![]()
Vi vandrar på Skåneleden i Kullaskogen i nordöstra hörnet av Skåne. Det är en underbart vacker dag i maj, då solen börjat värma så gott för frusna själar i dessa coronatider. Och här blir det ingen trängsel! Bokarna har just slagit ut och målar naturen i skirt grönt. Inte mycket kan tävla med bilden av nyutslagna bokar i skogen, där solljuset genomströmmar det tunna, genomsläppliga bladverket.
Det är sagolikt vackert, särskilt där det finns en mörk skog i bakgrunden. När det nu blivit så varmt med 15-17 grader, har vitsipporna tröttnat och ängarna översållas av smörblommor och tusenskönor – verkligen rätt namn! Och här och där lyser de spröda gullvivorna.
Lövskogen är full av fågelsång så här på våren, då fåglarna markerar sina revir. Här i skogen försöker koltrasten överrösta näktergalen. Gärdsmygen och rödhaken har inga sådana ambitioner med sitt väldigt försynta kvitter. Bofinken däremot kan utan tvekan tävla i uppmärksamhet med sin distinkta melodi, som vi inte missar. I den här skogen ser vi en ganska typisk gröngöling, och staren med sitt speciella knäppande är också närvarande. Ja, det är vår.
[caption id="attachment_65829" align="alignnone" width="585"]
![]()
Kullaskogen i nordöstra Skåne visar sig från sin kanske vackraste sida på våren när bokarna nyss slagit ut sina sköra, gröna blad, och solljuset genomströmmar det tunna genomsläppliga bladverket.[/caption]
Sporrakulla, den gamla snapphanegården från 1600-talet, ligger på en höjd djupt inne i Kullaskogen, cirka en mil öster om Sibbhult. Gården ser nog ut i stort sett som då, omålad och grå, kringbygd och med spåntak, med entré genom en port i den östra längan. Det ensliga läget gjorde kanske att den undgick att bli nerbränd av svenska soldater, som härjade i Göingebygden under det så kallade Skånska kriget 1675-1679.
Snapphanar var en brokig skara av motståndsmän, organiserade danska bönder, friskyttar stödda av den danska kronan och en del rena rövarband, som levde i gränslandets skogar. Snapphanarna förde ett gerillakrig mot den svenska invasionsarmén, som mördade danska bönder och brände deras gårdar och till och med hela byar.
Snapphanarna hade väl egentligen ingen chans mot svenskarna, som bestraffade dem hårt och grymt när de fick tag i dem levande. Svenskarna körde då en stolpe rakt genom kroppen på dem, från halsen till ändtarmen, och ställde upp dem till allmän varning och varnagel vid de danska byarna. Det förekom att den spetsade mannen inte dog genast, utan fick hänga där och långsamt dö. Folket skulle se vad som hände med den som gjorde motstånd mot den svenska invasionsarmén.
Sporrakulla kallas snapphanegården, inte för att de som bodde där var snapphanar, men för att de hjälpte snapphanarna med tillflykt och mat. De svenska filmerna Snapphanar 1941 och Snapphanarnas krig 2006 spelades in på Sporrakulla.
Lite på avstånd ser vi gården ovan oss, då vi kommer på Skåneleden. De gråa byggnaderna är omgivna av gröna ängar och hamlade träd, som därför ser lite underliga ut. På gården finns fem hus. Mangårdsbyggnaden är stor och utmärker sig genom den stora salen, en ryggåsstuga där taket går upp i nocken. Detta stora rum har långbänkar längs väggarna och långbord. Här skedde det mesta av husets aktiviteter under de långa vintermånaderna, då detta var enda rummet som var uppvärmt genom en stor öppen spis.
Man lagade och tillverkade olika slags redskap och en del sysslade med att tälja figurer och träskor eller väva tyger. Här sov också alla gårdens folk, även pigor och drängar, tillsammans på långbänkarna. I övriga hus finns stall, fjös, loge, smedja, hönshus, svinstia, vagnslider, redskapsbod och förråd.
[caption id="attachment_65828" align="alignnone" width="585"]
![]()
På Sporrakulla kunde snapphanar finna skydd och härbärge, undan den svenska invasionsarmén som härjade i bygden i slutet av 1670-talet. De svenska filmerna ”Snapphanar” från 1941 och ”Snapphanarnas krig” från 2006 spelades in på Sporrakulla.[/caption]
Platsen Sporrakulla har varit bebodd sedan bronsåldern och om det vittnar gravhögar i närheten av gården. Ängsmarken runt gården slås nu liksom förr, då man samlade in höet för vinterfoder åt djuren. Boskapen fick alltså inte beta på ängarna. De släpptes istället fritt ut i skogen att söka sin egen föda. Eftersom höet inte räckte hela vintern, hamlade man också lövträden runt om gården. Bladen torkades och blev till foder och grenarna till ved. Runt gården finns de gamla stengärdsgårdarna och en fägata leder ut till skogen där boskapen släpptes.
Vanligen skötte de sig själva och kom självmant hem till gården på kvällen för att bli mjölkade. Gården var i drift och bebodd ända fram till 1964. Den siste bonden var Carl Persson och hans familj. Då de flyttade lämnades gården öde och fick förfalla tills stiftelsen Skogssällskapet tog över och rustade upp den. I dag sköts gården av Glimåkra hembygdsförening, som håller den öppen för visning på söndagar (fast detta är just nu inställt).
Kullaskogen i nordöstra Skåne visar sig från sin kanske vackraste sida på våren när bokarna nyss slagit ut sina sköra, gröna blad, och solljuset genomströmmar det tunna genomsläppliga bladverket.[/caption]
Sporrakulla, den gamla snapphanegården från 1600-talet, ligger på en höjd djupt inne i Kullaskogen, cirka en mil öster om Sibbhult. Gården ser nog ut i stort sett som då, omålad och grå, kringbygd och med spåntak, med entré genom en port i den östra längan. Det ensliga läget gjorde kanske att den undgick att bli nerbränd av svenska soldater, som härjade i Göingebygden under det så kallade Skånska kriget 1675-1679.
Snapphanar var en brokig skara av motståndsmän, organiserade danska bönder, friskyttar stödda av den danska kronan och en del rena rövarband, som levde i gränslandets skogar. Snapphanarna förde ett gerillakrig mot den svenska invasionsarmén, som mördade danska bönder och brände deras gårdar och till och med hela byar.
Snapphanarna hade väl egentligen ingen chans mot svenskarna, som bestraffade dem hårt och grymt när de fick tag i dem levande. Svenskarna körde då en stolpe rakt genom kroppen på dem, från halsen till ändtarmen, och ställde upp dem till allmän varning och varnagel vid de danska byarna. Det förekom att den spetsade mannen inte dog genast, utan fick hänga där och långsamt dö. Folket skulle se vad som hände med den som gjorde motstånd mot den svenska invasionsarmén.
Sporrakulla kallas snapphanegården, inte för att de som bodde där var snapphanar, men för att de hjälpte snapphanarna med tillflykt och mat. De svenska filmerna Snapphanar 1941 och Snapphanarnas krig 2006 spelades in på Sporrakulla.
Lite på avstånd ser vi gården ovan oss, då vi kommer på Skåneleden. De gråa byggnaderna är omgivna av gröna ängar och hamlade träd, som därför ser lite underliga ut. På gården finns fem hus. Mangårdsbyggnaden är stor och utmärker sig genom den stora salen, en ryggåsstuga där taket går upp i nocken. Detta stora rum har långbänkar längs väggarna och långbord. Här skedde det mesta av husets aktiviteter under de långa vintermånaderna, då detta var enda rummet som var uppvärmt genom en stor öppen spis.
Man lagade och tillverkade olika slags redskap och en del sysslade med att tälja figurer och träskor eller väva tyger. Här sov också alla gårdens folk, även pigor och drängar, tillsammans på långbänkarna. I övriga hus finns stall, fjös, loge, smedja, hönshus, svinstia, vagnslider, redskapsbod och förråd.
[caption id="attachment_65828" align="alignnone" width="585"]
På Sporrakulla kunde snapphanar finna skydd och härbärge, undan den svenska invasionsarmén som härjade i bygden i slutet av 1670-talet. De svenska filmerna ”Snapphanar” från 1941 och ”Snapphanarnas krig” från 2006 spelades in på Sporrakulla.[/caption]
Platsen Sporrakulla har varit bebodd sedan bronsåldern och om det vittnar gravhögar i närheten av gården. Ängsmarken runt gården slås nu liksom förr, då man samlade in höet för vinterfoder åt djuren. Boskapen fick alltså inte beta på ängarna. De släpptes istället fritt ut i skogen att söka sin egen föda. Eftersom höet inte räckte hela vintern, hamlade man också lövträden runt om gården. Bladen torkades och blev till foder och grenarna till ved. Runt gården finns de gamla stengärdsgårdarna och en fägata leder ut till skogen där boskapen släpptes.
Vanligen skötte de sig själva och kom självmant hem till gården på kvällen för att bli mjölkade. Gården var i drift och bebodd ända fram till 1964. Den siste bonden var Carl Persson och hans familj. Då de flyttade lämnades gården öde och fick förfalla tills stiftelsen Skogssällskapet tog över och rustade upp den. I dag sköts gården av Glimåkra hembygdsförening, som håller den öppen för visning på söndagar (fast detta är just nu inställt).