Kungen och polismästaren – Organiseringen av polisväsendet i 1700-talets Stockholm

På 1200-talet stiftade och stadfäste Birger jarl (ca 1210-66) edsöreslagarna i syfte att främja upprätthållandet av lugn och trygghet samt lag och ordning i Sverige. Dessa lagar, som gällde i hela riket, är de äldsta, kända svenska rikslagarna och sedan dess har makthavare strävat efter att upprätthålla lag och ordning i Sverige. På medeltiden var det kungens fogdar som såg till att lagarna följdes. Detta kom att ändras på 1500-talet då de olika länsmännen fick det ansvaret istället. Länsmannen var, före 1675, den som utgjorde länken mellan folket i det län han var ansvarig för och statsmakten. Under häxprocesserna var det länsmannens uppgift att förbereda brottmålen och en annan uppgift var att ”bevaka konungens rätt till böter, vilket var en tredjeldel av beloppet i de allra flesta fall”. Länsman kunde även väcka åtal vid svåra brottsfall. Efter 1675 kom länsmannen att betecknas som ”kronolänsman” och då blev hans uppgifter istället indrivning och skatteuppbörd samt polisverksamhet. [caption id="attachment_29257" align="alignleft" width="250"] Länsaman. Foto: lottasworld[/caption] I Stockholm upprätthölls ordningen av främst av stadsvakten vars uppgift var att patrullera gatorna, gränderna och hålla vakt vid stadens port. Även garnisonsvakten och brandvakten höll ordning. Från 1700-talets början började upplysningsmän och den så kallade politigevaldigern hålla ordning istället. Politigevaldigern ledde upplysningsmännen och fungerade i stora drag som en slags allmän åklagare. År 1723, efter att en del av huvudstaden härjats av en eldsvåda, föreslog nämligen arkitekten och riksrådet Nicodemus Tessin d.y. att man skulle organisera en politi- och brandordning för hela Sverige med kvarterskommissarier. Hans förslag ledde till att kung Fredrik I lät tillsätta en särskild brand- och poliskommission året därpå. Denna kommission lyckades ta itu med brandväsendet, men när det gällde polisväsendet utarbetades ingen konkret plan för att organisera det. Överståthållare Jakob Albrekt von Lantingshausen gjorde visserligen ett försök, men dog 1769, innan hans förslag blev färdigställt, och hans efterträdare Axel Wrede-Sparre hade inget uttalat intresse att vilja ta itu med polisväsendet. Det hade däremot Gustaf III, som tagit sig tid till att ta reda på hur det verkligen såg ut i samhället.   Spioner emellan: om föregångaren till dagens Polismyndighet Gustaf III var inte bara kung. Han bedrev även en mycket omfattande spionverksamhet och hade flera spioner strategiskt utplacerade i olika europeiska länder. Han lät även spionera på sina syskon och sin egen mor. Han spionerade också själv på sina fiender och politiska motståndare inom adeln samt hade vanan att vandra omkring på gatorna och hålla koll på läget i samhället. Under dessa vandringar hade han antingen förklätt eller klätt ner sig. [caption id="attachment_29260" align="alignright" width="250"] Överståthållare Carl Sparre (1723-91) kom att få en betydande roll vid organiseringen av polisväsendet på 1770-talet. Målning av Christopher Hieronymus Johansen[/caption] Denna spionverksamhet kom att påverka hans styre på mer än ett sätt, då han fick både se och höra saker som han inte alltid fick kännedom om annars. Därför är det sannolikt att det var till följd av vad han fick veta av sina spioner och under sina vandringar som anonym man på stadens gator som han i november 1772 tog initiativet till att tillsätta en politikommission i syfte att förbättra polisväsendet. Enligt denna kommission skulle polisens arbete omfatta allt som rörde samhällets ordning, det vill säga allt från grova lagbrott till mindre förseelser, och resultaten av deras arbete nedtecknades alltid och skickades direkt till Gustaf III. De skickade även in olika reformförslag till honom som sedan behandlades av justitie divisionen. [caption id="attachment_29263" align="alignleft" width="200"] Henric Liljensparre, född von Sivers, (1738-1814) var Sveriges förste polismästare. Var utbildad jurist och blev mycket uppskattad av Stockholmarna för sin skicklighet och effektivitet som upprätthållare av lag och ordning. Bild: Wikipedia[/caption] Överståthållaren inom politikommissionen var, efter att Ture Gustaf Rudbeck blivit avsatt från tjänsten 1773, Carl Sparre. Överståthållarämbetet var fram till 1967 den högsta civila förvaltningsmyndigheten i Stockholm och under Sparres tid blev polisväsendet mer organiserat. Alla brott och förseelser registrerades och Sparre föreslog även att en polismästare skulle, bland annat, handlägga polismål samt att närvara vid hantverkarnas, borgerskapets och societeternas gillen och sammankomster för att se om allt gick rätt och ordentligt till. En polismästare hade aldrig tidigare funnits i Sverige. Om Sparre också var spion är oklart, men det var han som i januari 1776 föreslog Gustaf III att det skulle inrättas en spionverksamhet som komplement till den nya polisorganisationen som inledde sin verksamhet tre månader senare. Denna polisorganisation var känd under namnet Kungliga Poliskammaren och inrymdes fram till 1792 i Tessinska palatset. Sparre föreslog även att Stockholm skulle delas in i 33 trakter och att det i varje trakt skulle placeras en kvarterskommissarie och en huskommissarie samt en upplysningsman. Gustaf godkände Sparres förslag och lät genomföra dessa vid omorganiseringen, men tvärtemot vad Sparre föreslagit såg han till att kommissarierna blev avlönade. Syftet med denna omorganisering var att effektivisera brottsbekämpningen ytterligare. [caption id="attachment_29258" align="alignnone" width="585"] Tessinska palatset ligger alldeles i närheten av Stockholms slott. Här höll Kungliga Poliskammaren till från 1776 till 1792. Foto: Wikipedia[/caption]   Även spionverksamheten blev en del av polisorganisationen, och juristen Henric von Sivers, som adlades 1786 och antog efternamnet Liljensparre, blev utnämnd till Sveriges förste polismästare år 1776, men blev även spionchef. Både som spion och polis samarbetade Sivers ofta med Gustaf III och var känd för sin driftighet, skicklighet och pålitlighet.   Tar itu med brottsligheten När det gällde brottsbekämpningen tycks Kungliga Poliskammare inte ha varit ineffektiv. Enligt diarieanteckningarna från 1778, de tidigaste som finns bevarade i sin helhet, ska antalet anmälda brott ha varit så många som 2 124 och omkring 2 400 under 1780-talet. [caption id="attachment_29265" align="alignleft" width="236"] Gustaf III (1746-92) tog initiativet till att organisera polisväsendet i Stockholm 1772 ursprungligen för att upprätthålla lag och ordning, men kom även att börja bedriva sin spionverksamhet genom polisen. Målning av Alexander Roslin[/caption] Antalet kom dock att minska i början 1790-talet. 1 998 brottsmål behandlades 1790. Sivers utredde flera stölder under 1780-talet och åtminstone en bedrägerihärva, men det han än i dag är mest känd för är den utredning han hindrades från att slutföra: mordet på Gustaf III. Hertig Carl försvårade och motarbetade nämligen polismästarens arbete så till den grad att Sivers (eller Liljensparre som han var känd som då) tvingades lägga ned den oavslutade utredningen. För första gången under sin karriär hindrades Sveriges förste polismästare från att utreda ett brott. Förmyndarregeringen, ledd av hertig Carl och dennes gunstling Gustaf Adolf Reuterholm, avsatte Liljensparre som polismästare 1793 och ersatte honom med Johan Gustaf Norlin, som var svagare och mindre handlingskraftig. Hedvig Elisabeth Charlotta noterar i sin dagbok att detta byte gjort stockholmarna ”alldeles ursinniga” då de både uppskattat och sett upp till Liljensparre. Kungliga Poliskammaren organiserades efter 1898 till Polismyndigheten, som 2015 ombildades från 21 fristående myndigheter till en enda myndighet. Samma år togs även titeln polismästare ur bruk. Innan dess hade cheferna för de olika polisdistrikten i Sverige haft den titeln. [caption id="attachment_29267" align="alignnone" width="585"] Kungliga Poliskammare, som grundades 1776, var föregångaren till dagens Polismyndighet. Polisbricka från 1800-talet. Foto: Wikipedia[/caption]