![]()
Känt sedan länge är att Spengler inspirerades av Goethe och Nietzsche för sitt verk. Friedrich Nietzsche stod för vurmen för den tidiga antiken, för den vitala kultur som föregick statskulturen. Och Johann Wolfgang von Goethe för förmågan att se eviga former i historiens myller, att se återkommande symboler i tidens synbarligen oåterkalleliga utveckling.
Goethe hade studerat växtvärlden för att se hur former manifesterades och omvandlades, men med bevarande av sin egenart. Något liknande försökte sig Spengler på med människans kulturer, från Egypten och Mesopotamien över antikens Grekland och Rom till dagens västvärld.
Men vilka fler influenser hade Spengler än Goethe och Nietzsche? Den amerikanske författaren Amory Stern undersöker detta i sin Faust Without Mephistopheles: The Historical Background of Oswald Spengler’s Philosophy of Science (2019).
I bokens början får vi bland annat en titt på Spenglers vurm för kulturers nedgång, där influens från den rumänske historikern Dimitrie Cantemir (1673-1723) kan påvisas. Sedan diskuteras Goethes matematikfientliga vetenskapssyn, huruvida detta röjer ett ”anti-kabbalistiskt” drag, vilket tecknar en intressant aspekt av västerlandets vetenskapliga utveckling. Vi bjuds vidare på aspekter av den anglo-tyska rivaliteten i vetenskapssamfundet på 1700- och 1800-talet, och vi får se exempel på sambandet vetenskap och politisk ekonomi. Och vi får veta en del om det thrakiska/nordgrekiska inflytandet på antikens grekiska tänkande. En annan udda indoeuropeisk stam, den turanska med hemort i norra Iran, var föremål för en studie av Spengler som ung, vilket diskuteras i bokens sista kapitel.
Sterns bok innehåller mycket och hugskotten och infallen duggar tätt. Det kan överlag verka som en något slingrig färd, men författaren håller ihop trådarna mer än nöjaktigt. Detta är en bok för folk som känner till Spengler och som kan sin europeiska idéhistoria; begrepp och namn som introduceras efter hand ges ofta ingen bakgrund utan man förutsätts i stort sett veta vilka de är och vad det handlar om, i alla fall för namn som Descartes och Ludendorff. Men stilen är överlag klar och transparent, som den ska vara i en uppsats. Stern har inte försökt sig på en ”lysande stil” som förebilden, Spengler, brukade. Man är tacksam för det.
På mer än ett ställe berör Stern den tysk-engelska rivaliteten inom vetenskap, filosofi med mera. Den traditionella tyska skolan är lagd för en vidlyftig terminologi med grund i antiken, den accepterar tillvarons komplexitet och den erkänner läran om tillvarons natur som en disciplin för sig (= metafysik; ontologi). Men den angloamerikanska skolan förnekar allt detta. Dess stil stavas common sense och förenklar allt till ett dagisbarns nivå.
Att Stern gentemot ”common sense-diktaturen” vädjar till förståelse för traditionalismen, symboliserad av denna djupare tyska tradition, hör till en av bokens många förtjänster.
