![]()
Yukio Mishima föddes 1925. Han var för ung för att tjäna som soldat i andra världskriget, men han tvångsinkallades bland annat för att arbeta på en fabrik och han kände av stämningarna av totalt krig som rådde då, 1945. ”Dö för kejsaren” var en psykosocial realitet för den unge Mishima, något han aldrig glömde.
Mishima blev med tiden författare. Mer om det senare. Här måste vi fokusera på den händelse som avslutade hans liv, hans offentliga rituella självmord på en militärförläggning.
År 1970 var Mishima 45 år. Han ville göra sin död till ett evigt påstående, en gest som skulle bestå för alltid. Då måste han också se någorlunda vital och vältränad ut. Och det gjorde Mishima vid denna tid; i boken Sol och stål (1968) utvecklade han sin bodybuilding-filosofi. Men med tiden skulle det inte gå att upprätthålla denna lysande fysiska form. Därför måste han agera nu.
[caption id="attachment_60327" align="alignnone" width="585"]
![]()
”Illustration av rysk-japanska kriget: Vår här ockuperar Chongju” (i Nordkorea), av Kyōko, mars 1904 strax efter krigsutbrottet. Foto: Museum of Fine Arts, Boston[/caption]
Därtill kan budet 1968 att Nobelpriset i litteratur gick till kollegan Kawabata, och inte Mishima, ha gjort honom nedslagen. Han kände sig slut som författare. Deesutom var han teaterman och som teaterman visste han att regissera sitt liv för en slående sorti. ”Det räcker inte med teaterblod!” ansåg han. Man måste utgjuta sitt hjärteblod för fäderneslandet för att bli ihågkommen.
Mishimas död skulle iscensättas som ett uppror för kejsaren, en konservativ revolution. Kejsaren i spetsen för sin armé och sitt folk, det var den traditionella japanska stilen och Mishima hyllade den. Dö för kejsaren...! Och nu, 1970 – var planen – borde man få armén att göra uppror. Rent formellt kunde det göras så som armén gjort 1936, med en revolt som i och för sig misslyckades. Då hade 1. divisionen spärrat av delar av Tokyo och krävt att regeringen skulle rensas ut och en mer imperialistisk regim tillträda.
Mishimas kupp skulle ske den 25 november 1970, ett datum Mishima skrev på den sista delen av en romanföljetong som han sände in samma morgon. Med fyra yngre medhjälpare; Morita, Ogawa, Furu-Koga och Chibi-Koga, begav han sig till ett regemente där i Tokyo och man fick företräde för en general. Mötet var avtalat i förväg och generalen fick inte veta något om kuppen. Men efter att ha mött generalen så band man honom. Och Mishima gick ut på en balkong och höll ett tal för regementspersonalen, som församlats på kaserngården.
![]()
En poäng han här försökte få fram var att Japans armé faktiskt var författningsvidrig. Den radikala författning som amerikanerna tvingade igenom 1947 sade att Japan inte fick ha någon armé. Men under trycket av kalla kriget och kommunismen (Kina och Sovjets territorier låg nära Japan) lät man snart återuppsätta en japansk armé, kallad ”Japanese Defense Forces”. Men, ansåg Mishima i sitt tal till trupperna, hur kunde militären stå ut med att existera i denna legalistiska gråzon? Borde de inte få kallas armé, borde de inte ha en mer central roll i politiken, borde de inte göra uppror?
Detta var den teknikalitet Mishima angrep den japanska sjukan med. Han var missnöjd med läget i det materiellt välmående men andligt fattiga Japan, han var missnöjd med att kejsaren avsagt sig sin gudomlighet, missnöjd med att armén inte hade stöd i författningen. Till detta kom hans antydda pessimism gällande sin egen framtid och författarskap.
Mishima höll sitt tal. Men regementspersonalen buade åt honom. Och en helikopter från TV som hovrade över honom dränkte hans ord med sitt buller.
Så vad återstod då för Mishima...? Han måste fullfölja den ritual han planerat. Nu var det endast självmordet som återstod. Inför den bundne generalens blick gick Mishima åstad; han knäböjde, skar upp buken med det speciella korta svärdet. Sedan skulle Morita ge honom nådastöten, halshugga honom över nacken. Men han var för nervös för att få in ett bra hugg. Så Furu-Koga grep svärdet och gjorde det rätta hugget, skilde Mishimas huvud från kroppen. Sedan var det Moritas tur att ta livet av sig; kort svärd för att rispa buken och sedan dekapitering av Furu-Koga.
Nyheten om Mishimas självmord 1970 togs inte så väl emot i förstone. Här i Sverige tycks det hela ”... ha verkat blockerande på det svenska intresset för hans författarskap”, som litteraturkritikern Per-Erik Wahlund skrev i essän Återspegling. Och: Mishimas högeråsikter och seppuku ”fick såväl hos oss som i andra länder en mindre heroisk effekt än den desperate diktaren förmodligen avsett”. Men uppståndelsen lade sig efter ett tag. Det blev till exempel på 1980-talet här i Sverige både översättning av Mishimas memoarer Demaskering samt uppsättning av pjäsen Markisinnan de Sade i regi av Ingmar Bergman.
Tidigare hade Mishimas Moderna no-spel satts upp i Sverige. Det var i slutet av 1950-talet, men föreställningarna blev inte så välbesökta. Wahlund framhåller att pjäserna ifråga mest lämpar sig som läsdramer.
Vad gäller svensk Mishima-utgivning så har vi även tetralogin Fruktbarhetens hav, alltså den serie vars sista del han postade före självmordshändelsen 1970. År 1995 kom första delen ut som Vårsnö (Schultz förlag). Boken börjar med ett återgivande av en bild från rysk-japanska kriget 1904-1905, ett foto av japanska soldater på väg ut i striden och utförande en ritual framför ett shinto-altare.
Mishima skattade denna traditionella krigarvurm högt. Romanserien i sig, liksom de flesta av Mishimas romaner, innehåller annars föga av dylikt samurajhyllande. Det är mest en trögt framflytande prosa av sedvanligt psykologiserande typ.
Istället bör man läsa essän om fysisk träning, Sol och stål, för den finns också översatt till svenska. Den hör till de centrala texterna för en samtida träningsfantast, en som vill ha lite tuff ideologi för sitt tränande. Man ska gestalta sitt liv positivt, träna och solbada; så kan man göra sitt liv till ett påstående, inte bara vittra bort som en TV-tittande soffpotatis.
En Mishima-text på engelska man även kan rekommendera är förordet till Yucho Yamamotos Hagakure, en 1600-talstext om hur en samuraj ska tänka. Mottot är: Tänk på döden, gör dig beredd att dö i strid. Då följer allt annat – heder, ära, plikt – automatiskt. I sitt förord hyllar Mishima denna moral. Han säger att skönheten i denna text är som skönheten hos is: ”The beauty of Hagakure is the beauty of ice.”
”Illustration av rysk-japanska kriget: Vår här ockuperar Chongju” (i Nordkorea), av Kyōko, mars 1904 strax efter krigsutbrottet. Foto: Museum of Fine Arts, Boston[/caption]
Därtill kan budet 1968 att Nobelpriset i litteratur gick till kollegan Kawabata, och inte Mishima, ha gjort honom nedslagen. Han kände sig slut som författare. Deesutom var han teaterman och som teaterman visste han att regissera sitt liv för en slående sorti. ”Det räcker inte med teaterblod!” ansåg han. Man måste utgjuta sitt hjärteblod för fäderneslandet för att bli ihågkommen.
Mishimas död skulle iscensättas som ett uppror för kejsaren, en konservativ revolution. Kejsaren i spetsen för sin armé och sitt folk, det var den traditionella japanska stilen och Mishima hyllade den. Dö för kejsaren...! Och nu, 1970 – var planen – borde man få armén att göra uppror. Rent formellt kunde det göras så som armén gjort 1936, med en revolt som i och för sig misslyckades. Då hade 1. divisionen spärrat av delar av Tokyo och krävt att regeringen skulle rensas ut och en mer imperialistisk regim tillträda.
Mishimas kupp skulle ske den 25 november 1970, ett datum Mishima skrev på den sista delen av en romanföljetong som han sände in samma morgon. Med fyra yngre medhjälpare; Morita, Ogawa, Furu-Koga och Chibi-Koga, begav han sig till ett regemente där i Tokyo och man fick företräde för en general. Mötet var avtalat i förväg och generalen fick inte veta något om kuppen. Men efter att ha mött generalen så band man honom. Och Mishima gick ut på en balkong och höll ett tal för regementspersonalen, som församlats på kaserngården.
En poäng han här försökte få fram var att Japans armé faktiskt var författningsvidrig. Den radikala författning som amerikanerna tvingade igenom 1947 sade att Japan inte fick ha någon armé. Men under trycket av kalla kriget och kommunismen (Kina och Sovjets territorier låg nära Japan) lät man snart återuppsätta en japansk armé, kallad ”Japanese Defense Forces”. Men, ansåg Mishima i sitt tal till trupperna, hur kunde militären stå ut med att existera i denna legalistiska gråzon? Borde de inte få kallas armé, borde de inte ha en mer central roll i politiken, borde de inte göra uppror?
Detta var den teknikalitet Mishima angrep den japanska sjukan med. Han var missnöjd med läget i det materiellt välmående men andligt fattiga Japan, han var missnöjd med att kejsaren avsagt sig sin gudomlighet, missnöjd med att armén inte hade stöd i författningen. Till detta kom hans antydda pessimism gällande sin egen framtid och författarskap.
Mishima höll sitt tal. Men regementspersonalen buade åt honom. Och en helikopter från TV som hovrade över honom dränkte hans ord med sitt buller.
Så vad återstod då för Mishima...? Han måste fullfölja den ritual han planerat. Nu var det endast självmordet som återstod. Inför den bundne generalens blick gick Mishima åstad; han knäböjde, skar upp buken med det speciella korta svärdet. Sedan skulle Morita ge honom nådastöten, halshugga honom över nacken. Men han var för nervös för att få in ett bra hugg. Så Furu-Koga grep svärdet och gjorde det rätta hugget, skilde Mishimas huvud från kroppen. Sedan var det Moritas tur att ta livet av sig; kort svärd för att rispa buken och sedan dekapitering av Furu-Koga.
Nyheten om Mishimas självmord 1970 togs inte så väl emot i förstone. Här i Sverige tycks det hela ”... ha verkat blockerande på det svenska intresset för hans författarskap”, som litteraturkritikern Per-Erik Wahlund skrev i essän Återspegling. Och: Mishimas högeråsikter och seppuku ”fick såväl hos oss som i andra länder en mindre heroisk effekt än den desperate diktaren förmodligen avsett”. Men uppståndelsen lade sig efter ett tag. Det blev till exempel på 1980-talet här i Sverige både översättning av Mishimas memoarer Demaskering samt uppsättning av pjäsen Markisinnan de Sade i regi av Ingmar Bergman.
Tidigare hade Mishimas Moderna no-spel satts upp i Sverige. Det var i slutet av 1950-talet, men föreställningarna blev inte så välbesökta. Wahlund framhåller att pjäserna ifråga mest lämpar sig som läsdramer.
Vad gäller svensk Mishima-utgivning så har vi även tetralogin Fruktbarhetens hav, alltså den serie vars sista del han postade före självmordshändelsen 1970. År 1995 kom första delen ut som Vårsnö (Schultz förlag). Boken börjar med ett återgivande av en bild från rysk-japanska kriget 1904-1905, ett foto av japanska soldater på väg ut i striden och utförande en ritual framför ett shinto-altare.
Mishima skattade denna traditionella krigarvurm högt. Romanserien i sig, liksom de flesta av Mishimas romaner, innehåller annars föga av dylikt samurajhyllande. Det är mest en trögt framflytande prosa av sedvanligt psykologiserande typ.
Istället bör man läsa essän om fysisk träning, Sol och stål, för den finns också översatt till svenska. Den hör till de centrala texterna för en samtida träningsfantast, en som vill ha lite tuff ideologi för sitt tränande. Man ska gestalta sitt liv positivt, träna och solbada; så kan man göra sitt liv till ett påstående, inte bara vittra bort som en TV-tittande soffpotatis.
En Mishima-text på engelska man även kan rekommendera är förordet till Yucho Yamamotos Hagakure, en 1600-talstext om hur en samuraj ska tänka. Mottot är: Tänk på döden, gör dig beredd att dö i strid. Då följer allt annat – heder, ära, plikt – automatiskt. I sitt förord hyllar Mishima denna moral. Han säger att skönheten i denna text är som skönheten hos is: ”The beauty of Hagakure is the beauty of ice.”