![]()
Varor från Sverige fördes vintertid till Röros för vidare transport till den isfria hamnen i Trondheim för vidare transport till Holland och England. Färdiga kopparkärl kunde påträffas i de holländska kolonierna i Nederländska Antillerna. Oskar I förenade sin franska läggning med intresse för svenska och nordiska traditioner. Han önskade att folklig glädje i samband med marknadstillfället skulle binda samman svenskar och motsträviga norrmän, som var missnöjda med den påtvingade unionen, bättre.
[caption id="attachment_61313" align="alignnone" width="585"]
![]()
Ekipageparad. Dalarna Femund med lugna, förnöjsamma och starka ardennerhästar, en blandning mellan den belgiska ardennerhästen och svenska inhemska raser.[/caption]
Traditionen att långa rader av hästdragna slädar anträdde sin resa i Falun för att drygt två veckor senare komma till Röros hålls levande genom fantastiska insatser från privatpersoner och föreningar. Under 1800-talet kunde hundra eller fler ekipage ingå i ett sådant transportsällskap. Varje släde, kallad fora, lastades med ett ton eller mer varor och förnödenheter.
De som körde, forkörarna, och hästarna skulle ha proviant och furage, men det var handelsvaror som utgjorde det tyngsta lasset. Från Sverige fördes järn- och smidesvaror, spik, kopparhantverk, krut, glasvaror, lin, mjöl, renkött, ripor och pälsverk. Till Sverige i retur kom sill, saltad havsfisk, torrfisk, tobak, tran, salt och hästar.
Under 1700-talet anlände årligen över 150 stora handelsfartyg till Trondheim från olika delar av världen. Således formade vintervägarna en helt ny folklig kultur när forkörare och gårdsfolk möttes där de övernattade. Framgångsrika handelshus uppkom i Röros. Stadens träarkitektur, där många hus och centralt belägna gårdar är mer än 250 år gamla, är sedan 1981 bevarad som Unescos världsarv.
Stadens första träkyrka, byggd som basilika, stod färdig 1650. Kobberverkets (kopparverket) och bergfolkets ambition var att bygga en större stenkyrka, och ritningar fastställdes på 1770-talet. Allt ”til Guds Aere og Bergstadens Ziir”. Röros Kobberverk gick i konkurs 1977, men fortfarande syns bergmanstecknet på stadens husväggar. Bergstaden, omgiven av fjäll mellan 900-1200 meter höga toppar, ligger vid Norges längsta älv, Glomma. Dagens goda vägförbindelser gör det möjligt att utan problem bevista den årliga marknaden.
På snöiga vägar, genom ödemarker och skog tar sig i dag dessa fantastiska ekipage från Norge och Sverige fram för att delta i en historisk feststämning som Röros marknad innebär. De möts med stor generositet och vänlighet på övernattningsställen, bland andra i Sågmyra, Rättvik, Särna, Sorken och Seter.
Själva marknaden/festen invigs klockan 12 den tredje tisdagen med att hyttans klocka slår sina slag, därefter sjungs Röros-sången. Invigningstal hålles och på samlingsplatsen är det uppvisning i folkdans från Röros Folkedanslag. Unga och gamla, i folkdräkter eller varma koftor, dansar med liv och lust på den isiga marken. Höjdpunkten blir sedan intåg, eller snarare parad, av årets ekipage.
Förra året presenterades de på ett skojigt sätt av Svein Arild Johnsgård och Leksingen Lars Björk. Det blev 93 ekipage från både Norge och Sverige. Skakelklockor föranmälde ekipagens ankomst till torget Malmplassen. Svenska Klövsjö körde först, därefter kom många glada norrmän och till sist Dalarna Femund, som även bidragit med eget spelmanslag; Dalarna Femund Spelmanslag.
[caption id="attachment_61316" align="alignnone" width="585"]
![]()
Lugna, starka och uthålliga hästar. Det sägs att varje forkörare anser att just hans häst är den bästa. I gamla tider, vid skogsövernattningar, höll man stockelden i mitten, hästarna närmast, därefter i yttre ring foror med sovande forkörare. Hästen gick alltid före allt annat. Hästen på bilden är en vacker norsk skimmel.[/caption]
[caption id="attachment_61319" align="alignnone" width="585"]
![]()
Glada norrmän i vargpälsar, inget för miljöpartister. Här sitter vargen där den ska.[/caption]
[caption id="attachment_61321" align="alignnone" width="585"]
![]()
Dansglädje med Röros Folkedanslag.[/caption]
Att vara med på plats och se alla glada, beundransvärda forkörare frivilligt ta hand om hästen och foran är en upplevelse. I gammaldags kläder och vargpälsar ställer de upp minst två vinterveckor på sin fritid. Många har med sig musikinstrument, dragspel och gitarrer, för att så som i forna tider roa sig på kvällarna. Till kvällen äter man helst svensk mat – fläsklägg med rotmos eller sill med potatis. Norska förselbönder väljer nog spekemat, långmjölk, gröt och flatbröd.
Festen pågår numera under fem dagar, så att man hinner både dricka glögg, grilla pölse, smaka ”kolbulle”, besöka gårdar med inkvarterade forkörare och lyssna till skrönor, musik och berättelser om gamla tiders långa färder från Falun till Röros.
I år pågår marknaden 18-22 februari.
[caption id="attachment_61320" align="alignnone" width="585"]
![]()
Engzelius, en köpmannasläkt från Falun-trakten, ett av Röros äldsta handelshus.[/caption]
[caption id="attachment_61317" align="alignnone" width="585"]
![]()
Röros kyrka. Den ljusa harmoniska interiören har starka influenser av rokoko. Orgeln som används i dag är tjeckisk och invigdes 1966. Den gamla barockorgeln finns kvar. Symbolen i mitten är konungariket Norges, och under den Röros som bergmannastad (Kobberverket).[/caption]
Ekipageparad. Dalarna Femund med lugna, förnöjsamma och starka ardennerhästar, en blandning mellan den belgiska ardennerhästen och svenska inhemska raser.[/caption]
Traditionen att långa rader av hästdragna slädar anträdde sin resa i Falun för att drygt två veckor senare komma till Röros hålls levande genom fantastiska insatser från privatpersoner och föreningar. Under 1800-talet kunde hundra eller fler ekipage ingå i ett sådant transportsällskap. Varje släde, kallad fora, lastades med ett ton eller mer varor och förnödenheter.
De som körde, forkörarna, och hästarna skulle ha proviant och furage, men det var handelsvaror som utgjorde det tyngsta lasset. Från Sverige fördes järn- och smidesvaror, spik, kopparhantverk, krut, glasvaror, lin, mjöl, renkött, ripor och pälsverk. Till Sverige i retur kom sill, saltad havsfisk, torrfisk, tobak, tran, salt och hästar.
Under 1700-talet anlände årligen över 150 stora handelsfartyg till Trondheim från olika delar av världen. Således formade vintervägarna en helt ny folklig kultur när forkörare och gårdsfolk möttes där de övernattade. Framgångsrika handelshus uppkom i Röros. Stadens träarkitektur, där många hus och centralt belägna gårdar är mer än 250 år gamla, är sedan 1981 bevarad som Unescos världsarv.
Stadens första träkyrka, byggd som basilika, stod färdig 1650. Kobberverkets (kopparverket) och bergfolkets ambition var att bygga en större stenkyrka, och ritningar fastställdes på 1770-talet. Allt ”til Guds Aere og Bergstadens Ziir”. Röros Kobberverk gick i konkurs 1977, men fortfarande syns bergmanstecknet på stadens husväggar. Bergstaden, omgiven av fjäll mellan 900-1200 meter höga toppar, ligger vid Norges längsta älv, Glomma. Dagens goda vägförbindelser gör det möjligt att utan problem bevista den årliga marknaden.
På snöiga vägar, genom ödemarker och skog tar sig i dag dessa fantastiska ekipage från Norge och Sverige fram för att delta i en historisk feststämning som Röros marknad innebär. De möts med stor generositet och vänlighet på övernattningsställen, bland andra i Sågmyra, Rättvik, Särna, Sorken och Seter.
Själva marknaden/festen invigs klockan 12 den tredje tisdagen med att hyttans klocka slår sina slag, därefter sjungs Röros-sången. Invigningstal hålles och på samlingsplatsen är det uppvisning i folkdans från Röros Folkedanslag. Unga och gamla, i folkdräkter eller varma koftor, dansar med liv och lust på den isiga marken. Höjdpunkten blir sedan intåg, eller snarare parad, av årets ekipage.
Förra året presenterades de på ett skojigt sätt av Svein Arild Johnsgård och Leksingen Lars Björk. Det blev 93 ekipage från både Norge och Sverige. Skakelklockor föranmälde ekipagens ankomst till torget Malmplassen. Svenska Klövsjö körde först, därefter kom många glada norrmän och till sist Dalarna Femund, som även bidragit med eget spelmanslag; Dalarna Femund Spelmanslag.
[caption id="attachment_61316" align="alignnone" width="585"]
Lugna, starka och uthålliga hästar. Det sägs att varje forkörare anser att just hans häst är den bästa. I gamla tider, vid skogsövernattningar, höll man stockelden i mitten, hästarna närmast, därefter i yttre ring foror med sovande forkörare. Hästen gick alltid före allt annat. Hästen på bilden är en vacker norsk skimmel.[/caption]
[caption id="attachment_61319" align="alignnone" width="585"]
Glada norrmän i vargpälsar, inget för miljöpartister. Här sitter vargen där den ska.[/caption]
[caption id="attachment_61321" align="alignnone" width="585"]
Dansglädje med Röros Folkedanslag.[/caption]
Att vara med på plats och se alla glada, beundransvärda forkörare frivilligt ta hand om hästen och foran är en upplevelse. I gammaldags kläder och vargpälsar ställer de upp minst två vinterveckor på sin fritid. Många har med sig musikinstrument, dragspel och gitarrer, för att så som i forna tider roa sig på kvällarna. Till kvällen äter man helst svensk mat – fläsklägg med rotmos eller sill med potatis. Norska förselbönder väljer nog spekemat, långmjölk, gröt och flatbröd.
Festen pågår numera under fem dagar, så att man hinner både dricka glögg, grilla pölse, smaka ”kolbulle”, besöka gårdar med inkvarterade forkörare och lyssna till skrönor, musik och berättelser om gamla tiders långa färder från Falun till Röros.
I år pågår marknaden 18-22 februari.
[caption id="attachment_61320" align="alignnone" width="585"]
Engzelius, en köpmannasläkt från Falun-trakten, ett av Röros äldsta handelshus.[/caption]
[caption id="attachment_61317" align="alignnone" width="585"]
Röros kyrka. Den ljusa harmoniska interiören har starka influenser av rokoko. Orgeln som används i dag är tjeckisk och invigdes 1966. Den gamla barockorgeln finns kvar. Symbolen i mitten är konungariket Norges, och under den Röros som bergmannastad (Kobberverket).[/caption]