Anders Åberg – en legend

I juli 2012 tog undertecknad bilen från Härnösand norrut. Målet var att få en titt på det unika verket Mannaminne, friluftsmuseet i Nordingrå. Efter E4:ans raka autostrada och passagen över den monumentala Höga Kusten-bron blev det sedan att ta av på en mindre, slingrande väg. Detta var Nordingrå, en pittoresk bygd uppskattad av konstnärer. Här for till exempel min bror Robert omkring en gång och cyklade, skissade och målade av det dramatiska landskapet med branta berg, skog, jordbruksbygd och havsvikar. Han ställde även ut på Café Mannaminne, 1994. Intrycket av det hela var ganska sällsamt. En hel miniatyrstad inklämd på en bergssida, allt resultatet av en enda mans vision: hantverk, konstverk och stadsbyggande i ett. Men åter till min bilresa. Efter att ha passerat Nordingrå samhälle, vackert placerat vid en vik, kom jag slutligen till en platå där bilen lämnades. Sedan fick man gå uppför en backe där man slutligen såg en bergssida med diverse hus, gamla, rejäla och ganska färgstarka. Här fanns till exempel en norsk bondgård, en kinesisk paviljong och en stavkyrka samt flera museer. En centralgata band ihop allt, och ett lokstall med järnväg och lok gav särprägel. Det centrala huset var och är restaurangen Café Mannaminne där man kunde få sig en bit mat. Restaurangen hade byggts från grunden av konstnären Anders Åberg. Resten, såsom den åttakantiga logen och andra traditionella byggnader, hade förts dit i delar och byggts upp, med Åberg som drivande konstnärlig och exekutiv chef. Med järnvägen därtill kan man säga att Åberg med detta skapat en modelltåganläggning i skala 1:1. [caption id="attachment_32906" align="alignnone" width="585"] Ett gammalt växellok står uppställt på den järnväg som löper genom friluftsmuséet Mannaminne, beläget i Nordingrå i Kramfors kommun. Foto: Nya Tider[/caption] Intrycket av det hela var ganska sällsamt. En hel miniatyrstad inklämd på en bergssida, allt resultatet av en enda mans vision: hantverk, konstverk och stadsbyggande i ett. Åberg fascinerades tidigt av den konstnärliga kraften i modellhus av trä. Därtill kunde han snickra statyetter av människor, liksom bakgrunder, allt i trä och målat med behagliga färger. Ett sådant verk är till exempel ”Dragspelet och Rockens Roll” som finns på Nolaskolan i Örnsköldsvik. Annan noterbar offentlig konst av Åberg är till exempel en sträcka med modellhus och byggnader, konstnärligt skapad och värd att ses både på håll och nära inpå, i Härnösands sambibliotek. Samt Arlanda inrikes pelare klädd med modeller av trähus, föreställande hus i kommunen Sigtuna där ju flygplatsen ligger. Åberg gjorde konst som passade som offentlig utsmyckning och som folk kunde relatera till. Det var konkret, ”vardaglig” konst men ändå dekorativ och upplyftande. Och det är ganska sällsynt i Sverige i modern tid. Till detta må komma ett ”på papperet” vänsterradikalt engagemang hos Åberg. Det kan man till exempel läsa om i Gudrun Lindahls biografi (Anders Åberg, 1991). Men i verken som sådana, allt från offentliga verk till Mannaminne, syns inget vänstervridet. Snarare traditionellt och konservativt. Man kan jämföra Åberg med generationskamraten Peter Dahl. Båda har vurmen för modellandskap, Åberg i sinom tid i skala 1:1 (som i Mannaminne), Dahl med fantasilandet Caribanien, skala 1:76. Båda har sett den konstnärliga kraften i modelltågslayouten: landskap, byggnader och så en tågslinga som binder ihop allt. Mannaminne började för sin del byggas i början av 1980-talet. Kramfors kommun tog över det för några år sedan och driver det än i dag. Enligt uppgift har man cirka hundra tusen besökare per år. Det ligger som antytt lite avsides men kan vara värt en omväg. Hemsidan mannaminne.se ger mer information. [caption id="attachment_32907" align="alignnone" width="585"] Foto: Nya Tider.[/caption] [caption id="attachment_32908" align="alignnone" width="585"] Foto: Nya Tider.[/caption]