![]()
Personerna är trots namnändring i boken igenkännbara genom sammanhanget; statsminister Olof Palme blir Oscar Plym och så vidare. Boken presenteras av förlaget som ”en verklighetsbaserad militärpolitisk thriller” och ”äventyrsroman”. Den påstår sig alltså inte vara en faktabok, men framställs ändå som en någorlunda sann utsaga om ubåtskränkningarna för snart 40 år sedan.
Förlaget citerar bland andra kommendör Karl Andersson, som vid den aktuella tiden var stabschef vid Sydkustens örlogsbas och var bland annat ombord på U137 i Karlskrona år 1981 där han förhörde den sovjetiska besättningen. Enligt honom är visserligen boken skönlitterär, men ”fångar en händelse som inträffade i verkligheten” och ”skildras på ett realistiskt sett”.
För den som är mer insatt i ubåtsjakten 1982 och läst de utredningar som gjorts, blir det tydligt att boken mer är att betrakta som fria fantasier än något annat.
Med enstaka ur verkligheten lösryckta händelser som stöd stuvar Nyman ihop en lika falsk som erbarmlig historia kring vilken den kränkande makten var. Bevisen som svenska marinens analysgrupp, Carl Bildt och försvarsstabschefen Bror Stefenson lade till grund för anklagelser om sovjetisk ubåtskränkning är sedan tjugofem år tillbaka fullständigt havererade. Sammanställning av aktuell forskning, avhemligat material och intervjuer med olika makthavare finns i dag tillgängligt för var och en som önskar bilda sig i frågan.
Mikael Nyman negligerar två och ett halvt decennium av kunskap och förlitar sig enbart på samtida tidningsskriverier samt den första av tre statliga utredningar i frågan, den som sedan länge är överspelad och helt inaktuell.
Nyman försöker nu blåsa liv i något stendött med hjälp av sin bok Operation notvarp. Som pojk- eller ungdomsbok där spänningen är den viktigaste parametern kanske boken har någon funktion att fylla. Men om spänningen vore det primära, varför då inte beskriva vad som pågick? Sveket mot officerskollegorna, mot landets överbefälhavare och statsminister, ja mot hela det svenska folket.
Spänningens höjdpunkt tänker sig nog Nyman när svenska kustjägare får smörj av ryska spetsnazsoldater men i gengäld sänker en av deras ubåtar med kulsprute- och granatgevärseld. Bokens huvudpersoner fruktar dock att händelsen ska eskalera, dra iväg där ingendera sidan kan styra utvecklingen. Följaktligen borde de instängda ubåtarna släppas ut och här kommer ett av Mikael Nyman och hans arbetsgrupps centrala teman fram i boken.
Den svenska överbefälhavaren låter motivera frisläppandet med att han satte ”Sveriges säkerhet i första rummet, liksom att skydda Sverige från yttre militärt hot”. Nyman fortsätter: ”I statsministerns fall handlade det snarare om en politisk övertygelse som var kopplad till hans världsuppfattning i kombination med svensk neutralitetspolitik.”
Nyman påpekar här att Sveriges statsminister lät ubåten löpa sin väg av politisk övertygelse. Att statsministern i första hand och överbefälhavaren i andra är de skyldiga till att ubåten släpptes ut är just bokens centrala budskap och återkommer ett flertal gånger med variationer.
Verkligheten 1982 skiljde sig dock från Nymans beskrivning. Bevarade dokument visar att vid ett inkallat lunchmöte den 7 oktober närvarade överbefälhavaren general Lennart Ljung, chefen för Stockholms kustartilleriförsvar överste Lars Hansson, viceamiral Stefenson, den avgående statsministern Torbjörn Fälldin och den dagen därpå tillträdande statsministern Olof Palme.
Kränkningen diskuterades och Ljung beordrade överste Hansson att sätta in det kraftfullaste vapnet kustartilleriet hade för ändamålet, minorna om 600 kg, mot de misstänkta ubåtarna. Dessa skulle tvingas till ytan eller sänkas och ÖB:s order fick vid lunchmötet fullt stöd av både Torbjörn Fälldin och Olof Palme.
Den 13 oktober befann sig överbefälhavaren Lennart Ljung på Berga örlogsbas för en inplanerad pressträff. Försvarsstabschefen Stefenson passade då på, utan ÖB:s vetskap och diskussion i försvarsstaben, att på eget bevåg belägga kustartilleriet med eldförbud avseende minorna från klockan åtta den kvällen. Stefenson var ytterst angelägen, fullständigt obevekelig gällande orderns efterlevnad. Förutom att han såg till att chefen för Mälstens minlinjer, överstelöjtnant Kviman, fick eldförbudet via flera mellanhänder, talade han själv med Kviman.
Klockan elva på kvällen, då Stefensons eldförbud rådde, passerade en ubåt de svenska sensorerna och minlinjen på väg till friheten. Två timmar senare återfick Mälstens minstation eldtillståndet.
Nymans bärande riktning i boken är att peka ut Sovjetunionen som kränkande makt, etablera positiv förståelse för amiralernas hantering under ubåtsjakten och istället låta skulden falla över landets politiska ledning. På flera ställen i boken poängteras att det var landets statsminister som fattade det avgörande beslutet och hade det yttersta ansvaret för den instängda ubåtens frisläppande.
Den här varianten är inte ny. Det är drygt hundra år sedan första världskriget led mot sitt slut och tyska armén var på väg att förlora kriget. Högsta militärledningen hade lett Tyskland mot avgrunden, och fredsvillkoren som politikerna tvingades skriva under var oerhört hårda.
Detta argument, att soldaterna stridit och uthärdat men politikerna svek, var ett av verktygen nazisterna brukade för att svinga sig till makten. Hitlerfolket propagerade att politikerna slog en dolk i den kämpande arméns rygg, därav nederlaget och dolkstötslegenden var född.
Boken Operation notvarp sägs samtidigt vara både verklighetsbaserad och en äventyrsroman. Nyman tillhandahåller valfri stol, antingen den där romanen läses, eller stolen där Sveriges statsminister ges det avgörande politiska ansvaret för den instängda ubåtens frigivande medan flottans amiraler gjorde sin plikt.
Nu rörde eldförbudet inte bara kustartilleriets minvapen. Även de svenska ubåtarna var förhindrade att använda sina ubåtsjakttorpeder, sjukbombsfällningen begränsades och jagaren Halland fick inte heller sättas in med sina raketgranater.
Hade verkligen viceamiral Jönsson tid med allt kringskärande, detta begränsande av lämpliga insatser, eller fanns det medlöpare, högt rankade flottofficerare som även de föredrog att inkräktaren kom undan?
På denna punkt har trots allt Operation notvarp en fördel, författaren är oss behjälplig med information. Bokens försvarsstabschef samarbetar med en handfull andra högt rankade flottofficerare vilka även de verkar hemfallna åt frisläppandet liksom idén om det politiska ansvaret. Jönssons kollegor är lätt översättbara till de verkliga personer som var aktiva under ubåtsjakten i Hårsfjärden oktober 1982.
Hur som helst, boken Operation notvarp är tryckt i Tallin, Estland 2019, och på baksidan av boken finns en god recension över Nymans verk av kommendör Karl Andersson. Men när det gäller recensionen inställer sig funderingen: Kommendör Karl Andersson avled den 7 april 2017, hur i hela världen fick Nymangänget ihop den saken?
