Vänstern har tagit över kyrkan utan motstånd

Svenska kyrkan har blivit allt mer politiserad. Prästerskapet inom Svenska kyrkan är till stor del öppet homosexuell och aktivister i Pride. Kyrkans broschyrer pryds med fler foton av människor i andra kontinenter än av de egna medlemmarna, och man kör affischkampanjer som syftar till att ta emot fler migranter. Att ledande personer inom kyrkan öppet uttrycker ett rabiat hat mot SD är kanske det tydligaste uttrycket för kyrkans partipolitiska positionering. [caption id="attachment_25316" align="alignright" width="250"] 68-kyrkan. 490 sidor, varav 150 är källförteckning och noter.[/caption] Det är nog inte lika känt för allmänheten att Svenska kyrkan likt media och universitet domineras av vänsterns idéer. Det är få som har uppmärksammat det i den politiska debatten. En av de få som tagit upp det är Mattias Karlsson i Sverigedemokraterna, som på sin blogg SD-Karlsson för några år sedan skrev ett inlägg med rubriken ”Korset och skäran – Svenska Kyrkan och vänsterextremismen”. Där radar han upp ett stort antal exempel på hur kyrkan samverkar med kommunister och andra våldsbejakande extremister i olika aktioner och aktiviteter.

Forskare kartlägger vänsterns övertag av kyrkan

Nu har en lektor i idé- och lärdomshistoria, Johan Sundeen, tagit på sig uppgiften att gå till botten med ämnet hur vänstern tog över kyrkan. Det gör han i den nyutkomna boken 68-Kyrkan med underrubriken Svensk kristen vänsters möte med marxismen 1965 – 1989, Bladh by Bladh, 2017. [caption id="attachment_25308" align="alignright" width="236"] Johan Sundeen.[/caption] Boken är skriven i en typisk akademisk tradition med en mycket omfångsrik käll- och litteraturförteckning och till det en utförlig notapparat och personregister som sig bör. Johan Sundeens mycket ingående och detaljrika berättelse beskriver hur ett förhållandevis litet antal vänstermänniskor skickligt tagit över den Svenska kyrkan och detta utan att det svenska folket sannolikt har förstått det. I och med att kyrkan nu är garanterat politiskt korrekt slipper de därmed i princip medias granskning. Kyrkan kunde ha råkat riktigt illa ut när det kom fram att biskop Brunne i Stockholm bokat en överdådig lyxmiddag för sina chefer under fastan år 2014 på Stadshuset. Vinden blåste dock snabbt över. Likaså när det några år senare avslöjades att många chefer inom kyrkan lagt sig till med exklusiva rese- och restaurangvanor. Visserligen lämnar nu många medlemmar kyrkan, men vad man vet är det inte främst på grund av skandaler utan av andra skäl, inte minst ekonomiskt och numera även allt oftare av trosskäl, då kyrkan blivit främmande för många bekännande kristna genom sin radikalisering.

Jesus + Marx = sant?

I slutet av 1960-talet radikaliserades stora ungdomsgrupper. Det var framför allt studerande som upprördes av situationen i Vietnam. Vietnamkrigets illdåd skulle stimulera en renässans för marxismens olika varianter och det blommade upp mängder av små radikala partier överallt i västvärlden. Partier som inspirerades av befrielserörelser i den tredje världen medan Sovjet däremot oftast betraktades som något misslyckat. [caption id="attachment_25309" align="alignright" width="250"] Kamrat Jesus har gjorts till någon sorts revolutionär jämte Che Guevara och Fidel Castro. Bild: Okänd[/caption] Den Svenska kyrkan hade fram till slutet av 1960-talet helt dominerats av de borgerliga, men nu började kristna studenter hämta inspiration från vänstern, skriver Sundeen. Detta trots att dessa historiskt hade varit som hund och katt med tanke på hur marxister allmänt betraktade religion, som de ansåg var ett opium för folket. Vänsteridéer hade en enorm filosofisk och ideologisk kraft under denna tid. Högern orkade inte stå emot och blev liberaler med nytt partinamn 1968. I kristna tidskrifter experimenterade man friskt med att försöka förena kristendom och marxism. Jesus blev en symbol för kampen för frihet och mot fattigdom vid sidan av Che Guevara och Ho Chi Minh, revolutionärer som man romantiserade likt radikala vänstergrupper. Många av dessa unga radikala teologer skulle sedermera erövra positioner inom kyrkan. Sundeen nämner maoisten K.G. Hammar som blev ärkebiskop. Andra skulle bli professorer inom de teologiska fakulteten som Per Frostin. Många av dem skulle anamma den typen av vänsteråsikter som var gängse, allt ifrån motståndare till kärnkraft och negativitet till teknik i stort, positiv till kommunistiska befrielserörelser i tredje världen, strävan efter likställdhet, idolisering av revolutionära ledare, negativ till kommersialismen i kapitalismen, engagemang i olika freds- och miljögrupper, och inte minst HBTQ som numera verkar vara en av de viktigaste frågorna på agendan. Totalt sett var de en numerärt liten del av kyrkan, men med tiden skulle de erövra den genom sitt inflytande. Likt andra aktivister på vänsterkanten var de skickliga skribenter som såg till att bli publicerade, påpekar Sundeen. Glöm inte att på den här tiden satt en maoist som kulturredaktör på Dagens Nyheter, Olof Lagercrantz, och han var öppen för allsköns radikala inslag från kristna debattörer.

Synd och skam i politik och religion

En av de idéer som nu fick fäste i kyrkan under påverkan från vänstern var att vita människor stod i kollektiv skuld till de färgade folken i den så kallade Tredje världen, som var de länder som varken var en del av den rika kapitalistvärlden eller av de länder som var kommunistiska. Vita tillskrevs således en gemensam skuld att sona för de brott som kolonialism och imperialism begått. Här beskriver författaren hur politik och religiösa föreställningar om arvsynd flyter ihop till något som kanske kan förklara hur kyrkan likt övriga politiskt korrekta partier och institutioner är beredda att låta massor av fattiga människor invadera vårt land. De vänsterinriktade kristna hämtade en hel del inspiration från kristna rörelser i andra länder. Plogbillsrörelsen i USA fick avnämare hos oss med aktivister som tog lagen i egna händer med utomparlamentariska aktioner. De så kallade befrielseteologerna i Latinamerika, där präster anslöt sig till revolutionära rörelser, inspirerade andra.

Pionjärarbete

Johan Sundeens bok om 68-vänstern och Svenska kyrkan är ett gediget pionjärarbete. Ingen har tidigare så grundligt kartlagt hur vänstern tog över. Styrkan med boken är dess svaghet. Ganska få utom de riktigt intresserade är beredda att ge sig på en så tjock och detaljerad bok om ett ämne som allt färre bryr sig om. Men för den som är intresserad är det en riktig guldgruva att ösa ur.

Svenska kyrkan i dag

Svenska kyrkan tappar nu medlemmar i en omfattning som aldrig skett tidigare. Hela 86 000 begärde utträde 2016 och det är bara en del av tappet. Förutom det så dör det många gamla medlemmar årligen, och då ganska få nya döps in blir sammantaget att kyrkan är på defensiven. Den enda politiska utmaningen till det nuvarande styret är att Sverigedemokraterna nu på allvar försöker få inflytande över kyrkan. I förra kyrkovalet 2013 röstade närmare 600 000 medlemmar och av dem var det cirka sex procent som röstade på SD. I årets val i september försöker SD ta nya grepp och de kommer sannolikt att öka rejält, men att de ska kunna bryta vänsterns grepp om Svenska kyrkan är det ingen som tror. Utvecklingen med att kyrkan stadigt krymper är nu närmast en naturlag. Fortfarande är det dock drygt sex miljoner medlemmar som är beredda att betala dyrt för att vara med i Kyrkan och med det gör de den till den största och rikaste organisationen i Sverige. Det var länge sedan Kyrkan bjöd på något mirakel, men att en kyrka har så många medlemmar som inte tror på gud är ju ett mirakel i sig.