![]()
Rütger Essén (1890-1972) var en svensk statsvetare, diplomat och författare. Han var filosofie doktor i statskunskap och var ett tag verksam i internationell tjänst, som att vara chargé d’affaires i Tokyo 1920-21 samt ha uppdrag för Röda korset i Sibirien 1922. På 1930-talet var han aktiv bland annat i Sveriges Nationella Förbund samt Riksföreningen Sverige-Tyskland. Vi tecknade ett porträtt av honom i Nya Tider vecka 26/2015. Som författare skapade Essén en rad historiska och statsvetenskapliga verk. Här ska vi fokusera på den roman han skrev 1937,
De släckta metropolerna, en seriös berättelse om en alternativ framtid. Vad skulle hända om samhället gick under och endast en händig man och några kvinnor överlevde? Den frågan ställde sig Essén och hans roman visar på vad som kunnat hända.
[caption id="attachment_38995" align="alignright" width="201"]
![]()
Rütger Essén. Foto: Privat[/caption]
Fler än Essén har skrivit radikalkonservativa science fiction-romaner. Man kan här nämna Thea von Harbou (
Metropolis, 1926) och Ernst Jünger (
Heliopolis, 1949). Esséns bok står sig väl som ett svenskt försök i genren. Likt Boyes
Kallocain (1940) borde
De släckta metropolerna lyftas fram som en ännu gångbar, seriös science fiction-roman.
Hjälten i Esséns roman heter Erik Ryding. Han är en kultiverad ingenjör som, när han väl hamnat i världen efter katastrofen, finner att han måste börja gilla kroppsarbete, jakt och andra traditionella sysslor. Att säkra sin grupps överlevnad mot fiender ställer honom på moraliska och handfasta prov, han är en svensk Robinson Crusoe och han övertygar.
Essén berättar en historia och han gör det väl. Han framställer sin radikala traditionalism i osökta dialoger. Erik är hans språkrör och ideal, en högerman av dåtida normaltyp, kanske något till höger om Högerpartiet. Liberalism och urbanism får sitt i figuren Berit Åkesson. Och marxismen får även den sin släng av sleven, gestaltad av figuren Ante.
Att som Torbjörn Elensky (SvD 5/1 2013) avskriva Esséns verk som pojkbok för att han saknar ironin hos en Malaparte, eller svärtan hos en Céline, kan tyckas väl lättköpt. För det är ju lätt att säga vad en bok
inte är. Då kan man lika gärna säga att Karin Boye saknar en Jüngers bildning eller en von Harbous gestaltningsförmåga. Boyes
Kallocain (1940) är nog klassisk som svensk framtidsroman, men den är inget under av prosakonst. Den är en effektiv idéroman och
De släckta metropolerna är detsamma, möjligen mer effektiv på det hela taget. Man tråkas inte ut i Erik Rydings sällskap, men det gör man ställvis av Leo Kalls malande. Leo Kall är berättarjaget i Boyes roman.
Handlingen i
De släckta metropolerna börjar för sin del 1940, ett fredligt 1940, en tänkt fortsättning av den fred som rådde när boken skrevs 1937. Öppningsscenen äger rum i New York där vi får möta miljonären McFarland. Han hatar mänskligheten. Dagens människa symboliseras enligt honom av den vulgära massmänniskan, en materialist och konsumist. Bäst är i så fall att utrota alla ”och ånyo göra jorden ren och skön”. Detta utförs av McFarland och hans 122 ombud världen över. Världen inhöljs i ett dödligt gasmoln. Samtidigt visar det sig att vissa är immuna mot gasen. Som ingenjören på LM Ericsson i Stockholm, Erik Ryding. Han vaknar hos sin älskarinna som, paradoxalt nog, tagit livet av sig med gas kvällen innan. Stockholm har ju sedan 1900-talets början haft hushållsgas med gasspisar. Hon öppnar gaskranen, andas in och dör i ett rus.
Denna gasläggning gör Erik immun mot det större gasmoln som McFarland släppt ut. Ett annat sällskap, några festande ungdomar, har också haft gas i lägenheten, vilket gör även dem immuna. Denna grupp återkommer senare i handlingen som omedvetna trasproletärer och ligister. Erik å sin sida tänker detta när han sett sin moatjé död: ”Vad gör en man med lagvigd maka och barn när han vaknar hos sin älskarinna och finner att hon begått självmord? Finns svaret i någon handbok för god ton?”
Det är en motiverad fråga. Men han behöver inte oroa sig, för det finns ingen mänsklighet kvar, ingen borgerlighet, ingen god ton. Alla har dött och tecknen härpå finns överallt:
”En spårvagn hade spårat ur och vält mot muren vid Hornsgatspuckeln. Inuti låg ett dussintal morgonpassagerare, alla döda, alla med samma överraskat stirrande blick. Konduktören låg framstupa över förarplatsen. Mitt för parken låg en poliskonstapel död. Vid en droskstation på vänstra sidan stod tre bilar. Alla tre chaufförerna var döda. Erik Ryding öppnade den första bilen, lyfte ut föraren och lade honom på gräsmattan. Både av detektivromaner och krigserfarenhet visste han att likstelheten inte inträder förrän efter sex à åtta timmar. Alla dessa människor måste alltså ha varit levande för endast ett par timmar sedan. Sannolikt hade de alla dött på en gång.”
Har alla dött? Erik spekulerar inte över orsaken. Han måste först ta reda på diverse saker, som om hans familj lever. Det gör den inte; en båttur ut till deras sommarstuga, belägen på en ö i Nämdöfjärden, avslöjar att hans fru och två barn dött. Erik begraver dem och åker in till stan igen och sin lägenhet på Karlavägen. McFarlands gasprojekt har haft framgång i Stockholm och över hela klotet, tydligen. Erik får i sitt sökande efter andra överlevande en vän i en schäfer som dyker upp. Senare möter han en annan överlevare, Anna Kristina Johansson, 20, en sund småländsk bondflicka. Han låter henne bo i sin Östermalmsvåning; de bekantar sig grundligt med varandra. Senare får man även med sig läkaren Berit Åkesson i gruppen.
Erik och Berit beslutar sig för att starta civilisationen på nytt. Väster om storstaden, ute på Lovön och i närheten av Drottningholm, bosätter man sig i ett gammalt, präktigt stenhus av 1700-talstyp och börjar arbeta för den storfamilj man kommer att bli. Anna var redan gravid när hon mötte Erik. Omsider får Erik isdrottningen Berit att smälta. Hon blir hustru nummer ett, Anna blir hustru nummer två. Det är Anna själv som gör denna klassificering. Som överlevnadsstrategi i en ödelagd värld ser jag den, allt annat lika, som ganska trovärdig.
Man inser att den gamla civilisationen måste avskrivas. Bättre att leva lantliv än att jaga sopor i ruinerna bland förvildade hundar. Arbetet härdar och blir sin egen belöning: ”kroppsarbetet höll honom vid god hälsa och skänkte inre tillfredsställelse”, skriver Essén om sin hjälte. Det är som Tage Danielssons novell som brukar visas på TV vid jul, ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”. Där sade ju Tage, med rätta: ”Ett väl utfört arbete skänker en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.”
Sedan gör
De släckta metropolerna ett hopp i tiden tolv år framåt, till 1952. Familjen har nu nio barn i ålder från tre till elva år. Berit har två söner och en dotter, Anna har två söner och tre döttrar, alla, utom Annas äldsta son Johan, med Erik som fadern (hon var som sagt redan gravid då de möttes). Jordbruket går bra, man kan fiska i Mälaren och kaffe, te, socker och sprit etcetera har kunnat hämtas ur allehanda öde hus och villor. Alla andra i staden och dess omgivning är ju döda. Har hela mänskligheten dött? Det vet man ännu inte.
Erik trivs ganska bra, han är patriark och styr och ställer. Han blir en vardagsfilosof som av nödtvång kommit naturen närmare. Han blir i denna miljö en mer komplett människa, en
autentisk människa i Heideggers mening. Det är som Robinson Crusoe: den pragmatiska västerlänningen, lämnad åt sig själv, som klarar utmaningarna. Man måste bara ha självdisciplin och intala sig att inte bli galen i en öde värld som denna. Men kampen mot eventuellt vansinne klarade Erik av direkt efter katastrofen. Och han fann ju rätt snabbt sina kvinnliga kompanjoner. Med dem kan han få sina sociala och andra behov tillgodosedda.
Erik och Berit börjar spekulera över hur alla dött. Berit framkastar att ett giftmoln kan vara förklaringen, mer sägs inte om det i boken och det kan vara detsamma. Det är ingen teknikthriller, det är en idéroman och social thriller. Man bråkar till exempel över ett bibliotek man ska inrätta: ska man ha historiska böcker eller ska man lämna det förflutna bakom sig? Berit anser det, men Erik har en mer komplex syn:
”[L]ivet är historia, är en psykos och ett komplex, som du kallar det, eller ett äventyr och ett mysterium, som jag hellre vill kalla det. Vi kommer aldrig att kunna klippa av bandet med det förflutna.” Man beslutar sig så för en kompromiss: ”ett enklare historiskt bokurval men ingen historieundervisning i egentlig mening”.
En intressant exkurs blir en flygresa som Erik och Johan, hans styvson, företar 1957. Med kommer även Erik junior, hans näst äldste son med Berit. Man hittar ett flygvärdigt plan på Barkarby flygfält, kollar upp det (Erik är ju ingenjör), tankar och far iväg. Europas storstäder börjar gro igen, det kan man konstatera. Denna vision är också det som gett romanen dess namn: under flygturen beser man dessa övergivna storstäder,
De släckta metropolerna.
Essén ger här en exposé över Tyskland, Österrike och Frankrike, med turistprosa av ”efter katastrofen”-typ. Boken är ledigt skriven och är klart underhållande i passager som dessa, om en start från Croydon i England i mulet väder: ”De fyllde ånyo på bensin och kontrollerade propellrar och oljetillförsel. Erik ville likväl även kasta en blick på de andra brittiska storstäderna och satte därför kompasskursen mot nordväst. Allt gick väl, och snart klarnade det upp. Ett sammetsgrönt och ljuvligt land bredde ut sig nedanför dem, med förvildade parker, ekdungar och små glittrande vatten – Midsommarnattsdrömmens England hade kommit åter. De sänkte sig först över Birmingham, en halvtimme senare över Manchester och Liverpool, följde så kusten mot norr ända till Glasgow, en trist och grå storstadsöken, som också fick sin påhälsning på hundrafemtio meters höjd. De femtio kilometrarna rakt österut från Glasgow till det även i döden måleriska Edinburgh tog endast femton minuter, och vid halv ettiden på dagen kunde de därefter sätta kurs rakt ut över Nordsjön, mot Skagens udde och Göteborg.” (s 116)
Flygarna når omsider Sverige. Efter en hård landning på en åker utanför Helsingborg hittar man en bil och kör hem till Lovön. Snart kommer ett nytt hopp i tiden, till 1964. Erik tar en dag en tur i sin Packard, en 30-tals-premiumbil. Inne i stan, i en villa på Djurgården, upptäcker han det ungdomsgäng som skildrats tidigare, det som likt Eriks grupp överlevde gasläggningen. Även de har förökat sig. Berit vill hjälpa dem men Erik funderar på att döda dem alla. Under tiden har gänget ifråga spionerat på dem. En dag fångar de Diana, Eriks äldsta dotter. Hon undgår ödet att våldtas genom att en viss Ante vinner henne efter en slagsmålskamp mot de andra. Han beskyddar henne. Samtidigt hämnas fadern Erik på gänget genom att skjuta två av dess medlemmar. Ante skonas dock. Omsider återkommer Diana och det utmynnar i att även Ante tas med i storfamiljen.
Under Dianas ledning börjar Ante studera. Marxismen får honom i sitt våld. Han försöker senare uppelda sina forna kamrater till proletär kamp. Men de vill inte höra på det örat. Ante slår till reträtt och återkommer till Lovön. Men strax kommer stockholmsgänget efter för att erövra denna mönsterkoloni. Eriks grupp försvarar sig väl och tar alla angripare till fånga. Vad ska man då göra med dem? I ett läge som detta, med en liten grupp som besegrat en större grupp och fängslat den, finns egentligen bara ett sätt. Det låter hårt men i efter-katastrofen-världen gäller djungelns lag.
Erik den yngre måste utföra det blodiga dådet. Han skjuter alla män och pojkar men vägrar skjuta kvinnor och barn. Erik den äldre anser att det är för farligt att låta dem leva. Men Erik den yngre gör honom uppmärksam på behovet av slavarbetskraft: ”Historien har lärt mig att kulturens pris varit trälarbete för flertalet. (...) För att bevara kulturen, möjligheten till kultur, måste vi återinföra träldomen.”
De fångna proletärkvinnorna får därför leva i en egen enklav, bruka jorden och idka hantverk. Barn har de redan. De får inte lära sig att läsa. Har man undgått döden är man nog tacksam för det mesta, även om Esséns skildring av de skonade som hängivet dyrkande undermänniskor kan verka störande: ”Trälinnorna var docila och begärde att börja med ej bättre än att få lyda och beundra”. Efter detta slutar romanen. Tidigare har Eriks grupp fångat in tre yngre kvinnor från stockholmsgruppen, barn födda efter katastrofen, så partners för hans egna söner är garanterade. Man kan åter, på sikt, befolka världen.
Detaljer åsido är
De släckta metropolerna som idéroman fullt godkänd. Den presenterar en idé och visar sedan på dess konsekvenser. Om mänskligheten en dag skulle utrotas och bara en handfull blev kvar, vad skulle då hända? Hur skulle en radikal traditionalist som Erik agera?
De släckta metropolerna ger vissa svar på detta. Den diskuterar en borgerlig, anti-imperialistisk utopi, gjord med rimliga krav på realism och gestaltning. De frågor som ställs är delvis av det konkretare slaget, som hur man överlever efter en katastrof. Det är en ”efter-katastrofen-Robinsonad” och trovärdig på de premisserna. Essén väjer inte för de svåra beslut man kan möta i en sådan värld.
Som berättare är Essén effektiv. Han gör sig inte förmer än han är. Han infogar ledigt citat från diverse storheter, hans introspektioner i sina gestalter är koncisa och träffande och hans kunskap om ett och annat blir osökt en del av berättelsen.
Esséns roman har en fantasieggande, klart suggestiv titel:
De släckta metropolerna. Med det är mycket vunnet. Och omslaget med sina skulpturala övermänniskor är sublimt. Så nog är detta en klassiker som behöver lyftas fram ur skuggorna.
Rütger Essén. Foto: Privat[/caption]
Fler än Essén har skrivit radikalkonservativa science fiction-romaner. Man kan här nämna Thea von Harbou (Metropolis, 1926) och Ernst Jünger (Heliopolis, 1949). Esséns bok står sig väl som ett svenskt försök i genren. Likt Boyes Kallocain (1940) borde De släckta metropolerna lyftas fram som en ännu gångbar, seriös science fiction-roman.
Hjälten i Esséns roman heter Erik Ryding. Han är en kultiverad ingenjör som, när han väl hamnat i världen efter katastrofen, finner att han måste börja gilla kroppsarbete, jakt och andra traditionella sysslor. Att säkra sin grupps överlevnad mot fiender ställer honom på moraliska och handfasta prov, han är en svensk Robinson Crusoe och han övertygar.
Essén berättar en historia och han gör det väl. Han framställer sin radikala traditionalism i osökta dialoger. Erik är hans språkrör och ideal, en högerman av dåtida normaltyp, kanske något till höger om Högerpartiet. Liberalism och urbanism får sitt i figuren Berit Åkesson. Och marxismen får även den sin släng av sleven, gestaltad av figuren Ante.
Att som Torbjörn Elensky (SvD 5/1 2013) avskriva Esséns verk som pojkbok för att han saknar ironin hos en Malaparte, eller svärtan hos en Céline, kan tyckas väl lättköpt. För det är ju lätt att säga vad en bok inte är. Då kan man lika gärna säga att Karin Boye saknar en Jüngers bildning eller en von Harbous gestaltningsförmåga. Boyes Kallocain (1940) är nog klassisk som svensk framtidsroman, men den är inget under av prosakonst. Den är en effektiv idéroman och De släckta metropolerna är detsamma, möjligen mer effektiv på det hela taget. Man tråkas inte ut i Erik Rydings sällskap, men det gör man ställvis av Leo Kalls malande. Leo Kall är berättarjaget i Boyes roman.
Handlingen i De släckta metropolerna börjar för sin del 1940, ett fredligt 1940, en tänkt fortsättning av den fred som rådde när boken skrevs 1937. Öppningsscenen äger rum i New York där vi får möta miljonären McFarland. Han hatar mänskligheten. Dagens människa symboliseras enligt honom av den vulgära massmänniskan, en materialist och konsumist. Bäst är i så fall att utrota alla ”och ånyo göra jorden ren och skön”. Detta utförs av McFarland och hans 122 ombud världen över. Världen inhöljs i ett dödligt gasmoln. Samtidigt visar det sig att vissa är immuna mot gasen. Som ingenjören på LM Ericsson i Stockholm, Erik Ryding. Han vaknar hos sin älskarinna som, paradoxalt nog, tagit livet av sig med gas kvällen innan. Stockholm har ju sedan 1900-talets början haft hushållsgas med gasspisar. Hon öppnar gaskranen, andas in och dör i ett rus.
Denna gasläggning gör Erik immun mot det större gasmoln som McFarland släppt ut. Ett annat sällskap, några festande ungdomar, har också haft gas i lägenheten, vilket gör även dem immuna. Denna grupp återkommer senare i handlingen som omedvetna trasproletärer och ligister. Erik å sin sida tänker detta när han sett sin moatjé död: ”Vad gör en man med lagvigd maka och barn när han vaknar hos sin älskarinna och finner att hon begått självmord? Finns svaret i någon handbok för god ton?”
Det är en motiverad fråga. Men han behöver inte oroa sig, för det finns ingen mänsklighet kvar, ingen borgerlighet, ingen god ton. Alla har dött och tecknen härpå finns överallt:
”En spårvagn hade spårat ur och vält mot muren vid Hornsgatspuckeln. Inuti låg ett dussintal morgonpassagerare, alla döda, alla med samma överraskat stirrande blick. Konduktören låg framstupa över förarplatsen. Mitt för parken låg en poliskonstapel död. Vid en droskstation på vänstra sidan stod tre bilar. Alla tre chaufförerna var döda. Erik Ryding öppnade den första bilen, lyfte ut föraren och lade honom på gräsmattan. Både av detektivromaner och krigserfarenhet visste han att likstelheten inte inträder förrän efter sex à åtta timmar. Alla dessa människor måste alltså ha varit levande för endast ett par timmar sedan. Sannolikt hade de alla dött på en gång.”
Har alla dött? Erik spekulerar inte över orsaken. Han måste först ta reda på diverse saker, som om hans familj lever. Det gör den inte; en båttur ut till deras sommarstuga, belägen på en ö i Nämdöfjärden, avslöjar att hans fru och två barn dött. Erik begraver dem och åker in till stan igen och sin lägenhet på Karlavägen. McFarlands gasprojekt har haft framgång i Stockholm och över hela klotet, tydligen. Erik får i sitt sökande efter andra överlevande en vän i en schäfer som dyker upp. Senare möter han en annan överlevare, Anna Kristina Johansson, 20, en sund småländsk bondflicka. Han låter henne bo i sin Östermalmsvåning; de bekantar sig grundligt med varandra. Senare får man även med sig läkaren Berit Åkesson i gruppen.
Erik och Berit beslutar sig för att starta civilisationen på nytt. Väster om storstaden, ute på Lovön och i närheten av Drottningholm, bosätter man sig i ett gammalt, präktigt stenhus av 1700-talstyp och börjar arbeta för den storfamilj man kommer att bli. Anna var redan gravid när hon mötte Erik. Omsider får Erik isdrottningen Berit att smälta. Hon blir hustru nummer ett, Anna blir hustru nummer två. Det är Anna själv som gör denna klassificering. Som överlevnadsstrategi i en ödelagd värld ser jag den, allt annat lika, som ganska trovärdig.
Man inser att den gamla civilisationen måste avskrivas. Bättre att leva lantliv än att jaga sopor i ruinerna bland förvildade hundar. Arbetet härdar och blir sin egen belöning: ”kroppsarbetet höll honom vid god hälsa och skänkte inre tillfredsställelse”, skriver Essén om sin hjälte. Det är som Tage Danielssons novell som brukar visas på TV vid jul, ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”. Där sade ju Tage, med rätta: ”Ett väl utfört arbete skänker en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.”
Sedan gör De släckta metropolerna ett hopp i tiden tolv år framåt, till 1952. Familjen har nu nio barn i ålder från tre till elva år. Berit har två söner och en dotter, Anna har två söner och tre döttrar, alla, utom Annas äldsta son Johan, med Erik som fadern (hon var som sagt redan gravid då de möttes). Jordbruket går bra, man kan fiska i Mälaren och kaffe, te, socker och sprit etcetera har kunnat hämtas ur allehanda öde hus och villor. Alla andra i staden och dess omgivning är ju döda. Har hela mänskligheten dött? Det vet man ännu inte.
Erik trivs ganska bra, han är patriark och styr och ställer. Han blir en vardagsfilosof som av nödtvång kommit naturen närmare. Han blir i denna miljö en mer komplett människa, en autentisk människa i Heideggers mening. Det är som Robinson Crusoe: den pragmatiska västerlänningen, lämnad åt sig själv, som klarar utmaningarna. Man måste bara ha självdisciplin och intala sig att inte bli galen i en öde värld som denna. Men kampen mot eventuellt vansinne klarade Erik av direkt efter katastrofen. Och han fann ju rätt snabbt sina kvinnliga kompanjoner. Med dem kan han få sina sociala och andra behov tillgodosedda.
Erik och Berit börjar spekulera över hur alla dött. Berit framkastar att ett giftmoln kan vara förklaringen, mer sägs inte om det i boken och det kan vara detsamma. Det är ingen teknikthriller, det är en idéroman och social thriller. Man bråkar till exempel över ett bibliotek man ska inrätta: ska man ha historiska böcker eller ska man lämna det förflutna bakom sig? Berit anser det, men Erik har en mer komplex syn:
”[L]ivet är historia, är en psykos och ett komplex, som du kallar det, eller ett äventyr och ett mysterium, som jag hellre vill kalla det. Vi kommer aldrig att kunna klippa av bandet med det förflutna.” Man beslutar sig så för en kompromiss: ”ett enklare historiskt bokurval men ingen historieundervisning i egentlig mening”.
En intressant exkurs blir en flygresa som Erik och Johan, hans styvson, företar 1957. Med kommer även Erik junior, hans näst äldste son med Berit. Man hittar ett flygvärdigt plan på Barkarby flygfält, kollar upp det (Erik är ju ingenjör), tankar och far iväg. Europas storstäder börjar gro igen, det kan man konstatera. Denna vision är också det som gett romanen dess namn: under flygturen beser man dessa övergivna storstäder, De släckta metropolerna.
Essén ger här en exposé över Tyskland, Österrike och Frankrike, med turistprosa av ”efter katastrofen”-typ. Boken är ledigt skriven och är klart underhållande i passager som dessa, om en start från Croydon i England i mulet väder: ”De fyllde ånyo på bensin och kontrollerade propellrar och oljetillförsel. Erik ville likväl även kasta en blick på de andra brittiska storstäderna och satte därför kompasskursen mot nordväst. Allt gick väl, och snart klarnade det upp. Ett sammetsgrönt och ljuvligt land bredde ut sig nedanför dem, med förvildade parker, ekdungar och små glittrande vatten – Midsommarnattsdrömmens England hade kommit åter. De sänkte sig först över Birmingham, en halvtimme senare över Manchester och Liverpool, följde så kusten mot norr ända till Glasgow, en trist och grå storstadsöken, som också fick sin påhälsning på hundrafemtio meters höjd. De femtio kilometrarna rakt österut från Glasgow till det även i döden måleriska Edinburgh tog endast femton minuter, och vid halv ettiden på dagen kunde de därefter sätta kurs rakt ut över Nordsjön, mot Skagens udde och Göteborg.” (s 116)
Flygarna når omsider Sverige. Efter en hård landning på en åker utanför Helsingborg hittar man en bil och kör hem till Lovön. Snart kommer ett nytt hopp i tiden, till 1964. Erik tar en dag en tur i sin Packard, en 30-tals-premiumbil. Inne i stan, i en villa på Djurgården, upptäcker han det ungdomsgäng som skildrats tidigare, det som likt Eriks grupp överlevde gasläggningen. Även de har förökat sig. Berit vill hjälpa dem men Erik funderar på att döda dem alla. Under tiden har gänget ifråga spionerat på dem. En dag fångar de Diana, Eriks äldsta dotter. Hon undgår ödet att våldtas genom att en viss Ante vinner henne efter en slagsmålskamp mot de andra. Han beskyddar henne. Samtidigt hämnas fadern Erik på gänget genom att skjuta två av dess medlemmar. Ante skonas dock. Omsider återkommer Diana och det utmynnar i att även Ante tas med i storfamiljen.
Under Dianas ledning börjar Ante studera. Marxismen får honom i sitt våld. Han försöker senare uppelda sina forna kamrater till proletär kamp. Men de vill inte höra på det örat. Ante slår till reträtt och återkommer till Lovön. Men strax kommer stockholmsgänget efter för att erövra denna mönsterkoloni. Eriks grupp försvarar sig väl och tar alla angripare till fånga. Vad ska man då göra med dem? I ett läge som detta, med en liten grupp som besegrat en större grupp och fängslat den, finns egentligen bara ett sätt. Det låter hårt men i efter-katastrofen-världen gäller djungelns lag.
Erik den yngre måste utföra det blodiga dådet. Han skjuter alla män och pojkar men vägrar skjuta kvinnor och barn. Erik den äldre anser att det är för farligt att låta dem leva. Men Erik den yngre gör honom uppmärksam på behovet av slavarbetskraft: ”Historien har lärt mig att kulturens pris varit trälarbete för flertalet. (...) För att bevara kulturen, möjligheten till kultur, måste vi återinföra träldomen.”
De fångna proletärkvinnorna får därför leva i en egen enklav, bruka jorden och idka hantverk. Barn har de redan. De får inte lära sig att läsa. Har man undgått döden är man nog tacksam för det mesta, även om Esséns skildring av de skonade som hängivet dyrkande undermänniskor kan verka störande: ”Trälinnorna var docila och begärde att börja med ej bättre än att få lyda och beundra”. Efter detta slutar romanen. Tidigare har Eriks grupp fångat in tre yngre kvinnor från stockholmsgruppen, barn födda efter katastrofen, så partners för hans egna söner är garanterade. Man kan åter, på sikt, befolka världen.
Detaljer åsido är De släckta metropolerna som idéroman fullt godkänd. Den presenterar en idé och visar sedan på dess konsekvenser. Om mänskligheten en dag skulle utrotas och bara en handfull blev kvar, vad skulle då hända? Hur skulle en radikal traditionalist som Erik agera? De släckta metropolerna ger vissa svar på detta. Den diskuterar en borgerlig, anti-imperialistisk utopi, gjord med rimliga krav på realism och gestaltning. De frågor som ställs är delvis av det konkretare slaget, som hur man överlever efter en katastrof. Det är en ”efter-katastrofen-Robinsonad” och trovärdig på de premisserna. Essén väjer inte för de svåra beslut man kan möta i en sådan värld.
Som berättare är Essén effektiv. Han gör sig inte förmer än han är. Han infogar ledigt citat från diverse storheter, hans introspektioner i sina gestalter är koncisa och träffande och hans kunskap om ett och annat blir osökt en del av berättelsen.
Esséns roman har en fantasieggande, klart suggestiv titel: De släckta metropolerna. Med det är mycket vunnet. Och omslaget med sina skulpturala övermänniskor är sublimt. Så nog är detta en klassiker som behöver lyftas fram ur skuggorna.