![]()
Stjärnklart tar omärkligt sin början i svensk samtidsvardag. Det är något underligt som drabbar mobiltelefoner: de slutar fungera. Sedan visar det sig att all övrig elektronik är drabbad. Och det är allvarligt i en så elektronikberoende kultur som vår. Bilar, tåg, flyg, telefon, ja allt slutar fungera. Det ger även konsekvenser som att dammar brister, kärnkraftverk löper amok, hyllor i butiker gapar tomma. Plundring, mord och svält kommer senare.
Samhällsfunktionerna brakar alltså ihop tämligen fort. Vi får följa sammanbrottet genom en rad personer, bland annat preppern Filip Stenvik, elitsoldaten Gustav Silverbane och polisen Peter Ragnhell. Filip, som är en av få medborgare som är beredd på ett dylikt sammanbrott, bor i Stockholm. Han jobbar som barista på ett café och han har som hobby att ”vara beredd”, engelska prepared = he prepares, he preps = han är en prepper. Han har till exempel i sin lägenhet två månaders back-up på nödvändighetsartiklar, sådant som lätt kan lagras (toalettpapper, tvättmedel, konserver, hårt bröd etc).
[caption id="attachment_58472" align="alignnone" width="585"]
![]()
Trilogi. Stjärnklart (2014) följdes av Stjärnfall och Stjärndamm (2015-2016). Trilogin bjuder på underhållning blandat med samhällskritik. Foto: Nya Tider[/caption]
Från sin lägenhet i Hammarby sjöstad ser han nu hur civilisationen sakta bryter samman. Pöbeln tar över, snart brinner staden. Så han måste fly västerut till ett säkert ställe han förberett. Hans flykt på motorcykel ut ur det lamslagna, banditstyrda Stockholm har sina spännande episoder.
Göteborgspolisen Peter, närmast en psykopat, gillar på sätt och vis sammanbrottet, för detta öppnar upp för nävrätt och härjningar av beslutsamma gäng av före detta poliser. I ett tidigt skede av sammanbrottet lyckas han även sätta en polischef på plats; denne polischef märker att polisen är för underbemannad för att hejda pöbelväldet så hans beslut blir insats av dialogpoliser... Han blir helt enkelt handbojad och avsatt av Peter. Detta är en fin scen, en trovärdig scen, och Stjärnklart har flera sådana eleganta passningar. Det är en mild form av samhällskritik som på detta vis smugglas in i skeendet.
Sedan har vi Gustav Silverbane, officer i en elitstyrka baserad i Karlsborg. Under sammanbrottet läggs staden under militärstyre; på så sätt klarar man övergången från högteknologisk civilisation till ”1800-talssamhälle” tämligen smärtfritt. Och detta blir även normen för de kommande åren. Västra Sverige delas upp i ansvarsfullt styrda regioner. Man straffar plundring med döden och man ser till att landet odlas så att man ska ha mat för att överleva.
Ett av romanens bestående intryck är detta: Det vurmas för bondesamhällets dygder. Preppern Filip får till exempel lära sig slakta och ta ur en kalv. Denne storstadsbarista får under vissa vedermödor ställa om sig till bondeliv, det finns oväntade faror på vägen och det hela är både underhållande och trovärdigt skildrat.
Jämte bonden är militären en portalgestalt i Stjärnklart. I denna roman kan militärer aldrig göra något fel; de tar ansvar, de tar tag i saker och styr med järnhand. Ty järnhand är tvunget i det osäkra läge som råder. Få andra svenska författare av i dag skulle våga säga något liknande.
Stjärnklart skildrar en utveckling under åtta år, från det att elektronik slutar fungera till dess att ett nytt, hårdare, befolkningsfattigare men i stort sett fungerande samhälle upprättas. Sedan följer två delar till i serien och vi ska inte avslöja för mycket om dem, men där förklaras i alla fall mer ingående hur elektroniken fallerade och vilka som står bakom det. Det blir sci-fi-valuta för pengarna, kan vi meddela. Och skräckvaluta. Det hela grenar ut sig i utomjordiska och zombie-hemsökta marker, allt med fokus i hur Sverige, särskilt Västsverige, klarar sig genom kriserna.
Denna trilogi är som sagt underhållande och med en mild form av samhällskritik inbakad. Udden är riktad mot hipsters och andra moderna storstadsmänniskor. Folk som inte kan föreställa sig att deras högteknologiska samhälle bara bryter samman.
Mot detta står då ”krismedvetna” personer som militären, bönderna och en grupp vetenskapsmän. Praktiska, sakliga män (och en del kvinnor) som vet att ta ansvar, hålla jorden brukad och med vetenskapens instrument analysera det komplicerade läget.
Stilen i bokserien är i stort sett godkänd. Det är tätt och spännande och effektivt berättat. Man kan i och för sig reta sig på inslag som myckenheten svordomar. Det må till exempel vara att de förekommer i direkt anföring, det vill säga i repliker. Militärer och poliser talar så och det vet vi. Men måste det även i berättande text vara svordomar överallt; måste till exempel i fallet polisen Peter, när denne refererar till piketgruppen, alltid stå ”djävla piketgruppen”?
Vi förstår att Peter ogillar denna styrka men Wilderäng är övertydlig på denna punkt. Detta är helt enkelt tecken på dålig stil, en slapp språkbehandling som minskar bokens litterära värde och charm. Denna bokserie har nog sin givna läsekrets i dag men kommer någon att frivilligt läsa den om tio-tjugo år? Då är saker som stil, språkbehandling och litterär förmåga av avgörande betydelse.
Men med det sagt är Stjärntrilogin, i alla fall i del ett, högst läsvärd. Något liknande verk har vi inte på svenska. Det skulle möjligen vara Wilderängs egen Midvintermörker (hans debutbok från 2011 som två år senare såg en uppföljare i Midsommargryning), om vad som sker om kriget kommer. Han har därtill skrivit ännu ett verk om ryskt överfall på vårt land, utspelande sig långt efter det första angreppet (Höstsol; Höstregn, 2017-2018). Där blir det ännu mer militärvurm och raljerande över Sveriges dåliga beredskap.
Så gå till Wilderäng om du vill ha samtidskritik och underhållning, allt i ett. Kom bara inte hit och klaga om läsningen på grund av sin påvra stil kan lämna en lite fadd bismak, ja (i fallet Stjärntrilogin) även en omisskännlig bismak av bly. Det är en hård värld som skildras, en titanisk värld.
Titanerna var ju grekiska gudar som saknade fest och glädje, något som deras bröder de olympiska gudarna däremot hade. Så i Wilderängs titaniska värld finns förvisso praktiskt förnuft och ”koll på läget”; likt mången thrillerförfattare vet han var skåpet ska stå, i alla fall när det rör militära samt en del samhälleliga och vetenskapliga frågor. Men för en vision av något mer saknar han helt enkelt talangen.
Stjärntrilogin ger underhållning och samhällskritik inom ramen för en svensk thriller. Den må i stort sett vara värd pengarna. Men den övergripande känslan man får är ungefär denna: Popgruppen Kent som sjunger en mollstämd visa till bilderna av ett västsvenskt landskap i evigt grådis.
Trilogi. Stjärnklart (2014) följdes av Stjärnfall och Stjärndamm (2015-2016). Trilogin bjuder på underhållning blandat med samhällskritik. Foto: Nya Tider[/caption]
Från sin lägenhet i Hammarby sjöstad ser han nu hur civilisationen sakta bryter samman. Pöbeln tar över, snart brinner staden. Så han måste fly västerut till ett säkert ställe han förberett. Hans flykt på motorcykel ut ur det lamslagna, banditstyrda Stockholm har sina spännande episoder.
Göteborgspolisen Peter, närmast en psykopat, gillar på sätt och vis sammanbrottet, för detta öppnar upp för nävrätt och härjningar av beslutsamma gäng av före detta poliser. I ett tidigt skede av sammanbrottet lyckas han även sätta en polischef på plats; denne polischef märker att polisen är för underbemannad för att hejda pöbelväldet så hans beslut blir insats av dialogpoliser... Han blir helt enkelt handbojad och avsatt av Peter. Detta är en fin scen, en trovärdig scen, och Stjärnklart har flera sådana eleganta passningar. Det är en mild form av samhällskritik som på detta vis smugglas in i skeendet.
Sedan har vi Gustav Silverbane, officer i en elitstyrka baserad i Karlsborg. Under sammanbrottet läggs staden under militärstyre; på så sätt klarar man övergången från högteknologisk civilisation till ”1800-talssamhälle” tämligen smärtfritt. Och detta blir även normen för de kommande åren. Västra Sverige delas upp i ansvarsfullt styrda regioner. Man straffar plundring med döden och man ser till att landet odlas så att man ska ha mat för att överleva.
Ett av romanens bestående intryck är detta: Det vurmas för bondesamhällets dygder. Preppern Filip får till exempel lära sig slakta och ta ur en kalv. Denne storstadsbarista får under vissa vedermödor ställa om sig till bondeliv, det finns oväntade faror på vägen och det hela är både underhållande och trovärdigt skildrat.
Jämte bonden är militären en portalgestalt i Stjärnklart. I denna roman kan militärer aldrig göra något fel; de tar ansvar, de tar tag i saker och styr med järnhand. Ty järnhand är tvunget i det osäkra läge som råder. Få andra svenska författare av i dag skulle våga säga något liknande.
Stjärnklart skildrar en utveckling under åtta år, från det att elektronik slutar fungera till dess att ett nytt, hårdare, befolkningsfattigare men i stort sett fungerande samhälle upprättas. Sedan följer två delar till i serien och vi ska inte avslöja för mycket om dem, men där förklaras i alla fall mer ingående hur elektroniken fallerade och vilka som står bakom det. Det blir sci-fi-valuta för pengarna, kan vi meddela. Och skräckvaluta. Det hela grenar ut sig i utomjordiska och zombie-hemsökta marker, allt med fokus i hur Sverige, särskilt Västsverige, klarar sig genom kriserna.
Denna trilogi är som sagt underhållande och med en mild form av samhällskritik inbakad. Udden är riktad mot hipsters och andra moderna storstadsmänniskor. Folk som inte kan föreställa sig att deras högteknologiska samhälle bara bryter samman.
Mot detta står då ”krismedvetna” personer som militären, bönderna och en grupp vetenskapsmän. Praktiska, sakliga män (och en del kvinnor) som vet att ta ansvar, hålla jorden brukad och med vetenskapens instrument analysera det komplicerade läget.
Stilen i bokserien är i stort sett godkänd. Det är tätt och spännande och effektivt berättat. Man kan i och för sig reta sig på inslag som myckenheten svordomar. Det må till exempel vara att de förekommer i direkt anföring, det vill säga i repliker. Militärer och poliser talar så och det vet vi. Men måste det även i berättande text vara svordomar överallt; måste till exempel i fallet polisen Peter, när denne refererar till piketgruppen, alltid stå ”djävla piketgruppen”?
Vi förstår att Peter ogillar denna styrka men Wilderäng är övertydlig på denna punkt. Detta är helt enkelt tecken på dålig stil, en slapp språkbehandling som minskar bokens litterära värde och charm. Denna bokserie har nog sin givna läsekrets i dag men kommer någon att frivilligt läsa den om tio-tjugo år? Då är saker som stil, språkbehandling och litterär förmåga av avgörande betydelse.
Men med det sagt är Stjärntrilogin, i alla fall i del ett, högst läsvärd. Något liknande verk har vi inte på svenska. Det skulle möjligen vara Wilderängs egen Midvintermörker (hans debutbok från 2011 som två år senare såg en uppföljare i Midsommargryning), om vad som sker om kriget kommer. Han har därtill skrivit ännu ett verk om ryskt överfall på vårt land, utspelande sig långt efter det första angreppet (Höstsol; Höstregn, 2017-2018). Där blir det ännu mer militärvurm och raljerande över Sveriges dåliga beredskap.
Så gå till Wilderäng om du vill ha samtidskritik och underhållning, allt i ett. Kom bara inte hit och klaga om läsningen på grund av sin påvra stil kan lämna en lite fadd bismak, ja (i fallet Stjärntrilogin) även en omisskännlig bismak av bly. Det är en hård värld som skildras, en titanisk värld.
Titanerna var ju grekiska gudar som saknade fest och glädje, något som deras bröder de olympiska gudarna däremot hade. Så i Wilderängs titaniska värld finns förvisso praktiskt förnuft och ”koll på läget”; likt mången thrillerförfattare vet han var skåpet ska stå, i alla fall när det rör militära samt en del samhälleliga och vetenskapliga frågor. Men för en vision av något mer saknar han helt enkelt talangen.
Stjärntrilogin ger underhållning och samhällskritik inom ramen för en svensk thriller. Den må i stort sett vara värd pengarna. Men den övergripande känslan man får är ungefär denna: Popgruppen Kent som sjunger en mollstämd visa till bilderna av ett västsvenskt landskap i evigt grådis.