Reporting War, av Ray Moseley.Yale University Press, New Haven and London, 2017, 421 sidor[/caption] Bokens huvudpersoner är krigskorrespondenter, dåtida journalister, som är på jakt efter ett scoop, men vad de bevittnar är oerhörda grymheter och krigets – för många av dem – okända sidor. Att förflyttas från Londons angenäma klubbar eller vid krigets senare skede från Paris caféer till krigszoner i Europa krävde en enorm psykisk och moralisk styrka och inte så lite tur. Många journalister arbetade för flera tidningar samtidigt och skickade sina artiklar direkt efter händelsernas inträffande. Exempelvis rapporterade en dansk journalist, Karl J. Eskelund, med uppdrag för danska Politiken och amerikanska New York Times: ”Omedelbart efter min ankomst till Finland fick jag en underbar story. Jag var med på det första tåget som blev beskjutet av sovjetiska plan /…/ När attacken var över låg fyra döda på spåret och fem personer var svårt skadade”. Den mest kända amerikanska kvinnliga korrespondenten och tillika Ernest Hemingways tredje fru, Martha Gellhorn, intervjuade lusiga ryska fångar och såg deras tunna kläder mitt i en iskall vinter. En engelsk radiojournalist, Edward Ward, med uppdrag för BBC, berättar om marsfreden 1940. Han pendlade mellan Helsingfors och Stockholm, och från den finske ambassadören i Stockholm, Eljas Erkko, fick han redan dagen innan veta, att fredsvillkoren som det finska folket skulle få information om nästa dag, var mycket hårdare än vad man hade räknat med. Med hjälp av sin amerikanske vän Harold Callender från New York Times lyckades de telefonera in nyheten till London och till USA. I april 1940 landsattes i Norge en brittisk-fransk expeditionskår på 26 000 man. De landsteg i Narvik och även deras öde skulle det rapporteras om, inte bara att tyskar bombade Oslo. Desmond Tighe från Reuters och W.F. Hartin från engelska Daily Mail sökte skydd i den schweiziska ambassadens källare. Efter några rejäla whiskey gick de raka vägen till järnvägsstationen för att med ett expresståg ta sig till det fredliga Stockholm. Undertecknad har vistats mycket i Normandie och hade möjlighet att samtala med äldre invånare i trakten och besöka platser där så många unga män gett sina liv. Där mötte jag även anhöriga till dem som nu omsluts av den franska jorden i sin sista vila. Följaktligen är de kapitel som rapporterar om landstigningen i Normandie extra intressanta för mig, framför allt hur de allierades korrespondenter såg på detta inferno av eld och blod som utspelades där under och efter Dagen D. Dessa sidor är en oförglömlig historielektion. Direkt efter invasionen försökte Ruth Cowan från American Press och Rita Bellingham från Reuters att komma med på ett fartyg med general George Patton ombord. ”Dessa kvinnor får inte komma ombord”, var generalens inställning. Men den brittiska marinens inställning var, att det är den och ingen annan, som beslutar vilka som skall vara ombord, och kvinnorna kom till Normandie. Den senare så kände Walter Cronkite från United Press trivdes bra i sin Londonvåning, tills en major skickade honom med en skvadron tunga bombplan över Tyskland för att bomba industrimål på låg höjd. På grund av låga moln blev de tvungna att vända tillbaka till England med alla bomberna kvar. Samme Cronkite tjänstgjorde i Third Armys pressgrupp och befann sig senare i Bastogne, när amerikanska 101:a Luftburna divisionen blev omringad. General Maxwell Taylor föreslog att Cronkite skulle följa med honom mot staden, men Cronkite vägrade, vilket inte var ovanligt. John D’Arcy Dawson från Kemsley Newspapers med brittiska och amerikanska frontavsnitt som rapporteringsområden upptäckte att amerikanerna förfogade över radiosändare med en mycket högre hastighet än britterna. Deras hastighet var 500 ord i minuten, medan britternas låg under 70 ord. Dessutom blev det ofta störningar i själva sändningen. Att sända artiklar till redaktioner så snabbt som möjligt var kärnan i krigsrapporteringen, även om allt lästes av censorer i London. I Normandie befann sig Ernest Hemingway (1899-1961), senare nobelpristagare i litteratur (1954) och han följde infanteriets rörelser vid Omaha Beach för Colliers räkning. Hans dåvarande hustru Marta Gellhorn fick som kvinna inte vistas vid frontlinjen. Egentligen var deras äktenskap i upplösning då Hemingway i London träffat Mary Welsh från Time, som senare blev hans fjärde fru. Hemingway dök upp den 3 augusti utanför St. Lo i Normandie och fick veta att det fanns gömda SS-män i en källare. Utrustad med granater och tillsammans med sin chaufför, menige Archie Pelkey, gick de fram till huset. På franska och tyska begärde de att soldaterna skulle lämna källaren med händerna i luften. Då inget svar kom, kastade de in tre granater. Det är oklart huruvida någon fanns där, men Hemingway skröt senare att han dödade många av ”dem”. Krigsupplevelser och fasansfulla scener från befriade fång- och arbetsläger i själva Tyskland blev för mycket för många av korrespondenterna, såväl manliga som kvinnliga. Några utvecklade alkoholproblem och psykisk ohälsa. Som bekant tog Hemingway sitt eget liv. Marta Gellhorn, sjuk och nästan blind, tog sitt liv 1998 med en överdos mediciner, vid 89 års ålder. Mary Welsh Hemingway slutade efter kriget som journalist och ordnade utgivning av sin mans arbeten. Hon dog i Idaho 1986. En del av bokens innehåll berör även de sovjetiska korrespondenterna. I rysk media var man i sina kommentarer av denna bok inte speciellt nöjd. Det kan bero på att de omnämnda journalisterna inte var etniska ryssar. Den sovjetiska kontrollen var enorm och endast pålitliga medarbetare i den dåvarande sovjetiska säkerhetstjänsten gavs sådana uppdrag. En marxist från Daily Express, Alaric Jacob, var ytterst kritisk till innehållet i deras rapportering. Naturligtvis togs aldrig de fasansfulla övergreppen på tysk civilbefolkning upp. Men de var också omänskliga mot det egna folket, däribland sovjetiska soldater i tysk fångenskap. En australiensisk korrespondent medföljde en amerikansk enhet som befriade tio tusen ryska krigsfångar utanför Magdeburg. General W.S. Simpson bad sovjetiska officerare om hjälp med livsmedelsutdelning till dessa arma män. Svaret blev: ”Om de är fångar, är de inte ryssar. Vi vill inte ha dem”. Australiensaren Osmar White, som vid sidan av William L. Shirer från CBS, var en av de bästa korrespondenterna, rapporterade om de många våldtäkter på tyska kvinnor som ägde rum även på västfronten. I vissa fall blev soldater straffade med avrättning, speciellt om de var svarta. Senare, när han var i Berlin, rapporterade han om omfattande våldtäkter på tyska kvinnor begångna av sovjetiska trupper. Reporting War är en bok som ger djup insikt om människans natur under psykiskt och fysiskt krävande förhållanden. Många av korrespondenterna i sina bästa år kom aldrig tillbaka till sina länder och familjer. Flera fick psykiska besvär och hade senare svårt att försörja sig. Med tanke på alla de krig som pågår i dag är detta historiskt enormt omfattande dokument ett måste, inte bara för historiker utan för alla som är måna om att känna till bakgrunden till de människor som bara ville förmedla sanna nyheter.