![]()
I början av 2000-talet kom Fayes essäsamling Archeofuturism. Detta var ett slags provkarta på Fayes åsikter. Där fanns texter som kritiserade liberalismen, som diskuterade etnomasochism (”vitt självhat”) och som målade upp en katastrofal framtid präglad av massinvandring, minskade födslotal bland vita, ekonomisk recession och miljöförstöring. Och själva titelessän var som sig bör en text om ”archeofuturism”, en alternativ högerståndpunkt jämfört med konservatism. Ty konservatism kan ofta bli tillbakablickande och defensiv. Fayes archeofuturism bejakade teknisk utveckling, samtidigt som den inte var en naiv framtidsoptimism. Den balanserade futurism med ”arkaism”, utifrån traditionella perspektiv.
I essäsamlingen ifråga framställde Faye archeofuturismen dels i essäform, dels med ett slags novell i ett appendix. Han prövade sig fram som fiktionsförfattare. Fayes förläggare tog fasta på det och bad honom sedan löpa linan ut och skriva en roman, och den föreligger nu i internetbokhandeln: Archeofuturism 2.0 (Arktos 2016, 187 s).
[caption id="attachment_24180" align="alignleft" width="250"]
![]()
Guillaume Faye, doktor från Franska institutet för politiska studier, är en känd ideolog för Franska nya högern. Foto: Counter-currents[/caption]
Anslaget i boken är rätt fantasieggande. Några överklassfigurer i Frankrike är på väg att spendera sommaren vid Rivièran. Året är 1914 och allt är soligt, inte ett moln syns på himlen. Det är bara något litet gräl på Balkan som kan oroa. Någon i gruppen föreslår att man före resan söderut uppsöker ett orakel för att få veta hur framtiden blir. Detta görs, och spådamen svarar villigt på frågorna – som hur den Parisförort man befinner sig i kommer att se ut om tre år, femton år, tjugofem år, hundra år. Det hon berättar gör dem förskräckta: krig och elände, massinvandring och civilisationens fall. Detta rimmar inte alls med den tidsanda de lever i och präglats av.
Sedan lämnar gruppen denna spådam, man åker söderut som planerat – och strax bryter första världskriget ut. Spådamens profetia börjar besannas. Det slutar inte där – för berättelsen fokuserar nu på en i aristokratgruppen och hennes släktlinje, vad den kommer att uppleva i det moderna Frankrike och bortom. En mörk framtid väntar.
Därefter gör intrigen nedslag i än mer avlägsna framtider, med slutscen en miljon år bort.
Mycket hinner med andra ord hända. Man bjuds på en serie novellmässiga tablåer som var och en diskuterar aspekter på sådant som utveckling, framsteg och bakslag, etnicitet, teknologi, att överleva eller gå under.
Faye tycks övervägande vara pessimist. Men man har som läsare inte tråkigt när allt detta rullas upp. Det berättas med infall och charm, Faye finner sig väl tillrätta i fiktionsformatet. Visst har han ibland essäistens diskuterande attityd. Facktexten finns så att säga i bakgrunden. Ibland till det sämre, som de långa förklarande noterna i slutet av kapitel elva. Och det avslutande efterordet (”Conclusion”, s 187), känns lite malplacerat i en roman.
Invändningar till trots, visst är det en roman detta, trots dess episodiska karaktär. Ett långt tidsskede skildras som sagt, men Faye förmår knyta ihop det med ett elegant trick. Detta, en framtidskrönika som knyts ihop med en symbol, kan erinra om Clifford D. Simaks City.
I mycket generella termer kan man alltså säga att Faye lyckats med uppgiften, att gestalta sina ibland speciella idéer i tämligen välskriven fiktionsform. Särskilt första kapitlet övertygar. Faye rör sig här på hemmaplan, i Frankrike, huvudsakligen i 1900-talet. Han förmår i sammanhanget pricka in detaljer och göra det hela levande i sig själv, även om det i grund och botten är en idétext som ska bevisa något – nämligen att dagens utveckling hotar att leda till katastrof.
Resten av boken fortsätter med ungefär samma stilnivå, Faye kan handskas med sina romanfigurer. Man slås av den relativt ymniga förekomsten av kvinnor i huvudrollerna. Intrigen i stort när människans mörka framtid ska skildras må ställvis ha tröttat ut undertecknad. De bisarra infallen kan bli lite väl många. Man saknar något att relatera till, som i början av berättelsen. Att stapla tekniska och sociala förändringar på hög kan leda ut i intet.
Romanen leder oss till en minst sagt annorlunda framtid. Människans herravälde avlöses av andra arter. Men även när Faye skildrar dessa varelser, så görs det med snits och närvaro. Han förmår generellt hitta på och göra berättelsen rimligt njutbar för läsaren, han trivs i science fiction-formatet. Man kommer att tänka på franska science-fiction-seriekreatörer som Pierre Christin, Philippe Druillet och Jean Giraud. Överlag är Faye minst lika proffsig som dessa. Boken ger valuta för pengarna.
Så läsarna kan andas ut, Faye klarade övergången från facktext till skönlitterär text. Man ska väl inte orda om ”blivande klassiker”, men visst är det på sitt sätt en imponerande skapelse, denna Archeofuturism 2.0. Snitsiga science-fiction-romaner av radikalkonservativ typ är man inte bortskämd med. Mainstream-science-fiction av idag är så gott som helt i händerna på vänsterliberala ”social justice warriors”, politiskt korrekta söndagsskolefigurer som blundar för aktuella, brännande frågor som massinvandring, anti-vita strömningar och islamism. Faye däremot går i närkamp med dessa ämnen och han förmår länka in dem i en läsbar, medryckande berättelse. Mer polemisk än första kapitlet i Archeofuturim 2.0 kan skönlitteratur knappast bli, detta är samhällstillvänd science-fiction av yppersta klass, science-fiction som spelar roll, science-fiction som utmanar, roar och oroar.
Med tanke på hur väl Faye i början av romanen porträtterar Frankrike av år 1914, kunde man kanske önska sig att han nästa gång skrev en roman om detta eller något liknande. Kanske en sederoman om franskt 1900-tal? Interiörer från det efterkrigstida Frankrikes mediala och politiska värld, som Faye torde känna till? En släktkrönika från 1800-talet till 2000-talet med träffsäkra poänger om seder och bruk?
Guillaume Faye, doktor från Franska institutet för politiska studier, är en känd ideolog för Franska nya högern. Foto: Counter-currents[/caption]
Anslaget i boken är rätt fantasieggande. Några överklassfigurer i Frankrike är på väg att spendera sommaren vid Rivièran. Året är 1914 och allt är soligt, inte ett moln syns på himlen. Det är bara något litet gräl på Balkan som kan oroa. Någon i gruppen föreslår att man före resan söderut uppsöker ett orakel för att få veta hur framtiden blir. Detta görs, och spådamen svarar villigt på frågorna – som hur den Parisförort man befinner sig i kommer att se ut om tre år, femton år, tjugofem år, hundra år. Det hon berättar gör dem förskräckta: krig och elände, massinvandring och civilisationens fall. Detta rimmar inte alls med den tidsanda de lever i och präglats av.
Sedan lämnar gruppen denna spådam, man åker söderut som planerat – och strax bryter första världskriget ut. Spådamens profetia börjar besannas. Det slutar inte där – för berättelsen fokuserar nu på en i aristokratgruppen och hennes släktlinje, vad den kommer att uppleva i det moderna Frankrike och bortom. En mörk framtid väntar.
Därefter gör intrigen nedslag i än mer avlägsna framtider, med slutscen en miljon år bort.
Mycket hinner med andra ord hända. Man bjuds på en serie novellmässiga tablåer som var och en diskuterar aspekter på sådant som utveckling, framsteg och bakslag, etnicitet, teknologi, att överleva eller gå under.
Faye tycks övervägande vara pessimist. Men man har som läsare inte tråkigt när allt detta rullas upp. Det berättas med infall och charm, Faye finner sig väl tillrätta i fiktionsformatet. Visst har han ibland essäistens diskuterande attityd. Facktexten finns så att säga i bakgrunden. Ibland till det sämre, som de långa förklarande noterna i slutet av kapitel elva. Och det avslutande efterordet (”Conclusion”, s 187), känns lite malplacerat i en roman.
Invändningar till trots, visst är det en roman detta, trots dess episodiska karaktär. Ett långt tidsskede skildras som sagt, men Faye förmår knyta ihop det med ett elegant trick. Detta, en framtidskrönika som knyts ihop med en symbol, kan erinra om Clifford D. Simaks City.
I mycket generella termer kan man alltså säga att Faye lyckats med uppgiften, att gestalta sina ibland speciella idéer i tämligen välskriven fiktionsform. Särskilt första kapitlet övertygar. Faye rör sig här på hemmaplan, i Frankrike, huvudsakligen i 1900-talet. Han förmår i sammanhanget pricka in detaljer och göra det hela levande i sig själv, även om det i grund och botten är en idétext som ska bevisa något – nämligen att dagens utveckling hotar att leda till katastrof.
Resten av boken fortsätter med ungefär samma stilnivå, Faye kan handskas med sina romanfigurer. Man slås av den relativt ymniga förekomsten av kvinnor i huvudrollerna. Intrigen i stort när människans mörka framtid ska skildras må ställvis ha tröttat ut undertecknad. De bisarra infallen kan bli lite väl många. Man saknar något att relatera till, som i början av berättelsen. Att stapla tekniska och sociala förändringar på hög kan leda ut i intet.
Romanen leder oss till en minst sagt annorlunda framtid. Människans herravälde avlöses av andra arter. Men även när Faye skildrar dessa varelser, så görs det med snits och närvaro. Han förmår generellt hitta på och göra berättelsen rimligt njutbar för läsaren, han trivs i science fiction-formatet. Man kommer att tänka på franska science-fiction-seriekreatörer som Pierre Christin, Philippe Druillet och Jean Giraud. Överlag är Faye minst lika proffsig som dessa. Boken ger valuta för pengarna.
Så läsarna kan andas ut, Faye klarade övergången från facktext till skönlitterär text. Man ska väl inte orda om ”blivande klassiker”, men visst är det på sitt sätt en imponerande skapelse, denna Archeofuturism 2.0. Snitsiga science-fiction-romaner av radikalkonservativ typ är man inte bortskämd med. Mainstream-science-fiction av idag är så gott som helt i händerna på vänsterliberala ”social justice warriors”, politiskt korrekta söndagsskolefigurer som blundar för aktuella, brännande frågor som massinvandring, anti-vita strömningar och islamism. Faye däremot går i närkamp med dessa ämnen och han förmår länka in dem i en läsbar, medryckande berättelse. Mer polemisk än första kapitlet i Archeofuturim 2.0 kan skönlitteratur knappast bli, detta är samhällstillvänd science-fiction av yppersta klass, science-fiction som spelar roll, science-fiction som utmanar, roar och oroar.
Med tanke på hur väl Faye i början av romanen porträtterar Frankrike av år 1914, kunde man kanske önska sig att han nästa gång skrev en roman om detta eller något liknande. Kanske en sederoman om franskt 1900-tal? Interiörer från det efterkrigstida Frankrikes mediala och politiska värld, som Faye torde känna till? En släktkrönika från 1800-talet till 2000-talet med träffsäkra poänger om seder och bruk?