![]()
De tre puniska krigen, efter romarnas namn på sina feniciska motståndare som de kallade puner, var de blodigaste konflikterna under hela antiken, både räknat i absoluta antal stupade och procentuella förluster för stridande parter. Det första puniska kriget utkämpades 264-241 före Kristus och har en historisk särställning som den av den antika epokens konflikter som varade allra längst. Krigisk sedvänja var annars vid den tiden och i civilisationerna runtom Medelhavet att fälttåg begränsades till vissa årstider, och att de krigförande kom överens om villkor för fred inom ett par år.
Trots de puniska krigens betydelse för hur Europas framtid kom att arta sig, begränsas vanligen de flestas kunskaper i ämnet till uppgiften om att härföraren Hannibal förde elefanter över Alperna och stred i slaget vid Cannae. Båda händelserna kunde i sig utförligt beskrivas i flera böcker, men spelade betraktat ur ett större perspektiv mindre roller: Allt väsentligare var den kamp som avgjorde huruvida Väst skulle bli övergripande latinsk eller grekisk-semitisk till sin karaktär.
Inledningsvis kan det vara av vikt att redogöra för några av skillnaderna mellan Karthago och Rom som samhällen betraktade.
Karthago (omkring år 795 till 148 f. Kr.)
Det feniciska handelsrikets huvudstad Karthago var vid det första puniska krigets utbrott en gammal civilisation i jämförelse med konkurrerande Rom. Feniciska kolonisatörer grundade staden på 800-talet f. Kr. Stadens namn på feniciska, Qarthadast, betyder också ”koloni” eller ”grundning”. Namnet har senare motsvarigheter i staden Köln och regionen Provençe, grundade av romarna som Colonia respektive Provincia. Karthago fortsatte, trots sin stora betydelse för handeln i regionen, en tid att vara en fenicisk koloni med guvernörer som hämtades från Tyrus i nuvarande södra Libanon. På 500-talet övervanns Tyrus och Sidon av assyrier och babylonier, och Karthago kom att bli ensamt kvar som fenicisk huvudstad långt väster om Medelhavets östra gräns.
Enligt legenden grundades Karthago av sin drottning Elyssa, även känd som Dido, efter flykten från Tyrus där maken Pygmalion mördades. Traditionen berättar att drottningen köpslog med nomadfolket numidierna om marken där Karthago senare grundades. Legenden vet att berätta hur hon försökte att få så mycket mark som möjligt för ett oxskinn, men att drottningen sedan spände ut skinnet skuret i småbitar för att maximera arean för den planerade staden.
Oavsett den historiska sanningshalten i legenden om stadens grundande, förde Karthago som självständig makt den feniciska traditionen vidare med ett sjövälde vars handelsförbindelser utsträckte sig ända till det som är dagens Storbritannien. I Britannien fanns nämligen gott om tenn, och denna metall var nödvändig till föremål av legeringen brons, en karthagisk specialitet. Andra varor som fenicierna gjorde sig kända för var juvelsmycken och det mycket dyrbara färgämnet tyrusisk purpur. Även förmögna romare, såsom senatorer, hade i republikens begynnelse endast råd med ett fält färgat i purpur från Tyrus för sina togor. Detta var förklaringen till att den typiska senatortogan bara hade ett tvärgående purpurfält.
[caption id="attachment_31894" align="alignleft" width="320"]
![]()
Ruiner i Karthago vittnar om ett storslaget förflutet. Flickr/Ray_from_LA.[/caption]
Karthagerna var tidiga med att utveckla ett underjordiskt nätverk för stadens vattenförsörjning; i de flervåningshus som fanns i Karthago fanns också rinnande vatten att tillgå. Både avseende handel och marin verksamhet var Karthago ett oöverträffat nav i regionen. Feniciernas rike hade såväl Medelhavets största flotta som största hamn. Karthagos hamn kunde vid varje given tid ge plats till hundratals skepp och upplåta dockor för både krigs- och handelsfartyg.
Sjökunnandet hos karthagerna gav upphov till legender. Den grekiske historikern Herodotus nedtecknade karthagernas berättelser om att de kunde se solen i den norra delen av himlavalvet under seglatser. Vid den tiden tog många uppgifterna som ren nonsens, men två tusen år senare, på 1500-talet efter Kristus, belades att solens position varierar över halvkloten. Därmed kunde man, åtminstone gällande de karthagiska sjömännens historier, belägga att Herodotus faktiskt hade haft kontakt med sjömän som rest söder om Karthagos sydliga läge i Medelhavet.
I en berömd berättelse om skepparen Hanno, även den nedtecknad på grekiska, omtalas att han skulle ha rundat södra Afrikas Godahoppsudden, en bragd som i så fall inte upprepats förrän 2 000 år därefter. Det finns spekulationer om att fenicierna till och med skulle ha seglat så långt som till Sydamerika, men bevisen för så långväga resor är få och tunna.
På 400- och 500-talet f. Kr. utvecklade Karthago kontakter med sina grekiska grannar på Sicilien. Återkommande konflikter ledde bland annat till att karthagerna tog till sig stridstaktiker från grekerna, exempelvis framväxten av den tunga infanteritypen hopliter. Vid tiden för de puniska krigen var en del (utöver flottan) av karthagernas stridskrafter oöverträffade: det tunga kavalleriet.
Till skillnad från grekiska stadsstater och det senare Alexandria, drevs inte soldaterna i Karthagos armé av drömmar om ära eller vilja att försvara det landområde som var deras. I stället dominerades den karthagiska krigsmakten av män från erövrade territorier; Libyen, Numidien och det keltiska Spanien. Militära behov därutöver fylldes med hjälp av legosoldater, i huvudsak greker.
Ibland framförs missuppfattningen att Karthago skulle ha haft en armé enbart bestående av legosoldater. Det kunde dock verka så, eftersom många av soldaterna kom från underlydande folk i Afrika eller andra erövrade områden där vapentjänst var en del i undertecknade fredsfördrag. Vissa mindre förband i Karthagos armé stred för den feniciska avguden Baal, men i regel stred stadstatens medborgare bara om själva Karthago var hotat.
I övrigt var karthagernas inställning till krig snarlik den grekiska världens och för den delen persernas. Stridandet hade vanligen en viss lagbundenhet: Kampanjer inleddes vid en tid på året, fördrag undertecknades senare, kriget kunde åter blossa upp för att sedan leda till någorlunda varaktig fred. Att jämna en annan stadsstat, polis, med marken, eller att fullkomligt förslava dess innevånare var det så gott som aldrig frågan om.
Karthago var förvisso ingen särpräglat aggressiv makt, men heller ingen pacifistisk sådan. Man utkämpade långa krig mot greker på Sicilien och erövrade ansenliga delar av norra Afrika. Men grannarna i Numidien behandlades i allmänhet som allierade och handelspartner. Med berberriket Numidien hade karthagerna gemensamt språk, och det var vanligt förekommande att människor från de båda folken gifte sig med varandra. Feniciskan (även kallad puniska i Nordafrika) överlevde därför som språk efter karthagerna fram till den arabiska erövringen på 600-talet e. Kr.
Grekernas inflytande över Karthago begränsades inte till militära taktiker, även kulturen influerades kraftigt av den grekiska. Det grekiska språket var andraspråk i Karthago, och på 300-talet före Kristus arbetade karthagerna fram en grundlag för riket. Filosofen Aristoteles använde detta faktum som exempel på att inte alla ickegreker kunde kallas barbarer. Karthagos styre, i likhet med det i Sparta, grundade sig på två valda suffeter (jämför hebreiskans shophet, domare) som regerade med en senat av aristokrater.
Som tidigare nämnt dyrkade karthagerna en rad feniciska gudar, framför allt den Baal som i bibliska och utombibliska texter berättades kräva människooffer, närmare bestämt gossebarn.
Uppgiften om offrande av gossebarn i Baal-kulten har ifrågasatts av vår tids historiker, men i ärlighetens namn kan undertecknad personligen inte riktigt förstå varför. En del har hävdat att offerkulten fabricerades av romarna som ursäkt för att totalförstöra Karthago under det tredje puniska kriget, eller att historieskrivare som Polybius i så fall borde ha behandlat dyrkandet av Baal mer ingående.
När arkeologer under utgrävningar fann en stor punisk nekropol helt ägnad till att begrava barn, mötte ifrågasättandet av barnoffrandets existens än hårdare motstånd. Ett försök att förklara förekomsten av en de dödas stad endast för barn har varit, att karthagerna kanske bara begrov missfall och dödfödda barn där. Men både sena missfall och dödfödda har beskrivits för en mängd andra samtida kulturer, och ingen annanstans har man byggt egen gravstad för just dessa döda.
Skälet till att lita till antika källor angående religionsutövning hos karthagerna är inte att friskriva den tidens Rom från moraliska brister; både romare och greker utövade en annan form av barnamord, när man lämnade spädbarn (vanligen flickor) ute för att dö av väder, vind och rovdjur.
[caption id="attachment_31888" align="aligncenter" width="585"]
![]()
Fyndet av en begravningsplats för tusentals barn har gett arkeologiskt stöd åt de antika källornas uppgifter om barnoffer. Foto: Wiki.[/caption]
Likväl är det att betrakta som historiskt faktum att karthagerna offrade en del av sina barn till Baal, som krävde det. Man får förstå att andra kallat Baal demonisk. Återigen, beskrivningar av Baal-kulten återfinns inte bara hos romarna utan även hos bibliska författare. Gällande det senare fallet kan de hur som helst inte sägas ha varit partsinlagor. Det ter sig inte sannolikt att romarna skulle ha lärt sig ett semitiskt språk bara för att kunna genomsöka hebreiska böcker och finna bevis för feniciska barnoffer till Baal. Att förkristna romare dessutom skulle ha utkämpat antikens blodigaste slag och i över hundra år stridit mot Karthago för att hindra gossebarn från att offras till Baal framstår inte som mer sannolikt. Romarrikets historiker gjorde observationer om Karthago oberoende av hebreiska texter om fenicisk kultur och religion. Varhelst Baal tillbads i den antika världen har man också funnit uppgifter om barnoffer. Är det trots allt möjligt att karthagerna inte dyrkade Baal genom offrande av gossebarn? Ja, men föga troligt. Att den grekiske historikern Polybius inte nämner det räcker knappast som motargument. Hans tystnad skulle kunna förklaras att han inte fann det viktigt, eller att eventuella texter som avhandlade barnoffer i Karthago gått förlorade, precis som stora delar av Polybii redogörelser för det första puniska kriget och det andra från Cannae till Zama.
För att göra karthagernas samhälle rättvisa måste man ta minst ett steg tillbaka från nutida historikers konflikt om barnoffer till Baal. Karthago hade som samhälle betraktat sina för- och nackdelar, moraliska och kulturella egenheter, precis som senare civilisationer. Men om någon hade kunnat berätta för en av den mäktiga stadens invånare år 278 f. Kr., att både Karthago och dess imperium skulle komma att förstöras av ett mindre betydande folkslag bosatta i lerskjul vid Tiberns strand, när karthagerna hade både höghus och industriell fartygstillverkning, skulle vederbörande förmodligen förvånats storligen.
Romarriket vid det första puniska krigets utbrott
Den romerska civilisationen var när det första puniska kriget bröt ut ett par hundra år yngre än den karthagiska. Rom växte fram när ett område med bofasta jordbrukare uppförde tempel på ett antal kullar på 600-talet före Kristus. Allt eftersom anlades bosättningar närmare varandra, och ett mindre polis bildades. De flesta känner till den mytiska berättelsen om hur Romulus och Remus, söner till guden Mars och uppfostrade av en varghona, grundade staden. Eller för den delen poeten Virgilius episka hjältedikt om Aeneas, som sägs ha grundat Rom efter sin flykt från Troja. Allt tyder dock på att Rom grundades på ett betydligt mer anspråkslöst vis.
[caption id="attachment_31890" align="aligncenter" width="585"]
![]()
Romulus och brodern Remus skall ha uppfostrats av en varghona. Skulptur i Rom. Foto: Wiki.[/caption]
Staden hade ett fördelaktigt geografiskt läge med närhet till havet samt floder och jordbruksmark. Rom växte som viktig marknadsplats och knutpunkt för böndernas byteshandel. Senare utnyttjade handelsmän möjligheten att färdas längs Tibern till och från Rom. Romarna betraktade bron över Tibern (pons fabricius) som helig, eftersom den medförde så många välsignelser för staden. Vilken betydelse bron hade för romarna visade sig bland annat i att de vigde en präst satt att utföra offer vid bron, allt för att säkerställa fortsatt välgång. På latin kallades prästen för pontifex, vilket blev en synonym till präst. Under den romerska republiken innehade översteprästen titeln Pontifex Maximus, mer ordagrant ”den störste brobyggaren”. År 300 e. Kr. gav den kristne kejsaren Konstantin titeln till påven som biskop av Rom, och sedan dess har påvarna genom alla tider burit titeln som ”främste brobryggare”.
Det Rom vi idag känner genom Hollywood för skinande rustningar och röda tunikor var inte de puniska krigens Rom. Människorna var i allmänhet fattiga men hårt arbetande, och en liten aristokrati styrde stadens angelägenheter. Romarna lydde först under en kung utnämnd av etruskerna norr om Rom. Enligt sägnen ska en romersk adelsman, Lucius Iunnius Brutus, ha förvisat den siste kungen någon gång kring år 500 f. Kr. Efter att den etruskiske kungen Tarquinius den yngre tvangs abdikera, etablerades ett system man kallade res publica. Termen förkortades senare till ett ord, republica, och byggde på maktdelning – ingen enskild person skulle ha för stor makt.
Att i detalj lägga ut hur senaten och andra myndigheter fungerade och utvecklades skulle kräva ett större utrymme än som här medges, men engelskspråkiga Wikipedia har en förvånansvärt anständig artikel om den romerska republiken. Möjligheten att via artikeln klicka vidare till andra källor gör den väl lämpad som introduktion till ämnet. Det som i det här sammanhanget intresserar, är hur den romerska statsapparaten inverkade på de puniska krigen. Det republikanska systemet bestod av en senat (från latinets senax, senacis för äldre man, äldste) med valda, högre tjänstemän som mer eller mindre permanenta medlemmar. Varje år valde senaten ut två senatorer till konsuler som tillsammans kunde utöva oinskränkt makt över hela republiken. Konsulernas uppgifter var att både löpande ta hand om statens affärer och att leda den republikanska armén i krigstid. När en senator hade tjänat som konsul, förbjöd lagen samme man från att inneha samma tjänst under tio års tid, med undantag för ”särskilda omständigheter”.
[caption id="attachment_31893" align="alignright" width="236"]
![]()
Bonden Cincinnatus. Foto: Wikipedia[/caption]
Mer känd idag än titeln som konsul är diktatorn (ursprungligen från dico, dicere, att säga), som i det antika Rom ensam kunde ges obegränsad makt i ett halvt år i orostider. Under det andra puniska kriget valdes Quintus Fabius Maximus till diktator. Efter sex månader var han följaktligen tvungen att överlämna makten tillbaka till senaten. En urgammal historia berättar om bonden Cincinnatus, som mitt i skördetid ombads att agera diktator för att rädda republiken från andra stammar på den italiska halvön. När staten hade räddats, sägs bonden ha gått tillbaka till att bruka jorden. Diktatorn var med andra ord en särskild magistrat när undantagstillstånd rådde, något skilt från det normala. En konsul, diktator eller annan högre statlig funktionär innehade också imperium, ett begrepp som avsåg rätten och auktoriteten att leda soldater, godkänna lagstiftning och fälla domslut. Begreppet symboliserades av fasces, ett knippe spön lindade kring en yxa. Samtidigt som en magistrat gav upp sitt imperium, var han också tvungen att återlämna symbolen för maktutövning till senaten. En ren tillfällighet var det alltså inte när den italienske diktatorn Benito Mussolini på 1920-talet lät symbolen ge namn till hans socialistiskt präglade styre: fascism.
Ruiner i Karthago vittnar om ett storslaget förflutet. Flickr/Ray_from_LA.[/caption]
Karthagerna var tidiga med att utveckla ett underjordiskt nätverk för stadens vattenförsörjning; i de flervåningshus som fanns i Karthago fanns också rinnande vatten att tillgå. Både avseende handel och marin verksamhet var Karthago ett oöverträffat nav i regionen. Feniciernas rike hade såväl Medelhavets största flotta som största hamn. Karthagos hamn kunde vid varje given tid ge plats till hundratals skepp och upplåta dockor för både krigs- och handelsfartyg.
Sjökunnandet hos karthagerna gav upphov till legender. Den grekiske historikern Herodotus nedtecknade karthagernas berättelser om att de kunde se solen i den norra delen av himlavalvet under seglatser. Vid den tiden tog många uppgifterna som ren nonsens, men två tusen år senare, på 1500-talet efter Kristus, belades att solens position varierar över halvkloten. Därmed kunde man, åtminstone gällande de karthagiska sjömännens historier, belägga att Herodotus faktiskt hade haft kontakt med sjömän som rest söder om Karthagos sydliga läge i Medelhavet.
I en berömd berättelse om skepparen Hanno, även den nedtecknad på grekiska, omtalas att han skulle ha rundat södra Afrikas Godahoppsudden, en bragd som i så fall inte upprepats förrän 2 000 år därefter. Det finns spekulationer om att fenicierna till och med skulle ha seglat så långt som till Sydamerika, men bevisen för så långväga resor är få och tunna.
På 400- och 500-talet f. Kr. utvecklade Karthago kontakter med sina grekiska grannar på Sicilien. Återkommande konflikter ledde bland annat till att karthagerna tog till sig stridstaktiker från grekerna, exempelvis framväxten av den tunga infanteritypen hopliter. Vid tiden för de puniska krigen var en del (utöver flottan) av karthagernas stridskrafter oöverträffade: det tunga kavalleriet.
Till skillnad från grekiska stadsstater och det senare Alexandria, drevs inte soldaterna i Karthagos armé av drömmar om ära eller vilja att försvara det landområde som var deras. I stället dominerades den karthagiska krigsmakten av män från erövrade territorier; Libyen, Numidien och det keltiska Spanien. Militära behov därutöver fylldes med hjälp av legosoldater, i huvudsak greker.
Ibland framförs missuppfattningen att Karthago skulle ha haft en armé enbart bestående av legosoldater. Det kunde dock verka så, eftersom många av soldaterna kom från underlydande folk i Afrika eller andra erövrade områden där vapentjänst var en del i undertecknade fredsfördrag. Vissa mindre förband i Karthagos armé stred för den feniciska avguden Baal, men i regel stred stadstatens medborgare bara om själva Karthago var hotat.
I övrigt var karthagernas inställning till krig snarlik den grekiska världens och för den delen persernas. Stridandet hade vanligen en viss lagbundenhet: Kampanjer inleddes vid en tid på året, fördrag undertecknades senare, kriget kunde åter blossa upp för att sedan leda till någorlunda varaktig fred. Att jämna en annan stadsstat, polis, med marken, eller att fullkomligt förslava dess innevånare var det så gott som aldrig frågan om.
Karthago var förvisso ingen särpräglat aggressiv makt, men heller ingen pacifistisk sådan. Man utkämpade långa krig mot greker på Sicilien och erövrade ansenliga delar av norra Afrika. Men grannarna i Numidien behandlades i allmänhet som allierade och handelspartner. Med berberriket Numidien hade karthagerna gemensamt språk, och det var vanligt förekommande att människor från de båda folken gifte sig med varandra. Feniciskan (även kallad puniska i Nordafrika) överlevde därför som språk efter karthagerna fram till den arabiska erövringen på 600-talet e. Kr.
Grekernas inflytande över Karthago begränsades inte till militära taktiker, även kulturen influerades kraftigt av den grekiska. Det grekiska språket var andraspråk i Karthago, och på 300-talet före Kristus arbetade karthagerna fram en grundlag för riket. Filosofen Aristoteles använde detta faktum som exempel på att inte alla ickegreker kunde kallas barbarer. Karthagos styre, i likhet med det i Sparta, grundade sig på två valda suffeter (jämför hebreiskans shophet, domare) som regerade med en senat av aristokrater.
Som tidigare nämnt dyrkade karthagerna en rad feniciska gudar, framför allt den Baal som i bibliska och utombibliska texter berättades kräva människooffer, närmare bestämt gossebarn.
Uppgiften om offrande av gossebarn i Baal-kulten har ifrågasatts av vår tids historiker, men i ärlighetens namn kan undertecknad personligen inte riktigt förstå varför. En del har hävdat att offerkulten fabricerades av romarna som ursäkt för att totalförstöra Karthago under det tredje puniska kriget, eller att historieskrivare som Polybius i så fall borde ha behandlat dyrkandet av Baal mer ingående.
När arkeologer under utgrävningar fann en stor punisk nekropol helt ägnad till att begrava barn, mötte ifrågasättandet av barnoffrandets existens än hårdare motstånd. Ett försök att förklara förekomsten av en de dödas stad endast för barn har varit, att karthagerna kanske bara begrov missfall och dödfödda barn där. Men både sena missfall och dödfödda har beskrivits för en mängd andra samtida kulturer, och ingen annanstans har man byggt egen gravstad för just dessa döda.
Skälet till att lita till antika källor angående religionsutövning hos karthagerna är inte att friskriva den tidens Rom från moraliska brister; både romare och greker utövade en annan form av barnamord, när man lämnade spädbarn (vanligen flickor) ute för att dö av väder, vind och rovdjur.
[caption id="attachment_31888" align="aligncenter" width="585"]
Fyndet av en begravningsplats för tusentals barn har gett arkeologiskt stöd åt de antika källornas uppgifter om barnoffer. Foto: Wiki.[/caption]
Likväl är det att betrakta som historiskt faktum att karthagerna offrade en del av sina barn till Baal, som krävde det. Man får förstå att andra kallat Baal demonisk. Återigen, beskrivningar av Baal-kulten återfinns inte bara hos romarna utan även hos bibliska författare. Gällande det senare fallet kan de hur som helst inte sägas ha varit partsinlagor. Det ter sig inte sannolikt att romarna skulle ha lärt sig ett semitiskt språk bara för att kunna genomsöka hebreiska böcker och finna bevis för feniciska barnoffer till Baal. Att förkristna romare dessutom skulle ha utkämpat antikens blodigaste slag och i över hundra år stridit mot Karthago för att hindra gossebarn från att offras till Baal framstår inte som mer sannolikt. Romarrikets historiker gjorde observationer om Karthago oberoende av hebreiska texter om fenicisk kultur och religion. Varhelst Baal tillbads i den antika världen har man också funnit uppgifter om barnoffer. Är det trots allt möjligt att karthagerna inte dyrkade Baal genom offrande av gossebarn? Ja, men föga troligt. Att den grekiske historikern Polybius inte nämner det räcker knappast som motargument. Hans tystnad skulle kunna förklaras att han inte fann det viktigt, eller att eventuella texter som avhandlade barnoffer i Karthago gått förlorade, precis som stora delar av Polybii redogörelser för det första puniska kriget och det andra från Cannae till Zama.
För att göra karthagernas samhälle rättvisa måste man ta minst ett steg tillbaka från nutida historikers konflikt om barnoffer till Baal. Karthago hade som samhälle betraktat sina för- och nackdelar, moraliska och kulturella egenheter, precis som senare civilisationer. Men om någon hade kunnat berätta för en av den mäktiga stadens invånare år 278 f. Kr., att både Karthago och dess imperium skulle komma att förstöras av ett mindre betydande folkslag bosatta i lerskjul vid Tiberns strand, när karthagerna hade både höghus och industriell fartygstillverkning, skulle vederbörande förmodligen förvånats storligen.
Romarriket vid det första puniska krigets utbrott
Den romerska civilisationen var när det första puniska kriget bröt ut ett par hundra år yngre än den karthagiska. Rom växte fram när ett område med bofasta jordbrukare uppförde tempel på ett antal kullar på 600-talet före Kristus. Allt eftersom anlades bosättningar närmare varandra, och ett mindre polis bildades. De flesta känner till den mytiska berättelsen om hur Romulus och Remus, söner till guden Mars och uppfostrade av en varghona, grundade staden. Eller för den delen poeten Virgilius episka hjältedikt om Aeneas, som sägs ha grundat Rom efter sin flykt från Troja. Allt tyder dock på att Rom grundades på ett betydligt mer anspråkslöst vis.
[caption id="attachment_31890" align="aligncenter" width="585"]
Romulus och brodern Remus skall ha uppfostrats av en varghona. Skulptur i Rom. Foto: Wiki.[/caption]
Staden hade ett fördelaktigt geografiskt läge med närhet till havet samt floder och jordbruksmark. Rom växte som viktig marknadsplats och knutpunkt för böndernas byteshandel. Senare utnyttjade handelsmän möjligheten att färdas längs Tibern till och från Rom. Romarna betraktade bron över Tibern (pons fabricius) som helig, eftersom den medförde så många välsignelser för staden. Vilken betydelse bron hade för romarna visade sig bland annat i att de vigde en präst satt att utföra offer vid bron, allt för att säkerställa fortsatt välgång. På latin kallades prästen för pontifex, vilket blev en synonym till präst. Under den romerska republiken innehade översteprästen titeln Pontifex Maximus, mer ordagrant ”den störste brobyggaren”. År 300 e. Kr. gav den kristne kejsaren Konstantin titeln till påven som biskop av Rom, och sedan dess har påvarna genom alla tider burit titeln som ”främste brobryggare”.
Det Rom vi idag känner genom Hollywood för skinande rustningar och röda tunikor var inte de puniska krigens Rom. Människorna var i allmänhet fattiga men hårt arbetande, och en liten aristokrati styrde stadens angelägenheter. Romarna lydde först under en kung utnämnd av etruskerna norr om Rom. Enligt sägnen ska en romersk adelsman, Lucius Iunnius Brutus, ha förvisat den siste kungen någon gång kring år 500 f. Kr. Efter att den etruskiske kungen Tarquinius den yngre tvangs abdikera, etablerades ett system man kallade res publica. Termen förkortades senare till ett ord, republica, och byggde på maktdelning – ingen enskild person skulle ha för stor makt.
Att i detalj lägga ut hur senaten och andra myndigheter fungerade och utvecklades skulle kräva ett större utrymme än som här medges, men engelskspråkiga Wikipedia har en förvånansvärt anständig artikel om den romerska republiken. Möjligheten att via artikeln klicka vidare till andra källor gör den väl lämpad som introduktion till ämnet. Det som i det här sammanhanget intresserar, är hur den romerska statsapparaten inverkade på de puniska krigen. Det republikanska systemet bestod av en senat (från latinets senax, senacis för äldre man, äldste) med valda, högre tjänstemän som mer eller mindre permanenta medlemmar. Varje år valde senaten ut två senatorer till konsuler som tillsammans kunde utöva oinskränkt makt över hela republiken. Konsulernas uppgifter var att både löpande ta hand om statens affärer och att leda den republikanska armén i krigstid. När en senator hade tjänat som konsul, förbjöd lagen samme man från att inneha samma tjänst under tio års tid, med undantag för ”särskilda omständigheter”.
[caption id="attachment_31893" align="alignright" width="236"]
Bonden Cincinnatus. Foto: Wikipedia[/caption]
Mer känd idag än titeln som konsul är diktatorn (ursprungligen från dico, dicere, att säga), som i det antika Rom ensam kunde ges obegränsad makt i ett halvt år i orostider. Under det andra puniska kriget valdes Quintus Fabius Maximus till diktator. Efter sex månader var han följaktligen tvungen att överlämna makten tillbaka till senaten. En urgammal historia berättar om bonden Cincinnatus, som mitt i skördetid ombads att agera diktator för att rädda republiken från andra stammar på den italiska halvön. När staten hade räddats, sägs bonden ha gått tillbaka till att bruka jorden. Diktatorn var med andra ord en särskild magistrat när undantagstillstånd rådde, något skilt från det normala. En konsul, diktator eller annan högre statlig funktionär innehade också imperium, ett begrepp som avsåg rätten och auktoriteten att leda soldater, godkänna lagstiftning och fälla domslut. Begreppet symboliserades av fasces, ett knippe spön lindade kring en yxa. Samtidigt som en magistrat gav upp sitt imperium, var han också tvungen att återlämna symbolen för maktutövning till senaten. En ren tillfällighet var det alltså inte när den italienske diktatorn Benito Mussolini på 1920-talet lät symbolen ge namn till hans socialistiskt präglade styre: fascism.