Joakim ”Oskorei” Andersen – en intellektuell gestalt för en politisk pånyttfödelse

Joakim ”Oskorei” Andersen är för många som är insatta i den så kallade Nya Högern och rörelser som Identitärerna något av en intellektuell husgud. Sedan 2005 har Andersen bloggat på ett vasst och träffande sätt om samtidens politik. Typiskt är hans återkommande historiska paralleller och referenser till mytologi, liksom analyser av litterära verk. [caption id="attachment_25467" align="alignright" width="250"] Andersens nya bok heter Ur Ruinerna – 2000-talets höger växer fram. Den gamla politiska ordningen har nått vägs ände, menar han.[/caption]

När atomiseringen gått långt nog har massan av individer svårt att värja sig mot exempelvis massinvandring eftersom de inte känner att de har något gemensamt att försvara.

Hans unika bakgrund – från början var han en engagerad marxist – och hans sätt att ta sig an samtidens problemställningar, har givit honom en självklar plats som intellektuell talesman för politiska idétraditioner som många trott varit utdöda i Väst. Efter att ha bloggat enskilt övergick han så småningom till den konservativa tankesmedjan Motpol.nu, där han nu även är redaktör. I år tog Andersen steget från bloggens värld till bokens, och gav ut Ur Ruinerna - 2000-talets höger växer fram. Boken, som ännu inte är tryckt men som Nya Tider kommer att recensera så fort den är tillgänglig, kan ses som en exposé över europeisk, men även i delar amerikansk politisk historia, samt teorier om den renässans för högeridéer som på senare tid spridit sig över världen. Genomgående i boken framför Andersen tesen om det han ser som den ”genuina” högern, mot vilken han ställer efterkrigstidens ”falska”. Samtidens varianter av vad som påstås vara högertänkande, framför allt konsekvenserna av dagens liberalism, ligger i fokus för Andersens kritik.

Liberalismen får samhället att skära ihop

I vårt samtal betonar Andersen att de många problem vi ser i Västeuropa och i Sverige kan härledas till liberala idéer. – Egentlig kritik av liberalismen är ovanlig, trots att det är liberal politik och världsbild som lett till dagens atomisering av samhället och de problem västvärlden tampas med. Trots att vi just nu upplever hur det liberala samhället håller på att skära ihop, och skulle behöva diskutera vad det beror på och vad vi vill ha istället. [caption id="attachment_25471" align="alignleft" width="250"] Bara ruiner återstår snart av det liberala samhällsbygget, menar Joakim Andersen.[/caption] Han beskriver ett nutida sammanhang där människor gjorts till främlingar, inte bara inför varandra, utan även inför de kollektiva sammanhang som är nödvändiga för att ett samhälle ska kunna fungera. Liberala idéer i kombination med konsumtionssamhällets hets och många gånger ytliga underhållning har enligt Andersen gjort en tidigare sammanhållen nation till en grupp individer. Alla konsekvenser av detta är inte omedelbara, men dock allvarliga, menar han. – Ett samhälle som drabbats av en epidemi av ensamhet, där isolerade gamla tynar bort och dör och där nästan inga barn föds, är ett samhälle som heller inte kan göra kollektivt motstånd mot skadlig politik eller mer livskraftiga nykomlingar. Här pekar Andersen på islam, en religion som på senare tid och inte utan problem introducerats i Europa under just liberala teorier om rörelsefrihet kombinerat med ett sorts historieförakt främst riktat mot det egna. – Om man utgår från en ahistorisk och liberal världsbild missar man lätt mer grundläggande problem, problem som bland annat leder till massinvandringspolitiken och att dagens svenskar inte kan hävda sig mot islam.

Förskjutna positioner

Med tanke på den långa tid som Andersen ägnat sig åt opinionsbildning i syfte att bredda debatten till att även innefatta klassiska högeridéer, undrar jag om han inte märkt av en viss förändring på senare tid. Ser människor på högeråsikter på något annat sätt i dag i jämförelse med när han började blogga? – Både och. Fler är i dag öppet kritiska till massinvandring och/eller islam, men det hela rör sig ofta inom liberalismens råmärken. ”Jag tycker vi ska stänga gränserna under tio år tills vi löst dagens problem”, hör man ganska ofta. ”Svenskarna är ett folk och Sverige är vårt land. Gränserna skulle aldrig ha öppnats”, hör man betydligt mer sällan, än mer sällan ”svenskarna har de här problemen för att de slutat tänka historiskt och låtit sig förvandlas till degenerater”. Vi kommer osökt in på de gränsdragningar som alltid görs inom politiken. En av dessa är Sverigedemokraternas utveckling bort från den tydliga nationalismen och mot en mer liberal hållning. Den så kallade nolltoleransen, som infördes år 2012, genererade kritik från både höger och vänster – från höger för att den i mycket var ett intellektuellt bakslag eftersom medlemmar förbjöds läsa viss litteratur, och från vänster menade man att åtgärden innebar ett erkännande av partiets extrema natur, men att det hela var meningslöst eftersom partiet ändå bestod av ”rasister”. Sverigedemokraternas chefs­ideolog Mattias Karlsson, som myntade begreppet ”öppen svenskhet”, började sedan attackera kretsen kring just Motpol för att vara ”neofascister”. I samband med detta bad han även den extrema vänsterstiftelsen Expo om hjälp i att kartlägga dess skribenter, något som till slut utmynnade i uppgifter om att Karlsson själv medverkat på Motpol när det begav sig. Andersen ser med oro på SD:s utveckling där uteslutningar, uthängningar och urvattning av politiska målbilder allt mer börjat dominera. – SD är i dag så toppstyrt att det är svårt att veta vad partiet egentligen står för. Men de som uteslutits för att ha haft fel åsikter har normalt haft åsikter som ansetts för nationalistiska, aldrig motsatsen. Det antyder att ledningen vill röra partiet fortsatt i liberal riktning, bort från nationalismen. Enligt Andersen är de här offentliga försöken att göra sig rumsrena inför ett politiskt etablissemang inte bara fruktlösa utan också farliga. Han tillägger att en politisk bredd inom partiet vore att föredra istället för att utgå från den konsensus som för tillfället råder hos etablissemanget.

Äldre höger, falsk höger och dagens populism

Genuina högeridéer är behövliga i dag, anser Joakim Andersen. De bör ställas mot de falska teorier som klär sig i högerskrud men som egentligen eroderar det fundament som ett samhälle bygger på. Liberalismen utgör där en direkt ytlig och felaktig kraft vars negativa inverkan märks först över tid. – Resultatet är att liberal politik, efter en trevlig smekmånad, över tid undergräver och förstör samhällen. När atomiseringen gått långt nog har massan av individer svårt att värja sig mot exempelvis massinvandring eftersom de inte känner att de har något gemensamt att försvara. [caption id="attachment_25473" align="alignright" width="300"] Andersen beskriver en framväxande antiglobalistisk subkultur. Nationalismen har bytt uttryck och nyttjar nya kommunikationsmodeller.[/caption] Men vad är då de genuina högertankarna, och hur skiljer de sig från de som säger sig vara höger i dag? Andersen pekar på något som dels speglar folkviljan och samtidigt vågar definiera sig mot ett politiskt etablissemang – även då det senare i allt högre grad hotar oliktänkande med regelrätta inkvisitioner. Den äldre högern, menar Andersen, utmärks av ideal som osjälviskhet, heder och en medvetenhet om att människor inte är identiska eller utbytbara. Den framväxande kapitalismen var exempelvis inte alls populär hos den äldre högerns företrädare, påpekar han. Detta eftersom de ansåg att det fanns band mellan människor som inte fick brytas, och för att de ansåg att ett fungerande samhälle var mer än enbart en ekonomi. En folklig koppling visar alltså Andersen på – något som dagens politiska elit menar att högern egentligen aldrig haft. Osökt kommer vi in på dagens populistiska rörelser, vilka han talar om i positiva ordalag, i bjärt kontrast till hur snart sagt alla etablerade opinionsbildare beskriver fenomenet. I detta ser han ett paradigmskifte som till slut måste erkännas. – Det politiska landskapet i Sverige är ett annat än det var för 50 år sedan. Moderater och feminister är exempelvis inte fiender i egentlig mening, däremot behandlar de den nya vågen av populism som fiender. Det är en populism där allt från SD till antifeminister ingår. De två blocken är kort sagt politiskt korrekta liberaler på ena sidan och politiskt inkorrekta populister på den andra. När man ibland talar om vänstern och högern är det dessa båda block man syftar på.

Etablerad medias folkterapi och död

Ibland återkommer begreppet ”det terapeutiska samhället” i Andersens texter, ett stadium i statsskicket han anser att vi lever i. Efter att staten först bedrivit krig och definierat sig, har den övergått till att utbilda, stävja social oro och bygga infrastruktur. Slutligen åtar den sig nu uppdraget att fostra sina medborgare till att bli ”demokratiska” och ”toleranta”. – I praktiken är den terapeutiska staten en stat som med medborgarnas skattepengar tvingar på dem och deras barn en politiskt korrekt världsbild, genom allt från selektivt kulturstöd till politiserad skola. Jag har ibland använt dagissamhället som synonym, det terapeutiska samhället påminner på många sätt om ett överdimensionerat dagis och dess invånare om förvuxna dagisbarn. Bilden Joakim Andersen målar upp visar på kontrasten mellan å ena sidan en politiskt korrekt hegemoni skolad i skyddade akademier och å andra sidan den organiska folkviljan representerad av alternativ media, påstådda fördomar och populism. Etablerad media och public service har på senare tid beskrivit att de har ett ansvar i vilka nyheter de ska förmedla, och att detta bottnar i värdegrunder och agendajournalistik har lyfts fram som något nödvändigt. Då man blivit ifrågasatt har dock motiven avslöjats, och vissa utspel kan ses som mer desperata än andra. Extra underhållande tyckte Andersen lanseringsförsöket av begreppet ”fake news” (falska nyheter) var, vilket på kort tid fallerade i att det vändes mot de stora medieaktörerna själva. – Etablerade media har länge varit en politisk aktör med en agenda, men det är först nu folk i gemen inser det och kritiserar dem. Något journalisterna inte kan hantera, vilket i sin tur gör att det hela blir ännu mer uppenbart. De stora mediekoncernernas ovana att bli kritiserade tror han kommer att ge konsekvenser. Han förutsäger att effekten på sikt kommer bli att kunder och finansiärer drar sig ur mediala samarbeten, och att allt fler medier som följd av detta kommer bli allierade med staten genom skattefinansiering. – Tills de slutligen imploderar. Men innan dess kommer de fortsätta att aktivt försöka stänga ned sina konkurrenter i alternativmedia, något man ser nu med Nya Tider och Bokmässan. Det är så de försöker hantera konkurrens.