![DSC_0010_940x500_tntn]()
I våras släppte det flerfaldigt grammisnominerade folkrockbandet Garmarna sin första skiva på 15 år. Nu har de påbörjat en turné genom Sverige och Europa. Under medeltidsveckan i Visby gav de två konserter med det passande namnet ”Återkomsten”. Intresset var stort och kön ringlade lång av förväntansfulla människor. Platsen, den medeltida kyrkoruinen S:t Nicolai, utgjorde en vacker bakgrundsmiljö och färgade rökridåer i skiftande kulörer bidrog till den suggestiva stämningen.
[caption id="attachment_17048" align="alignleft" width="285"]
![Emma Härdelin sjöng och spelade. Hennes säregna röst gjorde sig väl till den dramatiska och på samma gång finstämda musiken. Foto: Nya Tider]()
Emma Härdelin sjöng och spelade. Hennes säregna röst gjorde sig väl till den dramatiska och på samma gång finstämda musiken. Foto: Nya Tider[/caption]
Garmarnas återkomst bjöd på få överraskningar, men ett varierat och trivsamt program uppfyllde mer än väl förväntningarna. Gamla och välbekanta publikfavoriter varvades med låtar från den nya skivan. Dynamiken skiftade från nästan sakralt finstämda Hildegard av Bingen-sånger till ett tunggung som fick många ur publiken att hoppa upp och dansa och ringla fram i långdans genom gångarna.
Med tanke på den senaste skivans karaktär med gästartister som Märak och Thåström hade man kanske väntat sig lite modernare tongångar, men Garmarnas sound var sig likt: den folkliga klangen från fioler blandades upp med rockigare inslag av elgitarr och trummor. Sångerskan Emma Härdelin hade sin självklara plats i centrum och gav med sin säregna röst skärpa åt de medeltida balladernas grymma texter med en vacker ton, som trots sin neutralitet och stundtals även glättighet tycktes rymma både svärta och smärta.
Garmarna lyckades som alltid kombinera bitterljuv skönhet, råhet och ös i ett och samma paket. Scenspråket var just så inlevelse- och uttrycksfullt som man önskar sig av ett liveframträdande. Och dimröken på scenen hade passande färgsättning efter tema – en kallt blå färg till låten ”öppet hav” till exempel – vilket förstärkte känslan och närvaron på ett teatraliskt sätt.
Publikens jubel gav upphov till många extranummer och på slutet blev det ett härligt fyrverkeri med mycket trumvirvlar och suggestion. Stämningen var hög, så av allt att döma var det en konsert som gick hem och med andra ord en lyckad återkomst för Garmarna.
Emma Härdelin sjöng och spelade. Hennes säregna röst gjorde sig väl till den dramatiska och på samma gång finstämda musiken. Foto: Nya Tider[/caption]
Garmarnas återkomst bjöd på få överraskningar, men ett varierat och trivsamt program uppfyllde mer än väl förväntningarna. Gamla och välbekanta publikfavoriter varvades med låtar från den nya skivan. Dynamiken skiftade från nästan sakralt finstämda Hildegard av Bingen-sånger till ett tunggung som fick många ur publiken att hoppa upp och dansa och ringla fram i långdans genom gångarna.
Med tanke på den senaste skivans karaktär med gästartister som Märak och Thåström hade man kanske väntat sig lite modernare tongångar, men Garmarnas sound var sig likt: den folkliga klangen från fioler blandades upp med rockigare inslag av elgitarr och trummor. Sångerskan Emma Härdelin hade sin självklara plats i centrum och gav med sin säregna röst skärpa åt de medeltida balladernas grymma texter med en vacker ton, som trots sin neutralitet och stundtals även glättighet tycktes rymma både svärta och smärta.
Garmarna lyckades som alltid kombinera bitterljuv skönhet, råhet och ös i ett och samma paket. Scenspråket var just så inlevelse- och uttrycksfullt som man önskar sig av ett liveframträdande. Och dimröken på scenen hade passande färgsättning efter tema – en kallt blå färg till låten ”öppet hav” till exempel – vilket förstärkte känslan och närvaron på ett teatraliskt sätt.
Publikens jubel gav upphov till många extranummer och på slutet blev det ett härligt fyrverkeri med mycket trumvirvlar och suggestion. Stämningen var hög, så av allt att döma var det en konsert som gick hem och med andra ord en lyckad återkomst för Garmarna.