Image may be NSFW.
Clik here to view.
Clik here to view.
Då kan man fråga sig: behövs en sådan bok? Kan man inte surfa på nätet och ganska lätt hitta dylika texter? Då är svaret – kanske, på engelska. Men för svenskt vidkommande är Holm rätt unik med sin kombination av bildning, satirisk udd och frejdighet. Stilen kan ibland vara lite tillgjord, ”manierad” torde vara rätt ord här, men det stör inte så mycket. De texter vi bjuds är så gott som alla koncisa inom sina ämnen. Detta är seriös litteratur i populär form.
Man brukar säga, ”det onödiga är nödvändigt”. Att få sig till livs något man inte väntat sig, det är kryddan i livet, konsten och litteraturen. I Örnen landar ges det i form av en text om språket i bilannonser. Holms egenart som skribent kommer väl till sin rätt här:
”Somliga försöker bagatellisera potentiellt allvarliga defekter: ’Litet hål på avgasrör, lätt fixat’ (om det nu är så lätt fixat, varför säljs då inte bilen fixad?).
Generellt sett vimlar det av problem som är så lätt åtgärdade att man frestas tro att det skulle räcka med att titta snällt på bilen för att handbromsens vajer skulle dra åt sig själv (i själva verket har den gått av och det tar ungefär 5 timmar för en duktig mekaniker att få loss resterna som ligger gömda ovanför bakaxeln). Andra avstår från att måla upp en rosenröd framtid för sitt vrak och deklarerar uppgivet: ’Orkar inte fixa mera nu’, varvid misstanken gärna infinner sig att bilen ifråga är döende.”
Nu över till Drömmen om Ultima Thule (ursprungligen 2002, ny utgåva 2011) som är en mer distinkt essäsamling. Det må vara att även denna bok samlar texter som förr varit tryckta i tidningar och tidskrifter – men anslaget känns mer ambitiöst här, bland annat på grund av förekomsten av längre artiklar. Hit hör titelessän, ett porträtt av tonsättaren och kritikern Wilhelm Petersson-Bergers liv och verk.
Peterson-Berger (1867-1942) var en tuff traditionalist som tog hem poäng som musikkritiker, men när det gällde att komponera egna storverk nådde han inte fram. Han blev ingen svensk Grieg eller Wagner, vilket kan ha varit ambitionen. Petersson-Berger bevarar nog sin plats i svensk musikhistoria som kompositör av pianosviten Frösöblomster men i övrigt kan man, utifrån aktuell essä, säga att ”han stupade på uppgiften”. Detta är ett porträtt som gör intryck, fri essäistik när den är som bäst.
Samlingen innehåller fler inspirerade stycken, som texter om Spengler, Wagner och Nietzsche. Detta kan bland annat tjäna som grundkurs i ämnena ifråga, plus lite mer – för Holm vet vad han talar om, detta är ”stor lärdom, lätt buren”. För den som intresserar sig för konservativa kulturidkare i Tyskland och Norden är denna bok att rekommendera.
Ska man kritisera något så är det en något yvig förekomst av ”svåra ord”, sökta ord. Till exempel, varför skriva ”illuminera” när ”upplysa” fungerar lika bra? Varför ”reminiscens” och inte ”minne”, varför ”alludera” istället för ”anspela”? Det må vara att orden ifråga bör ingå i den bildades ordförråd. Det är bara det att läsaren bör upplysas om den stilnivå där Holm rör sig. Läsaren får stå ut med en ymnig förekomst av termer som sannskyldigt, pandemonium, hypnagog, statuarisk etc.
Vi vill förstås inte förbjuda författare att använda ovanliga ord. Men saken är den att vi i detta land haft konservativa författare som kunde skriva schvungfullt men ändå enkelt och förståeligt för alla, som till exempel Sven Stolpe. Hans stil är ännu gångbar. En stil fri från vad han själv kallade ”akademiska snorkord”.
Undertecknad anser att språket i Holms essäer kunde ha tuktats lite. ”Go all the way, then step back” som designern Harley Earl sade. Men med det sagt, i nästan alla andra synvinklar (radikalkonservativ debattlusta, att utgöra en motström i det svenska kulturklimatet, bildningsnivå) är Drömmen om Ultima Thule en perfekt essäsamling. Med Örnen landar därtill som en bred kavalkad på texter som även grenar ut i samhällsdebatt och reseskildring, så har den konservative, anti-PK läsaren Holm-antologier i bokhyllan att återvända till.