![]()
Borta från alla livliga städer och omgivet av den grönskande uppländska naturen ligger Lövstabruk (äldre stavning: Leufsta bruk) med sina välbevarade 1700-talsbyggnader. Att komma hit till denna stillsamma plats är nästan som att komma till en annan värld. Atmosfären kan vara riktigt fridfull om man är där på hösten, särskilt om man vandrar genom bruket på morgonen och njuter av tystnaden.
Det har dock inte alltid varit så fridfullt. Här hanterades en gång i tiden järnmalm från huvudsakligen Dannemora gruvor. I häftet Lövstabruk: En guide till herrgårdens och brukets historia av Bernt Douhan och Olof Hirn får man veta att redan år 1566 fanns det ett bondebruk uppfört i Lövsta.
Lövsta som bonde- och kronobruk
I häftet skriver författarna att bondebruket sannolikt ”anlades under 1560-talet”, men att järnmalm hanterats i norra Uppland ”mer regelmässigt i början på 1530-talet”. Det framgår även att det inte dröjde länge förrän bondebruket blev ett kronobruk. Redan under åren 1582-1584, skriver Douhan och Hirn, ”drevs bruket som kronobruk under fogdens vid Österbybruk ledning. Privata ägarintressen övertog driften perioden 1585-1601. Det senare året övergick bruket i fyra lövstabönders ägo.”
[caption id="attachment_74811" align="alignright" width="225"]
![]()
Louis De Geer som först arrenderade Lövstabruk med Willem de Besche och senare köpte bruket kom att bli den svenska industrins fader. Målning av David Beck, daterad ca 1650.[/caption]
Samma år som bruket åter hamnade i böndernas ägo utfärdades ”ett dekret” av Kronan ”om att ett nytt kronobruk skulle uppföras i Lövsta.”
Douhan och Hirn skriver att när det gäller bruksanläggningarna vid den här tiden så saknas närmare kunskaper om exakt hur det såg ut, men man vet att under åren 1601-1606 byggdes nya bruksanläggningar till kronobruket Lövsta, som anlades under ledning av Österbybruks fogde, Håkan Nilsson, ”i närheten av en gammal masugn och smedja” som möjligen tillhörde bondebruket. Bondebruket tycks ha varit i drift parallellt med kronobruket, för enligt Douhan och Hirn upphörde driften där först år 1668, ”då det köptes upp av De Geer och införlivades med det stora vallonbruket.”
De Geers tid
År 1626 blev kronobruket, skriver Douhan och Hirn, utarrenderat ”till Wellam [Willem] de Besche och året efter till denne i kompanjonskap med Louis De Geer.” Louis De Geer, som anlänt till Sverige från Nederländerna samma år, kom att gå till historien som den svenska industrins fader. Han värvade nämligen vallonska masugnsarbetare, smeder, kolare och hantverkare. Detta ledde till att Lövsta ”blev genom införandet av vallonsmidet redan efter en kort tid Sveriges och Europas främsta stångjärnsbruk.” Stångjärn var på den här tiden en mycket viktig svensk exportvara.
Louis De Geers införande av vallonsmide kom att bli betydande för den svenska industrin av anledningen att i vallonsmidet användes, som Douhan och Hirn framhåller, ”två härdar – smält- respektive räckhärd. Stångjärnet som erhölls i den nya processen var mjukt och smidbart och blev dåtidens främsta som utgångsmaterial för manufakturering. Den nya metoden krävde visserligen fler arbetare än det i Sverige dittills förhärskande tysksmidet, men gav i utbyte en veckoproduktion som var cirka fyra gånger större.”
År 1633 tog De Geer över arrendet som han tidigare delat med de Besche och 1643 köpte han till sist upp Lövstabruk. Douhan och Hirn berättar att efter 1643 lät Louis De Geer bygga nya ”masugnar och härdar” samt ”bostäder åt vallonerna”. Det var också vid den här tiden som Lövsta började byggas som en bruksstad.
Bruket övertogs efter Louis De Geers död år 1652 av hans son Emanuel De Geer, som lade grunden till herrgården.
I juli 1719 inträffade dock en katastrof. Den sommaren härjade ryssarna nämligen våldsamt längs svenska östkusten och Lövsta var en av de platser som anfölls och brändes. Douhan och Hirn noterar dock att återuppbyggnadsarbetet gick väldigt snabbt och redan ”1723 stod smedjor och andra produktionsbyggnader samt bostadsbebyggelse färdiga. Kyrkan återinvigdes 1726 och bruksstaden ”var helt återuppbyggd 1730”. Bruksherrgården återuppbyggdes i sten istället för i trä.
[caption id="attachment_74813" align="alignnone" width="585"]
![]()
Valloner arbetade för fullt i Lövstabruks smedjor. Målning av Bruno Hoppe, daterad 1912. Foto: Wikimedia.[/caption]
Från och med mitten av 1700-talet lät friherre Charles De Geer, som ärvt herrgården, dessutom bygga till paviljonger för naturalier och bibliotek. På den här tiden blev Lövstabruks herrgård en av de mest imponerande i hela Sverige. Kronprins Gustaf besökte Lövstabruk i september 1768. Visserligen blev det besöket inte alls vad han tänkt sig då hans dåvarande älskarinna Charlotte Du Rietz, som var dotter till bruksherren Charles De Geer och som kronprinsen egentligen tänkt göra slut med, krävde hans hjälp för att ta igen två månaders mycket ofrivilligt celibat hon tvingats genomlida på grund av en sjukdom.
Han hade motvilligt ställt upp, men trots det fick han ändå lite tid över åt att beundra herrgården och bruket för han skrev i ett brev till sin mor att om hon sett Lövsta så hade hon inte sett något av Sverige.
1800-talet innebar en vändpunkt för de uppländska bruken. Visserligen var Lövsta fortfarande, enligt Douhan och Hirn, ett av Sveriges viktigaste bruk, men mot slutet av århundradet ”växte konkreta planer fram på att avveckla den uppländska järnhanteringen och istället koncentrera verksamheten till skogsproduktion.” Dessutom började industrierna flyttas till tätorterna i samband med att ångan upptäckts som energikälla.
Driften på Lövstabruk pågick dock ännu ett tag till. År 1887 byggdes ytterligare en smedja, som sannolikt var avsedd för lancashiresmidet som vid den tiden fått genomslag i Sverige. Det var en engelsk metod som gick ut på att smidbart järn framställdes genom både uppvärmning och härdfärskning (det vill säga sänkning av järnets kolhalt i en härd) av tackjärn.
1900-talet och Lövsta idag
Douhan och Hirn noterar att år 1917 såldes bruket till Gimo-Österby AB, men bara nio år senare lades bruksdriften på Lövsta ned. Smedjorna och verkstäderna revs och smedsbostäderna övergick till att bli skogsarbetarbostäder. Herrgården, däremot, blev kvar i familjen De Geers ägo fram till år 1986 då den övertogs av Stiftelsen Leufsta.
Idag förvaltas stora delar av byggnaderna och parken av Staten medan stiftelsen bedriver turistverksamheten. Man kan boka och gå på visningar samt tillbringa natten där. På så vis lever Lövsta än.
Louis De Geer som först arrenderade Lövstabruk med Willem de Besche och senare köpte bruket kom att bli den svenska industrins fader. Målning av David Beck, daterad ca 1650.[/caption]
Samma år som bruket åter hamnade i böndernas ägo utfärdades ”ett dekret” av Kronan ”om att ett nytt kronobruk skulle uppföras i Lövsta.”
Douhan och Hirn skriver att när det gäller bruksanläggningarna vid den här tiden så saknas närmare kunskaper om exakt hur det såg ut, men man vet att under åren 1601-1606 byggdes nya bruksanläggningar till kronobruket Lövsta, som anlades under ledning av Österbybruks fogde, Håkan Nilsson, ”i närheten av en gammal masugn och smedja” som möjligen tillhörde bondebruket. Bondebruket tycks ha varit i drift parallellt med kronobruket, för enligt Douhan och Hirn upphörde driften där först år 1668, ”då det köptes upp av De Geer och införlivades med det stora vallonbruket.”
Valloner arbetade för fullt i Lövstabruks smedjor. Målning av Bruno Hoppe, daterad 1912. Foto: Wikimedia.[/caption]
Från och med mitten av 1700-talet lät friherre Charles De Geer, som ärvt herrgården, dessutom bygga till paviljonger för naturalier och bibliotek. På den här tiden blev Lövstabruks herrgård en av de mest imponerande i hela Sverige. Kronprins Gustaf besökte Lövstabruk i september 1768. Visserligen blev det besöket inte alls vad han tänkt sig då hans dåvarande älskarinna Charlotte Du Rietz, som var dotter till bruksherren Charles De Geer och som kronprinsen egentligen tänkt göra slut med, krävde hans hjälp för att ta igen två månaders mycket ofrivilligt celibat hon tvingats genomlida på grund av en sjukdom.
Han hade motvilligt ställt upp, men trots det fick han ändå lite tid över åt att beundra herrgården och bruket för han skrev i ett brev till sin mor att om hon sett Lövsta så hade hon inte sett något av Sverige.
1800-talet innebar en vändpunkt för de uppländska bruken. Visserligen var Lövsta fortfarande, enligt Douhan och Hirn, ett av Sveriges viktigaste bruk, men mot slutet av århundradet ”växte konkreta planer fram på att avveckla den uppländska järnhanteringen och istället koncentrera verksamheten till skogsproduktion.” Dessutom började industrierna flyttas till tätorterna i samband med att ångan upptäckts som energikälla.
Driften på Lövstabruk pågick dock ännu ett tag till. År 1887 byggdes ytterligare en smedja, som sannolikt var avsedd för lancashiresmidet som vid den tiden fått genomslag i Sverige. Det var en engelsk metod som gick ut på att smidbart järn framställdes genom både uppvärmning och härdfärskning (det vill säga sänkning av järnets kolhalt i en härd) av tackjärn.