![]()
Pärlor glimmar i hörn och skrymslen på Spotify. Det kan vara svårt att hitta dem, men en är helt klart Johan Axels Sandströms skiva Sed – Musik till vardag och blot. Skivan gav Sandström först ut 2013, och i år har han alltså lagt upp den på Spotify.
Allt inleds med den suggestiva ”Locke Ran”, ett stycke som långsamt växer fram med naturljud, slagverk, mungiga och flöjter. Genom den här ordlösa portalen träder vi in till resten av skivan.
![]()
Där möts vi av något unikt i samtida vistradition. Sandströms sång är nära och avslappnad, och med den slår vi följe till en annan sorts upplevelse av världen, naturen och livet självt. Så det är inte Wreeswijk, Sundström eller Edwall som ekar, för ingenstans finner vi tunnelbanor, samtida fyllevandringar eller problem med socialtjänsten. Stadens grå betong är borta, liksom dess smuts och blinkande ljus. Vi förs därifrån, och det är en sällsam utsikt vi ställs inför – något som på samma gång känns fjärran och genuint.
Några sånger sticker ut extra mycket i kraft och framförande. En sådan är ”Kom häst som drager sol”, där Sandström visar hela registret av sin röst i ett melodiskt sammanhang som stadigt växer genom pumpande instrument. Här spåras en energi som dagens musikpublik främst kan härleda till rock, men hos Sandström tycks den spira ur något mycket djupare och rentav ärligare, och detta trots att han väljer bort samtidsreferenser i texten för att istället öppna dörren till fornnordiska tolkningar av verkligheten.
Då och då går tankarna till artister som Wardruna och Dead Can Dance, särskilt i de låtar som har inslag av rituella trummor och repetitivt plockande stränginstrument som ”Ristum run a horni” och ”Vanadiskvädet”, men på något sätt lyckas Sandström navigera sin resa. Den för oss inte ut på anonyma farvatten sockrade med regnbågar och new age. Inte heller blir det lajv och förr i tiden på låtsas. Vi sveps in mot den svenska vis- och folktraditionen där solen glimmar mellan furor och det svårfångade vemodet dansar i gläntor och över sjöar – en verklighet som ännu finns i vårt land men som sällan skildras på ett respektfullt sätt.
Något som också ger skivan extra lyster är de orädda arrangemangen. Ibland kan ett plockande strängriff ligga som grund till en hel låt, andra gånger handtrummas tempo. En sådan är ”Emblas gånglåt”, där frenetisk rytmik sammanförs med traditionella nordiska harmonier.
En helt fantastisk sång är ”Vårkväde”. Den är en hyllning till vårens återkomst med värme och framtidstro, vars framförande är sparsmakat på skivan men som absolut skulle kunna framföras av studentsångarna i Lund på första maj. Sista spåret på skivan är ”Vår sista chans”. Där naglas slutligen skivans unikum fast. Sandströms röst är Lundellskt sträv och både melodin och arrangemanget minner om samtida vispop, men där man kunde vänta sig en text om ledsna bakiscigaretter ställs vi åter inför mytologiska och arkaiska motiv.
Johan Axel Sandström, som själv bor i Dalarna, mottog 2017 Lilla Dan Andersson-priset av Dan Andersson-sällskapet. I motiveringen står att Sandström ”förvaltar kulturarvet från finnmarken och håller dikten och vissångtraditionen levande i en tid där mycket medialt fokus är riktad mot storstaden”.
Man kan nog konstatera att Sandströms musikaliska sätt att närma sig den forna nordiska andligheten och kulturen går på samma linje. Det är få artister som övertygar i att frångå trender och skildra svunna tider utan att det känns pretentiöst. Uppenbarligen tillhör Sandström den lilla skara som kan ge röst åt de gamla perspektiv som ännu andas i våra landskap.
Där möts vi av något unikt i samtida vistradition. Sandströms sång är nära och avslappnad, och med den slår vi följe till en annan sorts upplevelse av världen, naturen och livet självt. Så det är inte Wreeswijk, Sundström eller Edwall som ekar, för ingenstans finner vi tunnelbanor, samtida fyllevandringar eller problem med socialtjänsten. Stadens grå betong är borta, liksom dess smuts och blinkande ljus. Vi förs därifrån, och det är en sällsam utsikt vi ställs inför – något som på samma gång känns fjärran och genuint.
Några sånger sticker ut extra mycket i kraft och framförande. En sådan är ”Kom häst som drager sol”, där Sandström visar hela registret av sin röst i ett melodiskt sammanhang som stadigt växer genom pumpande instrument. Här spåras en energi som dagens musikpublik främst kan härleda till rock, men hos Sandström tycks den spira ur något mycket djupare och rentav ärligare, och detta trots att han väljer bort samtidsreferenser i texten för att istället öppna dörren till fornnordiska tolkningar av verkligheten.
Då och då går tankarna till artister som Wardruna och Dead Can Dance, särskilt i de låtar som har inslag av rituella trummor och repetitivt plockande stränginstrument som ”Ristum run a horni” och ”Vanadiskvädet”, men på något sätt lyckas Sandström navigera sin resa. Den för oss inte ut på anonyma farvatten sockrade med regnbågar och new age. Inte heller blir det lajv och förr i tiden på låtsas. Vi sveps in mot den svenska vis- och folktraditionen där solen glimmar mellan furor och det svårfångade vemodet dansar i gläntor och över sjöar – en verklighet som ännu finns i vårt land men som sällan skildras på ett respektfullt sätt.
Något som också ger skivan extra lyster är de orädda arrangemangen. Ibland kan ett plockande strängriff ligga som grund till en hel låt, andra gånger handtrummas tempo. En sådan är ”Emblas gånglåt”, där frenetisk rytmik sammanförs med traditionella nordiska harmonier.
En helt fantastisk sång är ”Vårkväde”. Den är en hyllning till vårens återkomst med värme och framtidstro, vars framförande är sparsmakat på skivan men som absolut skulle kunna framföras av studentsångarna i Lund på första maj. Sista spåret på skivan är ”Vår sista chans”. Där naglas slutligen skivans unikum fast. Sandströms röst är Lundellskt sträv och både melodin och arrangemanget minner om samtida vispop, men där man kunde vänta sig en text om ledsna bakiscigaretter ställs vi åter inför mytologiska och arkaiska motiv.
Johan Axel Sandström, som själv bor i Dalarna, mottog 2017 Lilla Dan Andersson-priset av Dan Andersson-sällskapet. I motiveringen står att Sandström ”förvaltar kulturarvet från finnmarken och håller dikten och vissångtraditionen levande i en tid där mycket medialt fokus är riktad mot storstaden”.
Man kan nog konstatera att Sandströms musikaliska sätt att närma sig den forna nordiska andligheten och kulturen går på samma linje. Det är få artister som övertygar i att frångå trender och skildra svunna tider utan att det känns pretentiöst. Uppenbarligen tillhör Sandström den lilla skara som kan ge röst åt de gamla perspektiv som ännu andas i våra landskap.