![]()
Svedjebruket gick ut på att först hugga och bränna ett stycke skogsmark. Därefter såddes frön av vanligtvis råg eller rovor i askan. En tillfällig gärdesgård, uppförd av stammar och grenar som inte hade brunnit upp, hindrade betesdjuren från att trampa ner och äta upp grödan. Efter några år, i äldre tider oftast tre, lades odlingen ned och hägnaden revs. Den övergivna svedjan användes sedan som betesmark. Med tiden växte bärriset in. Särskilt rikedomen på hallon, smultron och lingon omtalades av gamla svedjebönder, och denna naturmiljö drog även till sig jaktbart vilt såsom orrar, duvor och harar.
[caption id="attachment_77726" align="alignnone" width="553"]
![]()
Svedjebruk enligt Olaus Magnus på 1500-talet. Bild: privat.[/caption]
Man skulle kunna säga att svedjebruket var ett ”ekologiskt” åkerbruk, som byggde på ”automatisk” NPK-gödsling utan vare sig kreaturs- eller konstgödsel. Kväve (N) frigjordes i marken när träden fälldes (en så kallad röjningsgödslingseffekt). Fosfor (P) och kalium (K) fanns i askan efter de brända träden. Denna effekt varade i några år och kunde bli mycket kraftig.
Medan inägornas kreatursgödslade, permanenta åkrar kanske gav dubbelt eller tre gånger tillbaka, kunde bönder och torpare skörda tio- eller tjugofalt eller ännu mer (det talas om 70-80 gånger och upp till hundra i vissa fall) av den tuviga svedjerågen på utmarkernas och hagarnas svedjor.
[caption id="attachment_77727" align="alignnone" width="585"]
![]()
Färdighuggen svedja i en 25-årig granplantering i mars 2008. Foto: privat.[/caption]
[caption id="attachment_77728" align="alignnone" width="585"]
![]()
Nysådd svedja 13 juli 2008 efter bränning en vecka tidigare. Foto: privat.[/caption]
[caption id="attachment_77729" align="alignnone" width="585"]
![]()
En av få vilda växter som klarade bränningen och kunde växa tillsammans med svedjerågen var örnbräken, något som t.ex. redan Carl von Linné hade noterat. Foto: privat.[/caption]
[caption id="attachment_77730" align="alignnone" width="585"]
![]()
Svedjerågen var tvåårig och tuvig. Första året utvecklades en grön, frodig gräsmatta utan ax. Här foto från den 23 augusti 2008. Sommaren 2009 gick rågen i ax med två meter höga strån. Foto: privat.[/caption]
Förutom att trädens näringskapital frigjordes för odlingen i och med huggningen och bränningen fanns ytterligare fördelar med svedjebruket. Ogräsens frön och rötter klarade oftast inte den höga temperaturen (med vissa undantag, till exempel örnbräken, som har mycket djupt rotsystem), så ogräsbekämpningen blev effektiv. Dessutom kunde den nakna, svarta jorden absorbera solvärmen. Och sist men inte minst kunde finfördelat, poröst träkol fungera som jordförbättrare i och med dess vattenhållande förmåga.
De rika svedjeskördarna kunde dock ogynnsamma år bytas mot missväxt, men då lyckades ofta de permanenta åkergrödorna bättre. Svedjerågen och åkergrödorna tycks ha kompletterat varandra. Den ena skörden lyckades ofta, när den andra misslyckades. Svedjebruket utgjorde således ett nödvändigt komplement till det fasta åkerbruket, särskilt som kreatursgödsel alltid var en bristvara i det gamla bondesamhället, där boskapen huvudsakligen betade på de vidsträckta utmarkerna.
Samtidigt kunde överexploatering och alltför hårt svedjande leda till askflykt, erosion och utarmning av jorden, vilket sannolikt har medverkat till uppkomsten av många skoglösa områden och ljunghedar i landet.
I många bygder har svedjebruket beskrivits som ett långsiktigt planerat odlingssätt, egentligen ett permanent åkerbruk, där svedjorna låg i lång träda. Utmarkerna kunde vara indelade i ett antal områden, som svedjades i ett roterande system. Efter kanske tjugo eller trettio år var man tillbaka i det första området igen.
Svedjelandskapet blev därmed mosaikartat och innehöll svedjeland i olika åldrar – nyfälld skog, brända hyggen, nysådda svedjor, ettåriga svedjor, tvååriga svedjor, treåriga svedjor, igenväxande och betade svedjor, buskbeväxta svedjor, trädbeväxta svedjor och så vidare. Detta mosaiklandskap utgjorde (tillsammans med de ofta närliggande timmerskogarna av gran och tall samt i södra Sverige ”bärande” skogar med ek och bok) fördelaktiga miljöer för många växt- och djurarter.
Enligt äldre lagtexter – från Magnus Erikssons landslag i mitten av 1300-talet till 1734 års lag – tilläts bonden hägna in och odla en svedja (eller ”rydja” som det hette i landslagen) i tre år. Om svedjan skulle anläggas på oskiftad utmark behövdes medgivande av antingen myndigheterna eller grannarna, beroende på om utmarken var allmänning eller byaskog. Efter de tre åren skulle gärdesgården rivas och svedjan fick övergå till betesmark.
Rättegångsprotokoll från 1600- och 1700-talen kan berätta om svedjeodlare som överskred de tre åren. I så fall kunde häradsrätterna befalla, att ”när han det hävdat i tre år skall det läggas till mulbete igen, som lag säger i byggningabalken, kapitel 32, paragraf 1”.
Svedjebruk enligt Olaus Magnus på 1500-talet. Bild: privat.[/caption]
Man skulle kunna säga att svedjebruket var ett ”ekologiskt” åkerbruk, som byggde på ”automatisk” NPK-gödsling utan vare sig kreaturs- eller konstgödsel. Kväve (N) frigjordes i marken när träden fälldes (en så kallad röjningsgödslingseffekt). Fosfor (P) och kalium (K) fanns i askan efter de brända träden. Denna effekt varade i några år och kunde bli mycket kraftig.
Medan inägornas kreatursgödslade, permanenta åkrar kanske gav dubbelt eller tre gånger tillbaka, kunde bönder och torpare skörda tio- eller tjugofalt eller ännu mer (det talas om 70-80 gånger och upp till hundra i vissa fall) av den tuviga svedjerågen på utmarkernas och hagarnas svedjor.
[caption id="attachment_77727" align="alignnone" width="585"]
Färdighuggen svedja i en 25-årig granplantering i mars 2008. Foto: privat.[/caption]
[caption id="attachment_77728" align="alignnone" width="585"]
Nysådd svedja 13 juli 2008 efter bränning en vecka tidigare. Foto: privat.[/caption]
[caption id="attachment_77729" align="alignnone" width="585"]
En av få vilda växter som klarade bränningen och kunde växa tillsammans med svedjerågen var örnbräken, något som t.ex. redan Carl von Linné hade noterat. Foto: privat.[/caption]
[caption id="attachment_77730" align="alignnone" width="585"]
Svedjerågen var tvåårig och tuvig. Första året utvecklades en grön, frodig gräsmatta utan ax. Här foto från den 23 augusti 2008. Sommaren 2009 gick rågen i ax med två meter höga strån. Foto: privat.[/caption]
Förutom att trädens näringskapital frigjordes för odlingen i och med huggningen och bränningen fanns ytterligare fördelar med svedjebruket. Ogräsens frön och rötter klarade oftast inte den höga temperaturen (med vissa undantag, till exempel örnbräken, som har mycket djupt rotsystem), så ogräsbekämpningen blev effektiv. Dessutom kunde den nakna, svarta jorden absorbera solvärmen. Och sist men inte minst kunde finfördelat, poröst träkol fungera som jordförbättrare i och med dess vattenhållande förmåga.
De rika svedjeskördarna kunde dock ogynnsamma år bytas mot missväxt, men då lyckades ofta de permanenta åkergrödorna bättre. Svedjerågen och åkergrödorna tycks ha kompletterat varandra. Den ena skörden lyckades ofta, när den andra misslyckades. Svedjebruket utgjorde således ett nödvändigt komplement till det fasta åkerbruket, särskilt som kreatursgödsel alltid var en bristvara i det gamla bondesamhället, där boskapen huvudsakligen betade på de vidsträckta utmarkerna.
Samtidigt kunde överexploatering och alltför hårt svedjande leda till askflykt, erosion och utarmning av jorden, vilket sannolikt har medverkat till uppkomsten av många skoglösa områden och ljunghedar i landet.
I många bygder har svedjebruket beskrivits som ett långsiktigt planerat odlingssätt, egentligen ett permanent åkerbruk, där svedjorna låg i lång träda. Utmarkerna kunde vara indelade i ett antal områden, som svedjades i ett roterande system. Efter kanske tjugo eller trettio år var man tillbaka i det första området igen.
Svedjelandskapet blev därmed mosaikartat och innehöll svedjeland i olika åldrar – nyfälld skog, brända hyggen, nysådda svedjor, ettåriga svedjor, tvååriga svedjor, treåriga svedjor, igenväxande och betade svedjor, buskbeväxta svedjor, trädbeväxta svedjor och så vidare. Detta mosaiklandskap utgjorde (tillsammans med de ofta närliggande timmerskogarna av gran och tall samt i södra Sverige ”bärande” skogar med ek och bok) fördelaktiga miljöer för många växt- och djurarter.
Enligt äldre lagtexter – från Magnus Erikssons landslag i mitten av 1300-talet till 1734 års lag – tilläts bonden hägna in och odla en svedja (eller ”rydja” som det hette i landslagen) i tre år. Om svedjan skulle anläggas på oskiftad utmark behövdes medgivande av antingen myndigheterna eller grannarna, beroende på om utmarken var allmänning eller byaskog. Efter de tre åren skulle gärdesgården rivas och svedjan fick övergå till betesmark.
Rättegångsprotokoll från 1600- och 1700-talen kan berätta om svedjeodlare som överskred de tre åren. I så fall kunde häradsrätterna befalla, att ”när han det hävdat i tre år skall det läggas till mulbete igen, som lag säger i byggningabalken, kapitel 32, paragraf 1”.