![]()
Dramat, regisserat av Barry Jenkins, bygger på skådespelaren och pjäsförfattaren Tarell Alvin McCraneys halvbiografiska pjäs som han skrev 2003 som ett skolprojekt.
Tonen sätts redan i inledningen i en musikalisk strof som repeteras flera gånger – ”Every nigger is a star”. Filmen har genomgående afroamerikanska skådespelare, de fåtaliga som inte är svarta är förpassade till statistroller.
Vi får följa en mans trassliga uppväxt i Liberty City, en stadsdel i Miami, USA. Filmen är indelad i tre kapitel – alla med olika skådespelare för huvudpersonen i olika skeden av livet.
[caption id="attachment_23416" align="alignleft" width="300"]
![]()
Moonlight är ett drama regisserat av Barry Jenkins som ska visa hur svårt det är för en svart homosexuell man att växa upp i det afroamerikanska samhället, där man ständigt kallar varandra för nedsättande ord som ”dog” och ”nigger”. Filmen producerades av Plan B Entertainment, som ägs av Brad Pitt, och av A24.[/caption]
Det filmiska hantverket är närgånget och liknar ibland det dokumentära. Tystnad utnyttjas under längre tagningar som dramatisk accent. Scener då musik dominerar är laddade med symbolik, men även musiken som valts ut känns nästan övertydlig i sitt syfte.
I en scen springer ett gäng svarta pojkar över ett gräsområde. De spelar fotboll och själva bollen ser ut att vara gjord av ihopklistrade papper. Jag kan inte rå för det, men uttrycket ”hade du trasiga leksaker när du var liten” passerar genom mitt medvetande.
Musikstycket av Nicholas Britell som ackompanjerar fotbollsscenen har tydliga inbyggda referenser till europeisk klassisk musiktradition. Effekten blir både en kontrast och en kommentar – den vita civilisationens förfining ställs mot den folkgrupp som vi ska uppleva som utsatt i samma kontext.
Detta är första gången jag börjar känna skepsis på allvar. Jag vill ändå ge det en chans till och försöker hålla sinnet öppet. Det lyckades på en nivå, för jag tycker ännu att skådespelarinsatserna var genomgående starka och flera scener kändes trovärdiga, åtminstone inledningsvis. Att filmen nominerats till hela åtta Oscarsnomineringar är realistiskt på ett plan och då är det just det hantverksliga. Just mot det har jag ingen som helst invändning – filmen känns inspirerad och är skickligt gjord på nästan alla sätt.
Bristerna ligger i manuset som försöker greppa över allt för många sociala problemställningar samtidigt. Dels har vi ghettovärldens våldsamma vardag, dels har vi mobbning i skolan, vi har knarklangare och knarkare, vi har socialt engagemang för svarta och vi har dessutom en homosexuell romans som grädde på moset.
Det här gör att en tydlig spricka skapas mellan hantverk och historia. Dilemmat är inte ovanligt inom action- eller science fictionfilmer, men när det uppträder i ett drama som har som målsättning att kännas trovärdigt och angeläget blir det nästan komiskt på fel sätt.
En bit in i filmen börjar jag undra om det är vita människor som skrivit om svarta, för det känns till slut nästan kolonialt i sitt moralistiska tilltal. Vi får lära oss att också knarklangare kan vara snälla innerst inne och hjälpa små pojkar att bli tuffa. Vi får också andra insikter serverade, som att ensamstående mammor kan ha det svårt och börja knarka. Sådär fortsätter det oavbrutet – huvudpersonen Chiron brottas med sin självkänsla och senare med sin sexualitet, han blir misshandlad men slår tillbaka, och till slut är han själv stentuff knarklangare som försöker glömma sitt förflutna. Publiken tvångsmatas med så många politiskt korrekta floskler samtidigt att det blir svårt att hänga med.
Själva kulmen nås när vi får lära oss att det bara är ett hårt skal Chiron skaffat sig när han slutligen söker upp sin ungdomskärlek igen, den mjuke och känslige Kevin som lämnat den kriminella banan bakom sig och skaffat sig ett hederligt jobb.
Proppmätt lämnar jag biografen när eftertexterna rullar. Jag har fått allt jag någonsin kan behöva i form av moraliska pekpinnar, men frågan är vad den egentliga problemformuleringen var i den här filmen där enbart svarta skådespelare syntes på duken.
Var den att hårda langare också kan förstå att ordet ”faggot” används i nedsättande ton mot homosexuella? Att heteronormen i ghettot är viktigare att belysa än de andra sociala problem som finns där?
Eller var det så att jag, oavsett mitt betyg, ändå inte kan inse filmens storhet för att jag är vit?
Moonlight är ett drama regisserat av Barry Jenkins som ska visa hur svårt det är för en svart homosexuell man att växa upp i det afroamerikanska samhället, där man ständigt kallar varandra för nedsättande ord som ”dog” och ”nigger”. Filmen producerades av Plan B Entertainment, som ägs av Brad Pitt, och av A24.[/caption]
Det filmiska hantverket är närgånget och liknar ibland det dokumentära. Tystnad utnyttjas under längre tagningar som dramatisk accent. Scener då musik dominerar är laddade med symbolik, men även musiken som valts ut känns nästan övertydlig i sitt syfte.
I en scen springer ett gäng svarta pojkar över ett gräsområde. De spelar fotboll och själva bollen ser ut att vara gjord av ihopklistrade papper. Jag kan inte rå för det, men uttrycket ”hade du trasiga leksaker när du var liten” passerar genom mitt medvetande.
Musikstycket av Nicholas Britell som ackompanjerar fotbollsscenen har tydliga inbyggda referenser till europeisk klassisk musiktradition. Effekten blir både en kontrast och en kommentar – den vita civilisationens förfining ställs mot den folkgrupp som vi ska uppleva som utsatt i samma kontext.
Detta är första gången jag börjar känna skepsis på allvar. Jag vill ändå ge det en chans till och försöker hålla sinnet öppet. Det lyckades på en nivå, för jag tycker ännu att skådespelarinsatserna var genomgående starka och flera scener kändes trovärdiga, åtminstone inledningsvis. Att filmen nominerats till hela åtta Oscarsnomineringar är realistiskt på ett plan och då är det just det hantverksliga. Just mot det har jag ingen som helst invändning – filmen känns inspirerad och är skickligt gjord på nästan alla sätt.
Bristerna ligger i manuset som försöker greppa över allt för många sociala problemställningar samtidigt. Dels har vi ghettovärldens våldsamma vardag, dels har vi mobbning i skolan, vi har knarklangare och knarkare, vi har socialt engagemang för svarta och vi har dessutom en homosexuell romans som grädde på moset.
Det här gör att en tydlig spricka skapas mellan hantverk och historia. Dilemmat är inte ovanligt inom action- eller science fictionfilmer, men när det uppträder i ett drama som har som målsättning att kännas trovärdigt och angeläget blir det nästan komiskt på fel sätt.
En bit in i filmen börjar jag undra om det är vita människor som skrivit om svarta, för det känns till slut nästan kolonialt i sitt moralistiska tilltal. Vi får lära oss att också knarklangare kan vara snälla innerst inne och hjälpa små pojkar att bli tuffa. Vi får också andra insikter serverade, som att ensamstående mammor kan ha det svårt och börja knarka. Sådär fortsätter det oavbrutet – huvudpersonen Chiron brottas med sin självkänsla och senare med sin sexualitet, han blir misshandlad men slår tillbaka, och till slut är han själv stentuff knarklangare som försöker glömma sitt förflutna. Publiken tvångsmatas med så många politiskt korrekta floskler samtidigt att det blir svårt att hänga med.
Själva kulmen nås när vi får lära oss att det bara är ett hårt skal Chiron skaffat sig när han slutligen söker upp sin ungdomskärlek igen, den mjuke och känslige Kevin som lämnat den kriminella banan bakom sig och skaffat sig ett hederligt jobb.
Proppmätt lämnar jag biografen när eftertexterna rullar. Jag har fått allt jag någonsin kan behöva i form av moraliska pekpinnar, men frågan är vad den egentliga problemformuleringen var i den här filmen där enbart svarta skådespelare syntes på duken.
Var den att hårda langare också kan förstå att ordet ”faggot” används i nedsättande ton mot homosexuella? Att heteronormen i ghettot är viktigare att belysa än de andra sociala problem som finns där?
Eller var det så att jag, oavsett mitt betyg, ändå inte kan inse filmens storhet för att jag är vit?