Mjöldryga – en ovälkommen gäst i rågen

Mjöldryga är en mycket giftig och hallucinogen parasitsvamp. När folket ofrivilligt fick i sig av den i rågbröd och råggröt, kunde de drabbas av så kal­lad dragsjuka med symtom som sveda, illamående, huvudvärk, yrsel, spasmer och kramper, förvirring och rädsla, dvaltillstånd och synrubbningar, ibland också med ett tvingande behov av att röra sig. Allvarliga förgiftningsfall kunde leda till döden. Mjöldrygan kunde uppträda i stor mängd, då det hade varit regnigt och fuktigt under rågens blomningstid. Åren 1840 och 1841 var svåra mjöldrygeår i södra Sverige. Borås Tidning noterade den 10 september 1840: ”Från flera trakter hörs klagan däröver, att bröd och gröt av den nya rågen orsakat yrsel och illamående.” Även 1850 och 1851 var det svåra angrepp på rågen. Borås Tidning skrev den 12 september 1850, att på en del ställen hade ”mjöldrygor till mer än vanlig myckenhet uppkommit”. Efter rågskörden 1851 hördes åter klagomål över dragsjuka i bygden. En läkare i Ulricehamn beskrev sjukdomen i sin årsberättelse. Människor som hade ätit av ”yrerågen” den hösten kräktes och kände svindel, yrsel, huvudvärk, matthet och dragningar i musklerna: ”Hos flera unga kvinnor observerade jag symtomer av konvulsiviskt skratt och detta under fullkomligt medvetande hos de sjuka, vilka sade sig icke kunna hindra eller återhålla det hemska skrattet, som återkom flera gånger om dagen, efter några minuters tillvaro. Dessa symtomer inträffade en kort stund efter förtärandet av färskt bröd, bakat av mjöl efter den nya rågen och varade en, högst två dagar.” Giftigheten orsakas av alkaloider, uppbyggda kring lysergsyra, som kan renodlas och framställas ur mjöldrygor. Lysergsyra är även utgångspunkt för drogen LSD, som av en slump upptäcktes av den schweiziske vetenskapsmannen Albert Hofmann 1938, när han experimenterade med mjöldrygan i medicinskt syfte. Sambandet är intressant och förklarar förstås mjöldrygesvampens hallucinogena effekt. Det sägs att Hofmann upptäckte ämnets psykedeliska effekter, när han av misstag fick i sig litet grand och plötsligt kände sig förföljd av husets möbler. Flera märkliga företeelser av epidemisk art misstänks ha samband med mjöldrygan. En del forskare har framfört hypotesen att de upplevelser som ledde till de stora häxprocesserna i Sverige på 1660- och 1670-talen åtminstone delvis orsakades av mjöldrygeförgiftning. Drabbade barn, i miljöer med redan existerande häxföreställningar, upplevde verkligen att de flög till Blåkulla med häxor och att de såg trollharar i betesskogarna. [caption id="attachment_78161" align="alignnone" width="585"] Detalj ur en 1400-talsmålning i Ösmo kyrka, Södermanland. Till vänster ser vi en trollhare, som hjälper djävulen att mjölka grannens ko och till höger en häxa som kärnar smör i förbund med Satan. Bredvid henne spyr två trollharar ut mjölk i en bytta. Foto: Wikipedia[/caption] Föreställningen om trollharar eller mjölkharar är mycket gammal. En 1400-talsmålning i Ösmo kyrka, Södermanland, framställer en trollhare som suger i sig mjölk från en ko i skogen och två som lämnar mjölken till den kvinna som hade tillverkat dem. En vanlig föreställning var att trollhararna tillverkades av kvinnor under påskhelgerna av diverse vävredskap och vävtrådar. I England fanns redan på 1100-talet uppfattningen att häxor kunde förvandla sig till harar för att suga ut mjölk ur kor. Trollhararna levde kvar länge i det gamla bondesamhällets magiska natur. På 1850-talet dömdes bonden Johannes Andersson i Västergötland till döden sedan han hade dödat en gammal gumma, som han trodde hade en mjölkhare. ”Jag skall ge dig för mjölkharar!”, skrek han och slog henne med en gärdesgårdsstake tills hon föll omkull i diket. Hon avled efter några minuter. Bondens straff mildrades senare till tio års arbete på Malmö fästning. I en socken utanför Borås berättade man så sent som på 1930-talet om gamla Anna i Kanåsen. Man tyckte att det var konstigt att hon alltid hade gott om mjölk och smör, trots att hon bara hade en ko och så dåligt med foder, men folk hade tittat in genom fönstret hos henne, när hon var ute, och då hade man sett två harar hoppa runt där inne. ”Ibland släppte hon ut dem och där det var en kreatursskock, så kom hararna dit och mjölkade.” Även den märkliga och annars så svårförklarliga så kal­la­de ”predikosjukan”, som spred sig över södra Sverige åren 1841 och 1842, har sammankopplats med mjöldrygor. Fattiga barn och ungdomar, mest flickor, drabbades av denna ”åkomma”, som yttrade sig i tre former – kroppsliga plågor (illamående, yrsel, sveda och skakningar), dvaltillstånd (med uppenbarelser) och ett begär att predika. Predikan var dels adventistiska profetior om Kristi snara återkomst, jordelivets slut och yttersta domen, och dels pietistiska uppmaningar om bättring och omvändelse genom att avstå från flärdfull klädsel, smycken, nöjen, alkohol och andra njutningar. Dessa så kal­la­de ”ropare” var olärda pigor, barn, bonddöttrar och unga män, och deras domsprediktningar kunde hållas i lugn ton men också i extatiska tillstånd. Roparna fick stora följarskaror och anses vara den väckelse som banade väg för folkväckelsen och friförsamlingsrörelserna i Sverige. Mjöldrygan kunde vara dödligt giftig, särskilt för barn. I januari 1842 avled till exempel Erik Anderssons tre söner på gården Nettletorp i Sexdrega socken, Västergötland, av dragsjuka, sedan de hade ätit och druckit välling av svedjeråg, innehållande mjöldrygor. Prästen skrev i dödboken: Döda 1842: 1/1: Barnet Peter Magnus Eriksson i Nettletorp, 11 år, av dragsjuka. 2/1: Barnet Josef Eriksson i Nettletorp, 8 år, av dragsjuka. 8/1: Barnet Anders Eriksson i Nettletorp, 5 år, av dragsjuka. I Borås Tidning den 27 januari 1842 kunde man läsa om händelsen: ”Detta är ytterligare ett exempel av vådan och de svåra följderna av att använda råg, som för mycket med mjöldrygor är blandad.” I nutida rågåkrar tar man bort eventuell mjöldryga med moderna sållningsmetoder, men i djurfoder är den ibland ett problem.