![]()
I Nya Tiders debattartikel skriver Karl-Olov Arnstberg följande: ”Den svenska intelligentian undviker så gott som undantagslöst att liera sig med dissidenterna”. Så sant, men vilka är dissidenterna och vilka förmodas representera intelligentian? Begreppen härstammar från den socialistisk-kommunistiska världen där klasskampen var huvudtema. Bönder, arbetare och intelligentia skulle – naturligtvis i systemets tjänst – utgöra en cementerad grund i kampen som riktades mot anrika bildade familjer och borgarklassen. Hur gick man tillväga? Och hur ser resultaten ut i dag?
I en artikel i Dagens Nyheter av den 13 oktober 2013 slår professor i statsvetenskap Bo Rothstein larm om vissa brister och tendenser inom statsförvaltningen. I fyra punkter sammanfattas de förhållanden som lett till den då befintliga situationen: 1. Införandet av marknadsformer inom den offentliga förvaltningen; 2. Ökande politisering av offentliga tjänster; 3. Ökande organiserad brottslighet; 4. Det minskade inslaget av meritbaserad rekrytering till offentliga tjänster.
De första som ser dessa negativa och för landet farliga tendenser är topparna inom näringslivet. Det är därför som man redan 1988 startade ett privat universitet, City-universitetet, med koppling till Timbro. Till universitet knöts många väl meriterade föreläsare, inte så populära i progressiva akademiska kretsar.
För att påbörja en kurs krävdes 180 akademiska poäng. Det var fortfarande så att man läste 20 poäng per termin. Kritiken från kretsar utan dessa meriter var giftig. Ännu gladare blev man när universitetet lades ner 2001 och ”recenserades” i en aftontidning. Undertecknad hade förmånen att läsa fyra kurser och göra bekantskap med många svenska intellektuella profiler där.
Att något var fel med det svenska utbildningssystemet vittnar en intressant intervju i Lärarnas tidning om (nr 1, 2018 ). Odd Zschiedrich, numera ceremonimästare vid hovet och ordförande i Karlfeldtsamfundet, svarar där på frågor rörande bildning. ”Måste en lärare vara bildad?” frågar tidningens journalist. ”Ja, det tycker jag … Eleverna har rätt till lärare som kan öppna dörrar till nya världar. Det kräver bildning.”
I privata kontakter med representanter för olika diplomatiska kretsar får jag bekräftelse på att inom de olika myndigheterna saknas många gånger känsla för takt och ton – bildning helt enkelt.
Men hur gick det då till när Sveriges intellektuella kraft, så känd innan andra världskriget, nedmonterades effektivt och kännbart, och som i dag upplevs mer än pinsamt?
De planlagda förändringarna i experimentlandet Sverige började redan på 1960-talet. Medicinalstyrelsens generaldirektör Bror Rexed tog 1967 initiativ till du-reformen. Kampen för jämlikheten skulle vara av samma sort som citoyen (medborgare) i revolutionens Frankrike eller tovarisjtj (kamrat) i Sovjetstaten. Det gick trögt med denna sociala omvandling, men effekten blev märkbar. Rexed blev 1977 chef för FN:s narkotikakontrollkommission. Begreppet det sociala arvet blev populärt och ofta misstolkat.
Den sociala förändringen berörde huvudsakligen tre yrkeskategorier: socionomer/sociologer, journalister och präster. Det är de som skulle implementera den sociala förändringen. Självfallet blev även utbildningar av dessa grupper anpassade till målet. Socialhögskolor, journalistskolor och i många fall prästutbildningar följde den progressiva vågen. Bildning och begåvning ersattes av den rätta politiska profilen och sociala bakgrunden. Studentexamen i sin klassiska form avskaffas.
Revolutionsåret 1968 ombildades Ecklesiastikdepartementet till Utbildningsdepartementet med Olof Palme som utbildningsminister. Invandrarelever i allmänna skolor fick rätt till undervisning i sitt modersmål (hemspråksundervisning). Barnstugeutredningen påvisade förskolornas positiva inflytande på barnens utveckling.
Socialbyråerna och dess medarbetare fick stor makt. I synnerhet vad gäller vårdnadstvister och då främst inom familjer från bildad samhällsklass. En svensk advokat, Lennart Hahne, kämpade förtvivlat mot omhändertagandet av barn i fall där juridisk och social tveksamhet förelåg. Sverige blev omskrivet internationellt som Kindergulag. Barnens ekonomiska, sociala och intellektuella utveckling sorterade nu helt under Staten.
Samma år, 1968, höll Kyrkornas världsråd sitt möte i Uppsala. Man riktade uppmärksamhet mot kyrkorna i Afrika. Samarbete mellan protestantiska kyrkor i Sverige och DDR ”välsignades” av Sovjet.
År 1972 presenterade Broderskapsrörelsen i samarbete med socialdemokratiska kvinnor ett framtidsprogram under titeln ”Framtidens familj. En socialistisk familjepolitik”.
Medborgarna måste få glädje i livet som inte kostar staten pengar. Det blir sexualupplysning i olika former, oftast filmer som visas på biografer. Regissören Vilgot Sjöman presenterar 1967 filmen Jag är nyfiken – gul och 1968 Jag är nyfiken – blå. Sverige får en stämpel av den sexuella frihetens land och öppnar för allehanda produktioner inom denna genre, naturligtvis med stora pengar med i bilden. Som en tung motvikt till dessa produktioner blir regissören Jan Troells historiskt korrekta film Utvandrarna från 1971 en biosuccé. Vilhelm Mobergs (1898-1973) historieskrivning och rättspatos borde lyftas mycket starkt i dessa dagar. Svensk hederlighet, arbetsmoral och ödmjukhet inför livets prövningar finns väl gestaltat i de fyra delarna: Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Det sista brevet till Sverige.
1975 års riksdagsöppnande den 10 januari skedde utan Karl XI:s drabanter och deras högtidliga intåg. Samma år fastställde riksdagen att etniska minoriteter själva får bestämma hur mycket de vill assimileras i en svensk kultur, Sverige blir officiellt mångkulturellt.
Universiteten, som numera har linjer med upplagda ämnesområden, blir fler, då tidigare högskolor får universitetsstatus. Bland annat den tidigare Socialhögskolan i Örebro. Göran Persson (S), tidigare student vid Socialhögskolan, erhöll titeln doctor honoris causa efter att skolan fick universitetsstatus.
Högskolereformen från 1977 gav högskolor och universitet samma status. Högskolestatus förlänas därmed utbildningar av sjuksköterskor, senare även förskolelärare. Forskning i kvinnohistoria blir ett nytt och statusgivande ämne och den första professuren i kvinnohistoria tillsätts vid Göteborgs universitet.
Mediernas övertagande av historiska ämnen ersätter den tidigare så noggranna historiska arkivforskningen. Vissa utvalda delar av exempelvis andra världskrigets historia exponeras starkt, medan andra – lika viktiga – förbises helt eller manipuleras. Studenternas och de nya akademikernas (första generation) begränsade eller obefintliga språkkunskaper isolerar dem intellektuellt och socialt.
Den intellektuella skillnaden mellan exempelvis Italiens, Frankrikes eller Tysklands akademisk-politiska värld och dagens Sverige är enorm. Folkpartisten Jan Björklund, tidigare borgarråd i utbildningsfrågor i Stockholms stadshus, blev i maj 2020 Sveriges ambassadör i Rom. Måtte han representera sitt land så som Christian Günther och hans familj gjorde efter kriget.
