En glömd mästare, Carl Fredric von Bredas konstnärskap

Carl Fredric von Breda föddes i Stockholm år 1759, men var av nederländskt ursprung. Hans far, Lucas von Breda, arbetade som dispaschör, det vill säga skiljedomare vid sjöförsäkringsavtalstvister, men hade inte desto mindre ett stort konstintresse som sonen kom att dela. I artikeln ”Carl Fredrik von Breda” i The Burlington Magazine for Connoisseurs, vol. 83, nr. 489, som publicerades i december 1943, skriver Karl Asplund nämligen att vid nitton års ålder började Carl Fredric von Breda studera vid Kungliga Akademien för de fria konsterna (i folkmun kal­lad Konstakademien). [caption id="attachment_79881" align="alignright" width="225"] Porträttet av Teresa Vandoni är ett av Carl Fredric von Bredas mest berömda verk och kanske även ett av de bästa exemplen på den engelska porträttstilen. Målning daterad 1797.[/caption] Vid Konstakademien studerade Breda, enligt Asplund, både historie- och porträttmåleri, och 1784 fick han uppdraget att måla av både Gustaf III:s svägerska, Hedvig Elisabeth Charlotta, och den lille kronprinsen, Gustaf Adolf. Han fick senare även uppdraget att måla av Gustaf III själv. År 1786 deltog Breda i en tävling i historiskt måleri där priset var ett resestipendium. Han vann inte, men det hindrade honom inte från att resa med sin familj till Storbritannien året därpå.

Elev i England

Väl framme i Storbritannien installerade han sig i en ateljé i London och blev en av Joshua Reynolds elever. Det var under den här tiden som Bredas stil började förändras. Innan ankomsten till London hade han målat i senrokokons halvkyliga toner, men som Reynolds elev tog han efter den engelska stilen som utmärktes av mjuka färger och nyanser samt varma ljus- och jordtoner. Den engelska konsten under 1700-talets sista decennier utmärktes även, som Sixten Strömbom noterar i texten om Breda i Svenskt biografiskt lexikon, av ett ”friare uttryck för det individuella”, vilket skilde denna stil från den samtida ”franska akademiska rokokon” och ”dess i formen så nyktra och konturbundna uttryckssätt”. Reynolds hade dessutom, som det berättas i samma text, kombinerat realism med ”naturkänsla och romantiskt patos”. Romantiskt patos innebär att konstnären ifråga väcker känslor och sinnesstämningar hos betraktaren med hjälp av färger. Asplund noterar att Breda snart blev en populär porträttmålare i Storbritannien. Särskilt damer och lärda män sökte sig till hans ateljé.

Förde romantiskt porträttmåleri till Sverige

År 1796 återkom Carl Fredric von Breda till Sverige och blev, enligt Asplund, professor vid Konstakademien och mottog många porträttbeställningar. En av dessa beställningar var ett postumt porträtt av Gustaf III, som mördats fyra år tidigare. Den döde kungens son, Gustaf IV Adolf, blev mycket nöjd med detta verk och lär till och med ha sagt att det porträttet liknade hans far bäst. Den engelska målarstil som Breda hade lärt sig – som huvudsakligen utmärktes av realistiskt avporträtterade individer mot laddade och stormiga himlar – blev mycket uppskattad i Sverige. In­nan Bredas återkomst hade konstnärerna, enligt Asplund, hållit fast vid den franska stilen, som vid denna tid börjat betraktas som omodern. Den stil Breda förde med sig från Storbritannien blev på så vis som en frisk, ny fläkt. Ett av Bredas mest berömda verk efter återkomsten till Sverige är hans helfigursporträtt av den italienska sångerskan och aktrisen Teresa Vandoni, som är daterat till 1797. På detta porträtt avbildas hon i en löst sittande antikiserad klänning, som blivit modern i slutet av 1790-talet. Solens varma ljus ger himlen i bakgrunden ett gyllene skimmer. Ett annat berömt porträtt föreställer hans far iförd slängkappa och hatt på en havsstrand. Detta porträtt är särskilt präglat av den romantiska stilen, som bland annat utmärks av oroliga himlar och levande naturskildringar. Han målade även av Gustaf IV Adolfs hustru och barn. Strömbom noterar att när Breda målade ”de större mansporträtten” visade han prov på den representativa förmågan ”att låta sina modeller uppträda på en gång mänskligt fritt och med ett drag av heroisk myndighet”. Under 1800-talets första år började empirstilen med sina mer dämpade, strikta färger och mind­re varma ljus på allvar få sitt genomslag i den svenska målarkonsten. Denna förändring ledde till att Breda fick anpassa sin stil. År 1812 adlades han. Flyttningar under 1810-talets senare del ledde dock till att beställda verk aldrig fullbordades och några beställningar fick läggas på hyllan. Han avled år 1818. Carl Fredric von Bredas måleri har fått stor betydelse i Sverige, men tyvärr har han inte uppnått den ryktbarheten han gjort sig förtjänt av.