![]()
Persien var vid denna tid ett väldigt rike som sträckte sig från Indusdalen i öster till Makedonien och Thrakien i väster, vilket gjorde det till det största imperium som världen dittills hade skådat. Perserna var en indoeuropeisk stam som kallade sig själva för arier, men det imperium de styrde över innefattade många olika folkslag som alla styrdes av deras konung Xerxes.
Första persiska invasionen
Xerxes fader, Darius den store, var den som inledde kampanjen för att erövra Västerlandets vagga, det antika Hellas (Grekland). Efter att ha återtagit det upproriska Thrakien och Makedonien, skickade Darius år 491 f.Kr. ut sändebud till de olika grekiska stadsstaterna för att kräva ”jord och vatten”, en symbol för total underkastelse som innebar att man erkände att all jord och all avkastning av jorden tillhörde den persiske konungen.
De flesta av de grekiska stadsstaterna valde att underkasta sig av fruktan för persernas väldiga makt. Aten, redan på denna tid känt för sitt rika kulturliv, sin filosofi och sitt demokratiska styresskick, vägrade dock. Istället ställde man sändebuden inför rätta och avrättade dem offentligt.
Darius sändebud kom även till Sparta. ”Detta är Sparta” vrålade inte kung Leonidas såvitt man vet, såsom det framställs i filmen 300, men enligt den store historikern Herodotes (484-425 f.Kr) svarade de med en annan karsk replik på persernas krav på ”jord och vatten” – de kastade ner sändebuden i en brunn med orden ”gräv fram det själva”.
Nästföljande år besegrade atenarna en numerärt överlägsen persisk invasionsstyrka vid Maraton, och invasionen kom av sig. Såväl Darius som hans son Xerxes, som tillträdde tronen år 486 f.Kr, ägnade de närmaste åren åt att slå ner uppror i olika delar av imperiet.
Andra persiska invasionen
År 480 f.Kr var Xerxes redo att krossa de självständiga hellenerna en gång för alla. Förberedelserna hade pågått i tre år: en kanal hade grävts genom näset vid den bergiga halvön Athos, förråd för armén hade byggts upp vid platser på vägen genom Thrakien. Xerxes hade dessutom slutit en allians med den feniciska stadsstaten Kartago i Nordafrika, en semitisk stormakt i Medelhavet vars flotta gjorde att hellenerna inte kunde hoppas på hjälp från kungarikena på Sicilien.
Perserna hade till och med låtit bygga två pontonbroar tvärs över Hellesponten. Som en illustration till att Xerxes faktiskt trodde sig vara gudomlig, berättar Herodotos att det första försöket att bygga bron hade misslyckats på grund av en storm. Xerxes beordrade då sina soldater att bestraffa Hellesponten (själva sundet alltså) med trehundra piskrapp och att kasta ner bojor i vattnet. Det andra försöket att bygga bron lyckades.
På våren år 480 f.Kr hade Xerxes samlat sin invasionsarmé vid Sardis. Nu tågade denna väldiga här in i Thrakien och Makedonien utan att möta något nämnvärt motstånd. Först i augusti fick de grekiska stadsstaterna klart för sig att Xerxes var på väg mot dem.
Olyckligtvis var detta mitt under Karneia, Spartas nationalfest som hölls till guden Apollons ära. Under denna var krigståg förbjudna av religiösa skäl. Till på köpet sammanföll Karneia med Olympiska spelen, vilket gjorde det till dubbel hädelse att dra i krig. De fem eforerna, ett slags ombudsmän som delade makten med Spartas två kungahus, bestämde dock att situationen var så allvarlig att man kunde skicka en mindre styrka för att blockera passet vid Thermopyle.
Sparta och kung Leonidas
Sparta var ett utpräglat militärt och elitistiskt samhälle. När en spartansk pojke var sju år gammal började hans träning, som kallades agoge och syftade till att skapa fysiskt och moraliskt starka män åt den spartanska armén, vilka efter fullgjord tjänstgöring utgjorde den styrande klassen i samhället.
Även kvinnor skulle fostras till styrka och moral, och i deras utbildning ingick i stort sett samma saker fast med en mer civil tonvikt. Idrott och disciplin var dock framträdande delar även för dem. Plutarkos berättar att då en kvinna från Attika frågade Gorgo, Leonidas hustru, varför spartanska kvinnor var de enda som spelade herrar över sina makar, svarade hon: ”För att vi är de enda kvinnor som föder riktiga män.”
Från 13 års ålder deltog pojkarna i krigslekar och överlevnadsövningar lika hårda som militära elitstyrkors idag. De fick för lite mat för att lära sig att uthärda hunger i fält. Det var dock inget brott mot moralen att stjäla mat under sin agoge – sådana stölder skulle lära dem att röra sig tysta och osedda. Om de blev påkomna straffades de hårt, inte för att de stulit utan för att de misslyckats. Omkring 18 års ålder blev spartanen en del av reserven och kunde få delta i Krypteia, en tradition som innebar att spionera på heloterna (slavarna) och döda sådana som uppviglade till uppror eller påträffades utomhus på natten. Traditionen upprepades varje höst för att hålla heloterna på mattan.
Vid 20 års ålder var spartanen en färdig soldat och de nästa tio åren tillbringade han i militärbaracker och i fält. Inte förrän vid 30 blev han en fullvärdig medborgare och fick rätten att gifta sig och ha ansvarsposter i samhället.
Leonidas släkt ansågs vara ättlingar till den mytiske hjälten Herakles. Han var konungason men genomgick agoge som alla andra spartaner eftersom han inte var den förstfödde sonen, vilka var de enda som undantogs från träningen. Då de äldre sönerna sedan dog blev han ändå en av Spartas konungar. Vid tiden för slaget vid Thermopyle var Leonidas 60 år gammal.
Så hade de män alltså formats som nu samlade sig för att möta den persiska invasionen.
När han fått tillstånd att samla ihop en mindre styrka för att besätta passet vid Thermopyle, valde Leonidas ut 300 män ur den kungliga livvakten som alla hade söner. På så vis skulle inte hela ätter dö ut ifall de stupade. Sedan marscherade de norrut. På vägen anslöt stödtrupper från andra delar av Lakedaemon (perioikoi, fria icke-medborgare från andra hellenska folkslag på Spartas territorium) och även från andra stadsstater, så att den styrka som nådde passet uppgick till uppskattningsvis 7 000 man. Samtidigt blockerade en hellensk flotta, mestadels från Aten, den persiska flottan vid Artemision.
[caption id="attachment_29074" align="alignleft" width="236"]
![]()
Konung Leonidas av Sparta, en av de många hjältar som försvarat Västerlandets frihet med sitt liv. Flera statyer har rests till hans minne. Denna står vid Thermopyle och restes 1965 av kung Paul av Grekland. Inskriptionen på sockeln lyder helt enkelt "Kom och ta dem", vilket var vad Leonidas svarade då perserna krävde att de skulle överlämna sina vapen. Foto: Wiki[/caption]
I mitten av augusti nådde den persiska hären fram till Thermopyle. Xerxes skickade ut ett sändebud till Leonidas och erbjöd grekerna frihet och titeln ”persernas vänner” ifall de bara gav upp. De skulle få rikedomar och flyttas till ett bättre land än det de hade. Då Leonidas vägrade blev sändebudet mer hotfull och sade åt dem att överlämna sina vapen till perserna. Leonidas svarade: ”Kom och ta dem.”
Passet vid Thermopyle var smalt. Dessutom fanns en låg försvarsmur som fokierna, en hellensk stam i området, hade uppfört. En plats väl lämpad för att försvaras av hellenernas tunga infanteri. Xerxes väntade i fyra dagar innan han anföll, i hopp om att grekerna skulle inse att övermakten var för stor och ge upp. Den persiska armén hade hämtats från alla hörn av deras väldiga imperium och Herodotos beskriver tiotals olika folkslag som ingick i hären: praktfullt rustade perser och meder, araber med sammansatta pilbågar, arier, parter, kaspier, armenier, fenicier, babylonier, till och med leopardskinnsklädda etiopier med stenåldersvapen.
De flesta historiker idag anser Herodotos siffra på över två miljoner vara överdriven, men man tror att den persiska hären uppskattningsvis uppgick till en kvarts miljon man. Mot denna styrka stod 7 000 greker varav många inte var tränade soldater.
Trots persernas försök att visa upp sin numerära överlägsenhet, vägrade hellenerna att flytta på sig. En replik har gått till historien genom Herodotos försorg: Då en man från Thrakis spred oro i leden genom att säga att medernas bågskyttar var så många att deras pilar skulle förmörka solen, svarade spartanen Dienekes: ”Bra. Då får vi slåss i skuggan.”
Då han insåg att hellenerna inte skulle flytta på sig, gav Xerxes till sist order om anfall. Först skickade han fram bågskyttar, men de spartaner och andra hopliter som stod nära nog att bli träffade tog skydd under sina tunga bronssköldar som inte tog någon större skada av pilregnet. Sedan skickade han fram en styrka på 10 000 meder och khuzer för att ta grekerna tillfånga och föra dem inför honom. Hellenerna mötte dem skuldra vid skuldra som en kompakt mur av sköldar och spjut framför den fokiska muren. Passet var där inte mer än 100 meter brett, avgränsat av en bergvägg på södra sidan och Maliska sundet på den norra.
Anfallsvågen krossades fullständigt. Hellenernas tunga rustningar och sköldar, samt deras överlägsna träning och sammanhållning, gjorde medernas angrepp fullständigt resultatlöst. Spartanerna dödade dem i drivor. När mederna drog sig tillbaka var merparten av deras 10 000 man döda eller sårade. Två eller tre spartaner hade fallit.
Xerxes bestämde sig nu för att kasta in sin elitstyrka i slaget: hans personliga livvakt ”De odödliga”. Dessa var persernas mest fruktade krigare, en avdelning på exakt 10 000 handplockade män som man trodde skulle slå sig igenom spartanernas led med lätthet och göra slut på resten av grekerna. De odödliga kunde emellertid inte heller bryta igenom spartanernas slutna led; deras spjut var kortare än hellenernas och i det trånga passet var deras numerära överlägsenhet till ingen nytta. Spartanerna överlistade dem till på köpet genom att låtsas ta till flykten och sedan vända sig om och ”dräpa oräkneliga mängder perser”, enligt Herodotos. Lite fler hellener föll i denna anfallsvåg, men samtidigt blev persernas främsta elit grundligt decimerad och den psykologiska effekten på perserna är svårmätlig. Xerxes for tre gånger upp från den tron han satt på medan han betraktade slaget med ”gudomlig” upphöjdhet.
Nästa dag hade perserna intalat sig själva att De odödliga säkerligen måste ha sårat många av grekerna och att det nu skulle gå lättare. Hellenerna var dock tillräckligt många och passet tillräckligt smalt för att deras kompanier skulle kunna turas om att slåss och därmed undvika stridströtthet. Även den andra dagen fortgick slaget utan att perserna lyckades ta så mycket som en tum av passet.
Sent på den andra dagen blev dock de grekiska försvararna i passet förrådda. Lockad av de belöningar som konungen över ett världsimperium kunde skänka, kom en grek från Thrachis till det persiska lägret. Hans namn var Ephialtes, vilket än idag är synonymt med både förrädare och mardröm på grekiska. Ephialtes visade perserna ett hemligt pass genom bergen, genom vilket de kunde sända en styrka för att falla hellenerna i ryggen.
[caption id="attachment_29075" align="aligncenter" width="585"]
![]()
Epitafium över de fallna. Minnesversen skrevs av poeten Simonides medan kriget mot perserna fortfarande pågick, och restes på den kulle där de sista spartanerna stupade. Det ursprungliga monumentet har gått förlorat i tiden, men 1955 restes ett nytt minnesmärke med samma inskrift. Texten lyder: Säg till spartanerna, du som här gick, att vi ligger här och har uppfyllt vår plikt. Foto: Wiki[/caption]
Samtidigt som lamporna tändes för natten, skickade Xerxes ut sin general Hydarnes med 20 000 man, bland annat resterna av De odödliga, för att ta sig genom det smala bergspasset som ledde runt randen av berget Anopaea.
Leonidas hade gjorts uppmärksam på det hemliga passet redan innan slaget började och placerat 1 000 fokier där för att vakta det. I gryningen den tredje dagen hörde de prasslet av löv och upptäckte att fienden var nära inpå dem. Då fokierna raskt beväpnade sig frågade Hydarnes med bävan om detta var spartaner, men Ephialtes försäkrade honom om att så inte var fallet. Efter en salva från de många persiska bågskyttarna retirerade fokierna till bergets högsta punkt och gjorde sig redo att möta fienden, men perserna skickade bara ytterligare en pilskur mot dem, varefter de ignorerade fokierna och skyndade vidare för att fullborda omringandet av hellenernas huvudstyrka.
En löpare som fokierna skickat ut berättade för Leonidas vad som hänt, och i gryningen höll han rådslag med de andra styrkornas befälhavare. Många av de mindre grekiska styrkorna ville dra sig ur passet, och Leonidas valde att låta dem ge sig av. Själv hade han minst två skäl att stanna: för det första ville han se till att resten av styrkorna fick tid att komma undan, för det andra hade Oraklet i Delfi tidigare under året uttalat en spådom med innebörden att Sparta antingen skulle få sörja förlusten av en konung och ättling till Herakles, eller också skulle perserna plundra staden.
Kanhända var han också medveten om vilket exempel han skulle sätta genom att göra motstånd in i döden med sina män. Han försökte i alla händelser skicka iväg alla utom de ännu levande spartanerna och 400 män från Thebe som enligt Herodotos hölls som gisslan, och som snart gav sig inför den persiska övermakten. Thespierna under sin anförare Demophilos, som vid slagets början varit omkring 700 man, vägrade dock att ge sig av och valde istället att dö vid spartanernas sida. Det var för övrigt inte sista gången som en styrka från Thespiai offrade sina liv för ärans och den goda sakens skull, och trots att de hamnat i skuggan av spartanerna bör även thespierna ihågkommas som de hjältar de var.
Medan resten av de grekiska styrkorna började marschera hemåt, höll Xerxes nu dryckesoffer och väntade på att De odödliga skulle komma i position. Sedan gav han order till trupperna om anfall.
Spartanerna var nu inställda på att slåss till döden och visste att de var på väg att bli omringade. Istället för att stå kvar i det trånga passet som perserna väntade sig, ryckte de nu framåt – mindre än tusen hellener mot tiotusen fiender som hade ytterligare hundratusentals bakom sig.
Sådan skräck satte spartanerna i fienden genom sitt dödsförakt och den skicklighet de redan uppvisat, att många ur persernas polyglotta armé hellre hoppade i havet från klipporna än att möta dem i strid. Persernas officerare försökte piska sina trupper framåt med hjälp av gissel, men åtskilliga trampades ner av flyende soldater som hellre mötte officerarnas gissel än spartanernas vapen. De flesta av hellenernas spjut hade splittrats vid det här laget, men med sina sköldar och korta svärd dräpte de skoningslöst vidare.
Efter en stund stupade Leonidas i detta kaos, och en vild strid uppstod då spartanerna försvarade hans lik mot fienden. De lyckades erövra kroppen och drev fyra gånger tillbaka persernas styrkor.
Nu kom emellertid De odödliga och resten av de 20 000 perser som omringat dem upp i hellenernas rygg. Slutet närmade sig. Grekerna drog sig bakåt och tog ställning på en kulle bakom muren. Thebanerna gav nu upp inför övermakten och överlämnade sig till fienden, men några av dem dräptes innan perserna accepterade deras kapitulation. Xerxes lät senare brännmärka dem med sitt sigill för att visa att de var hans undersåtar.
Spartanerna och thespierna kämpade däremot så länge en enda av dem ännu andades. ”Här försvarade de sig in i det sista. De som fortfarande hade svärd använde dem, resten gjorde motstånd med sina händer och tänder”, skriver Herodotos. Fortfarande tillfogade de fienden sådana förluster vid varje försök till stormning, att Xer-xes till sist lät omringa kullen och skjuta ner de sista hellenerna med pilar.
Nu låg vägen till Peloponnesos öppen för perserna, men det hade skett till priset av 20 000 döda soldater. Det skulle också visa sig att de förlorat det moraliska slaget.
Ryktet om Leonidas och hans mäns hjältemodiga sista strid spred sig över Hellas och blev en symbol för deras gemensamma kamp mot persernas invasion. Deras skicklighet och totala uppoffring hade dessutom satt skräck i perserna och deras undersåtar. När de redan fått uppleva att spartanerna kunde formligen massakrera trupper som var mångdubbelt större än deras egna, är det lätt att föreställa sig att perserna darrade då de nästa år möttes vid Plataia och perserna "bara" hade oddsen tre mot en till sin fördel – och då 5 000 av grekerna var fullvärdiga spartanska soldater. Mycket riktigt segrade grekerna vid Plataia och tillfogade persernas armé ett sådant slag att den tvingades dra sig bort från Peloponnesos.
Under de kommande åren gick sedan hellenerna på offensiven. Perserna drevs bort från Cypern; Sestos och Bysans belägrades och intogs; och Thrakien och Makedonien befriades från persernas välde.
Men det är, som man säger, en annan historia.
Konung Leonidas av Sparta, en av de många hjältar som försvarat Västerlandets frihet med sitt liv. Flera statyer har rests till hans minne. Denna står vid Thermopyle och restes 1965 av kung Paul av Grekland. Inskriptionen på sockeln lyder helt enkelt "Kom och ta dem", vilket var vad Leonidas svarade då perserna krävde att de skulle överlämna sina vapen. Foto: Wiki[/caption]
I mitten av augusti nådde den persiska hären fram till Thermopyle. Xerxes skickade ut ett sändebud till Leonidas och erbjöd grekerna frihet och titeln ”persernas vänner” ifall de bara gav upp. De skulle få rikedomar och flyttas till ett bättre land än det de hade. Då Leonidas vägrade blev sändebudet mer hotfull och sade åt dem att överlämna sina vapen till perserna. Leonidas svarade: ”Kom och ta dem.”
Passet vid Thermopyle var smalt. Dessutom fanns en låg försvarsmur som fokierna, en hellensk stam i området, hade uppfört. En plats väl lämpad för att försvaras av hellenernas tunga infanteri. Xerxes väntade i fyra dagar innan han anföll, i hopp om att grekerna skulle inse att övermakten var för stor och ge upp. Den persiska armén hade hämtats från alla hörn av deras väldiga imperium och Herodotos beskriver tiotals olika folkslag som ingick i hären: praktfullt rustade perser och meder, araber med sammansatta pilbågar, arier, parter, kaspier, armenier, fenicier, babylonier, till och med leopardskinnsklädda etiopier med stenåldersvapen.
De flesta historiker idag anser Herodotos siffra på över två miljoner vara överdriven, men man tror att den persiska hären uppskattningsvis uppgick till en kvarts miljon man. Mot denna styrka stod 7 000 greker varav många inte var tränade soldater.
Trots persernas försök att visa upp sin numerära överlägsenhet, vägrade hellenerna att flytta på sig. En replik har gått till historien genom Herodotos försorg: Då en man från Thrakis spred oro i leden genom att säga att medernas bågskyttar var så många att deras pilar skulle förmörka solen, svarade spartanen Dienekes: ”Bra. Då får vi slåss i skuggan.”
Då han insåg att hellenerna inte skulle flytta på sig, gav Xerxes till sist order om anfall. Först skickade han fram bågskyttar, men de spartaner och andra hopliter som stod nära nog att bli träffade tog skydd under sina tunga bronssköldar som inte tog någon större skada av pilregnet. Sedan skickade han fram en styrka på 10 000 meder och khuzer för att ta grekerna tillfånga och föra dem inför honom. Hellenerna mötte dem skuldra vid skuldra som en kompakt mur av sköldar och spjut framför den fokiska muren. Passet var där inte mer än 100 meter brett, avgränsat av en bergvägg på södra sidan och Maliska sundet på den norra.
Anfallsvågen krossades fullständigt. Hellenernas tunga rustningar och sköldar, samt deras överlägsna träning och sammanhållning, gjorde medernas angrepp fullständigt resultatlöst. Spartanerna dödade dem i drivor. När mederna drog sig tillbaka var merparten av deras 10 000 man döda eller sårade. Två eller tre spartaner hade fallit.
Xerxes bestämde sig nu för att kasta in sin elitstyrka i slaget: hans personliga livvakt ”De odödliga”. Dessa var persernas mest fruktade krigare, en avdelning på exakt 10 000 handplockade män som man trodde skulle slå sig igenom spartanernas led med lätthet och göra slut på resten av grekerna. De odödliga kunde emellertid inte heller bryta igenom spartanernas slutna led; deras spjut var kortare än hellenernas och i det trånga passet var deras numerära överlägsenhet till ingen nytta. Spartanerna överlistade dem till på köpet genom att låtsas ta till flykten och sedan vända sig om och ”dräpa oräkneliga mängder perser”, enligt Herodotos. Lite fler hellener föll i denna anfallsvåg, men samtidigt blev persernas främsta elit grundligt decimerad och den psykologiska effekten på perserna är svårmätlig. Xerxes for tre gånger upp från den tron han satt på medan han betraktade slaget med ”gudomlig” upphöjdhet.
Nästa dag hade perserna intalat sig själva att De odödliga säkerligen måste ha sårat många av grekerna och att det nu skulle gå lättare. Hellenerna var dock tillräckligt många och passet tillräckligt smalt för att deras kompanier skulle kunna turas om att slåss och därmed undvika stridströtthet. Även den andra dagen fortgick slaget utan att perserna lyckades ta så mycket som en tum av passet.
Sent på den andra dagen blev dock de grekiska försvararna i passet förrådda. Lockad av de belöningar som konungen över ett världsimperium kunde skänka, kom en grek från Thrachis till det persiska lägret. Hans namn var Ephialtes, vilket än idag är synonymt med både förrädare och mardröm på grekiska. Ephialtes visade perserna ett hemligt pass genom bergen, genom vilket de kunde sända en styrka för att falla hellenerna i ryggen.
[caption id="attachment_29075" align="aligncenter" width="585"]
Epitafium över de fallna. Minnesversen skrevs av poeten Simonides medan kriget mot perserna fortfarande pågick, och restes på den kulle där de sista spartanerna stupade. Det ursprungliga monumentet har gått förlorat i tiden, men 1955 restes ett nytt minnesmärke med samma inskrift. Texten lyder: Säg till spartanerna, du som här gick, att vi ligger här och har uppfyllt vår plikt. Foto: Wiki[/caption]
Samtidigt som lamporna tändes för natten, skickade Xerxes ut sin general Hydarnes med 20 000 man, bland annat resterna av De odödliga, för att ta sig genom det smala bergspasset som ledde runt randen av berget Anopaea.
Leonidas hade gjorts uppmärksam på det hemliga passet redan innan slaget började och placerat 1 000 fokier där för att vakta det. I gryningen den tredje dagen hörde de prasslet av löv och upptäckte att fienden var nära inpå dem. Då fokierna raskt beväpnade sig frågade Hydarnes med bävan om detta var spartaner, men Ephialtes försäkrade honom om att så inte var fallet. Efter en salva från de många persiska bågskyttarna retirerade fokierna till bergets högsta punkt och gjorde sig redo att möta fienden, men perserna skickade bara ytterligare en pilskur mot dem, varefter de ignorerade fokierna och skyndade vidare för att fullborda omringandet av hellenernas huvudstyrka.
En löpare som fokierna skickat ut berättade för Leonidas vad som hänt, och i gryningen höll han rådslag med de andra styrkornas befälhavare. Många av de mindre grekiska styrkorna ville dra sig ur passet, och Leonidas valde att låta dem ge sig av. Själv hade han minst två skäl att stanna: för det första ville han se till att resten av styrkorna fick tid att komma undan, för det andra hade Oraklet i Delfi tidigare under året uttalat en spådom med innebörden att Sparta antingen skulle få sörja förlusten av en konung och ättling till Herakles, eller också skulle perserna plundra staden.
Kanhända var han också medveten om vilket exempel han skulle sätta genom att göra motstånd in i döden med sina män. Han försökte i alla händelser skicka iväg alla utom de ännu levande spartanerna och 400 män från Thebe som enligt Herodotos hölls som gisslan, och som snart gav sig inför den persiska övermakten. Thespierna under sin anförare Demophilos, som vid slagets början varit omkring 700 man, vägrade dock att ge sig av och valde istället att dö vid spartanernas sida. Det var för övrigt inte sista gången som en styrka från Thespiai offrade sina liv för ärans och den goda sakens skull, och trots att de hamnat i skuggan av spartanerna bör även thespierna ihågkommas som de hjältar de var.
Medan resten av de grekiska styrkorna började marschera hemåt, höll Xerxes nu dryckesoffer och väntade på att De odödliga skulle komma i position. Sedan gav han order till trupperna om anfall.
Spartanerna var nu inställda på att slåss till döden och visste att de var på väg att bli omringade. Istället för att stå kvar i det trånga passet som perserna väntade sig, ryckte de nu framåt – mindre än tusen hellener mot tiotusen fiender som hade ytterligare hundratusentals bakom sig.
Sådan skräck satte spartanerna i fienden genom sitt dödsförakt och den skicklighet de redan uppvisat, att många ur persernas polyglotta armé hellre hoppade i havet från klipporna än att möta dem i strid. Persernas officerare försökte piska sina trupper framåt med hjälp av gissel, men åtskilliga trampades ner av flyende soldater som hellre mötte officerarnas gissel än spartanernas vapen. De flesta av hellenernas spjut hade splittrats vid det här laget, men med sina sköldar och korta svärd dräpte de skoningslöst vidare.
Efter en stund stupade Leonidas i detta kaos, och en vild strid uppstod då spartanerna försvarade hans lik mot fienden. De lyckades erövra kroppen och drev fyra gånger tillbaka persernas styrkor.
Nu kom emellertid De odödliga och resten av de 20 000 perser som omringat dem upp i hellenernas rygg. Slutet närmade sig. Grekerna drog sig bakåt och tog ställning på en kulle bakom muren. Thebanerna gav nu upp inför övermakten och överlämnade sig till fienden, men några av dem dräptes innan perserna accepterade deras kapitulation. Xerxes lät senare brännmärka dem med sitt sigill för att visa att de var hans undersåtar.
Spartanerna och thespierna kämpade däremot så länge en enda av dem ännu andades. ”Här försvarade de sig in i det sista. De som fortfarande hade svärd använde dem, resten gjorde motstånd med sina händer och tänder”, skriver Herodotos. Fortfarande tillfogade de fienden sådana förluster vid varje försök till stormning, att Xer-xes till sist lät omringa kullen och skjuta ner de sista hellenerna med pilar.
Nu låg vägen till Peloponnesos öppen för perserna, men det hade skett till priset av 20 000 döda soldater. Det skulle också visa sig att de förlorat det moraliska slaget.
Ryktet om Leonidas och hans mäns hjältemodiga sista strid spred sig över Hellas och blev en symbol för deras gemensamma kamp mot persernas invasion. Deras skicklighet och totala uppoffring hade dessutom satt skräck i perserna och deras undersåtar. När de redan fått uppleva att spartanerna kunde formligen massakrera trupper som var mångdubbelt större än deras egna, är det lätt att föreställa sig att perserna darrade då de nästa år möttes vid Plataia och perserna "bara" hade oddsen tre mot en till sin fördel – och då 5 000 av grekerna var fullvärdiga spartanska soldater. Mycket riktigt segrade grekerna vid Plataia och tillfogade persernas armé ett sådant slag att den tvingades dra sig bort från Peloponnesos.
Under de kommande åren gick sedan hellenerna på offensiven. Perserna drevs bort från Cypern; Sestos och Bysans belägrades och intogs; och Thrakien och Makedonien befriades från persernas välde.
Men det är, som man säger, en annan historia.