Kärlek och revolution

Livrustkammaren har nyligen öppnat för dagen, men snart fylls de dunkelt upplysta stenvalven med nyfikna museibesökare. Dessa valv är platsen för utställningen av kungliga vagnar, men fram till 6 januari 2019 kommer ännu en utställning att pågå i valven och det är ”I love you madly”. De som besöker denna utställning får lära sig mer om greve Axel von Fersen och drottning Marie Antoinette och deras omöjliga kärlek, från deras första möte fram till giljotineringen av drottningen och lynchningen av greven. I taket har kuverterade brev hängts upp och bland vagnarna i valven har figurer som föreställer Marie Antoinette och Axel von Fersen placerats ut. Intresset för den här utställningen är mycket stort. Flera män, kvinnor och barn vandrar omkring här. De tittar in i de olika valven, läser på skyltarna där citat ur de älskandes brev och dagböcker finns återgivna och samtalar lågmält om det de ser. Axel von Fersen och Marie Antoinette är kanske 1700-talets mest kända och omskriva kärlekspar, förmodligen för att deras kärlek var omöjlig. Hon var drottning av Frankrike medan han var militär och stred i amerikanska frihetskriget (1775-83). Dock hade nog deras relation inte blivit lika stark om inte Gustaf III, som var Fersens uppdragsgivare inte hade börjat sända just denne greve till franska hovet på 1780-talet.   [caption id="attachment_30921" align="aligncenter" width="585"] Axel von Fersen och Marie Antoinette möttes och samtalade på en maskeradbal 1774, vilket blev början på deras kärlekshistoria. Foto: Nya Tider[/caption]

Spionkungen Gustaf III och hans agenter

Exakt när Gustaf III påbörjade sin spionverksamhet är okänt, men vad är klart är att redan som barn hade han blivit bevakad och spionerad på av sina guvernörer. Han hade även ett tioårigt förhållande med en kvinnlig spion och misstänktes, av sina samtida, vara den biologiske fadern till en av denna kvinnas söner. Spioneri hade alltså länge utgjort en del av hans liv. Tidiga uppgifter om att hans spionverksamhet finns i hans svägerska, hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok. Hon var en av de få i hans familj som bevisligen upptäckte att han spionerade. I en anteckning från mars 1778 skriver hon att ”Kungen har sina spioner överallt, bland alla samhällsklasser i staden” och när han tänkte placera en ny hovfröken i hennes tjänst året därpå motsatte hon sig genast det av anledningen att hon ”ville bra ogärna hafva i min tjänst en person, som jag trodde skulle bevaka allt hvad jag gjorde och genast inrapportera det.” Hennes misstankar att Gustaf även spionerade på sin egen mor, änkedrottning Lovisa Ulrika, bekräftades efter änkedrottningens död 1782 och november samma år noterar hon att kungen ”beviljat henne [spionen] förmåner, som ej kommit de öfriga kammarfruarna till del.” Gustaf tycks dessutom ha försökt göra även Hedvig Elisabeth Charlotta till en av sina spioner. Det framgår i anteckningarna från sommaren 1781 och våren 1782 då han sände henne olika underhandlingsuppdrag för att sedan fråga ut henne om vad hon fått veta. Det blev dock ingen spion av henne. Gustaf spionerade även själv. Enkelt klädd brukade han vandra omkring anonymt på gatorna för att hålla ett öga på samhället och på maskeradbaler avlyssnade han adeln. En annan metod han tillämpade var att inleda relationer med sina politiska fienders fruar och/eller kvinnliga släktingar. Anteckningen från mars 1778 är särskilt intressant då den avslöjar hur omfattande Gustafs spionnätverk var i enbart Stockholm. Flera av hans spioner tycks ha varit kvinnor, men även män ingick i det nätverket och 1773 lät han sända flera män till Frankrike där de sedan presenterades vid hovet av ambassadör Gustaf Philip Creutz. Gustaf hade dock inte sänt Axel von Fersen dit vid den tiden, utan den artonårige greven besökte själv Paris under bildningsresan (”grand tour”) han gett sig ut på i juni 1770. Under denna resa hade han ägnat sig åt att studera i den tyska staden Braunschweig och utbildat sig till militär. Den första januari 1774 hade Fersen anlänt till Frankrike och sexton dagar senare noterar han kortfattat i sin dagbok att han varit på bal hos Marie Antoinette. Den 30 januari skriver han dock följande om en maskeradbal: ”Där var en massa människor. Dit kom också kronprinsessan [Marie Antoinette], kronprinsen och greven av Provence, de stannade på balen ungefär en halvtimme utan att bli igenkända. Kronprinsessan talade länge med mig, utan att jag visste vem hon var. När hon slutligen blev igenkänd, samlades alla kring henne, varför hon drog sig tillbaka i en loge”. Efter denna kväll började han träffa henne regelbundet fram till 29 april då han reste vidare till London. Under dessa dagar gjorde Fersen tydligen intryck på Marie Antoinette för att när de möttes igen fyra år senare utbrast hon ”Åh, se där, en gammal bekantskap.” Han var då överste vid det franska regementet Royal-Bavière och träffade under denna tid drottningen väldigt ofta. Ambassadör Creutz såg regelbundet till underrätta Gustaf III om vad Axel von Fersen gjorde under sina vistelser i Frankrike. 1774 lät Creutz kungen få veta att ”Av alla de svenskar som varit här under min tid är han [Axel von Fersen] den som blivit bäst mottagen i den högre societeten.” Och fem år senare avslöjade ambassadören för Gustaf att ”unge Fersen har varit så väl sedd av drottningen, att detta har blivit anledning till mycket skvaller. […] Drottningen kunde inte taga sina ögon ifrån honom under de sista dagarna; då hon såg på honom fylldes hennes ögon med tårar.” Även överste Evert Vilhelm Taube skrev till den svenske kungen om Fersen och Marie Antoinette: ”Hon gick alltid tillsammans med honom, hon gick till samma loge som han, där stannade hon länge och talade med honom. Det saknades inte avundsmän, som fann det förvånansvärt, att Drottningen alltid promenerade med den unge greve Axel som var utlänning.” Axel von Fersen hade alltså lyckats göra det som ingen av de svenska män Gustaf sänt tidigare klarat: han hade lyckats komma drottningen av Frankrike nära och fått hennes förtroende. Detta var Gustaf inte sen med att utnyttja, inte minst då han själv, av lång erfarenhet, visste hur mycket information man kunde få genom nära förbindelser med vissa kvinnor. Han såg därför till att Fersen blev ägaren till det franska regementet Royal Suédois, men då han även ingick i två av Gustafs armékårer var han tvungen att i vistas i Sverige i ett halvår. Fersen kom alltså att tillbringa ett halvår i Sverige och ytterligare ett i Frankrike. På så sätt kunde han också träffa Marie Antoinette oftare, men när de inte kunde vara tillsammans skrev de passionerade kärleksbrev till varandra. Dessa brev var kodade. När Gustaf III gav sig iväg på sin italienska resa 1783 följde Fersen med honom. Under denna resa blev svenskarna bjudna till Versailles. Ambassadör Creutz rådde Gustaf att tacka ja till inbjudan och i juni 1784 anlände de till Frankrike. Fersen återförenades med sin Marie Antoinette och misstänktes ha avlat ett barn med henne under den här vistelsen. Gustaf, däremot, började lägga märke till missnöjet mot kungamakten och högadeln som redan nu jäste bland folket, inte minst mot Marie Antoinette som, till skillnad från sin sparsamme make, lade ut stora summor på smycken. Inte desto mindre tycks Gustaf, till viss del, ha instämt i en del av samhällskritiken. Sannolikt för att han själv betraktade Ludvig XVI som svag och var kritisk till den franske kungen sätt att styra sitt land. Missnöjet ökade så kraftigt att en polischef avrådde Marie Antoinette från att alls visa sig och Fersen berättade för Gustaf i ett brev om hur franska folket gav drottningen skulden för allt ont. Frankrikes statsskuld var mycket hög och finanserna var svaga, vilket ledde allt högre skatter. Dessutom rådde svår en missväxt i landet 1788 som ledde till att prisen på livsmedel höjdes samtidigt som arbetslösheten började bre ut sig och under den ovanligt kalla vintern frös flera människor ihjäl. Missnöjet nådde sin kulmen 14 juli 1789 när Bastiljen stormades och samhället kollapsade i våld och anarki. Gustaf III, som avskydde våld, följde händelserna med fasa. Han gav genast Fersen uppdraget att rapportera om allt som hände i Frankrike samtidigt som han själv började smida kontrarevolutionära planer. Han avsåg även att rädda franska kungafamiljen och en flykt planerades av Fersen. Planen gick ut på att kungafamiljen skulle lämna landet i en anonymiserad vagn. Fersen följde inte med dem och berättar i sin dagbok om hur de kommit överens om att ”för det fall att de skulle komma fast, jag borde bege mig till Bryssel och försöka göra något för dem.” Kungafamiljen flydde den 20 juni, men bara tre dagar senare tillfångatogs de vid Varennes och fördes till Paris. ”Allt är förlorat”, skrev Axel von Fersen till Gustaf III, som befann sig i Aachen. Officiellt hade han rest dit av hälsoskäl, men i själva verket inväntade han förgäves den franska kungafamiljen där. Den misslyckade flykten gjorde dock bara Gustaf III mer beslutsam. Han rekryterade två nya spioner, de två officerarna Otto Carl von Fieandt och Carl Fredrik König, som han sände till Frankrike med uppdraget att kartlägga området mellan Le Havre i Normandie och Paris. Syftet med denna kartläggning var att rekognoscera möjliga marschvägar för svenska armén. Gustaf planerade alltså redan då att krossa revolutionen med ett väpnat anfall, men för att kunna lyckas genomföra denna plan behövde han allierade. Så han vände sig österut, till Katarina II, som var kejsarinna av Ryssland och hans kusin. Bara ett år tidigare hade de slutit fred efter att ha utkämpat ett två år långt, blodigt krig mot varandra och åter börjat komma på vänskaplig fot med varandra. Den 13 september 1791 satte han sig alltså och skrev ett brev till henne, i vilket han bland annat skriver: ”Eders Majestät som just med så stor framgång avslutat kriget mot turkarna, kan nu betrakta sig som i stånd att från djupet av Norden bestämma över Ludvig XVI:s tron.” Hon godtog hans invit och från och med den hösten var de två forna fienderna allierade. Samtidigt rekognoscerade hans två nya spioner i en marschväg för armén medan Fersen ännu höll sig uppdaterad om situationen i Frankrike.

Gustaf III och Katarina II mot revolutionen

I ett brev, daterat 19 oktober 1791, skriver Gustaf III följande till Katarina II: ”genom det som Ni hittills gjort, har Ni tagit ledningen för detta ädla företag och att vi alla ser i Er ledaren och den enda person som kan förmå de andra furstarna att fatta beslut som är dem värdiga.” Vad Gustaf syftar på i denna del av brevet är det fälttåg mot Frankrike som han och Katarina börjat planera tillsammans.   [caption id="attachment_30924" align="aligncenter" width="585"] Katarina II av Ryssland – Gustaf III:s vän, tidigare fiende och allierade som blev det kontrarevolutionära fälttågets ledare.[/caption]   Under de kommande månaderna skulle dessa två härskare, i sin brevväxling, lägga fram och diskutera olika militära strategier samt kämpa för att få Georg III av Storbritannien, Karl IV av Spanien, Fredrik Vilhelm II av Preussen och den tysk-romerske kejsaren Leopold II att ansluta sig till deras allians. Allt eftersom månaderna fortskred växte alltmer konkreta krigsplaner fram i deras korrespondens och i ett brev från 30 januari 1792 konstaterar Katarina att ”Kejsaren [Leopold II] som har en ganska ansenlig armé i Nederländerna, skulle nöja sig med att utsprida den på så sätt att den skulle kunna hålla fransmännen i schack inom deras gränser.” Hon föreslår även att ”Spanien och Sardinien skulle förse sina gränser med det antal trupper de förmådde och som de enats om i förväg med Hans Majestät Kejsaren och Hans Majestät Kungen av Preussen.” I Gustafs svar, daterat 4 mars 1792, framgår att han gillar hennes förslag, men understryker samtidigt att ”tiden är dyrbar”. Gustaf lät Katarina vara det kontrarevolutionära fälttågets ledare och tycks ha varit fullt nöjd med att endast vara hennes allierade, trots att det varit han som tagit initiativet till det. Dessutom tycks han ha varit den som åtminstone Marie Antoinette litat på och räknat med. En anledning till att han lät kejsarinnan ta ledningen var att han ansåg henne vara den mer erfarna. En annan var att han satte stort värde på hennes intelligens och litade på hennes omdöme. Samtidigt höll han kontakten med Axel von Fersen samt König och von Fieandt. Planeringen var dock inte utan motgångar. I september 1791 godkände Ludvig XVI den nya författningen som innebar att den absoluta monarkin avskaffades i Frankrike. Både Fersen och Gustaf beklagade detta, men var samtidigt förstående då de var insatta i den franska kungafamiljens svåra situation. Sedan flykten befann sig den franska kungafamiljen nämligen under konstant bevakning och var omgivna av sina fiender. Hade inte Ludvig XVI godkänt författningen självmant hade han sannolikt blivit tvingad till det. De hade även svårt att få fler allierade och dessutom hade den svenska adeln samt Hedvig Elisabeth Charlotta börjat stämpla mot Gustaf III och planera att ta hans liv. Han sköts den 16 mars 1792 och tretton dagar senare avled han i sviterna av skottskadan. Brevet från den fjärde mars det året blev således det sista han skrev till Katarina II. Gustaf III:s död blev ett mycket hårt slag för Ludvig XVI och Marie Antoinette då han varit deras främsta hopp om räddning, men även för Fersen som miste sin uppdragsgivare. Hans död innebar även slutet på de kontrarevolutionära planerna då han varit Katarina II:s viktigaste allierade. Spionerna König och von Fieandt återvände till Sverige. Ludvig XVI avrättades i giljotinen 21 januari 1793 och den 16 oktober samma år avrättades Marie Antoinette.   [caption id="attachment_30923" align="aligncenter" width="585"] Marie Antoinette. Gravering av okänd konstnär[/caption]   Efter att ha mottagit underrättelsen om hennes död, skrev Axel von Fersen följande i ett brev till sin syster, Sophie Piper: ”hon som jag älskade så, för vilken jag skulle ha kunnat ge tusen liv, finns inte mera. […] Hon lever inte längre. Min smärta är outsäglig.” Han återvände till Sverige där han trädde in i den svenska politiken. Under Gustaf IV Adolfs tid var han verksam som ambassadör, riksråd och riksmarskalk. Han förblev hängiven gustavian, vilket ledde till att han anklagades för den adopterade tronföljaren Karl Augusts död 1810 och lynchades av en ursinnig folkmassa. Han hade dock fått motta Marie Antoinettes allra sista hälsning till honom femton år tidigare: ”Farväl, mitt hjärta tillhör endast er.”   [caption id="attachment_30922" align="aligncenter" width="585"] Mordet på Axel von Fersen.[/caption]