![]()
När man tänker på tonsättare och konstformer som återspeglar radikala omvälvningar tänker man nog mest på mäktiga operaföreställningar och klassicistiska konserter som fyller scenen med sträng-, stråk-, blås- och slaginstrument. Man tänker på en Beethoven, en Bach och en Wagner. Vad man förmodligen inte tänker på är en Cobain, en Vedder och en Cornell.
För att förstå hur grunge-rocken hör hemma i den samhällsomvälvande sfären måste man först förstå dess historia. Grungen var inte politisk i jämförelse med 70-talets punk, som hade en stark kontakt med arbetsklassen (ner med det borgerliga, häng politikerna et cetera). Tvärtom alienerades grungen frivilligt från det öppet politiska. Och det är just här vi av metapolitiska skäl finner grungen intressant.
Och visst minns jag ett stycke från min tidiga barndom, då jag satt på en puffkudde och spelade 8-bits Nintendo och min åtta år äldre syster stod framför spegeln och testade sin nya, röda flanellskjorta. "Så jävla grunge!" utbrast hon. Min syster tillhörde den generation som växte upp med denna långt ifrån stävjade rockstil. Hon var en del av den generation som tillhörde en flanellskjortsarmé som från slutet av sextiotalet och fram till mitten av åttiotalet hade avlats av den så kallade 1968-vänstern. Detta var en tidsperiod då samhällsapparaturen nyligen hade infiltrerats och slutligen tagits över av 68-vänstern med den notoriska ”långa marschen genom institutionerna”. Det var även efter detta skede, när barn av 68-vänstern stod med den ena foten i ungdomen och den andra i vuxenvärlden, närmare bestämt i slutet av åttiotalet och fram till mitten av nittiotalet, som deras intighetskänsla tog sig uttryck i grungen.
I kölvattnet av 68-vänsterns hegemoni, där egocentriska värden som privatekonomi, individualism och ”chockerande naturalism” var överordnat precis alla intressen, och som bekostade 1968-vänsterns söner och döttrar deras autentiska identitet, uppstod det i Seattle i slutet av åttiotalet fyra band främmande för varandra som tillsammans utgjorde vad som kom att bli kallat Seattle's big four. Med rostiga gitarrslingor och ångestladdade texter fick ungdomen som vi idag kallar generation X en plattform för sitt uttryck (och även intryck om man vill vara den som är den). Dessa band blev kända under namnen Nirvana, med ledsångaren Kurt Cobain; Pearl Jam, med ledsångaren Eddie Vedder; Soundgarden, med ledsångaren Chris Cornell; slutligen Alice in Chains, med ledsångaren Layne Staley. Officiellt startade dessa fyra band grunge-rocken, eller ”Seattlesoundet”. Den musikaliska tyngdpunkten låg på grötiga gitarrer och ofta lugna men tragiska verser. Namnet speglar det nya ljud som satte sin prägel på denna stil. Det var helt enkelt så det lät –
grunge!
Att grungen uppstod i Seattle ter sig logiskt med tanke på att staden nästan beundransvärt lyckas förkroppsliga hela det industrialiserade och mondäna nya väst på en enda liten yta. För att citera Cobains egna ord: ”Här finns inget att göra. Så vi gör allt vi inte får göra”.
Dessa fyra band drog till sig enorma folkhav av implicit unga, vita beundrare. Varenda konsert i hela USA vidare till Europa var slutsålda, och detta markerade en digerdöd för den så kallade hårdrocken; läder byttes ut mot flanell och det långa håret mot pagefrisyrer. De snofsiga musikkritikerna delade inte samma entusiasm som bandens fantaster men tvingades ändå att dra den enhälliga slutsatsen: Seattle´s big four var ostoppbara, inte minst Nirvana som de motvilligt kallade ”den nya ungdomens Beatles”. Hur detta skulle komma att arta sig beskriver jag längre ner i denna moderna kulturvandring.
Det fanns inte så mycket en rikare rytmisk variation än den man kunde finna hos rockens föregångare (det vill säga från Led Zeppelin till Guns n' Roses). Tvärtom var det trots buller och brak rätt monotont. Då kanske någon tänker att det är rockens motsvarighet till den visuella abstrakta konstformen. Jag skulle dock inte vilja hålla med om det. Det är ingen fråga om urartad eller ens profan konst vi har att göra med. Poesin fanns ju ofta i lyriken, om än väldigt råbarkad (nu vill jag inte mena att profan konst och poesi överlag är X och Y, men som högerradikal vill jag ändå på något milt sätt kunna ta mig friheten att göra denna åtskillnad). Det tog inte lång tid tills grungen kvickt som ett romerskt ljus fick en bred geografisk rörlighet. Inom loppet av ett par år hade merparten av Nordamerikas och Europas städer minst ett halvt dussin egna grunge-band (här rekommenderas för övrigt mitt favoritband Stone Temple Pilots, med den numera bortgångne sångaren Scott Weiland).
Om vi går tillbaka till ämnet om grunge som metapolitiskt intressant tar vi vårt avstamp i året 1968, då vänsterstudenter runtom i delar av den euro-amerikanska världen tog kontroll över akademin. Detta var vad som kallas en
kostymrevolution. Vad som hände härnäst var att media snart stod under deras kontroll, detta eftersom media är direkt nedströms akademin: ”den som kontrollerar akademin formar morgondagens journalister” skriver lika klockrent som alltid Motpolskribenten Joakim Andersen i en artikel med rubriken ”Att återerövra akademin”. Erövrandet skedde inte för att deras vänsterintellektuella jag-ideologi var starkare än de konservativas ideologi, de flesta äldre akademiker var konservativa under den här tiden. Det skedde på grund av att de konservativa var toleranta och visade stor respekt för oliktänkande. Naivitetet? Idioti? Förmodligen både och. Garden var helt enkelt nere vilket gav fri lejd för vänstern att från akademins åsiktskorridorer ta kontroll över samhällsapparaturens alla delar. En åsiktskorridor som med åren smalnade av så till den grad att alla andra oliktänkande helt neutraliserades.
De barn som växte upp i denna sköna, nya värld fullspäckad med nihilism och atomisering av människan kände ett stort tomrum inom sig. Denna känsla trängdes in i musiken och ur askan restes sig de ovan nämnda Seattle's big four. Detta nya musikfenomen kan beskrivas som dionysiskt, vilket är en filosofisk term som den tyske tänkaren Friedrich Nietzsche skapade för att förklara det upplyftande, berusande tillståndet i människans och tingens värld. Det var alltså känslomässigt upprivande, kaotiskt och sinnesförändrande. I texterna fanns det dionysiska kännetecknet mindre subtilt och mer
in your face. Så sjöngs det om ensamhet, drogmissbruk, ilska och självmord. Vad vi fick se var det konstnärliga resultatet och uttrycket av vänsterns värdenihilism, och som mer kan liknas vid en karta än en kontring gentemot den värdenihilistiska politik som hade spårat ur. En politik som föräldrar, lärare och politiker förde likt ett krig mot den yngre generationen. I grungen förkroppsligades det moraliska förfall som i historisk mening var relativt nytt men allhärskande. Det slutade tyvärr inte vid att enbart låta tragedierna ta sig uttryck i musiken. När delar av 1968-vänstern och den jämngamla hippierörelsen experimenterade med psykedeliska droger, så var det inte i filosofiska syften utan mer för nöjes skull (hela livets gång skulle enligt denna vänster vara ett enda stort nöjesfält som dygnet runt och livet ut skulle stå till deras förfogande). Grunge-ungdomen började istället att injicera heroin för att bedöva sig från den gråa vardagen. Heroinet blev för grungens ungdom vad vinet är för de kristna. Detta heroinmissbruk resulterade i Layne Staleys död år 2002. Åtta år tidigare sköt en manodepressiv Kurt Cobain sig själv till döds i sitt garage. För två år sedan hängde sig Chris Cornell i ett hotellrum i Detroit. De två sistnämndas självmord har dock varit omstridda, den första med ögonen på frun och den sista med ögonen på mörka makter som ryktades figurera i hans kommande dokumentärfilm om pedofili. Detta är egentligen mest kuriosa men ändå till viss del intressant ur ett levnadskonstnärligt perspektiv sett från höger. Vad jag dock finner mest intressant men lika kusligt är att över femtio självmord följde i Cobains fotspår. Då kan man kanske förstå hur mycket denna dystra musik hade påverkat och tröstat en lika dyster ungdom i en lika dyster värld som nu var tömt på andliga, kulturella och traditionella funktioner. En värld som är i ständig gungning.
Det sena 2000-talets motsvarighet till grungen finner vi i neofolk-musikens radikala filosofi. Denna musikform skiljer sig dock kraftigt från grungen både vad gäller stil och budskap, men liksom grungen är den en karta över det rådande kulturella och politiska landskapet. Däremot går den ett steg längre och fungerar som en kontring till den kulturdekadens som härskar i riket. Därför väljer jag att genom konsten se ljust på framtiden.
