![]()
Den läsare som öppnar Viktor Niloraks roman Lignumkorset – En resa i tid och rum får följa med det svenska paret Gustav ”Gussen” och Maria Jonson när de beger sig till Spanien med sin katt Viggo. De finner sig snart tillrätta där, utforskar området och njuter av sin nya tillvaro, men det dröjer inte länge förrän de upptäcker att någon illasinnad följt efter dem från Sverige och efter att de får veta att fyra svenskar dött under oklara omständigheter dras de in i en härva av mord och heliga reliker.
När man skriver en roman är det lätt att göra mindre misstag. Ibland är berättelsen läsvärd och karaktärerna platta och ointressanta. Ibland är det tvärtom, nämligen att karaktärerna är mer läsvärda än berättelsen. Just dessa misstag är mycket lätta att göra, men Nilorak gör inte de här misstagen i Lignumkorset. Tvärtom lyckas han skapa en spännande och rörande berättelse som flera välskrivna, intressanta karaktärer leder läsaren genom. Dock lyckas Nilorak allra bäst med skurken som utan tvekan kan räknas till en av de mest fascinerande och komplexa antagonisterna i litteraturhistorien. En föregångsberättelse om den skurken i framtiden, kanske?
Samtidigt är det en fördel att vara mycket uppmärksam när man läser då berättelsen ibland tar några svängar som kan uppfattas som plötsliga och slarviga om man inte noterat detaljer som hur vissa karaktärer agerar och vad som sägs. Då blir svängarna mindre plötsliga då man förstår att något kommer att ske. Historien blir dock samtidigt aldrig förutsägbar.
Nilorak lyckas även fånga kattens natur på ett trovärdigt och realistiskt sätt. Många kattägare kommer att känna igen vissa situationer när de läser den här romanen. Det är dock svårt att inte tänka på foxterriern Montmorency i Jerome K Jeromes komiska roman Tre män i en båt, som gavs ut 1889 och handlar om tre män och en foxterrier som åker båt på Themsen, när man läser om Viggo. Båda dessa fiktiva husdjur skildras nämligen på ett realistiskt sätt, ger berättelsen lite extra, oförglömlig krydda utan att ta över själva handlingen. Precis som Montmorency lockar även Viggo fram leenden hos läsaren.
Språket är Niloraks främsta styrka. Det är målande och väldigt levande, som till exempel den här skildringen:
”Strax före läggdags tar vi en kort promenad, för att bekanta oss med en del av vår nya omgivning. Viggo får följa med, så vi nöjer oss med att gå längs en lång allé med palmer och blommor i gult och blått. I mitten av allén porlar vatten från en avlång fontän med undervattensbelysning.”
Nilorak lägger således ned mycket omsorg på de olika miljöskildringarna för att öka berättelsens realism och trovärdighet, så när man läser boken kan man höra sorlet av röster på Arlanda flygplats, se byggnaderna och känna värmen från solen samt dofterna av kaffet, vinet och maten. Karaktärerna skildras med samma levande inlevelse, vilket bidrar till deras trovärdighet och mänsklighet. Man kan lätt se dem framför sig när man läser och riktigt känna deras glädje, sorg och rädsla. Bokens atmosfär som periodvis växlar från lugn och harmoni till mystik på ett smidigt sätt förhöjer läsupplevelsen ytterligare.
Berättelsen griper verkligen tag i en och boken blir till sist i stort sett omöjlig att sluta läsa när man väl kommer in i handlingen. Karaktärerna och katterna är både realistiska och oförglömliga. Är man uppmärksam och lägger märke till detaljer får man ett extra djup som ger en fingervisning om hur historien kommer att utvecklas. Uppskattar man mysterier kommer man verkligen gilla den här boken och om man dessutom gillar berättelser som ibland tar lite oväntade svängar lär man älska den.
