![]()
Henning och Iris är ute och cyklar. ”Det var många vikingakvinnor som reste. De gav sig ut i viking!”, säger Iris. ”Jag undrar vad ordet viking betyder egentligen. Vi kan väl titta i våra böcker när vi kommer hem. Jag har för mig att ordet viking började användas på tusentalet och kan betyda att vikingarna höll till i vikar”, fortsätter hon.
När de kommer hem plockar de fram sina vikingaböcker. ”Ordet viking kan också hänga ihop med sättet de färdades på. När det inte blåste var det nödvändigt att ro. För att roddarna skulle orka så bytte de plats regelbundet. En grupp rodde och en annan grupp vilade. Då skulle ordet viking kunna kopplas till ordet ’vikja’ som betyder växla.”
Den förklaringen finns i Ebbe Schöns bok Tors hammare. Kim Hjardar skriver i boken Vikingarnas värld att vikingar var ett krigarbrödraskap och att de ägnade sig åt sjöröveri. De lärde är uppenbarligen inte eniga.
Låt oss nu besöka vikingatiden och hälsa på hos några beresta damer.
[caption id="attachment_76203" align="alignnone" width="585"]
![]()
Bildsten av ett vikingaskepp som användes till längre resor. Från Gotland och daterat till 800-1099. Foto: Historiska.se[/caption]
På en berghäll i Uppland finns följande runor ristade: ”Ingerum, Hårds dotter, lät rista runorna efter sig själv. Hon ville fara österut och ut till Jerusalem. Fot ristade runorna.”
Detta kan vi läsa i Catharina Ingelman-Sundbergs bok Forntida kvinnor, jägare, vikingahustru, prästinna.
Ingerum ville göra en pilgrimsresa. Många kristna önskade att de kunde besöka Jerusalem, men även Rom var ett mål för pilgrimer. Vi vet inte om Ingerum kom fram till Jerusalem. Det hände att resenärer ristade in minnesord över sig själva före en resa, eftersom de kanske inte kom hem igen. De ville gärna att efterlevande skulle känna till deras goda föresatser.
Ärkebiskopen i Hamburg – Bremens ärkestift, tillika krönikören Rimbert, skrev en krönika om en ung dam vid namn Katla. Hon var dotter till änkan Frideborg. De tillhörde antagligen någon av de kristna frisiska familjerna som bodde i Birka vid den här tiden och dessa var kristna. Frideborg lät Ansgar och hans följeslagare bo hos sig när de kom till Birka år 829. Ansgar gästade regelbundet både Birka och danska Hedeby.
Frideborg hade alltid värnat om fattiga och sjuka, så hennes önskan var att få skänka allt hon ägde till välgörenhet efter sin död. I Birka fanns inte så många nödlidande. Därför bad hon Katla att resa till den frisiska handelsstaden Dorestad, i nuvarande Nederländerna. Staden hade plundrats av vikingar fyra år i rad, vilket medförde att nöden var stor. Hon visste att där behövdes hjälp.
Frideborg dog cirka 851 och Katla for till Dorestad för att där uträtta moderns barmhärtighetsverk. Sannolikt följde hon med en frisisk köpman dit.
Att Katla nämns i Rimbertskrönikan beror på att hon utförde en kristlig kärleksgärning genom att hjälpa nödlidande och uppfylla sin döda mors önskan.
Liknande helgonlegender nedtecknades för att stärka de kristna i en orolig värld.
I den isländska Landnámabok, som berättar om hur norska bönder slog sig ned på Island i slutet av 800-talet, kan vi läsa om den norska hövdingadottern Aud som kallades den djuptänkta. Hon reste till Irland, Island, Färöarna och Orkneyöarna. Aud var dotter till den norske hövdingen Kettil Flatnäsa, som reste till Hebriderna på uppdrag av kung Harald Hårfager. Det kan ha varit på den resan som Aud mötte vikingen Oleif den vite, kung i Dublin på Irland. Aud gifte sig med honom och fick en son vid namn Torstein röd.
Tiden gick och Torstein fick åtminstone två döttrar. Oroligheter utbröt på Irland och Oleif dog i striderna. Senare dog även Torstein röd i strider i Skottland. Aud blev en mycket rik änka. Hon rustade skepp och begav sig till Orkneyöarna för att ordna bra gifte till Torsteins dotter Groa. Efter denna, troligtvis lyckade resa, begav hon sig i samma ärende till Färöarna där hon gifte bort sin sondotter Ålöf.
Aud slog sig sedan ned på Island och bodde först hos en av sina bröder. Hon skaffade sig eget landområde i Hvammur, där hon skänkte bort land till sina frigivna trälar.
När Aud kände att hennes tid på jorden närmade sig sitt slut, ordnade hon ett gästabud som också var hennes arvöl. Natten efter detta dog hon. Hon hade låtit döpa sig och kunde alltså inte vila i ovigd jord, och blev därför begravd på ebbstranden där högvattnet sköljde över henne.
Aud hade även rest ett kors vid sin boning. Där hade hon hållit andakt varje dag. Flera av hennes närstående hade följt hennes exempel, men efter hennes död återgick dessa till den gamla seden, hedendomen.
Så har vi Gudrid. Hon föddes omkring år 980 på Island och figurerar i både Erik Rödes saga och i Grönlänningasagan. Hon är en av de mest omskrivna resande vikingakvinnorna.
Gudrids mor hette Hallevig och fadern Torbjörn Vifilsson. Det finns en koppling mellan Aud och Gudrid. En högättad man vid namn Vivel blev tillfångatagen under en resa och blev träl. Han kom till Aud, som befriade honom från träldomen och gav honom Vivelsdalen till bosättning. Vivel hade en hustru och två söner. Den ene var Torbjörn, Gudrids far.
Som familjefar hade dock Torbjörn dåligt med pengar och som en följd därav fick han sälja gården. Detta ledde till att han beslöt sig för att följa Erik Röde, sin mångårige vän, till Grönland, och Gudrid följde med. Hon gifte sig senare med en av Erik Rödes söner, Thorstein.
Han dog dock i en farsot och Gudrid fick bo hos Erik Röde. Där mötte hon islänningen Thorfinn Karlsämne. Tycke uppstod och de gifte sig. Under vintern berättades det om Erik Rödes son Leif Erikssons resor till Vinland, dagens Newfoundland och Labrador. Thorfinn beslöt sig då för att tillsammans med sin hustru utrusta en egen expedition år 1020. I Grönlänningasagan beskrivs Gudrid som den drivande kraften bakom projektet. De kom fram till Vinland, och där födde Gudrid sonen Snorri – det första europeiska barn som föddes i Nordamerika.
Till en början kom nordborna och indianerna bra överens, men när indianerna ville ha nordbornas vapen utbröt strider. Thorfinn och Gudrid valde att resa tillbaka till Grönland. Någon vikingakoloni i Vinland blev det inte.
Efter en tid reste Gudrid och Thorfinn till Island och vidare till Norge där de bedrev handel en tid. De återvände till Island där de skaffade sig land och en gård. När Thorfinn dog tog Gudrid och Snorri över gården och skötte den tillsammans. Där lät de även bygga en kyrka. Så småningom gifte sig Snorri och bildade familj. Då begav sig Gudrid ut på en pilgrimsresa till Rom. När hon återvände drog hon sig tillbaka och levde som nunna.
[caption id="attachment_76206" align="alignnone" width="585"]
![]()
Gudrids gård har hittats och grävs just nu fram av isländska och nordamerikanska arkeologer. Gården heter Glaumbaer och finns i Skagafjordur, där det är känt att många vikingar bodde. Stillbild: SVT[/caption]
Det finns en plats på norra Island där det antagligen bodde många vikingar. Platsen heter Skagafjordur. Under tio års tid har en grupp isländska och nordamerikanska arkeologer och forskare finkammat den här platsen, och så hittade man Gudrids gård! Den ligger nära ett par kyrkogårdar från 1000-talet. Gården heter Glaumbaer.
Det gemensamma för de namngivna kvinnorna är att de är kristna. Berättelserna om dessa handlade också om att vittna om den nya läran.
”Jaha”, säger Henning förnöjt. ”De gamla Isländska sagorna är allt en guldgruva av kunskap!”
Bildsten av ett vikingaskepp som användes till längre resor. Från Gotland och daterat till 800-1099. Foto: Historiska.se[/caption]
På en berghäll i Uppland finns följande runor ristade: ”Ingerum, Hårds dotter, lät rista runorna efter sig själv. Hon ville fara österut och ut till Jerusalem. Fot ristade runorna.”
Detta kan vi läsa i Catharina Ingelman-Sundbergs bok Forntida kvinnor, jägare, vikingahustru, prästinna.
Ingerum ville göra en pilgrimsresa. Många kristna önskade att de kunde besöka Jerusalem, men även Rom var ett mål för pilgrimer. Vi vet inte om Ingerum kom fram till Jerusalem. Det hände att resenärer ristade in minnesord över sig själva före en resa, eftersom de kanske inte kom hem igen. De ville gärna att efterlevande skulle känna till deras goda föresatser.
Ärkebiskopen i Hamburg – Bremens ärkestift, tillika krönikören Rimbert, skrev en krönika om en ung dam vid namn Katla. Hon var dotter till änkan Frideborg. De tillhörde antagligen någon av de kristna frisiska familjerna som bodde i Birka vid den här tiden och dessa var kristna. Frideborg lät Ansgar och hans följeslagare bo hos sig när de kom till Birka år 829. Ansgar gästade regelbundet både Birka och danska Hedeby.
Frideborg hade alltid värnat om fattiga och sjuka, så hennes önskan var att få skänka allt hon ägde till välgörenhet efter sin död. I Birka fanns inte så många nödlidande. Därför bad hon Katla att resa till den frisiska handelsstaden Dorestad, i nuvarande Nederländerna. Staden hade plundrats av vikingar fyra år i rad, vilket medförde att nöden var stor. Hon visste att där behövdes hjälp.
Frideborg dog cirka 851 och Katla for till Dorestad för att där uträtta moderns barmhärtighetsverk. Sannolikt följde hon med en frisisk köpman dit.
Att Katla nämns i Rimbertskrönikan beror på att hon utförde en kristlig kärleksgärning genom att hjälpa nödlidande och uppfylla sin döda mors önskan.
Liknande helgonlegender nedtecknades för att stärka de kristna i en orolig värld.
I den isländska Landnámabok, som berättar om hur norska bönder slog sig ned på Island i slutet av 800-talet, kan vi läsa om den norska hövdingadottern Aud som kallades den djuptänkta. Hon reste till Irland, Island, Färöarna och Orkneyöarna. Aud var dotter till den norske hövdingen Kettil Flatnäsa, som reste till Hebriderna på uppdrag av kung Harald Hårfager. Det kan ha varit på den resan som Aud mötte vikingen Oleif den vite, kung i Dublin på Irland. Aud gifte sig med honom och fick en son vid namn Torstein röd.
Tiden gick och Torstein fick åtminstone två döttrar. Oroligheter utbröt på Irland och Oleif dog i striderna. Senare dog även Torstein röd i strider i Skottland. Aud blev en mycket rik änka. Hon rustade skepp och begav sig till Orkneyöarna för att ordna bra gifte till Torsteins dotter Groa. Efter denna, troligtvis lyckade resa, begav hon sig i samma ärende till Färöarna där hon gifte bort sin sondotter Ålöf.
Aud slog sig sedan ned på Island och bodde först hos en av sina bröder. Hon skaffade sig eget landområde i Hvammur, där hon skänkte bort land till sina frigivna trälar.
När Aud kände att hennes tid på jorden närmade sig sitt slut, ordnade hon ett gästabud som också var hennes arvöl. Natten efter detta dog hon. Hon hade låtit döpa sig och kunde alltså inte vila i ovigd jord, och blev därför begravd på ebbstranden där högvattnet sköljde över henne.
Aud hade även rest ett kors vid sin boning. Där hade hon hållit andakt varje dag. Flera av hennes närstående hade följt hennes exempel, men efter hennes död återgick dessa till den gamla seden, hedendomen.
Så har vi Gudrid. Hon föddes omkring år 980 på Island och figurerar i både Erik Rödes saga och i Grönlänningasagan. Hon är en av de mest omskrivna resande vikingakvinnorna.
Gudrids mor hette Hallevig och fadern Torbjörn Vifilsson. Det finns en koppling mellan Aud och Gudrid. En högättad man vid namn Vivel blev tillfångatagen under en resa och blev träl. Han kom till Aud, som befriade honom från träldomen och gav honom Vivelsdalen till bosättning. Vivel hade en hustru och två söner. Den ene var Torbjörn, Gudrids far.
Som familjefar hade dock Torbjörn dåligt med pengar och som en följd därav fick han sälja gården. Detta ledde till att han beslöt sig för att följa Erik Röde, sin mångårige vän, till Grönland, och Gudrid följde med. Hon gifte sig senare med en av Erik Rödes söner, Thorstein.
Han dog dock i en farsot och Gudrid fick bo hos Erik Röde. Där mötte hon islänningen Thorfinn Karlsämne. Tycke uppstod och de gifte sig. Under vintern berättades det om Erik Rödes son Leif Erikssons resor till Vinland, dagens Newfoundland och Labrador. Thorfinn beslöt sig då för att tillsammans med sin hustru utrusta en egen expedition år 1020. I Grönlänningasagan beskrivs Gudrid som den drivande kraften bakom projektet. De kom fram till Vinland, och där födde Gudrid sonen Snorri – det första europeiska barn som föddes i Nordamerika.
Till en början kom nordborna och indianerna bra överens, men när indianerna ville ha nordbornas vapen utbröt strider. Thorfinn och Gudrid valde att resa tillbaka till Grönland. Någon vikingakoloni i Vinland blev det inte.
Efter en tid reste Gudrid och Thorfinn till Island och vidare till Norge där de bedrev handel en tid. De återvände till Island där de skaffade sig land och en gård. När Thorfinn dog tog Gudrid och Snorri över gården och skötte den tillsammans. Där lät de även bygga en kyrka. Så småningom gifte sig Snorri och bildade familj. Då begav sig Gudrid ut på en pilgrimsresa till Rom. När hon återvände drog hon sig tillbaka och levde som nunna.
[caption id="attachment_76206" align="alignnone" width="585"]
Gudrids gård har hittats och grävs just nu fram av isländska och nordamerikanska arkeologer. Gården heter Glaumbaer och finns i Skagafjordur, där det är känt att många vikingar bodde. Stillbild: SVT[/caption]
Det finns en plats på norra Island där det antagligen bodde många vikingar. Platsen heter Skagafjordur. Under tio års tid har en grupp isländska och nordamerikanska arkeologer och forskare finkammat den här platsen, och så hittade man Gudrids gård! Den ligger nära ett par kyrkogårdar från 1000-talet. Gården heter Glaumbaer.
Det gemensamma för de namngivna kvinnorna är att de är kristna. Berättelserna om dessa handlade också om att vittna om den nya läran.
”Jaha”, säger Henning förnöjt. ”De gamla Isländska sagorna är allt en guldgruva av kunskap!”