Den sista måltiden som blev en början, Om nattvarden, dess symboler och betydelse

Nattvarden, som även är känd som den sista måltiden, instiftades av Jesus från Nasaret kvällen innan han fängslades och sedan dess har denna symbolrika rit varit en central del inom den kristna tron. Sättet nattvarden firas på varierar dock bland dagens kristna. I Markusevangeliet, som har bedömts vara det äldsta av de fyra evangelierna, skildras instiftandet av nattvarden på följande sätt i kapitel 14: Medan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem och sade: ”Ta detta, det är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem, och de drack alla ur den. Han sade: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många.” Nattvarden, som även är känd under benämningarna den sista måltiden, kommunion och eukaristi, instiftades av Jesus från Nasaret (ca 6 f.Kr.-ca 30/33 e.Kr.) sent på kvällen under den dag som firas som skärtorsdagen i stilla veckan. Efter att han blivit korsfäst utsåg hans lärjungar en ersättare till den döde lärjungen Judas Iskariot och började sedan vittna om Jesus och hans lära. Den sista måltiden visade sig därmed bli en början. Åke Andrén, som skriver om kristendomens början i Kyrkokunskap, noterar att ”den kristna gudstjänsten hade två rötter, dels den judiska synagogsgudstjänsten” med dess ”bön och sångpartier liksom skriftläsning och utläggning” samt ”dels Jesu instiftande av nattvarden”. [caption id="attachment_76395" align="alignnone" width="585"] Oordning och fulla kristna. Innan nattvarden blev mer ritualiserad var den en del av agapemåltiderna. Fresk från en katakomb i Domitilla.[/caption]   Andrén noterar att under ”den första kristna tiden tycks” nattvarden ”ha firats i samband med en kärleksmåltid, den s.k. aga’pe”. Agapemåltiderna var efterbildningar av den sista måltiden, men tycks ha varit mindre ordnade. I Första Korinthierbrevet skriver nämligen en ursinnig Paulus (d. ca 64/67) följande till de kristna i Korinth: ”Men vid era sammankomster går det inte att hålla Herrens måltid [nattvarden], för var och en tar genast för sig av sin egen mat, och den ene sitter hungrig medan den andre har druckit sig berusad. Har ni inga egna hem där ni kan äta och dricka? Bryr ni er inte om att det är Guds församling?” Nattvarden kom senare att skiljas från måltiderna, sannolikt till följd av oordningen, och blev mer ordnad och ritualiserad.

Symbolik

Nattvarden är rik på symboler, men kanske särskilt när det gäller vinet. I Symbollexikonet nämner Hans Biedermann att ”i den traditionella symboliken” har vin ”sällan något med berusning att göra” utan istället ”representerar en sann ’andlig dryck’”. Symboliskt har vinet ofta, som Biedermann skriver, satts i nära ”samband med blod” och kunde därför ersätta blodet vid förrättandet av blodsoffer. Ser man till detta faktum är det inte underligt att nattvardsvinet redan från början representerade just Jesu blod och genom att inta vinet vid nattvarden får församlingen del av hans blods frälsande och renande kraft. Det tyder också på att Jesus hade kännedom om offerritualer som innebar att man drack blod. Då det är förbjudet inom judendomen att inta blod har det väckt spekulationer om varifrån den kunskapen kom. I Matteus-, Markus- och Lukasevangeliet betonar Jesus dessutom att hans blod är ett förbundsblod, vilket innebär att varje gång nattvarden firas förnyas detta förbund med honom som en länk mellan Gud och människan. Nattvarden är också en påminnelse om Jesu blodiga offer för mänskligheten. Offer, syndaförlåtelse, förbundet och löftet om det eviga livet är på så vis centralt i nattvardsfirandet, vilket gör denna ritual så viktig.

Ortodoxa, katoliker och protestanter

Nattvarden firas inte på samma sätt i alla kyrkor. Inom den ortodoxa kyrkan betecknas nattvarden som ett mysterium och i Kyrkokunskap hävdar Carl-Gustaf Andrén (bror till Åke Andrén) att enligt ”ortodox syn omvandlas vid bönen om den Helige Andes nedstänkande brödet och vinet till Kristi sanna lekamen och blod.” Brödet är, enligt Andrén, ”syrat och kommunikanten mottar i en sked bröd och vin samtidigt.” Åke Andrén skriver i samma bok att det ortodoxa nattvardsbrödet kal­las prosfora och ”styckas med en tveeggad kniv, som kal­las lansen, till åminnelse av den lans, med vilken soldaten stack upp Jesu sida.” Inom den katolska kyrkan betecknas nattvarden som sakrament och där råder den så kal­la­de transsubstantiationsläran som, enligt Åke Andrén, ”fick sin dogmatiska fixering vid Laterankonciliet 1215”. Enligt denna lära förvandlas brödet och vinet till Jesu kropp och blod. Den här läran är alltså gemensam för ortodoxa och katoliker. När det gäller den lutherska protestantismen, skriver Andrén, intas en mellanställning i avseendet att denna form av protestantism avvisar både den katolska transsubstantiationen och den reformerta föreställningen om att brödet och vinet endast symboliserar Kristi kropp och blod. Istället hävdas att Jesus ”blir närvarande” i brödet och vinet.