Stråkkvartetter av Beethoven – inga nyanlända lyssnade

Onsdagen den 14 augusti åkte Nya Tider till Beethovenfest på Klubb T20, eller närmare bestämt till brasseriet Teatergatan 20 som ligger i korsningen Teatergatan – Vasagatan intill det för arbetsmiljön ökända Röhsska museet. Dagarna innan hade vi sprungit på en annons på sociala medier att Chiaroscuroquartet skulle spela på T20, rubriceringen Beethovenfest var tillräckligt anspråksfull, liksom den goda ensemble som skulle spela kvartetter av Ludwig van Beethoven. Chiaroscuroquartet är en ensemble grundad 2005, bestående av violinisterna Alina Ibragimova från Ryssland och Pablo Hernán Benedí från Spanien samt svenskan Emilie Hörnlund på viola och fransyskan Claire Thirion på cello. Sedan 2009 har Chiaroscuroquartet uppträtt i Port-Royal-des-Champs beläget sydväst om Paris, ytterligare en bit sydväst om Versailles. Chiaroscuroquartet är känd från de stora konserthusen i Europa och det måste man säga, att det hedrar dem att de vill spela på en liten servering i gangsterstaden Göteborg. [caption id="attachment_54427" align="alignright" width="359"] Valand och Teatergatan 20 är känt för nattliga kravaller. Foto: Nya Tider[/caption] Den musikaliska kvaliteten var såklart enastående, Chiaroscuroquartet spelade verkligen för publikens njutning och till mångas glädje och lättnad, helt utan vibrato och öronskärande gnissel. Det fanns inte ett spår av snobberi eller knasigt kroppsspråk hos musikerna. Alltså inga av de olater det sena 1900-talets musiker ofta lade sig till med. En inte helt lekmannamässig förklaring är att det beror på att orkestern har sitt säte i Paris och inte USA. Dessutom att det är 2019 och inte 1979, den klassiska musiken har återvänt till ursprunget. Chiaroscuroquartet fick också spela igenom alla satser innan publiken vågade applådera. En lätt förvirring rådde över om det var några olika verk eller ett par längre kvartetter som spelades, något program på papper gavs inte ut, därför fick vi i publiken inte veta exakt vilka verk som spelades. Varken Chiaroscuroquartet eller någon annan sade något när man väl börjat spela och pausen påannonserades väldigt försiktigt och av att servitörerna började ta upp beställningar. Möjligen skulle man suttit närmare för att ha hört eventuell presentation. Det förvånar säkert ingen, men det måste ändå nämnas, samtliga i publiken såväl som inom serveringen var vita européer. Trots att man lovar gratisbiljetter till invandrare genom Kulturkompis försorg. Mer om nätverket Kulturkompis och dess huvudman studieförbundet Bilda nedan.

Kammarmusikklubb ett nytt koncept

Oärliga personer hade kunnat försöka att tillförskansa sig gratis öl i baren, för det var ett löfte som värdinnorna för kammarmusikklubben, Karin Birgersson och Märta Eriksson, utställt på hemsidan åt dem som eventuellt inte skulle ha blivit nöjda. Chiaroscuroquartet tog dock den cirka 90-hövdade publiken med storm. Efter Beethovenfesten, som konserten kallades, lyckades Nya Tider byta några ord med Märta Eriksson som avslöjade att hon under hösten kan garantera tre liknande evenemang, men vilka musiker det blir och vilket program samt datumen kommer hon att kungöra senare i höst över sociala medier, det vill säga deras Facebooksida. Endast tre kvällar, det är inte många gånger således, men på hemsidan har de uttryckt sin målsättning väl, att under en tisdag varje månad ”öppna dörren för musik, god mat, ädla drycker och mänsklig värme”. Märta Eriksson är verksam i den göteborgska stråkkvartetten Sjöströmska som spelar både klassiskt och arrangemang av populärmusik medan Karin Birgersson är operasångerska och även relaterad till pianosällskapet i Väst, som är en plattform för möte mellan ”Kenner und Liebhaber”, alltså en grupp aktiva pianister och publiken. Dessa båda förefaller vara en lyckad ledning för T20 och har proklamerat sin vision genom de målande orden: – Vi vill att du skall bli inspirerad, fängslad och berörd av kammarmusik framförd av ypperliga musiker och på köpet få ha en ohämmat trevlig kväll med gamla och nya vänner! Klubb T20 är en klubb för dig som älskar kammarmusik och för dig som känner dig skeptisk till fenomenet. På frågan om kammarmusikklubbens fortlevnad så var svaret från Märta att de hade haft kammarmusikklubben T20 i endast ett år och att hon och Karin, som båda är musiker, låtit sig inspirerats av en etablerad kammarmusikklubb i Malmö som tillsammans med en mindre verksamhet i Stockholm utgör förebilderna. Dessa vill finnas ”för dem som gillar att gå på klassisk konsert men aldrig har fattat varför man inte får ta en öl samtidigt” förklarar man på hemsidan. När de invigde T20 för ett år sedan med världsbarytonen Peter Mattei medfinansierades det av Valand, Kultur i väst och Göteborgs kammarmusikförening.

Invandrarvänligt men handikappsdiskriminerande

Det hade varit på sin plats efter det gemytliga småpratet att likt en skjutjärnsjournalist fullständigt slå över och fråga Märta om hon var besviken över att inga nyanlända kommit och fälla ett frågebatteri över vad orsaken var som gjorde att dessa Kulturkompis-gäster uteblev och hur invandrarna nu skall kunna integreras då de inte verkar lockas av Beethoven eller klassisk vit musik överhuvudtaget. Men det hade fordrats ett alltför hårt hjärta att plåga en så förtjusande kvinna med tuffa och obekväma frågor och vi vet ju alla att ett visst mått av hyckleri, liberal posering och PK-anpassning är en förutsättning för att få verka i de chica kvarteren kring Avenyn där Teatergatan ligger i Valandhuset. Som konsertlokal är barmiljön på T20 gemytlig och fräsch och kökets uppger sig laga mat med rustik elegans. Hur handikappade skall kunna komma in är dock ett mysterium, kanske det finns någon hiss eller bakdörr runt kvarteret – den branta trappan mot Vasagatan verkade vara enda vägen in. Stadsbilden i Göteborg domineras numera av elsparkcyklar snarare än rullstolar och permobiler så Valandhusets ägare behöver nog aldrig tvingas till några ytterligare entréanpassningar. Handikappombudsmannen har tidigare agerat mot Valand. Konserten kunde avnjutas i lugn och ro, trots att ljudet av en gammal fläktanläggning och diskmaskinerna i köket var påtagligt i delar av lokalen medan ljudet från gatan och spårvagnstrafiken effektivt stängs ute. Valand är ju ett av de ställen som annars satsar på högljudd DJ-musik och tveksamt klientel, något som förmodligen kan attrahera de nyanlända och asylsökande betydligt bättre än kammarmusikklubben. Med tanke på de våldsamma slagsmål med hundratalet inblandade som titt som tätt utspelas på nattklubben Valand där svenskar och invandrare slåss om billiga koksbrudar borde det vara en bättre affärsidé att sadla om till kammarmusikklubb varje dag i veckan istället för bara en gång i månaden.

Liberal posering – Kulturkompis gratis för invandrare

Kulturkompis – Make Friends Through Culture – ”ger nyanlända och asylsökande möjlighet att gå på kulturaktiviteter tillsammans med etablerade svenskar”. Det har bland andra studieförbundet Bilda som medgrundare och huvudman, de anslutna evenemangsställena måste dela ut några fribiljetter så att invandrare via Kulturkompisgrupperna kan få gå in gratis på kulturaktiviteter i sina städer. Efter varje evenemang som en Kulturkompisgrupp varit på så ingår ett obligatoriskt ”eftersnack på svenska” vilket faktiskt understrukits med stora bokstäver. Eftersnacket utgör uppenbart det som räknas som studietimmar vilket ger studieförbunden statliga bidrag enligt de fastställda reglerna. Att studietimmarna haft tillräcklig längd och innehåll intygas alltid på heder och samvete av både arrangören (i sådana här fall torde det röra sig om Kulturkompis programansvarige och inte den som givit dem gratisbiljetterna) och en lokal tjänsteman på respektive studieförbund, vilken i sin tur helt enkelt får lita på att aktiviteten följt reglerna på uppgift av den som varit programansvarig. Regelverket är gummibandsliberalt och svårkontrollerat. [caption id="attachment_54426" align="alignnone" width="585"] Luften kan ha gått ur Bilda Kulturkompis Endast 1380 medlemmar och två evenemang som anslagits på dess fina hemsida i sommar. Det går ovanligt trögt med integrationen.[/caption]   Kulturkompis är något som en lejonpart av offentligt finansierad teater, opera eller konserthus, museer och till och med någon biograf är anslutna till. Den politiska styrningen i den offentliga sektorns kulturförvaltningar och bolag trycker på, men också andra faktorer. Även Folkets Hus & Parker och kommersiella näringsidkare är anslutna och lovar då fribiljetter till teaterföreställningar, konserter, trubaduraftnar eller Gud vet vad. Dessa Kulturkompisanslutna etablissemang återfinns faktiskt i de flesta länen, på orter från Jokkmokk till Malmö. Privata medaktörer som Teatergatan 20 kanske har gjort något överslag på att de får sålt någon IPA eller latte i serveringen till HBTQ-invandrare om de gett ut ett dussin gratisbiljetter om hösten. Liberal posering med Kulturkompis logga på sin egen hemsida, Instagram- eller Facebooksida förmodas också ge pluspoäng i vissa kretsar.

Vem har sett invandrare bland teaterns publik?

Dock verkar varken ”de nyanlända” eller tredje, fjärde generationens mörkhyade tredjevärldeninvandrare eller vad man nu skall kalla dem för något vackert, visa något som helst intresse för den vita, europiska kulturen – trots åratal av bidragssatsningar och välmenande projekt. Inte ens när Özz Nûjen spelade Karlsson i Hemsöborna på Göteborgs Stadsteater syntes några ”mångkulturella element” i publiken. Den svensk som däremot vill uppleva en kväll helt utan mångkulturell aggression rekommenderas att gå på vad som helst för kulturevenemang och mysa in sig i den helvita publiken. Om någon överhuvudtaget upptäckt någon Kulturkompisgrupp eller motsvarande, på en teater eller annat evenemang så vore det intressant att få veta, det torde annars inte existera i särskilt hög grad – mer än i bidragsansökningarna hos studieförbunden. Varje etablerat studieförbund och hela föreningslivet, inklusive idrottsrörelsen, vet att det florerar statliga bidrag man kan få till verksamhet riktad mot den koloniserande invandrarbefolkningen. Men hur många svarta barn och slöjbärande kvinnor medverkar i verkligheten annat än i de färgglada foldrarna och på hemsidorna? Bidragsgivande ”Folkdans i förorten” är alls inget nytt för studieförbund och deras samverkansorganisationer. Kulturkompis bidrar även till uppfyllandet av de globala målen för hållbar utveckling och Agenda 2030, uppges det. Oklart hur, varken Kulturkompis, Bilda eller sajten globalamalen förklarar det, den sistnämnda ger inget annat än imagebekräftelse för klimatprofeterna. En viktig målsättning för kulturpolitiken i landet är att alla får bekräftelse och att alla syns. På 1980-talet var det handikappade vita som skulle synliggöras, nu är de ersatta genom befolkningsutbytet och bidragspolitiken.