Kolaren som blev diktare och spelman – om Dan Anderssons liv och verk

Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida, medan stjärnorna vandra och nätterna gå. Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida – den käraste, käraste med ögon blå.  Så inleds den stämningsfulla dikten ”Jag väntar …” som ingår i verket Kolvaktarens visor. Det målande språket gör att läsaren kan se kolaren sitta i skogen, under den mörka stjärnhimlen med den sprakande elden som enda ljuskälla medan han blickar mot skogsstigen, på vilken hans älskade skall komma gående – om hon nu kommer. Den här dikten har tonsatts och framförts av, bland annat, gruppen Hootenanny Singers och sångerskan Sofia Karlsson. Dock tycks Andersson själv inte ha anat vilket populärt verk Kolvaktarens visor skulle komma att bli. I ett brev till sin tidigare lärarinna, Eva von Bahr, daterat nionde september 1915, skriver han nämligen följande: ”Jag har korrekturläst min bok – som för övrigt blir mitt sorgebarn därför att den innehåller osjälvständig form, och därför att jag själv under dessa två år växt ifrån detta sätt att känna och tänka.” Dan Anderson hade redan som barn varit passopp vid kolmilorna samt hjälpt till med skogsarbete och kom att, åtminstone för en tid, arbeta som kolare och skogsarbetare när han blivit vuxen. Det är därför inte osannolikt att både dikterna i Kolvaktarens visor och hans debutbok, Kolarhistorier, som kom ut 1914 och skildrar en kolares liv och arbete är präglade av denna tid. Dessa två verk skrevs sannolikt i Luossastugan, dit Dan Anderssons familj hade flyttat 1905. Som barn fick han även en fiol av sin far och det musikinstrumentet kom att bli en betydande del av hans liv. Långt in på nätterna spelade han på fiolen för att få inspiration till sitt diktande. Vid den tid då han gav ut Kolarhistorier och Kolvaktarens visor hade Dan Andersson börjat läsa, bland annat, kulturhistoria vid Brunnsvik. Hans nära vän, Waldemar Bernhard, berättar om hur Andersson, under denna tid, hade med sig både fiol och flöjt och tillbringade en del tid med att spela. Anderssons tid vid Brunnsvik var inte lång, men en viktig vändpunkt i hans liv då han, efter den tiden, definitivt lämnade sitt tidigare liv som kolare och skogsarbetare för gott och helt började ägna sig åt diktandet. Hans studietid resulterade år 1916 även i boken Det kallas vidskepelse, i vilken han karikerar en av sina lärare.

”Det är något bortom bergen …”

 Dan Andersson tycks ha velat leva på sitt skrivande, men det var en tuff utmaning. Flera av de dikter han skrev efter studietiden skickade han till olika tidningar i hopp om att få dem publicerade, men inte alla antogs. 1917 gavs dock dessa dikter ut i verket Svarta ballader. I detta verk ingick, bland annat ”Omkring tiggarn från Luossa” som i likhet med ”Jag väntar …”, är en av Anderssons mer kända dikter. Även denna har tonsatts och här låter Andersson sin sökande, grubblande natur komma till uttryck: ”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt. Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder: Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt. Faktum är att Svarta ballader överhuvudtaget kommit att betraktas som Anderssons inre resa då de dikter som ingår i den är präglade av minnen och djupa tankar om livet efter detta som, till exempel, den inre uppmaning som den sjungande tiggaren i ”Omkring tiggarn från Luossa” förnimmer: ”Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt.” Den versen kan även tolkas som att den värld som sångaren (eller diktaren) lever i ännu inte är redo för vare sig hans budskap eller hans verk. Dessutom grubblade Andersson mycket över religion, Gud och livet efter detta. Det är inte omöjligt att Dan Anderson reflekterade över detta när han, vid denna tid, kämpade med att förtjäna sitt uppehälle. Dock kom han att bli känd under sin livstid och han lyckades få manuskript och dikter sålda till olika förlag och tidningar. I ett brev till slöjdlärarinnan Elsa Ochterlony, daterat sjätte maj 1918, berättar han om hur förlaget Tiden erbjöd honom 450 kronor för ett manus som ”Bonnier refuserat 2 ggr”. Han försörjde sig även genom att skriva under pseudonymen Black Jim i den socialdemokratiska tidningen Ny Tid i Göteborg år 1917.

Bohemliv och fortsatt diktande

Dan Andersson stannade dock inte på samma plats hela livet. En tid levde han ett mer kringflackande liv som bohem i Stockholm och Brunnsvik och det präglades av perioder av ihärdigt skrivande som avlöstes av perioder då diktaren gav sig iväg med sin ryggsäck och sin fiol. Det var vid den här tiden som han skrev klart Det kallas vidskepelse och en del av dikterna som kom att ingå i Svarta ballader. Under den här tiden bodde han periodvis i ateljéer, på hotell eller var inneboende hos någon annan. Denna tillvaro var dock inte helt problemfri. Vid ett tillfälle blev han utkastad på gatan i samband med att den äkta frun i huset fattat stort tycke för honom och han nämnt henne i en anteckning, som maken råkat se. Denna kvinna skriver han om i ett av sina självbiografiska prosaverk, David Ramms arv, som gavs ut 1919, men han ger henne ett annat namn. [caption id="attachment_38737" align="alignright" width="267"] Diktaren och spelmannen Dan Andersson blev känd under sin livstid.
Foto: Svensk litteratur 1870-1970. 2 av Gunnar Brandell.[/caption] Det här är kanske det mest utmärkande med Dan Anderssons författarskap, både när det gäller hans poesi och prosa, nämligen att han, på olika sätt, hämtade inspiration ur det liv han levde. De mörka skogarna i Dalarna där han arbetade som kolare förevigas i dikter som ”Jag väntar …” och i debutboken Kolarhistorier. Det gör även den amerikanska vildmarken i boken Chi-mo-ka-ma i vilken Andersson skildrar de åtta månader han tillbringade i Amerika vid fjorton års ålder. Han hade skickats dit för att ta reda på om det var ett land för hans familj att emigrera till. Det är inte ovanligt att författare hämtar inspiration ur det egna livet då det ger det litterära verket ett djupare, mer levande intryck. Detta förstod Dan Andersson och det är, vid sidan av det målande språket, vad som gör hans verk så oförglömliga. Han dog 16 september 1920 då hotellet där han tillbringat natten inte vädrat ut ordentligt efter att ha rökt in rummet med vätecyanid för att bekämpa vägglössen.