Image may be NSFW.
Clik here to view.
Clik here to view.
Skivomslaget.[/caption]
Besvikelsen infinner sig bara efter några lyssningar. Weiss’ röst är visserligen vacker men blir i längden monoton, troligen delvis på grund av att de pompösa kompositionerna inte ger utrymme för nyanser. Burdis vokala insatser är bättre än hans kvinnliga partners – han lyckas sjunga betydligt mer personligt och omfångsrikt. Men det räcker inte.
De orkestrala arrangemangen är repetitiva och grovhuggna. Ibland tangerar de hissmusik. Det är synd eftersom man tycks ha haft som mål att skapa kompositioner med förmåga att både beröra och inspirera. Det är tydligt att Überfolk vill etablera historisk och andlig koppling hos människor av europeisk börd i en tid av materialistisk fixering och kulturellt självförakt men då krävs att verken känns mer genomarbetade.
På YouTube finner vi ”Song for Sweden (Europa!)”, vilket är sista spåret på releasen. Låten, som är dryga sju minuter lång, ringar in hela skivan rätt väl. Oden, Karl XII, Fenrisulven och Moder Svea paraderar alla genom texten som även vill vara en kampuppmaning både för Sveriges och Europas folk. Längre låtar kräver variation och dynamik för att nå fram, men detta är bara enformigt och fantasilöst. Det visuella haltar likaså. Burdi och Weiss är på bilden till videon klädda som deltagare i Medeltidsveckan på Gotland och skivomslaget till Music For Nations för tankarna till framsidan på en Jehovas Vittnen-folder.
Det fallerar som mest när de flesta texterna saknar subtilitet. De påminner mer om begreppsmässiga pussel än lyrik. Slagord och politisk terminologi hämtade från vår samtid ska samsas med visioner av förfäders gravar och själavandring. Allt förpackas sedan i gitarrplock, syntstråkar och melodramatisk sång. Det blir varken särskilt intressant eller substantiellt utan mer som en fint snidad ram runt ett slarvigt målat motiv.
[caption id="attachment_53224" align="alignnone" width="585"]Image may be NSFW.Clik here to view.
Duon Überfolk består av sångerskan Cat Weiss och musikern George Burdi. Foto: Überfolk[/caption]
Men turligt nog finns det sånger som sticker ut och håller hög klass, exempelvis ”Waning Days” – med en genomarbetad melodi och snygga visselpassager. En annan är ”Arcadia”, där Burdis röst verkligen kommer till sin rätt och den ödesmättade ”This Death”, liksom den heroiska ”1916”. Alla de här låtarna äger en högre artistisk integritet av den sort man kan finna hos Changes, Blood Axis och Burzum.
Tyvärr känns helheten allt för sökande efter uttryck och den opersonliga produktionen lämnar mycket att önska. För den som har ett intresse av Burdis artistiska utveckling efter RaHoWa kan den här skivan säkert vara intressant, men som självständigt verk håller den inte. Förhoppningsvis kan Überfolk finna formen längre fram. Förutsättningarna finns så länge de vill renodla uttrycket.
https://www.youtube.com/watch?v=OSS6gCPcrHY
