![]()
Strömkarl, spelman, bäckaman, forskarl … Kärt barn har många namn och näcken är inget undantag. I folkloristen Jochum Stattins doktorsavhandling Näcken. Spelman eller gränsvakt? får man veta att från ”Småland-Västergötland upp till ungefär Uppland-Värmland är strömkarlen en vid sidan av näcken förekommande benämning.” Norr om Uppland och Värmland är det, enligt Stattin, vanligare att benämna detta väsen som ”forskarl och kvarngubbe eller kvarnrå”.
I folksägnerna skildras näcken i första hand som ett manligt väsen, men kan även anta djurskepnad. Stattin noterar att näcken då oftast ”uppträder i form av häst, hund eller katt”. I hästskepnad kallades näcken för bäckahäst och den som satte upp på hans rygg riskerade att aldrig mer se dagens ljus.
I flera av folksägnerna, noterar Stattin, ”beskrivs passerandet av vattendrag eller nyttjandet av det rinnande vattnet som anledning till möten med näcken. Bron eller vattenkvarnen är i dessa skildringar två ofta förekommande platser, vilka nämns som näckens hemvist.”
Trots att han kunde ge upphov till ljuv musik var näcken inte desto mindre farlig. Stattin nämner att i likhet med ”de flesta andra traditioner om övernaturliga väsen ansågs näcken kunna ge sjukdomar och förvilla.”
Föreställningen om att näcken dränkte människor var också vanlig, men särskilt kvinnor kunde råka illa ut. Stattin noterar nämligen att en vanlig föreställning inom folktron var att näcken försökte förföra kvinnor genom att ”uppträda i form av en dubbelgångare till kvinnans man eller fästman och ibland som en välklädd herreman”.
Att näcken tog barn som gick för nära vatten var också en vanlig uppfattning. Särskilt odöpta barn var i fara. I en sägen från Hällestad i Östergötland, som återges av Bengt af Klintberg i Svenska folksägner, blir dock en pojke näckens räddning. I denna sägen berättas nämligen om en pojke som hörde näcken sjunga om sin längtan att få Guds nåde. Vad som skedde då var följande, enligt sägnen:
”Då skrek pojken te: ’Du får aldrig Guss nåde, för det är du för ful te!’ När näcken fick höre det, vart han så hemskt ledsen så han tog te å skrike, så det hördes lång väg. När så pojken kom hem, stod hans far ute på gårn, och då fråge han vad det var för väsen neråt åna. När pojken talt om vad det var, sa fadern: ’Gå du ner te åna och säj te näcken: Far är mere beläster än jag, och han säjer att du får Guss nåde.’ Pojken sprang ner och sa sisådär. Då vart det slut på skriket, och näcken börje istället spele så vackert på sin fiol, och så sjönk han ner i ånas vatten.”
Fiolen är det instrument som näcken kanske oftast avbildas med. Som spelman kunde näcken ibland vara till hjälp för de mänskliga spelmännen. En skånsk sägen berättar att om ”spelmännen villa ha sina fioler riktigt bra stämda, ska di bara lägga dom ve en bäck, så stämmor näcken dom”.
Näcken kunde även lära ut sin spelkonst, men det var inte alltid utan ett pris. I en sägen från Dalsland krävde näcken en droppe av spelmannens blod i utbyte mot spelkonsten och den som lärde sig näckens polska var med största sannolikhet tvungen att avstå från att spela den på fester. Enligt följande östgötska sägen kunde nämligen följande ske:
”Det var en spelman som hade lärt sej spela av näcken. Så var han på en tillställning, och där var en som bad att han skulle spela för dom. Då spele han näckepolskan, och de var tvungna att börja dansa varenda en, och det var så pass så möblerna dansa de med.”
Festdeltagarna hade dansat ihjäl sig om inte för en piga ”som hade varit ute och gett djuren nattfor [nattfoder]” och fick se ”att näcken stod bakom spelman. Då tog hon och gick fram och skar av alla strängarna på fiolen, för det var enda sättet att få honom att sluta.”
En dräng i en värmländsk sägen hade mindre tur när han vände sig till näcken för att lära sig spela. Han hade fått höra ”att om man tog ett köttben och gick till en bäck som rann norrut och släppte benet i bäcken, skulle man lära sej spela av näcken.” Drängen i sägnen gör dock misstaget att slänga i ett avgnagt köttben. Hans straff blev att han skulle kunna stämma alla instrument, men aldrig spela.
Ett möte med näcken var således långt ifrån riskfritt, enligt den svenska folktron. Dock hindrade kanske sägnerna om detta väsen en del barn från att gå alldeles för nära vattnet.
