Från Napoleonkrigen till pizza al-Qaida

Årets Bokmässa har två teman: Bildning och Finlands 100 år som självständig europeisk stat. Det bör tilläggas att den ursprungliga titeln var Utbildning, som man snabbt och diskret ändrade till just Bildning. Inte många – och allt färre – utbildningar ger bildning. [caption id="attachment_28452" align="alignleft" width="236"] Finland 100 år tema på Bokmässan. Foto: Finlands ambassad[/caption] Finland, med sitt sävliga motstånd mot så kallade moderniteter och reformer inom skolsystemen som med återkommande kraft drabbade Sverige, har låtit sina elever och studenter att i lugn och ro fortsätta på den gamla, välbeprövade stigen. Att exempelvis avskaffa studentexamen i dess klassiska form var otänkbart. Fortfarande använder man till exempel betygsbenämningarna: improbatur, det vill säga icke godkänd, och laudatur, med beröm godkänd. Undertecknad ber att få presentera två författare och två böcker som mer än lysande återspeglar den finska skolans och den finska akademiska världens superba placering. Matti Klinge om Napoleon Professor Matti Klinge, född 1936, är Finlands intellektuelle gigant och en sann europé. Med omfattande språkkunskaper, däribland franska och ryska, kan han till sina läsare förmedla fakta ur olika källor. Ingen kan på ett så elegant sätt balansera ett glas i ena handen och med en penna i den andra signera sina böcker. En imponerande kunskap, vänlighet och elegans kännetecknar denne finske akademikern i ordets klassiska mening. [caption id="attachment_28453" align="alignnone" width="585"] Napoleons skugga; baler, bataljer och Finlands tillkomst, av prof. Matti Klinge, Söderströms/Atlantis 2009, 363 sidor. Foto: Wikipedia[/caption]   Napoleons strategiska planering i september 1807 utgick ifrån att Ryssland invaderar Finland, Frankrike ockuperar ön Rügen nära Pommern (vilket inträffade) och en fransk armé via Själland och Öresund går in i Sverige. Frankrike hade redan stora trupper i rörelse i Portugal och planer fanns för en inträngning i Österrike. Medan man i Sverige – av naturliga skäl – ägnar mycket uppmärksamhet åt Oravais-nederlaget 1808, vilket ledde till att Sverige i senare utvecklingen förlorade Finland till Ryssland, analyserar Matti Klinge situationen i hela sin vidd, det europeiska spelet mellan Napoleon och Alexander I av Ryssland. Frederna i Tilsit (i dag Sovjetsk i Kalinigradenklaven) i juli 1807 mellan Frankrike och Ryssland, respektive Preussen och Ryssland, ledde till ett hemligt fördrag mellan Frankrike och Ryssland – Tilsitalliansen – i syfte att vända andra länder mot England. Ryssland fick fria händer i Europa och därmed möjlighet att överta Finland från Sverige. När kommendören på Sveaborg, amiral Carl Olof Cronstedt, den 6 maj 1808 utan strid gav upp den beväpnade fästningen utanför Helsingfors med ett enormt vapenlager och 7 000 man, uppstod mängder av frågor. Är detta det största förräderiet i svensk krigshistoria – som historikern Herman Lindqvist hävdar – eller handlar det om något annat? Det var den ryske generalen von Suchtelen som övertalade amiral Cronstedt att kapitulera. Det ryska kejsardömet betraktade Sveaborg som en förpost till Sankt Petersburg, och efter att den fallit erövrade Ryssland på en månad hela södra Finland. ”I slutet av oktober besegrade överste Sandels vid Koljonvirta furst Dolgoruki, som stupade vid slaget, men avvärjningssegern ledde igen till fortsatt reträtt. Den 13 december tog sig Sandels 5:e brigad som sista finska förband över till Sverige och Västerbotten, där det utsvultna förbandet, vars förmåga till strid halverats på grund av sjukdomar, kapitulerade den 25 mars.” (sid. 185). [caption id="attachment_28456" align="alignnone" width="585"] Sveaborgs fästning utanför Helsingfors. Foto: Visit Finland[/caption]   Göran Magnus Sprengtporten (1740-1819) blev i december 1808 det ryska Finlands förste generalguvernör. Han ersattes den 17 juni 1809 av Mihail Barclay de Tolly, som blev både generalguvernör och överbefälhavare. Denna dubbla funktion fanns i storfurstedömet Finland fram till ryska revolutionen. Den ryske tsaren Alexander I försäkrade vid en mycket högtidlig ceremoni i samband med lantdagens möte i Borgå domkyrka i mars 1809 att storfurstendömet Finland behåller sin religion, grundlagar och fri- och rättigheter gällande för varje stånd. Denna ceremoni hade en moraliskt bindande betydelse. Även om det finska folket nu levde under den ryska spiran ändrade den ryske kejsaren minimalt på det tidigare levnadssättet i landet. De gustavianska regeringsformerna från 1772 och 1789 gällde fram till 1919. Gustav III genomförde – med stöd från Frankrike – 1772 en ny regeringsform som hade samband med hans statskupp. Den nya regeringsformen gav kungen ökade maktbefogenheter. Sverige blev ett upplyst envälde med omfattande reformer. Bland annat förbjöd man tortyr och dödsstraff för vissa brott, löner och pensionering för statens tjänstemän fastställdes. Kungens starka maktposition skapade missnöje bland adeln. Krigen med Ryssland 1788 och Danmark ökade adelns kritik gentemot kungen, som vädjade om hjälp hos de tre lägre stånden (präster, borgare och bönder).  Med deras stöd genomförde han år 1789 (samma år som franska revolutionen bryter ut) förenings- och säkerhetsakten, en författningsändring som gjorde kungen enväldig. Det passade på sätt och vis bra i storfurstendömet Finland, där den ryske tsaren blev överhuvud. De olika stånden representerande sina respektive samhällsgrupper, dessutom med möjligheter att göra karriär inom det ryska imperiet. Många anser att exempelvis Mannerheims lysande bana vore omöjlig om Finland hörde till Sverige. Att som kadett tillhöra kejserliga Gardesulanerna var något mycket speciellt. Förutom ryskan fick de använda såväl finska som svenska, även om franskan dominerade bland de bildade samhällsklasserna. Att det dröjde till 1919 innan de gustavianska regeringsformerna avskaffades beror på att det fanns tankar om att göra Finland till monarki med en tysk prins, men det blev republik med president i stället. Man bör beakta att vid tidpunkten för kejsarens proklamation var Sverige ett fattigt och konservativt land, den ryska marknaden däremot och kontakterna med västra Europa ledde till att Finland nu fick möjligheter till en bättre ekonomisk utveckling och i en viss mån nya, möjligen liberala synsätt. Det allra viktigaste är nog att kejsare Alexander redan i sin första proklamation i juni 1808 talar om finnarna som ett folkslag, och ett år senare vid Borgå lantdags avslutning använder han benämning nation. Finlands status skulle bli en av flera ryska nationer. Kejsarens personliga sympatier för det finska folket gav politisk betydelse inte bara för landet självt utan även i ett europeiskt sammanhang. För var och en med intresse för Napoleontiden i europeiskt perspektiv i allmänheten och Finlands historia i synnerhet rekommenderas denna faktaspäckade bok, som förflyttar läsaren i en tid av fransk elegans, uppoffrande tapperhet och diplomatisk förslagenhet. Samtidigt bör nämnas att finsk historia utförligt behandlas framför allt av professor Henrik Meinander (f.1960). Andra världskrigets historia med uteslutande militär profil står majoren Erkki Hautamäki (f.1930) för.   Staffan Bruuns profetiska deckare En helt annan genre representerar journalisten och författaren Staffan Bruun, född 1955, under åren 1980-2015 reporter på finska Hufvudstadsbladet. Bruun representerar i likhet med Matti Klinge den svensktalande delen av Finlands befolkning. Staffan Bruun var även anställd på Fagersta-Posten, därav ibland bitska gliringar kring vissa för Sverige typiska företeelser. Hans författarskap omfattar många olika områden, däribland en serie om elva deckarböcker om den finske reportern Burt Kobbat. En manlig gestalt med oregelbundna vanor, övervikt och något komplicerat privatliv. Det gäller att förstå att Staffan Bruun använder sig av satir i olika former. Dock finns under den lättsamma formen en djup samhällskritik och politisk analys. Vid ett personligt möte är Staffan Bruun i likhet med prof. Matti Klinge, en charmerande gentleman med mycket sympatisk blick i ögonen. [caption id="attachment_28457" align="alignnone" width="585"] Pizza al-Qaida, av Staffan Bruun, Schildts 2005, 262 sidor. Foto: Wikipedia[/caption]     När man i dag läser denna Bruuns deckare från 2005 är det en världspolitisk profetia som redan då inte bara var synlig utan mer än övertygande. Den i Helsingfors stationerade Burt Kobbat inhandlar sin vana trogen de flesta måltider på en närliggande pizzeria. Vid ett tillfälle är han utsatt för en händelse där pizzeriaägaren, en tunisier, blir bortförd och hans minderårige son kvarlämnad i sandlådan. Då det i inledande skede blir omöjligt att komma i kontakt med pojkens finska mor uppstår en situation, där Burt Kobbat helt utan någon som helst erfarenhet av att umgås med barn helt sonika får inkvartera pojken i sin egen bostad. Pojken är muslim, vilket gör att den ovane Burt utsattes för en del tålamodsprövande försök att hantera barnets krav. Härvidlag uppkommer även intressanta exempel av kontakter med sociala myndigheter och polisen. Samtidigt påträffas ett lik i södra delen av Sverige. Man kan identifiera mannen som en tidigare mycket känd finsk musiker, en nedgången stjärna med drogproblem. Samtidigt som polisen nystar i den döde musikerns kontaktnät försöker Burt Kobbat spåra upp pojkens far. Målet blir också att så snart som möjligt överlämna gossen till hans finska mor. Under tiden uppmärksammar man i Sverige amerikanska plan som landar på Helsingborgs flygplats. Finska och svenska kriminalkommissarier arbetar kring fallet med den döde musikern och Burt Kobbat undrar allt mer varför man kidnappar en vanlig pizzabagare. Spåren leder till Helsingborg och ytterligare en pizzeria. Kobbat får nu ett journalistiskt uppdrag från sin chefredaktör och dessutom får han samarbeta med poliskommissarier i Helsingfors och Helsingborg. Den fortsätta handlingen innehåller misstänkta skåpbilar, pengatvätt med överföringar till terrororganisationer och fientliga nätverk. Kobbats hustru, med uppdrag i New York, ertappas med en gift känd amerikansk politiker, vilket leder till en stor skandal och amerikanska reportrar utanför Burts dörr i Helsingfors. Handlingen får en nästan lycklig avslutning, men man får en stark känsla att hela berättelsen har en dold om så satirisk karaktär, så typisk för Staffan Bruuns skrivstil. Politiska och sociala strukturer och händelser kommenteras inte direkt utan genom ett finmaskigt filter, som framkallar inte bara en aha-reaktion utan också ett leende. En synnerligen underhållande bok, inte minst på grund av den något nonchalanta finlandssvenskan, och med en skrämmande aktualitet, trots att den är utgiven 2005. [caption id="attachment_28459" align="alignleft" width="236"] Kjell Westö. Foto: Wikipedia[/caption] Ingen av dessa två författare är inbjuden till årets Bokmässa, trots att de tidigare var gäster hos Föreningen Norden i Sverige. Årets inbjudna författare är i stället Kjell Westö, en politiskt korrekt författare som för bara något år sedan utkommit med boken Helsingfors 1938, där han porträtterar sina egna landsmän som nazister och antisemiter.