Strindbergklassiker i nyutgåva Tschandala – en politiskt inkorrekt roman

August Strindberg (1849-1912) är en högt uppburen svensk författare. Hans böcker har getts ut i stora upplagor in i modern tid och hans dramatiska verk spelas över hela världen. Men det finns en bok i hans produktion som kultureliten ofta förbigår med tystnad. Det är Tschandala. Tschandala är, som det antyds på baksidan av Nordiska förlagets nyutgåva, knappast ett politiskt korrekt verk i flera avseenden. Detta är en bok som etablissemanget vill tysta ned, men det ska inte lyckas dem. Handlingen är förlagd till slutet av 1600-talet, då Skåne införlivats för gott med Sverige. Det danska återerövringsförsöket 1710 ledde för sin del ingen vart. I romanen finner vi universitetsläraren i Lund, magister Andreas Törner, en sommar då han känner för att åka på semester till sin barndoms Småland. Men se det går inte. Myndigheterna vill att han ska vara kvar i Skåne för att hålla koll på stämningen och se hur de forna danskarna inrättar sig under det svenska styret. Törner ser sig därför tvungen att hyra in sig, sin fru och sina två barn på ett förfallet slott, Bögely. Väl där kommer han i fejd med förvaltaren Jensen, en före detta kusk som kommit sig upp genom samvaro med baronessan Ivanoff som äger egendomen. Men hon är ingen äkta baronessa och Jensen beter sig underligt, omväxlande undergivet och arrogant. Gården förfaller och inget sköts som det ska. Det hela utvecklas till ett nervkrig och en kamp på liv och död. Denna roman kan ses ur flera synvinklar. Romantiteln syftar på Indiens kastlösa, de stackare som inte ens fick arbeta utan som måste tigga. Via Nietzsche kom detta begrepp, ”tschandala” (sanskrit ”chandala”) att beteckna undermänniskan, en människotyp som inte har något begrepp om livets högre värden, om idéer och visioner, utan som bara lever för köttets lust och sinnliga njutningar, glömsk om attityder som ”att kunna höja sig ur eländet med viljestyrka”, ”att planera och staka ut en färdriktning i livet och tillvaron”. Nietzsche fick sin bild av Indiens kaster och dess kastlösa från dokumentet Manus lagar och Strindberg citerar ur samma källa, på slutet av sin bok. Allt annat lika så är undermänniskan som typ en realitet. Undermänniskan står för en typ av människa som saknar vilja och förmåga att bättra sig. Om denne därtill är vidskeplig och rädd för döden, och om denne har en viss förmåga att dra ned sin motsats, övermänniskan, människan med ideal och visioner, i eländet genom sina onda anslag, får man ett upplägg som är lika med Strindbergs roman ifråga. Denna roman är i vid mening inte så kontroversiell. Den typ Jensen representerar ser man ju dagligen omkring sig. Det handlar om en förställd lismare, en passiv-aggressiv materialist och nihilist som hatar högre bildning, andlig lyftning och ordning och reda. Med andra ord, en typ som förekommer rätt flitigt inom ”PK-ismens” led, det vill säga det syndrom som håller på att riva ned Sverige och västvärlden i smutsen, precis så som Jensen i romanen låter den gård förfalla som han har ansvaret för. Jensen låter allt driva vind för våg, djuren får inte mat, säden ruttnar och inget blir utfört som det ska, precis så som Sverige gestaltar sig nu: det är kaos helt enkelt, ett intelligensbefriat virrvarr som applåderas av allehanda lismare. Generellt, vid sidan om att vara en ryktbar roman, så är Tschandala berättad med fart, kraft och snits. Strindberg är i god form romanen igenom. Som anmärkning kan man möjligen säga att tidskänslan, sent 1600-tal, inte alltid framträder fullt ut. Det känns mer 1800-tal än 1600-tal. Och Strindbergs intro­spektion, hans analys av magister Törners sinnelag, kan ibland låta lite för perfekt. Men detta, att psykoanalysera sina karaktärer, gjorde ju Strindberg alltid, så detta är en randanmärkning från recensentens sida. För att ge prov på den goda stilen i boken kan man citera denna beskrivning av slottet Bögely: ”[Igenom] en svart granallé vandrade man upp till slottet. Det var en mörk flygelbyggnad, rätt enkel, som tycktes kunna ha tillhört exempelvis en kronofogde. Men i hörnen hade man tillbyggt fyra vindsrum, vilka tjänstgjorde som torn, och framför den bristfälliga trappan var en portbyggning i okänd stil uppmurad. Allting såg bofälligt ut; takrännorna var otäta, och kalken fjällade av murarna. Några fönsterbågar var grönmålade, andra vita, som om färgen inte räckt till, och i källarvåningen hade man på måfå tagit upp ett fönster mitt på fasaden, och därigenom kunde man se en hyvelbänk med snickareverktyg. Genom allén hade man vandrat i smuts, och smuts låg i högar framför porten. Smutsiga var dörrposterna, smutsiga fönsterrutorna, smutsigt portlåset – så att magistern gjorde miner till sin hust­ru att de skulle vända om. Men det var nu för sent [...].” Strindberg är en klassisk författare väl värd att läsas och läsas om. Hans språk är spänstigt, han hade ett stort ordförråd och energin och drivet i berättandet är inte att ta miste på. Allt detta finner man i Tschandala inom en ram som kan beskrivas som ”tämligen anti-PK”. Därför kan man med varm hand rekommendera denna roman. Den som vill läsa om grannbråk och intriger i skånsk lantmiljö samt bjudas på psykologiskt djupborrande porträtt av både under- och övermänniskan, har här en högtidsstund framför sig.