Ales stenar – en svensk världs­attraktion från bronsåldern

Den etablerade uppfattningen på svenska myndigheter är att stensättningen Ales stenar vid Kåseberga på Österlen i Skåne är en skeppssättning från järnåldern, närmare bestämt den del av denna långa tidsepok som är känd som vendeltiden (ca år 540 till 790). Den självlärde arkeoastronomen Bob G Lind har efter många års forskningsarbete dragit slutsatsen att detta inte kan stämma. Han menar att Ales stenar i själva verket är en solkalender och ett solur från bronsåldern (ca 1800-500 f.Kr.) – närmare bestämt yngre bronsåldern (ca 1100-500 f.Kr.) – och i denna bok går han närmare in i detalj om hur han gjorde denna upptäckt.

Kunskaper i astronomi för 2 700 år sedan

Vad som särskilt gör Linds bok intressant och läsvärd är att författaren tar upp den historiska kontexten och astronomin. Bland annat tar han upp detta viktiga faktum i boken: [caption id="attachment_77718" align="alignright" width="225"] Många av stenarna har skålgropar, som ristats in under bronsåldern. Enligt Lind har de specifika funktioner, denna är identisk med stjärnbilden Svanen med den ljusstarka stjärnan Altair också utmarkerad med en grop längst ned till höger på stenen. Foto: Bob G Lind[/caption] ”Religiösa före­ställningar under förhistorisk tid tog sig ofta uttryck genom symboler och tecken, vilka under sten-, brons- och järnåldern kan förekomma som formgivningar, inhuggningar, ingraveringar eller utsmyckningar.” Under bronsåldern var människorna präglade ”av en religiös soldyrkan, varvid solkulten och dess symboler hade en framträdande roll”. Sydskandinaviska hällristningar från perioden 1500-400 f.Kr. tyder starkt på detta, då de mest återkommande motiven är solsymboler som solskepp, solhjul och solkors. I samband med detta nämner Lind dessutom att de möjliga före­bilderna för sydskandinavisk soldyrkan ska ha varit ”de antika högkulturerna vid östra Medelhavet och i förlängningen Egypten”. Detta konstaterande grundar sig i fynd i form av bland annat glaspärlor och en bärnstenskula från bronsåldern som är snarlik ugglorna som pryder feniciska mynt. Dessa fynd tyder på handelskontakter mellan sydskandinaverna och fenicierna under bronsåldern och har, som Lind noterar, gjorts på både Österlen och i Danmark. Möjligen utbyttes mer än handelsvaror, eftersom det till och med finns en teori om att guden Balder som förebild ska ha haft guden Baal, som dyrkades av semiterna och fenicierna. I likhet med egyptierna hade fenicierna ”en modern solkalender”, vilket kastar ett intressant ljus över Ales stenars ursprung, i synnerhet då denna stensättning är, precis som pyramiderna, orienterad efter väderstrecken. Vad man får veta i denna bok är att Ales stenars geometriska och astronomiska orientering tyder på att man ”precis som egyptierna, inväntat en stjärnklar natt och med en hög stav som mätredskap tagit sikte på polstjärnan, det vill säga det dåtida urgamla kännetecknet för väderstrecket norr”. Lind spinner vidare på teorier från 1970-talet, då artisten Hasse Alfredson framkastade att stensättningen skulle kunna ha en astronomisk funktion. Detta då det är lätt att med en kompass konstatera att den är orienterad efter väderstrecken. Lind gör noggranna mätningar och dokumenterar solens läge i förhållande till stenarna vid viktiga tidpunkter på året. Hans slutsats är att Ales stenar är byggd för att vara en solkalender, och inte nog med det, den måste vara från yngre bronsåldern. Han stödjer sig även på en hällristning från bronsåldern som finns fem mil längre bort, vid Madsebakke på Bornholm. Där finns ett solhjul inristat som inte bara är orienterat efter väderstrecken, runt det finns dessutom 16 stycken skålgropar som markerar ut vintersolstånd, sommarsolstånd, vårdagsjämningar och andra viktiga tidpunkter under året – precis som Ales stenar.

Fynd från bronsåldern

I Ales stenar går Lind även in mer på detaljer när det gäller de arkeologiska utgrävningar som gjorts vid Ales stenar sedan 1989. Han nämner särskilt arkeologiprofessorn Märta Strömbergs omfattande och betydelsefulla utgrävningsarbeten, som han själv deltog i ifrån och med år 1993, samt de betydande fynden som gjordes. [caption id="attachment_77719" align="alignright" width="225"] Ales stenar – en världsattraktion från bronsåldern kan tillföra något nytt och viktigt.[/caption] Lind berättar för Nya Tider att man vid dessa utgrävningar upptäckte eldstäder daterade till 785 ±20 f.Kr., en eldstad från stenåldern samt ett stort antal fynd från yngre bronsåldern, som professionella arkeologer daterade till 800-700 f.Kr.. Dessa fynd listas i boken. Det enda fyndet från järn­åldern var, som det nämns i denna bok, ett kärl med matrester. Han tycker att det är märkligt att Riksantikvarieämbetet framhärdar i uppfattningen att stensättningen är från järnåldern. I dagarna har Lind mottagit en uppmaning från Statens fastighetsverk, som numera äger marken, att han måste avlägsna de informationstavlor som han satt upp och som stått på platsen i flera år. Nu ska endast den officiella skylten från Riksantikvarieämbetet få finnas kvar. På den står det att Ales stenar är en skeppssättning från järnåldern, men att den även kan vara en solkalender från bronsåldern.

Lind bemöter kritiken

Det finns kritiska invändningar mot Linds upptäckter. Astronomen Curt Roslund och arkeologen Jonathan Lindström skriver i Vetenskap och folkbildning 2/2002 att Ales stenar restaurerades 1916 och att det är oklart om stenarna verkligen står på sina ursprungliga platser. När Nya Tider når Lind på telefon berättar han att han gjort en noggrann undersökning och dragit slutsatsen att de allra flesta stenar faktiskt står på ursprungsplatserna, och att de endast rätats upp vid restaureringen. En annan invändning från Roslund och Lindström är att klimatet var annorlunda under bronsåldern, vilket gör att man inte kan utesluta möjligheten att det kan ha funnits skog på den tiden. Enligt Lind fanns inte någon skog kvar på denna plats när Ales stenar restes, då den hade avverkats av bronsåldersmänniskorna som bosatt sig där. De två arkeologerna hänvisar vidare till spår av två mindre skeppssättningar, alldeles intill Ales stenar, som dokumenterades i en teckning år 1777. Detta stärker enligt arkeologerna uppfattningen att det handlar om en begravningsplats. Teckningen är med i Linds bok, men han utgår från Hans Alfredssons förklaring att de stenarna kan ha använts till att mäta ut sommar- och vintersolståndet. Man har dessutom inte hittat några arkeologiska spår efter dessa två skeppssättningar som skulle ha funnits. [caption id="attachment_77720" align="alignnone" width="585"] FÖRFATTAREN Bob G Lind. Foto: Wikipedia/Roger Månsson[/caption]

Viktigt innehåll men språkliga brister

Detta är en mycket intressant bok som rekommenderas för alla som vill lära sig mer om bronsåldern, de astronomiska uträkningarna och de arkeologiska utgrävningarna samt varför det sannolikt inte stämmer att Ales stenar är från järnåldern. På så vis kan den här boken tillföra något nytt och viktigt till forskningsfältet. Lind lägger fram både fakta och arkeologiska bevis väldigt tydligt och det är inte svårt att ta till sig innehållet. Tabellerna och de många stora färgfotografierna i boken förtydligar dessutom ytterligare. Vi noterar dock att boken hade behövt en extra korrekturläsning, i synnerhet som det handlar om en bok som aspirerar på vetenskaplig noggrannhet. Om det är så att språket har brister och texten ger intrycket av att ha hastats ihop utan större noggrannhet, kan detta tyvärr färga av sig även på hur innehållet tas emot, hur noggrann man än må ha varit i det avseendet. Även foto­grafierna kunde ha hållit bättre teknisk kvalitet, vilket framgår extra tydligt på de stora färgfotona. Orsaken är enligt författaren att de är tagna på 1990-talet med dåtidens sämre digitala kvalitet.