid ett annat tillfälle passerar ett kafé ropar männen sjaskiga komplimanger, gör pisksnärtsljud och överdrivna kyssljud. En del kal­lar henne ”slyna” och ”hora”. Männen i Sofies dokumentär kommer huvudsakligen från Marocko, Tunisien och Algeriet eftersom Bryssel är en väldigt multikulturell stad. När filmen visades på TV blev det enorm uppmärksamhet, men många ansåg den vara ”rasistisk”. Sofie förklarade att det enda hon hade gjort var att med dold kamera visa hur hon hade det i sin stadsdel och på en vanlig promenad som tusentals västerländska kvinnor gör dagligen. Vad som hänt de senaste åren är att kvinnor tvingats ändra sina rutiner och ta omvägar för att slippa höra sexuella antydningar och okvädingsord för att de inte är anständigt klädda. Det vill säga i hud- och hårtäckande klädsel. Dessa kläder anses vara kyska och anständiga. Ayaan är också tydlig med att skriva att inte alla muslimska män är våldtäktsmän, eller för den delen inte heller andra nationaliteter som också beskrivs i boken. Och naturligtvis finns det etniska tyska, svenska, brittiska, danska, franska, österrikiska män som våldtar och mördar sina kvinnor. Men frågan Ayaan ställer om och om igen är varför en minoritet i alla dessa länder är i klar majoritet när det kommer till brott med sexuella inslag. Ayaan nämner också många namn på människor som kan göra mycket mer om de bara tillåts agera och lyfts fram i traditionella medier i stället för att kal­las främlingsfientliga, rasister och islamofober. Islamofob är för övrigt Muslimska brödraskapets hittepå-ord för att tysta kritik om islam. Vid ett flertal tillfällen hyllar Ayaan den svenska journalisten Paulina Neuding och polisen Mustafa Panshiri, som hon anser gör vad de kan för att lyfta frågorna om hur asylsökande, migranter och flyktingar blir bemötta och vad som måste förändras. Boken är också fylld med tabeller om våld mot kvinnor i olika länder. Ayaan är dock noga med att påpeka att statistik kan friseras och kan vara missvisande, till exempel för att alla kvinnor inte anmäler vad de utsätts för, vilket gör siffrorna skakiga. Här ett av många stycken ur boken som jag fastnade för. Ayaan berättar: ”När jag satt i parlamentet i Nederländerna i början av 2000-talet deltog jag i en parlamentarisk utfrågning om hur landets integrationsbudget användes. På den tiden fanns det ganska få invandrare i Holland; likväl hade 16 miljarder euro spenderats på integration – invandringskostnader inte medräknade – under en trettiotreårsperiod. Men trots dessa kostnader kunde inte en enda framgångssaga identifieras. En stor del av pengarna hade gått till glättiga konsulenter, hedervärda välgörenhetsorganisationer och lokala, etniska representanter för invandrarna. Alla utlovade guld och gröna skogar. När programmen utvärderades fick vi långa rapporter som hävdade att rasism, diskriminering och fördomarnas osynliga hand höll invandrarna tillbaka. Jag minns att jag sade till mina kollegor att det är precis så här folk pratar om voodoo: – Ge mig dina pengar så ska jag få dig att må bättre. Inte mycket har förändrats.” Slutligen presenterar Ayaan också vad hon tycker skulle kunna vara lösningarna till dagens problem. Det är inte något som görs på en eftermiddag, men dessa är väl värda att utvärderas. Ett kapitel är ”Lyssna på framgångsrika invandrare”. Det finns människor som har invandrat från muslimska länder och blivit välanpassade liberala européer och dessa borde lyftas fram. Ayaan ger också Västländers rättssystem en känga och anser att det är av största vikt att rättssäkerheten återinförs. Sammantaget tycker jag att alla borde läsa Ayaans bok. Den är inte lättsmält, men den ger en klar bild av vad som har gått snett med integrationen, vad som kan göras bättre och varför. Ingen skall ta friheten för given.