![]()
Hösten 2017 brakade Metoo-kampanjen loss på sociala medier. I Sverige fick kampanjen särskilt stor spridning. Den mediala uppmärksamheten var enorm. Men inte ett enda ord nämndes om den kraftiga ökningen av faktiska våldtäkter som har skett i Sverige de senaste åren. De överfallna och gruppvåldtagna kvinnorna lämnades utanför rampljuset. De allvarliga övergreppen förtegs. Varför?, frågar sig Ann Heberlein, teologie doktor i etik, i sin bok Våldtäkt och kultur.
Kanske för att etablissemanget äntligen fick chansen att få utlopp för sin oro över kvinnors ökande otrygghet genom att anklaga ett gäng ”vita cis-män med makt”, skriver hon. Föreställningen om att ”alla män våldtar” har blivit en allmänt accepterad sanning i den svenska debatten, trots att den inte överensstämmer med verkligheten.
Den omfattande mörkläggningen
Heberlein redogör inledningsvis för den mörkläggning som så länge har skett från myndigheter och medias sida. I en rapport från Brottsförebyggande rådet som gjordes 1996 konstateras att invandrare är grovt överrepresenterade vid våldtäktsbrott. Trots att invandrare utgjorde mindre än 10 procent av befolkningen vid tiden för undersökningen, stod gruppen för över 40 procent av våldtäkterna. Överrepresentationen är överlägset störst vad gäller invandrare från Nordafrika och arabländerna.
År 2005 publicerade Brå rapporten ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet”. Samtidigt börjar Sverigedemokraterna göra entré på den politiska arenan. Det var sista gången som Brå redovisade gärningsmännens ursprung. Undersökningen visade nämligen på en ännu större överrepresentation bland första och andra generationens invandrare från Afrika och Mellanöstern vid våldtäktsbrott.
I stället för att beröra frågan om kultur kan ha något med saken att göra, vreds debatten till att handla om grupptryck, grabbighet och pornografi. Även rättsväsendet beskylldes för att vara icke-neutralt och vara extra strikt med just dessa grupper. Fördomar ansågs göra att invandrare såg ut att ha större överrepresentation. En våldtäktsman kan vara vilken kille som helst, löd devisen.
Det officiella Sverige står fast vid denna förklaring när invandringsvågen väller över Sverige från slutet av 2015 och antalet tafsningar och sexövergrepp ökar lavinartat. Brottsförebyggande myndigheter gör allt för att bortförklara orsaken.
År 2008 har antalet polisanmälda våldtäkter fördubblats sedan 1996. 2017 års brottsstatistik visar att antalet anmälda våldtäkter har ökat med 41 procent mellan 2007-2016. Den ”typiske gärningsmannen” är inte längre någon som kvinnan är bekant med. Tvärtom sker en majoritet av sexualbrotten på allmän plats av en för kvinnan okänd förövare.
Kulturens betydelse vid våldtäktsbrott
Heberlein påpekar det absurda i att feminister, som så ofta hävdar att våldtäkter är det yttersta uttrycket för patriarkatet, inte kan se relevansen i att undersöka huruvida gärningsmannen kommer från en kultur som är extremt patriarkal. Som exempel redogör Heberlein för den extrema kulturen i Afghanistan där kvinnor inte är vatten värda, där ett leende mot en man kan leda till att kvinnan stämplas som hora och där kvinnan ofta tvingas att gifta sig med våldtäktsmannen för att upprätta familjens heder.
Homosexualitet och pedofili är visserligen strängt förbjudet, men rättfärdigas ofta med bristen på tillgängliga kvinnor. Mannens sexualitet anses som en naturkraft som måste släppas fram. Utländska kvinnors sexualitet är föremål för hårresande vanföreställningar såsom att de går runt nakna på gatorna och har relationer med tusen män. Kulturkrockarna när unga män från Afghanistan kommer till Sverige kunde knappast vara större.
Våldtäktsdomarna
Heberlein, som har gått igenom samtliga sexualbrottsdomar från 2012 till 2018, har i sin bok valt att referera sex stycken domar där samtliga förövare kommer från Afghanistan. Läsningen är vidrig. Mönstret likartat. Offret träffar en man eller ensamkommande från Afghanistan. Vad gäller gruppvåldtäktsdomarna tar gärningsmannen med offret till sina kompisar som också är afghaner.
Kvinnan har en annan bild av sin relation till förövaren än vad förövaren har. Kvinnorna anses inbjuda till sex endast på grund av att de pratar med männen och följer med dem. En kvinna utan beskydd av en man anses som en dålig kvinna, en hora som man kan göra vad man vill med. De flesta våldtäkterna har inslag av både analsex och vaginal penetration. Kvinnorna blir ofta så skadade att de blöder.
En av våldtäktsdomarna utmärker sig extra vad gäller hjärtlöshet och råhet. Offret, en tvåbarnsmor, blir genom en afghansk bekant lurad till en asylförläggning för att köpa sprit. Väl där blir hon gruppvåldtagen i flera timmar av åtta afghanska män. Hennes afghanske bekant försvinner från platsen men återkommer flera timmar senare. Han lyfter upp den blodiga och kladdiga kvinnan och tar med henne till sitt rum.
Kvinnan känner sig tryggare och tror att räddningen från den ofattbara tortyren har kommit. Men även hennes bekant våldtar henne. Till sina kompisar hade han sagt på dari att hon är en ”dålig kvinna” – alltså en kvinna fri att våldta. Kvinnan blev så illa skadad att hon var rullstolsbunden i en månad efter våldtäkterna.
Exemplen på afghanernas bortförklaringar i rätten låter som tagna ur porrfilmsscener där kvinnorna målas upp som omättliga på sex, vilket enligt författaren tyder på mycket bristfälliga sexualkunskaper alternativt en mycket obscen uppfattning av hur västerländska kvinnor beter sig.
I ytterligare en av våldtäkterna, vilken avser en homosexuell våldtäkt på en pojke, sticker hämndmotivet ut som ett utslag av hederskultur. Både offer och förövare är ”ensamkommande flyktingbarn” från Afghanistan och den anala våldtäkten föregås enligt förövaren av att offret tidigare har kränkt hans mor och syster.
Läsvärd men utan aha-upplevelser
Bokens främsta förtjänst är att Ann Heberlein genom hänvisning till inhemsk och utländsk statistik effektivt smular sönder argument såsom att ”alla män våldtar”, att ”de flesta våldtäkter sker i hemmet” och att antalet ökade våldtäkter främst beror på ökad anmälningsbenägenhet och en utvidgad våldtäktsdefinition. Heberleins slutsats att kulturella faktorer utgör en viktig, för att inte säga avgörande komponent för att förstå utomeuropeiska invandrares överrepresentation vid brottslighet känns inte speciellt uppseendeväckande. Egentligen slår hon bara fast en självklar slutsats som säkert många av Nya Tiders läsare redan har insett. Det är dock bra att det sägs även av en person som fortfarande har en fot i etablissemanget.
I slutet av boken presenterar Heberlein ett antal åtgärder för att få ett stopp på den eskalerande våldtäktsstatistiken. Förslagen innefattar bland annat upplysning och sexualundervisning för nyanlända, högre straff och straffmyndighetsålder och, ”modigt” nog av Heberlein, en minskad invandring.
Efter att ha läst de refererade våldtäktsdomarna är det dock som läsare svårt att låta bli att fundera över offrens egna ageranden, även om det naturligtvis inte bör läggas dem till last vad gäller själva brottet. Samtliga kvinnor agerar mot de afghanska förövarna som om de vore svenska män.
Hur kan kvinnorna vara så helt ovetande om kulturskillnaderna? Beror det på tabu? Har svenska kvinnor och flickor blivit så indoktrinerade i det politiskt korrekta synsättet att det är rasism att anta att en utomeuropeisk man är mer benägen att våldta? Tyvärr är detta inte ett ämne som Heberlein avhandlar i sin bok. Det behövs ytterligare en punkt på Heberleins åtgärdslista: Upplys kvinnor och flickor – och inte minst föräldrar!
