Från kommunism till postmodernism

För framtida betraktare kommer 2017 att te sig som ett intressant bokutgivningsår. Då utkom Tino Sanandaji med sin Massutmaning; hitintills en av de mest kvalificerade vidräkningarna med invandringspolitikens kostnader. Ytterligare en debutant blev Joakim Andersen, som med Ur Ruinerna sammanfogade många års bildning till ett verk om 2000-talets högerrörelser. Karl-Olov Arnstberg lanserade sin ambitiösa studie om samtida politisk korrekthet under titeln PK-samhället. Också högintressant är en bok författad av Svante Nordin och Lennart Berntson vilken är betitlad: Efter revolutionen – Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968.

När man sammanställer bokens delar till en helhet blir det uppenbart att det man far efter är att skildra hur den svenska vänstern gick från renodlad kommunism till vad man kan kalla post­modernism.

Nordin är professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet och Berntsson är lektor emeritus i historia vid Roskildes universitet. Båda har en bakgrund som vänstermän, även om åtminstone Nordin de senaste årtiondena har haft vad man kan kalla en allmänborgerlig orientering och verkat i miljön kring Axess. Författarnas skildringar av de olika debatter som förekom under de berörda decennierna tangerar därför ibland till tillbakablickar, eftersom de själva deltog i dem. Det finns dock ingen tendens till nostalgi eller försök att försköna den egna insatsen i kulturdebatten. Bokens titel gör gällande att dess syfte är att redogöra för vänsterns närvaro i den svenska kulturdebatten mellan 1968 och slutet av 1990-talet. Författarna anger inget annat syfte än detta och de ställer inte upp några teser som de förväntar sig att deras material ska bekräfta. Ändå kan man tycka att det finns en röd tråd som löper så tydligt genom boken att den lika gärna hade kunnat förklaras i inledningskapitlet. När man sammanställer bokens delar till en helhet blir det uppenbart att det man far efter är att skildra hur den svenska vänstern gick från renodlad kommunism till vad man kan kalla postmodernism – med händelserna kring året 1968 som en sorts brygga. Nordin och Berntson gör flera olika nedslag och de berör högintressanta ämnen som de olika debatterna som fördes inom vänstern, skiftningen från framstegsvurm till civilisationskritik, fejderna kring real­socialismens skadeverkningar, marschen genom institutionerna och spänningen mellan kontinental kontra analytisk filosofi som en konflikt inom universitetsväsendet. Det finns många tänkbara ingångar till diskussion, men några framstår som särskilt relevanta för att förstå hur och varför vänstern utvecklades i den riktning som blev fallet. Att just peka ut 1968 som det avgörande året kan tyckas en smula godtyckligt. Någonstans måste man emellertid börja och det var åtminstone runt detta år som den samtida vänsterns konturer började ta form. År 1968 publicerades Herbert Marcuses bok Den endimensionella människan på svenska samt Göran Palms bok Indoktrineringen i Sverige. Dessa nämns av Nordin som särskilt viktiga i sammanhanget eftersom de satte tonen för samtidsförståelsen och den kommande idéutvecklingen. Om Marcuses bok kan man säga att den var radikal utifrån två olika synsätt: dels utifrån den borgerliga utblicken och dels från den dittillsvarande marxistiska traditionen. I polemiken tog Marcuse sikte på det borgerliga samhället, men på ett sätt som torde vara främmande för många marxister. Där kärnan i marxismen var att kapitalismen inte förmår tillfredsställa människornas behov, roterade Marcuse perspektivet 180 grader genom att hävda motsatsen: kapitalismen tillfredsställer människornas behov för bra. Tesen var följande: när människorna har det så bra som de hade vid tidpunkten, då kommer de inte att vara intresserade av revolutionen. Detta var en del i en mer omfattande tendens som innebar att vänstern tappade sitt intresse för arbetarklassen. Perspektivet som Marcuse representerade mottogs bäst av studenter och intellektuella i allmänhet. Det var emellertid inte bara arbetarklassen man tappade tron på. Också storheter som vetenskapen, tekniken, framsteget över huvud taget, framstod inte längre som de självklara bundsförvanter man från vänsterhåll hade tagit dem för att vara. Istället blev man pessimistisk i förhållande till civilisationen som sådan. En annan tendens som introducerades i och med 1968 års idéer var den antiimperialistiska hållningen. Antiimperialism fick i detta sammanhang betydelsen av att man placerade det vita Europa kontra de koloniserade folken i den schematik av förtryckt och förtryckare som är fallet också i dag. Psykoanalytikern Franz Fanon blev med sin bok Jordens Fördömda viktig i sammanhanget. Fanon fick celeber draghjälp när den kände filosofen, Jean Paul Sartre, skrev förordet till boken. I detta förord introducerade Sartre skammen som en revolutionär känsla och det var uttalat att det var de vita folken som hade att känna skam inför sin särställning som förtryckare av de övriga folken. Detta är två exempel av många på när vänstern sökte nya strategier och orienterade sig bort från gamla lojaliteter och uppfattningar. Pessimism och skepsis till den tekniska utvecklingen fick ersätta optimism och framstegstanken. Studenter, intellektuella, färgade, och snart nog också andra grupper, fick å sin sida ersätta arbetarklassen som revolutionens fanbärare. Utöver det hade man dock de kommunistiska regimernas sanslösa övergrepp att förhålla sig till. Även på denna punkt stretade man emot genom att brännmärka kritiker som varandes oärliga, amerikanska agenter och liknande, men till slut blev det dock omvändelse för de allra flesta, om än under galgen. Vänsterns förändring kom alltså inte bara inifrån. Lika viktigt är att man var tvungen att svara på de yttre tryck som kom från kritiker vilka krävde vidräkning med kommunismens bödelvälden och ansåg att de som delade ideologisk grund med dessa åtminstone på en moralisk nivå hade del i skuldbördan. Nordins och Berntssons redogörelser för de krumbukter och rena sofismer som vänsterns företrädare ägnade sig åt för att rentvå sig själva och sovjetsystemet, är minst sagt fascinerande läsning. Det kan diskuteras om man tog något egentligt ansvar, förmodligen inte. Vad man från vänsterhåll ändå gjorde var att söka ny hamn hos en strömning som Frankfurtskolan, anklagare som Fanon och Sartre, och senare den postmoderna kulturpessimismen. Denna bok är en mästerlig framställning över vänsterns moderna historia och utvecklingslinjer. Den är skriven av två bildningsgiganter som dessutom besitter god stilkonst. Perspektiven är många och referenserna likaså. Texternas densitet är hög och minst ett par genomläsningar rekommenderas för den som vill ta till sig innehållet.