![]()
Enligt den gällande, kritiska modellen så finns det inga belägg för att goterna härstammar från Sverige. Deras existens kan endast påvisas säkert någonstans vid Östersjökusten under första århundradet e Kr.
Carl Oscar Andersson polemiserar dock mot detta kritiska, alltför kritiska, närmast tvivelsjuka perspektiv, detta att goternas förhistoria i Skandinavien i princip förnekas på officiellt håll. Så här låter det i Gauticas inledning:
”Det är lite av en kliché att påstå hur lite goterna har att göra med Skandinavien, att de egentligen härstammade från kontinenten; eller, om man vill vara verkligt trygg i sitt avståndstagande från denna grupp, påstå att det aldrig funnits något enhetligt gotiskt folk.”
Andersson går sedan vidare i en diskussion om historiska källor samt myter om goterna. Och båda dessa, historisk verklighet och myt, samexisterar i Gauticas själva innehåll, och det hör inte till vanligheterna i skönlitteraturen. Så det kan verka som ett riskabelt projekt Andersson tagit sig före. Men Gautica levandegör goterna framför allt genom att den mytiska förhistorien i Skandinavien ges plats.
Boken har tre delar. Den första delen (”Minnen av Skandza”) tar avstamp i figuren kung Berik, som primärt skildrats i historieskrivaren Jordanes Getica. Utifrån det och annat bygger Andersson upp en säregen saga, inledd med en skapelseberättelse i stor stil som sedan övergår i den egentliga skildringen av Beriks äventyr. Det är samtal med drakar, det är skattsökande och krig, allt ledande till goternas första triumf som folk. Sedan kommer del två (”Goternas konung”) där konflikten mellan Alarik och Rom står i fokus; de gestalter som förekommer är alla historiska, Rom intogs ju av Alarik 410 e Kr, men sättet att behandla stoffet på är fritt och skönlitterärt. I sista delen (”Den kluvna ön”) fokuseras på nordiska myter om goterna, med strider mellan svear och götar. Den kluvna ö som antyds är Hisingen där delar av nuvarande Göteborg ligger.
Ovanstående referat ger endast en antydan om vad Gautica är. Ty den har inte bara ett särpräglat upplägg (myt och verklighet blandas), den har även en helt egen stil. I förordet sägs bland annat librettot till Wagners opera Nibelungens ring ha inspirerat författaren – och sämre förebild kan man ha, för vi vet ju alla hur den texten nästan går att läsa som en berättelse i sig, även utan musik. Och som en följd av denna förebild så består rätt mycket av Gauticas text av dialoger. Det hela blir som en blandning av episk dikt, teaterlibretto och roman, med någon övervikt för den sista formen.
Dock måste kanske ”den moderna läsaren” varnas, i så måtto att stilen inte liknar den vanliga prosa man bjuds i romaner av idag, vare sig det är historisk roman, fantasy eller samtidsroman. Så här kan det till exempel låta när, i det sena 300-talets Rom, en pessimistisk legionär diskuterar imperiets framtid med en mer optimistisk gladiator. Gladiatorn säger:
”Den idé som burit Rom, för evigt skingrad i historiens ändlösa vandringsled, är nu hopplöst borta; symbolen är nu kejsaren, vår samfällda strävans hedersvakt!”
Gladiatorn ser alltså i kejsaren en garant för storhet. Men legionären anser att folket är källan för stordåd – och nu har detta folk, det romerska folket, mist sin vitalitet. Legionären säger:
”Bygget av huset börjar med grunden; det verkar för mig som att kejsaren är taket. Vår tvist är tydlig, ett bland många belägg för Roms inre söndring. Vad jag sagt har jag sagt, till gränsen har vårt samtal nått. Förlåt mig min otyglade vrede, blunda åt min omdömeslöshet, be för mig och mina nästkommande; lova att ljuset hittar till Rom!”
Undertecknad anser att detta är en uppfriskande stil, en stark, idémättad uppvisning i genren ”historisk fiktion”, men man kan också förstå den moderne läsare som står främmande för denna typ av retorik. Ingen annan skriver så här idag.
Retorik och vältalighet, stålblank prosa som ber att få citeras, det är vad Gautica bjuder på. Hör till exempel på vad kung Berik säger i ett inspirerat ögonblick:
”Drömvärldens händelser har tagit verklighetens gestalt; i det djupa hål vi nu befinner oss är väggarna ormryggar och botten ett ulvgap. Jag kände den tid då livet miste sina färger och ljud, då Hel, riket av skuggor, instiftades på jorden; jag kände då att jag var ingenstans, men ändå överallt; att jag var inget, men ändå allt; att jag stod utanför det som hände, men samtidigt den som allting drabbade.”
På många ställen i boken uttrycks sanningar och reflektioner än mer kärnfullt. I ”Goternas konung” finns bland annat detta ledigt infogat i texten:
”Ödet är ett, men tillåter alltid ett urval av vägar som leder mot samma mål.”
”Den människa som inte strävar nekas en plats i evighetens land!”
”Endast den upphöjda själen, kännaren av gudomlighetens sfär, kan lindra det lidande människosläktets hjärta.”
”För de ädlaste finns endast en riktning: den som osvikligt leder uppåt!”
Det sista citatet är värt att framhålla. Gautica präglas nämligen av en omisskännlig optimism. Det må handla om krig och dunkla myter, om profetior och Roms undergång med mera, men det hela hålls inte kvar i en mörk och pessimistisk stämning så som fallet ibland kan vara i samtida speglingar av fornnordiska myter. Över hela västvärlden finns idag en subkultur kring det germanska, ofta lovvärd, ibland vilsegången i osunda attityder. I det perspektivet är Gautica en frisk fläkt genom den antydda optimismen. Och mer än så: det är en dikt av bestående värde, en skarpskuren profilering av goterna och allt de stod för. Skildringen må vara knapphändig i miljöer och handling, vi bjuds inte på målande prosapoesi av det slag dagens bokmarknad efterfrågar, men även denna frånvaro är en styrka i sammanhanget. God stil är ju inte primärt att kunna måla med ord; god stil är att ha något att säga. Och det har Andersson.
Gautica förenar på ett unikt sätt myt och verklighet. Den är som en uppenbarelse. Efter detta torde det bli svårt att förneka goternas mytiska och historiska existens.
