Carl von Linné

Carl von Linné är en av alla driftiga och strävsamma svenskar som gjort vårt land känt och aktat över hela världen, tillsammans med snillen som Anders Celsius och Alfred Nobel. Linné kom dock inte från någon förmögen bakgrund och han fick utveckla sitt mästerverk Systema Naturae på nätterna efter att han kommit hem från arbetet. Trots internationellt erkännande dröjde det innan hans verk trycktes i Sverige. Det var inte heller kärleken till växterna som fick honom att ta doktorsexamen och bli anställd som läkare, utan hans högst jordiska kärlek till en välbeställd mans dotter som ville se bevis på att Carl kunde försörja en familj. Så småningom blev det dock både giftermål och medverkan vid bildandet av Vetenskapsakademin.

Egen trädgård vid fem års ålder

I en liten stuga i Småland, en blåsig och regnig vårnatt år 1707, föddes en liten pojke som fick namnet Carl Linnaeus. Hans far, Nils Linnaeus, var präst. Carls mor, Christina, var prästdotter och paret flyttade till prästgården i Stenbrohult, där hon växt upp, när Carl var två år. Nils Linnaeus blev då kyrkoherde. Prästgården hade ett mycket vackert läge intill sjön Möckeln och där kunde Nils ägna sig åt sitt stora fritidsintresse. Nämligen att odla blommor och sköta en trädgård. På den här tiden var det inte så vanligt med prydnadsväxter i trädgårdar. Det var bara i de finare herrgårdarna man kunde se trädgårdar med blommor och buskar. Carls far odlade inte bara prydnadsväxter. Många växter hade läkande egenskaper. Han var känd i trakten för sin kunskap om hur örter kunde användas för att bota sjukdomar. Carls intresse för växter började redan när han var i fyraårsåldern. Han var frågvis och fadern tog sig tid och förklarade. Lille Carl lyssnade också intresserat när fadern berättade för folk vad de olika växterna hade för egenskaper. Redan när han var fem år fick han en egen trädgård, som han var noga med att vattna och sköta om. Med en förstående far som delade med sig av sin kärlek till naturen till lille Carl och ett eget brinnande intresse för växter, kunde han här i egen takt utveckla sin begåvning. Hans föräldrar såg gärna att han skulle utbilda sig till präst som sin far. Men unge Carl upplevde under sin skoltid i Växjö att han var mer intresserad av botanik och medicin. Han brukade ta med sig de andra skolpojkarna ut i naturen och förklara för dem vad de olika växterna kunde användas till. Precis som hans far hade gjort. Han visste exakt vilka örter som skulle användas för att skrämma bort demoner och vilken växt som lämpade sig bäst att använda vid tandvärk. Han fick namnet ”Botanicus” av de andra eleverna. En av hans lärare i Lärdomsskolan var Johan Rothman. Han var även läkare och uppmuntrade unge Carl att studera både botanik och medicin. – För en läkare är det viktigt att kunna mycket om växter, sade Rothman. Blomkunskap är läkarkunskap!

Medicus och botanicus – intet annat

Under en sjukdomsperiod som han tillbringade hemma i prästgården fick Carl en anteckningsbok av sin far. Den använde han flitigt till att skriva ned och rita sådant som han såg och undersökte i naturen. Det blev så mycket att det till slut blev en liten handskriven bok 1725. Örtabok, kallade han den. Där hade han samlat sina kunskaper om växter som var nyttiga och som kunde bota sjukdomar. Då var han 18 år. När Carl var 20 år gammal flyttade han till Lund för att studera vid universitetet och bli läkare. Han ”ville bli medicus och botanicus, samt intet annat”, sade han. Hösten därefter bytte han universitet och flyttade till Uppsala. Där fanns det ett stort bibliotek och en vacker botanisk trädgård. Han hyrde ett billigt rum i Uppsala, gick på föreläsningar och läste böcker på biblioteket. Han vistades ofta i den botaniska trädgården. När han en dag satt där och undersökte och ritade av några tidiga vårblommor, fick han sällskap av en äldre man, som visade sig vara den berömde botanikern och runforskaren Olof Celsius, farbror till Anders Celsius som Celsiusskalan är uppkallad efter. Denne blev intresserad av Carls stora blomkunskap och erbjöd honom att komma och bo hos honom. Där fick han tillgång till alla böckerna i Celsius bibliotek, vilket var ovärderligt för den unge Carl. Olof Celsius presenterade Carl för den lärde och berömde Olof Rudbeck d.y. Denne anställde Carl som informator åt sina pojkar, vilket innebar att han fick bo och äta gratis. Dessutom fick han lön, femtio daler silvermynt om året. De åren lärde han sig mycket. Rudbeck var mycket lärd och hade den bästa litteraturen som fanns i både botanik och zoologi. När Rudbeck ansåg att den unge Linnaeus hade tillräcklig kunskap lät han honom hålla botaniska demonstrationer. Det var ovanligt att en sådan ung person tilläts göra detta, och det var många som kom till den första visningen. Det var en vacker vårdag och studenterna lyssnade ivrigt när Carl berättade om blommornas namn och deras nytta. De äldre lärarna blev förvånade över hans stora kunskaper. Under denna tid arbetade Carl på dagarna och satt långt in på nätterna för att utveckla sina egna idéer. Nu började hans system i hur växterna skulle kunna ordnas att växa fram. Det skulle bestämmas av hur blommorna såg ut inuti, efter deras ståndare och pistiller. Varje växt skulle ha två latinska namn. Det första var ett släktnamn. Det andra var ett artnamn, som skulle skilja den ena sorten från den andra i samma släkt. I dag finns det ingen som har satt större prägel på den biologiska systematiken än vad han har gjort.

Upptäcktsresa till ”de Lappske fjäll”

Hemma hos Rudbeck föddes även ett intresse för att resa till Lappland. Rudbeck hade själv företagit sig en sådan resa och nu ville Carl göra en upptäcktsresa till ”de Lappske fjäll”. För att finansiera en sådan färd, skrev Carl till Vetenskapssocieteten och insisterade på att växt-, djur- och stenriket i Lappland borde undersökas. [caption id="attachment_17293" align="alignleft" width="250"] Linné i lappdräkt under sin Lapplandsresa 1732, en expedition som han företog ensam vid 25 års ålder. Kopia från 1853 efter samtida originalmålning.[/caption] I brevet beskrev han hur personen som skulle företa sig en sådan resa skulle vara: Det skulle vara en svensk man, ung och lätt. Han skulle vara frisk, ogift och kunnig i alla naturens tre riken. Dessutom skulle han kunna rita av ”allt sällsamt som visade sig...”. Då detta stämde väl in på honom, erbjöd han sig att företa sig en sådan resa om han fick med sig 600 daler kopparmynt. Han fick så småningom tillåtelse att företa sig denna resa och fick med sig ett respass och 400 daler kopparmynt. Färden fick bli till häst. I en liten väska av läder tog han med sig vad han tyckte sig behöva. Viktigast var förstås anteckningsboken. Han började sin färd under våren och red mot norr, hela tiden efter kusten. Han var noga med att anteckna allt av intresse under resans gång. ”Varken långsamt eller brådskande, fortsatte jag färden”, skrev han. Resan blev strapatsrik och flera gånger hade det kunnat sluta illa. När han tog sig för att klättra upp för ett berg, lossade en bit av klippan och det var nära ”att aldrig mer något pip hörts av mig”, skrev han. Efter två veckor fick han ge upp att rida. Det gick inte längre i vildmarken. Han gick då till fots. Till sist kom han upp till fjällen och fick uppleva midnattssolen på ett högt berg. Han stannade en tid hos samerna och antecknade allt han upplevde. Till hösten vände han hemåt. Färden gick genom Finland och han anlände till Uppsala i oktober. ”10 oktober. Kom lyckligen klockan inemot 1 om dagen till Uppsala. Gud vare lov, pris och ära i evighet!”, skrev han. Hela hösten och vintern arbetade han sedan med att gå igenom alla sina anteckningar och ordna med alla sina samlingar.

Dalarnas vanor skulle dokumenteras

Under en visit i Falun träffade han landshövdingen i Dalarna. Denna ville att Carl skulle göra en liknande resa som han gjort till Lappland, men nu undersöka och beskriva Dalarna. Landshövdingen stod för kostnaden. Nu tog han med sig sju studenter som fick vissa bestämda uppgifter de skulle utföra. En skulle till exempel samla in olika stenar och sköta hästarna. En skulle beskriva byar och vägar, sjöar och floder och dessutom läsa morgonbön och aftonbön och gärna hålla en liten predikan på söndagarna. Alla skulle ha förmågan att rita, så att allting skulle kunna dokumenteras. Carl själv var naturligtvis ledaren. De undersökte noggrant vad människorna i bygden hade för vanor, hur de lagade sin mat, hur de byggde sina hus och så vidare. Allt skulle undersökas och antecknas. Han gav även goda råd till folket som han vid den tiden upplevde som fattigt. De som arbetade i de många gruvorna som fanns i Dalarna tyckte han särskilt synd om. Carl stannade i Falun en tid efter resans slut. För att tjäna sitt uppehälle gav han lektioner i botanik och proberkonst (analys av mineraler, metallhalter osv). Det var i Falun han träffade sin blivande hustru Sara Lisa, eller Sara Elisabeta Moraea, som hon egentligen hette. Vid denna tid var emellertid Sara Lisas far, som var en mycket rik läkare, inte så positivt inställd till ett giftermål. Unge Linnaeus måste först visa att han kunde försörja en familj. Carl måste resa utomlands, ta en examen och få doktorsbetyg.

Kärleken driver karriären framåt

År 1735 reste han därför till Holland, till en liten stad som heter Hardewijk. Där fanns ett universitet och redan efter några veckor blev han Medicine doktor. Doktorsavhandlingen hade han redan skrivit i Sverige. Carl blev snabbt populär i de lärdes kretsar i Holland. Framförallt intresserade de sig för hans system för att bestämma växter och ge dem namn, som Carl kallade för Systema Naturae. Detta och flera andra verk lät rika finansiärer trycka upp på latin. Under de tre åren han var i Holland trycktes hela 14 böcker upp. Vid denna tid fanns inte en enda tryckt bok av honom i Sverige. Verket Systema Naturae arbetade han vidare på under hela sitt liv. När den 13:e upplagan kom ut 1770 hade han samlat alla djur, och växtsorter han kände till på över 3 000 sidor. [caption id="attachment_17297" align="alignleft" width="350"] Linnémuseet, som tidigare var Linnés bostadshus, ligger i anslutning till Linnéträdgården. Bortanför ormbunkarna skymtar en bronsstaty föreställande Linné. Foto: Nya Tider[/caption] Carl var nu internationellt erkänd, men godtogs ändå inte av Sara Lisas far när han tre år senare återvände till Falun för att förenas med Sara Lisa. Först skulle Carl skaffa sig ett arbete som läkare, vilket han också raskt gjorde. I Stockholm gjorde han sig känd som en särskilt duktig läkare och erkändes snart hos rikets höga herrar och även hos hovet. Bröllopet med Sara Lisa ägde rum i Falun på doktor Moraeus stora gård. Paret bosatte sig till en början i Stockholm, där första barnet föddes. Där blev han kallad att vara med och bilda en Vetenskapsakademi 1739 som bestod av landets mest lärda män i ”nyttiga konster”. År 1741 utnämndes han till medicinprofessor och ett år senare blev han botanikprofessor. Nu kunde han ägna sig helt och hållet åt det som var hans stora intresse. Bland annat sändes Linnaeus ut på forskningsresor till Öland, Gotland och Västergötland. Både Öland och Gotland uppvisade en stor rikedom av växter och fåglar. Allt antecknades noggrant. Fyra år senare tryckte han sin första större bok på svenska: Öländska och Gothländska Resa. Vid den tiden begav han sig även ut på sin resa till Västergötland.

Linnés trädgård och svenskodlade bananer

Efter resan till Öland och Gotland, flyttade familjen Linnaues till ett hus i Uppsala, och Carl anlade en stor botanisk trädgård. Cirka 3 000 växtarter blev det när han var färdig. Han fick hem frön, lökar och plantor från hela världen. Den franske kungen och den ryska kejsarinnan skickade växter till honom. Han var den förste i Sverige som lyckades skörda bananer från bananplantan. Dessa bjöd han kungen och drottningen på. Här bodde Carl resten av sitt liv och hans botaniska trädgård finns fortfarande kvar och kallas i dag Linné-trädgården. Vid 50 års ålder köpte han en gård, Hammarby, utanför Uppsala där familjen vistades emellanåt, då han tyckte att de behövde komma ifrån den ohälsosamma staden ibland. Gården är i dag en av Sveriges mest stilriktigt bevarade 1700-talsgårdar och går att besöka. Carl var även intresserad av djur, så han anlade även en zoologisk trädgård mitt i den botaniska. Där hade han bland annat en tvättbjörn, apor och papegojor. Strutsar och storkar spatserade där och i dammen simmade guldfiskar. År 1746 blev han klar med sin första bok om svenska djur, Fauna Svecica. ”Den första Fauna som världen sett av värde”, ansåg han själv. Sin sista resa gjorde han när han var lite över 40 år. Då gick färden till Skåne. Men nu upplevde han att han var ”mera bruten av år och arbete”. Resan kantades av sjukdomar, men ändå antecknade han noga allt om växter, djur och allmogens sätt att leva. Resan gick genom Småland där ingenting var sig likt längre. Bägge föräldrarna var döda. Brodern Samuel hade övertagit prästyrket, trädgården hade ödelagts av en brand och systrarna hade flyttat. Carl hade mycket höga tankar om sitt fädernesland. I Sverige fanns mer av ”nyttigheter och häpnadsväckande Naturens Mästerverk” än i något annat land. Sverige var rikt på allt, ansåg han. Tack vare att Linné så noga skildrade sina resor han företog sig, har vi fått en enastående insyn i hur hela svenska folket levde på 1700-talet. År 1757 adlades Carl Linnaeus tack vare sina stora insatser för vetenskapen och Sverige. Han fick då namnet Carl von Linné. Han dog den 10 januari 1778 efter ett hårt arbetande och strävsamt liv. I sin barndom hörde Carl von Linné sin far uttala dessa ord: ”Det man har lust för, det har man lycka till”. Kanske var det dessa ord som fick honom att våga vilja satsa allt på det han hade ”lust för”, sina kära växter!