Eget beröm luktar inte alltid så illa

På ålderns höst kan kända människor se till att deras eftermäle blir så bra som möjligt. Då kan de skriva ned sina minnen och servera dem efter eget behag. Regissera sitt eget bokslut så att säga. Journalisten Betty Skawonius, som står med som medförfattare, inledde arbetet men drog sig sedan ur och Tommy Berggren har bearbetat hennes research egensinnigt och personligt. Tommy Berggren sticker inte under stol med att han är mer än nöjd med sig själv, han skryter ogenerat och det är faktiskt inte många som kan göra det utan att bli straffade, men jag tar i alla fall inte illa upp. Han är ingen vanlig uppblåst skrytmåns, för visst har han hunnit med en hel del i sitt spännande liv. Varför vara falskt blygsam när man vet att man varit makalöst duktig? Från fattigt arbetarhem till teaterns parnasser Det är en klassisk klassresa Tommy Berggren skildrar när han berättar om sin enkla uppväxt i ett politiskt arbetarhem i Masthugget i Göteborg till att han med talang och inte minst ett stiligt utseende hamnar i toppen av kulturpyramiden bland Kungliga Dramatiska Teaterns alla storheter. Hans proletära pappa är enligt sonen ett politiskt underbarn som super ihjäl sig men skildras ändå med stor ömhet. Han minns sina tidiga år med stor värme. Han skildrar ett Göteborg som en stor småstad där arbetarna levde för sig och inte hade någon beröring med andra. Pappan verkade fackligt i en tid då arbetarrörelsen fortfarande hade småfolkets intresse i fokus. Han är först kommunist men blir medveten om kommunismens brott och blir istället socialdemokrat. Trots att Tommy växer upp i en röd mylla med obligatoriska förstamajtåg och daglig politisk agitation blir han som vuxen en framgångsrik men uppenbarligen ganska opolitisk person. Hans fokus är att prestera i kulturvärlden och han blir också oerhört framgångsrik. Förutom många uppmärksammade roller på flera av landets största scener blir han också en filmstjärna som hyllas för sina insatser i filmer som Kvarteret Korpen, Elvira Madigan och Joe Hill. Han är ute i stora vida världen och spelar in filmer och träffar då självklart på drösar med namnkunniga i filmvärlden. Namedropping Självklart ska man i sin självbiografi berätta om alla kända människor man stött på och helst varit bästa vän med. Tommy Berggrens namedropping slår sannolikt det mesta i den vägen och det verkar som han umgåtts med celebriteter i parti och minut med allt från Ulf Lundell, Keve Hjelm, Ingmar Bergman till Luis Bunuel och Jack Nicholson. Något som många av dessa tycks ha gemensamt är att de verkar supa något helt kopiöst. Ja, inte Bergman. Han var undantaget. Så författaren berättar utförligt i Tommy om allt supande och med vilka han söp med och även vad de petade i sig, skumpa inte minst. Han skildrar hur den folkkäre Leif GW Person super skallen av sig på kändiskrogen Operakällaren och hur han raglar omkring och knuffar på borden. Hans egna fyllor tyder på ett omfattande missbruk, men han verkar inte ha några insikter om det, utan tycker att det mesta drickandet bara varit kul. Med tiden får han till slut till lite reglering av sitt myckna eget drickande, inte minst i anslutning till arbetet, och överlever sannolikt tack vare det och lyckas hålla både sig själv och sin karriär flytande. Tjejtjusare När jag var ung fanns det fortfarande tjejtjusare. Detta i en efterkrigstid där mansidealet hos många unga män var hämtat från manliga förebilder som John Wayne och dylika som inte verkade slå an på kvinnor med sin bufflighet. I en stor del av boken berättar Tommy utan krusiduller om alla relationer han inleder med vackra kvinnor. Han är helt klart lyckligt lottad. Han är en tjejtjusare. En womaniser som amerikanarna säger. Många kvinnor blir uppenbarligen lätt förälskade i snygga och stiliga män och inte minst då om de är framgångsrika skådisar. Det går verkligen undan. Det verkar räcka med några ögonkast så händer det saker. Imponerande på män som fått kämpa hårt för en godnattpuss. [caption id="attachment_28979" align="aligncenter" width="585"] Skådespelaren Tommy Berggren. Foto: Nya Tider[/caption]   Så katalogen med erövringar blir omfångsrik och det betyder att han fyllde ut kostymen och levde upp till ryktet som snygg filmstjärna. Han skildrar dock alla dessa kärleksmöten med stor ömhet och verkar ha haft lika lätt själv att bli förälskad. Tomtebloss Framgångar är som tomtebloss. För en stund sprakar det till vackert för att sedan bli helt stilla och tyst. Så är många karriärer. För yngre är Tommy Berggren sannolikt okänd. Men för många äldre läsare är han en storhet som de kanske beundrat. Många kvinnor har sannolikt också tjusats av hans fagra yttre. Tommy är en rolig och intressant bok för dem som minns dessa tider eller vill bli påmind. På ett lätt och effektivt språk utan några som helst litterära ambitioner berättar han om tider som flytt och om människor som då var spännande. Till skillnad från många andra framgångsrika som haft svårt att kliva åt sidan, verkar Tommy nu vara helt nöjd med sitt liv som på många sätt och för många nog mest liknar en saga. Vad man förstår av hans berättelse har hans mål i livet inte främst varit att bli förmögen. Han verkar egensinnigt ha struntat i många möjligheter till att bli rik. Han blir erbjuden kontrakt i Hollywood, men skriver att han inte hade någon lust att säga massa korkade repliker i usla filmer, så han åker hem till Sverige. Till och med vädret var bättre här med regn och rusk. I boken flimrar som sagt förbi en massa kända människor och alla skildras inte lika ömt, men han gör känslostarka hommage till ett antal personer som han själv beundrat stort. Den bångstyrige regissören Bo Widerberg får stort utrymme i hans minnen. När man läser dessa personliga minnen från 1900-talets senare del blir man påmind om att Sverige var och är ett litet land där eliterna är små kluster. Alla verkar känna alla.